Liverpools åttondelsfinal i Champions League är mot Inter. På pappret onekligen ett stort möte mellan två klassiska europeiska klubbar. Känslan man brottas med när man funderar över denna match på förhand är att den på något sätt känns på förhand antingen som en bedrägligt svår match för Liverpool, eller som en bedrägligt lätt match för Liverpool. Det är svårt att se något riktigt mellanläge.
Bedrägligt svår match helt enkelt för att Inter är ett starkt fotbollslag med mängder av väldigt skickliga spelare. Inter är regerande mästare i Serie A och för närvarande ligger de i någon slags pole position för att vinna Serie A även denna säsong. Det fanns en på sätt och vis välgrundad föreställning inför säsongen att Inter skulle tappa efter att ha blivit av med både Antonio Conte och Romelu Lukaku, men tappet har inte blivit så stort.
Bedrägligt lätt match eftersom det på något sätt har gått någon slags rutin i att överskatta italienska lag i Champions League, som om de bedöms utifrån sina namn och kanske gamla föreställningar om själva ligan än utifrån faktiska kvaliteter. Milan leder för tillfället Serie A men slutade fyra i sin Champions League-grupp och förlorade båda sina matcher mot Liverpool, som exempel.
Inter känns möjligen inte riktigt lika formidabla eller möjligen spektakulära den här säsongen som förra säsongen. Å andra sidan måste man också konstatera att Simone Inzaghi har lyckats behålla just den kvalitet som gjorde Inter formidabla och stundtals spektakulära under Antonio Conte. Det var inte en kader av stjärnspelare, utan det var Inters förmåga att spela som ett sammanhållet lag.
Liverpool har sina egna demoner att hantera. De har så här långt inte lyckats replikera den succéartade ligavinsten från säsongen 2019-20, vilket alltmer har fått den att framstå som en engångsföreteelse mer än början på något riktigt stort. Förra säsongen blev minst sagt misslyckad för Liverpool, och den här säsongen är måhända ännu inte helt körd vad gäller ligan, men att ligga sex poäng bakom ett lag som Man City är inget bra läge.
Trent Alexander-Arnold kan möjligen anses ha försagt sig en smula, eller åtminstone gjort sig skyldig till någon slags freudiansk slip, när han ampert inför kvällens match menade att Liverpool fortfarande kunde vinna tre titlar den här säsongen. Även om han kvickt lade till att Liverpool för all del inte gett upp ligan på något sätt så var katten så långt ur säcken att Kurt Zouma stod i färdigställning för ett field goal.
Men det är naturligtvis även sant som Alexander-Arnold säger. Liverpool har onekligen en rätt god chans på en trippel av cuptitlar den här säsongen. Något de som vi vet har lyckats med en gång förut, men den här gången lite drygt 20 år senare har de ju faktiskt möjlighet att uppgradera den cuptrippeln, för Champions League smäller ju onekligen högre än Europa League, eller UEFA-cupen som den väl då fortfarande hette.
Nu är det för all del väldigt lång väg kvar att vandra i Champions League, där det alltså inte ens kan betraktas som en förgången slutsats att Liverpool ens går till kvartsfinal, men Liverpool hör naturligtvis hemma bland turneringens större favoriter. Även i FA-cupen har ju Liverpool en bra bit kvar att vandra. Däremot är de ju som bekant redan klara för finalen i Ligacupen mot Chelsea inte denna söndag men nästa.
Kan inte Liverpool vinna ligan så blir det naturligtvis desto viktigare att de istället vinner cuper. Självfallet gäller detta i synnerhet Champions League, den turnering och den titel som inte minst kommit att särprägla Liverpool som engelsk klubb. Liverpool har på något sätt blivit lite av ett engelskt Real Madrid i det avseendet, att vinna Champions League har på något sätt gjort det mer okej att inte vinna ligan.
Framför allt sätter det ett delvis annat tryck på Liverpool. För finns det någon invändning som går att göra mot Liverpool med Jürgen Klopp som manager så är det deras ytterst bistra ambition och facit i cupspelet. Liverpool har inte vunnit en enda engelsk cup under Klopp, aldrig ens varit riktigt nära att vinna någon engelsk cup och vad värre är aldrig riktigt sett ut att ens vara särskilt intresserade av att vinna någon engelsk cup.
Kontrasten med Man City i detta avseende har varit i det närmaste total. Man City har gått för alla titlar utan undantag, på ett sätt som just anstår den typ av storklubb som Liverpool vill vara och med självklarhet anser sig vara. Det har gått att se en viss form av ironi i att det är Man City som visat de engelska cuperna den större respekten, snarare än Liverpool som gärna målar sig själva som historiens fanbärare i engelsk fotboll.
Men där finns i nuläget en ytterligare kontrast. Man City har visat sig kapabla att vinna och förlora, och därefter komma tillbaka och vinna igen. De svarade på Liverpools ligatitel med att vinna ligan igen förra säsongen, och ser alltså ut att göra det igen. Man City har visat att de är något mycket mer än en engångsföreteelse. Liverpool har vunnit och därefter förlorat, men de har ännu inte därefter vunnit igen.
Liverpool har vunnit de största titlarna med Jürgen Klopp, men de har bara vunnit dem en enda gång vardera. Det vore självfallet direkt barnsligt att försöka framställa detta som något annat än väldigt bra, men kanske är det inte tillräckligt bra för att kunna göra anspråk på en plats bland historiens allra största engelska lag. Liverpools önskade roll måste vara den engelska fotbollens Muhammad Ali, inte dess George Foreman.
Detta är vad Liverpool nu spelar för att bevisa, inte bara för andra utan kanske först och främst för sig själva. Och innan dess gjorde kanske Trent Alexander-Arnold klokast i att avstå från smartarsliga kommentarer om vilka titlar Man City vunnit och inte vunnit.