Naturligtvis kommer transfersumman att hänga runt Maguires nacke som den poetiska albatrossen. Att ha kostat Man Utd världens högsta transfersumma för en mittback får så klart fotbollens alla ljushuvuden att tro att detta ska betyda att han även är världens bästa mittback. Vissa begriper möjligen inte bättre än så, för ytterligare vissa ligger det troligtvis mer i deras intresse med billiga och barnsliga poänger än faktiska förhållanden.
Maguire plågas inte bara av sin transfersumma utan även av ett annat fenomen. Med ett Man Utd i permanent om än i varierande grad av kris så finns där ett psykologiskt tryck att hela tiden leta efter Lösningen, silverkulan som ska lösa Man Utds alla problem. Men den förväntningsbilden klarar så klart ingen enskild spelare av att leva upp till, och mycket snart leder besvikelsen till att den tänkta lösningen istället blir en del i problemet.
Detta är nu för all del inte tänkt som någon slags dåres försvarstal. Harry Maguire är och har knappast varit någon perfekt mittback i Man Utd. Maguire har i alltför hög utsträckning tappat bollar, tappat positioner och tappat markeringar. Maguire har orsakat onödiga frisparkar i alltför hög utsträckning. Men frågan man då behöver ställa sig, men som ingen riktigt ställer sig, är vad då detta egentligen säger oss?!
Visst, och som sagt, delvis säger det oss nog att Harry Maguire inte är någon fulländad mittback, eller en mittback utan vissa klara brister. Men det är det väl å andra sidan heller ingen som har påstått. Maguires förmåga att värdera situationer och beslutsfattande på planen känns inte alltid optimalt. Men delvis, till och med till stor del, säger detta oss också att Man Utds brist på taktisk struktur gör livet väldigt svårt för Maguire.
Ralph Hasenhüttl skrädde väl inte precis med orden nyss sedan Southampton spelat 1-1 mot Man Utd på Old Trafford när han i princip tog all heder och ära av Man Utds spelare och Man Utd som lag genom att säga vad vi så klart alla vet och har sett, nämligen att Man Utd är rätt lätta att såra när man väl vunnit bollen av dem eftersom Man Utds spelare ofta är rätt långsamma och oengagerade i press och defensiva omställningar.
Bara som en illustration av mer eller mindre medvetna missuppfattningar av detta så kommenterade en av Liverpools främsta svenska opinionsbildare detta på det kanske inte helt briljanta sättet att Man Utds ”backlinje, inköpt för två miljarder, inte kan försvara omställningar”. Detta var inte riktigt vad Hasenhüttl sa, det är liksom inte ”backlinjens” jobb ensamt att försvara omställningar, men det får så klart storyn att låta bättre.
Vad Hassenhüttl framför allt pekar på är snarare i första hand attityd och arbetsvilja hos Man Utds spelare ovanför backlinjen, det vill säga anfallare och mittfält. Spelare som inte riktigt tar jobbet och därmed försätter Man Utds backlinje i allmänhet, och kanske inte minst Harry Maguire i synnerhet, inför väldigt svåra situationer. Men Man Utds problem är inte enbart en fråga om attityd, utan om brist på taktisk struktur.
Mer konkret landar detta på två områden. För det första att Man Utds anfallslinje inte alls jobbar bakåt i den utsträckning som faktiskt krävs. Därmed försätts Man Utds ytterbackar inför ständiga numerära underlägen, vilket utgör ett ständigt hot. För det andra saknar Man Utd en renodlad defensiv mittfältare, och Man Utds centrala mittfält ger ett väldigt tunt skydd även centralt åt Man Utds backlinje.
Vad betyder då detta för en mittback som Harry Maguire? Jo, han kommer självfallet att lockas ut eller tvingas ut från sin position i backlinjen för att hjälpa sin ytterback, vilket oftast är Luke Shaw, eller tvingas försöka rädda upp situationer centralt framför backlinjen där t ex spelare som Paul Pogba eller Scott McTominay borde ha varit. Detta visar även grafiken över Maguires defensiva aktioner på planen per match med brutal tydlighet.
Här uppstår rätt mycket av det underlag som används för att visa på just Maguires uselhet som mittback, alla hans så kallade misstag. Maguires främsta styrka är kanske inte hans beslutsfattande alla gånger, möjligen känner han kanske även som kapten och en av lagets ledare ett för stort behov av att själv rädda upp lägen, men mycket av skiten han får ta beror på att han sätts i skiten av lagets taktiska brister.
Många gånger hör man från Liverpoolhåll, av någon anledning är det just dem som är mest intresserade av alla att kommentera Maguires alla brister, att Maguire är minsann ingen Virgil Van Dijk. Nej, det är för all del Maguire inte, men sätt Van Dijk på exakt samma plats i Man Utds backlinje med exakt samma taktiska förutsättningar, och plötsligt vore minsann inte heller Van Dijk längre någon Van Dijk.
Något bör rimligtvis även sägas om Harry Maguires offensiva styrkor som mittback. Han är en bollskicklig mittback, oavsett felaktiga föreställningar om honom mest för att han råkar vara en engelsk mittback. Han är en av Man Utds viktigaste spelare både när det gäller att passa bollen framåt och bära bollen framåt, och viktig för uppbyggnaden av Man Utds anfallsspel. Återigen talar statistiken sitt mycket tydliga språk.
Benägenheten att hacka på och scapegoata Harry Maguire beror enligt mig på ett flertal olika samspelande faktorer. Ett, han är engelsman, och i ett rent svenskt sammanhang att han inte är svensk, det vill säga Victor Nilsson Lindelöf. Två, han är storväxt, vilket folk tror betyder oteknisk. Tre, transfersumman. Fyra, han är lagkapten och görs därför mer ansvarig för lagets misslyckanden. Fem, lite som följd av fyra, han spelar nästan jämt.
Harry Maguire är naturligtvis inte den första syndabocken i Man Utd. Harry Maguire är långt ifrån den första bra, dyra eller på annat sätt profilstarka spelaren att plötsligt ”bli sämre” i Man Utd. Vi har sett samma sak med de flesta av Man Utds spelare under dessa år. Listan är lång men ej fullständig; Fred, Romelu Lukaku, Paul Pogba, Henrik Mkhitaryan, Antony Martial, Donny van de Beek, Memphis Depay, Morgan Schneiderlin med flera.
Visst gör Maguire misstag, och visst ska Maguire kritiseras för misstag han gör. Men scapegoatandet av Maguire handlar inte i grund och botten om att kritisera Maguire för konkreta misstag, det handlar mer om att hitta någon att skylla på för att Man Utd inte är så bra som man vill att de ska vara, eller så bra som man kanske kommer ihåg att de var för inte alltför länge sedan. För utomstående handlar det om banter och billiga poäng.
Om eller rättare sagt när Man Utd förlorar i Champions League den här säsongen kommer det med säkerhet hittas både ett och annat sätt att skylla även detta på Harry Maguire. Men den riktiga boven i dramat är så klart precis samma bov som det alltid handlat om, nämligen Man Utds brist på taktisk struktur, brist på organisation och brist på attityd och arbetsvilja.
Man Utds problem är inte enskilda spelare, i synnerhet inte de som Maguire ändå uppenbarligen brinner för uppgiften, vad man än tycker om honom annars. Man Utds problem är deras management. Oavsett om man med det talar om lagledningen, eller om styrelsen och klubbledningen. Därmed blir detta ständiga jagande efter syndabockar av Man Utds supportrar direkt destruktivt för dem själva.
I och med att det effektivt riktar strålkastarljuset bort från det faktiska problemet och de som är ansvariga både för att ha orsakat detta problem och för att hitta en lösning. Det gör förändring och förbättring betydligt mer osannolikt.