Man kan säga att det där påståendet från någon vecka sedan att Antonio Conte skapade konstruktiv konflikt i Tottenham resulterade i blandad framgång. Å ena sidan fick man kanske någon slags bekräftelse på det när Tottenham besegrade Man City i vad som var en av den här säsongens bättre matcher. Å andra sidan tog det bara några dagar för Tottenham att sedan förlora mot Burnley och Conte att explodera i känslor.
Det var lätt att se en närmast uppgiven Conte direkt efter matchen. Funderingar på att han själv kanske inte var bra nog som manager att göra något för Tottenham, att han har svårt att hämta ut sin lön från Tottenham om han inte gör det bättre än så här, och om hur Tottenham naturligtvis måste utvärdera och ta ställning till om de anser att Conte fortfarande är rätt manager för dem.
Lite drama queen kan man så klart tycka, lite väl hysteriskt. Jag är för all del inte helt säker på att den där typen av reaktioner är alldeles hälsosamma efter en om inte helt oväntad så i alla fall helt onödig förlust. Det lär så att säga vara tillräckligt mycket turbulens i och runt laget ändå utan att dess manager tillför ytterligare turbulens och osäkerhet. Ibland kan man tjäna på att försöka vara den lugnande kraften också.
Men på samma sätt kan man självklart tycka att responsen och reaktionerna på Contes reaktion var rätt hysteriska, och inte så värst mycket mindre drama queen de. Allt från att några såg det som närmast en bekräftelse på att Conte inte blir kvar i Tottenham efter den här säsongen, en uppfattning de med säkerhet haft redan från start. Till att Conte på något sätt skulle ha gått i öppen konflikt med Tottenhams ägare.
Tar man något steg bakåt går det att betrakta Contes utspel lite mer nyktert och nyanserat. Till att börja med går det så klart att se det lite för vad det var, ett besviket utspel omedelbart efter en tung förlust. Det är inte så att vi inte har sett många andra framstående managers genom åren göra liknande saker, oavsett om det handlat om Alex Ferguson, Arsene Wenger, Jürgen Klopp, Pep Guardiola, Mauricio Pochettino etc.
Därefter kan man ju tycka att Conte i huvudsak ifrågasätter sig själv och sin egen roll i sitt omedelbara utspel. Hade han velat gå i konflikt med klubben är ju det kanske att gå en liten omväg kan tänkas. Särskilt konfrontativ var Conte alltså inte. För all del skulle det kunna ses som ett sätt att bakvägen säga att Tottenham är fel klubb för honom, men å andra sidan så sätter Conte också ett tryck på klubben man vill att han ska sätta.
Nästa sida av saken är att Conte helt enkelt visar sina känslor och sin besvikelse eftersom det är precis så han vill att sina spelare ska känna efter att ha förlorat mot Burnley, och gjort uppgiften att ta sig till Champions League desto svårare. På så vis är det alltså ett slags management. En manager sänder signaler till sina spelare och sin stab genom sådana här intervjuer. Detta kan ha varit Contes signaler.
Till sist kanske det uppenbara. Tottenham har förlorat mot Burnley men nästan det enda det pratas om efter den förlusten är Antonio Conte och dennes utspel. Detta behöver inte vara någon tillfällighet utan kan ha varit avsikten. Hade det varit Alex Ferguson eller José Mourinho som gjorde utspelet hade i stort sett var och en påpekat lite slugt hur de minsann försökte avleda uppmärksamheten bort från laget och spelarna.
Tottenham har ett stort jobb framför sig. Det är ett lag med höga höjder men också ett lag med låga toppar, ett just nu alldeles för ojämnt lag helt enkelt. Oavsett om Tottenham lyckas ta sig till Champions League eller ej den här säsongen måste Tottenham och Conte tillsammans ha ett allvarligt prat om den närmaste framtiden och lagets omedelbara utveckling. Men mycket mer dramatiskt än så måste det faktiskt inte vara.
Men det verkar finnas ett intresse att framställa det mycket mer dramatiskt än så. Jag är inte någon särskild entusiast när det gäller konspirationsteorier precis, men till slut har även jag börjat undra om det ändå inte pågår någon slags koordinerad kampanj mot Tottenham i media. Det är helt enkelt alldeles för många olika galenskaper om Conte och Tottenham som dyker upp regelbundet för att det ska vara ren tillfällighet.
Det senaste praktexempelet var när det nu i veckan gjordes sak av att Conte skulle ha sagt att Fabio Paratici, Tottenhams sportchef, bara hade värvat Dejan Kulusevski för att såra honom! Detta låter fruktansvärt så klart, och skriker total konflikt mellan manager och sportchef. Det enda felet med det där är så klart att det inte alls stämmer, att det är en direkt och sannolikt helt medveten vilseledning.
Conte pratade om när han var manager i Inter, och Paratici sportchef i Juventus, och om när Juventus och Paratici såg till att värva eller försöka värva spelare som de visste att Conte ville värva till Inter, såsom Kulusevski och såsom t ex Romelu Lukaku. Här finns ingen konflikt mellan Conte och Paratici. Mer troligt är att Conte tvärtom skämtar lite om det hela så här i efterhand. Men detta är inte den bild man vill förmedla.
Detta är självfallet inte det enda exemplet. Det är tvärtom ett av många exempel på egentligen samma sak, hur något har sagts eller gjorts som blåses upp till helt orimliga proportioner och framställs på ett sätt som aldrig varit avsikten. Det är exempel som nu är utspridda över en längre tid, på ett sätt som gör att Tottenham liksom aldrig får en lugn stund, det tar aldrig slut. Det verkar i högsta grad planerat.
I vems intresse brukade redan gamla romerska politiker och generaler fråga sig. I vems intresse skulle en dylik koordinerad kampanj mot Tottenham vara? Ptja, Tottenham har så klart en väldigt känd stor rival, som för närvarande ligger före dem i tabellen som slåss med dem om en plats i Champions League nästa säsong, och som för närvarande bara omges av positiva puff-pieces av samma media.
Om något går som en anka, ser ut som en anka, och kvackar som en anka, så måste det rimliga antagandet också vara att det faktiskt är en anka. Och Tottenham tvingas ägna sig lika mycket åt ankjakt som att faktiskt försöka vinna fotbollsmatcher. Vilket helt säkert är tanken.