Det gjordes inga mål i söndagens Ligacupfinal mellan Chelsea och Liverpool. Rättare sagt gjordes det hela fyra mål under matchens gång, men inget av dem överlevde antingen VAR:s eller linjedomarens närmare granskning. Matchen slutade alltså 0-0, även efter förlängning, men lik förbaskat var det en otroligt välspelad, underhållande och därmed även en väldigt bra fotbollsmatch.
Fick vi inte se några godkända mål under själva matchen så fick vi se desto fler under straffläggningen. 21 straffar hann med att läggas och resultera i mål innan Chelseas precis innan straffläggningen inbytte målvakt Kepa Arrizabalaga brände Chelseas sista straff några mil över ribban. Detta efter att han gjort tämligen svaga ingripanden på majoriteten av Liverpools straffar.
Kepa Arrizabala gjorde alltså en De Gea. Med den inte helt poänglösa skillnaden att han alltså byttes in specifikt för att greja straffläggningen. Visst är det ett beslut som riskerar att bedömas enbart med facit på hand och eftertankens kranka blekhet, med andra ord så kallad utfallsanalys, men det kändes märkligt redan på förhand. Edouard Mendy var onekligen mitt i den så kallade zonen den här matchen.
Vad gäller de underkända målen, ett för Liverpool och tre för Chelsea, kan det så klart vara irriterande och frustrerande att se mål dömas bort för vad som med all rätt upplevs som centimetrar eller millimetrar. Men alla de åtminstone i branschen som beklagar sig över att detta händer kanske borde reflektera över hur dessa mål innan VAR hade diskuterats och kritiserats om de istället godkänts och avgjort matchen.
Hur som helst var det en cupfinal for the ages. De enda som verkar vara missnöjda med den saken är Man Citys supportrar vars stolthet verkar lite sårad över att Ligacupfinalen fått så mycket uppmärksamhet just den här gången jämfört med vad de anser ha varit mycket mindre uppmärksamhet under deras fyra senaste Ligacupfinaler. Vi andra kan glädjas åt att precis ha sett en av Englands bästa cupfinaler.
Men vilka är Englands åtta bästa cupfinaler? Dagens måndagslista tänkte försöka bena i det lite, även om jag begränsar mig till de cupfinaler jag faktiskt har något slags personligt minne av. Vilket betyder någonstans från cirka mitten av 1980-talet och framåt därifrån. Jag ska även försöka rensa min egen subjektiva upplevelse. FA-cupfinalen 1996 mellan Man Utd och Liverpool var t ex fantastisk på många sätt, men inte för denna lista.
Därmed landar jag i följande åtta engelska cupfinaler!
(8) Arsenal vs Hull City, FA-cupen 2014, 3-2
En mängd saker gör denna cupfinal speciell. Dels var det Arsenals första titel på nästan tio år. Dels var det en titel de tvingades vända ett 0-2-underläge för att vinna, efter att ha tvingats ända in i förlängningen för att hitta det vinnande målet.
Cupfinalen blev även väldigt speciell av Hull Citys chockstart på matchen, där de tar ledningen med två tidiga mål. Vad som ofta glöms bort i efterhand är hur nära Hull City faktiskt var att göra även ett tidigt tredje mål, och då hade cupfinalen varit avgjord.
(7) Chelsea vs Liverpool, Ligacupen 2005, 3-2
Hågkommen i efterhand kanske framför allt för att det var José Mourinhos första titel i engelsk fotboll, liksom det var Chelseas första titel under Roman Abramovichs vid den tidpunkten helt nya ägande.
Matchen var dramatisk. Liverpool med en tidig ledning genom John Arne Riise försvarade sin ledning med allt vad de hade. Chelseas kvittering dröjde ända in i sista kvarten när dråpligt nog Steven Gerrard gjorde självmål.
Samme Gerrard var vid det tillfället omgiven av rykten om att han var på väg att lämna Liverpool för just Chelsea. Självmålet bidrog till den storyn. Inte minst eftersom Chelsea därefter vann matchen i förlängningen.
(6) Luton Town vs Arsenal, Ligacupen 1988, 3-2
En cupfinal som i all evighet kommer kommas ihåg eftersom den samtidigt representerar en av de största cupskrällarna i engelsk fotboll. Men det är faktiskt inte enbart därför som jag placerar den cupfinalen på den här listan.
Arsenal var finalens stora favoriter, inte minst tack vare sitt väldigt starka försvarsspel som skapats under George Graham. Men detta var en match då Arsenals annars så starka försvar plötsligt sviktade betänkligt, möjligen påverkad av cupfinalnerver.
Dramatiken går inte heller att förglömma. Arsenal leder finalen med 2-1, efter att ha vänt 0-1 under den andra halvlek. Arsenal såg ut att gå mot segern, innan ett försvarsmisstag med tio minuter kvar gav Luton kvitteringen och vad alla trodde skulle bli ett omspel.
Men på tilläggstid gör Brian Stein sitt andra, Lutons tredje, och matchens avgörande mål. Det var Lutons första och hittills enda större titel, och försäkrade Arsenal om att för alltid nämnas i samband med sådana här listor.
(5) Everton vs Man Utd, FA-cupen 1985, 0-1
Mitt tappra försök att hålla min subjektiva upplevelse utanför detta räcker bara så långt. Den här cupfinalen smiter nog med ändå, men jag skulle bestämt och envist hävda att den gör så alls inte oförtjänt.
Everton var vid tillfället ett av Englands och Europas allra bästa fotbollslag, det enda lag som vid den här tidpunkten på allvar kunde utmana Liverpool i engelsk fotboll. Man Utd å sin sida, ett gammalt glamouröst topplag, men kanske också mest ett cuplag.
Det var en tuff, välspelad och dramatisk cupfinal. Everton och Man Utd drabbade samman med ungefär samma taktiska finess som i vilken som helst Rockyfilm. Man Utds Kevin Moran blev förste spelare någonsin att bli utvisad i en FA-cupfinal.
Trots detta, och vid tillfället nästan mot alla odds, var det unge stjärnskottet Norman Whiteside som klev fram i förlängningen och med ett tekniskt väldigt skickligt skott vann matchen åt Man Utd. Någon cupvinnarcup blev det dock inte, av historiskt kända skäl.
(4) Chelsea vs Liverpool, Ligacupen 2022, 0-0 (straffar)
Visst var det en väldigt bra cupfinal, men jag håller den för all del inte som den bästa engelska cupfinalen någonsin, eller ens i mitt eget huvud. Faktiskt inte ens bland de tre bästa, även om detta knappast kan ses som någon särskilt hård kritik.
(3) Liverpool vs West Ham, FA-cupen 2006, 3-3 (straffar)
En final som har kommit att kallas för Steven Gerrard-finalen, och det finns för all del god täckning för den saken. West Ham gick fram till en överraskande tidig 2-0-ledning, helt klart mot det förväntade manuskriptet.
Liverpool kämpade sig däremot tillbaka till 2-2, och när Gerrard kvitterade i början av andra halvlek trodde nog de flesta att finalen var på väg att svänga över till Liverpools fördel. Men Paul Konchesky ville annat, med sitt 3-2-mål efter dryga timmen.
Det målet såg ut att knäcka Liverpool. West Ham var på väg mot segern, kunde nästan känna segern, Alan Pardew hade redan börjat träna på sina disco-moves, när Gerrard i den 91:a minuten får bollen i ett till synes ofarligt läge utanför straffområdet.
(2) Liverpool vs Everton, FA-cupen 1989, 3-2
Cupfinalen som spelades mellan två lag från Liverpool, endast några få veckor efter den förödande Hillsboroughkatastrofen där nästan 100 Liverpoolsupportrar miste livet och många fler traumatiserades svårt.
Matchen blev nästan lika dramatiskt som sitt förspel. John Aldridge gav Liverpool en tidig ledning man länge såg ut att kunna hålla. Men Stuart McCall, förste avbytaren att göra mål i en FA-cupfinal, kvitterade i den 90:e minuten, planen invaderas av Evertons fans.
Dramatiken fortsätter i förlängningen. Ian Rush ger Liverpool ledningen igen i den 95:e minuten, men McCall kvitterar igen i den 102:a minuten. Momentum ser ut att vara på Evertons sida, men som från ingenstans gör måltjuven Rush 3-2 i den 104:e minuten.
(1) Coventry vs Tottenham, FA-cupen 1987, 3-2
John Motson, den legendariske brittiske kommentatorn, har kallat detta för den bästa cupfinal han någonsin haft nöjet att kommentera. Och det är väldigt lätt att relatera till det påståendet.
För oss som vid den tiden nästan bokstavligt rattade in FA-cupfinalen på våra TV-maskiner var det nästan självklart en cupfinal som Tottenham skulle vinna. De hade vunnit FA-cupen två gånger tidigare under 1980-talet. Coventry gjorde sin första final.
Clive Allen ger Tottenham en programenlig tidig ledning. Dave Bennett rubbar cirklarna något med sin kvittering, men Gary Mabbutt återställer ordningen strax innan halvtid. Keith Houchen kvitterar igen i andra halvlek och finalen går till förlängning.
Gary Mabbutts självmål tidigt i förlängningen är ikoniskt på många sätt. Dels för hur det faktiskt såg ut, inlägget som styrs via Mabbutts knä i en retfull båge in i eget mål. Dels för dess mer popkulturella betydelse för Tottenham.
Det finns ett rätt starkt case för att det är här, med den här cupfinalen, som Tottenham för kanske första gången på riktigt började pratas om som ”Spursy”.