Ett annat påpekande skulle kunna vara att det finns en benägenhet att klumpa ihop alla former av misslyckanden för Tottenham och kalla dem för spursiga. Detta när det i själva verket i flera av fallen handlar om sådant som ligger långt utanför Tottenhams kontroll och inte på något sätt handlar om att de själva klantat till något. Klantighet känns som ett nödvändigt kriterium för att kunna kalla något för i det här fallet spursigt.
Ytterligare ett tredje påpekande vore att även om detta framställs som något närmast unikt för Tottenham, just ordet spursigt utgår ju även från den föreställningen, så går det självfallet att hitta motsvarande olyckor eller misslyckanden för egentligen samtliga engelska klubbar, även de klubbar som normalt sett beskrivs som vinnarklubbar och generellt ses som raka motsatsen till spursiga.
Möjligen går det att påstå att Tottenham har oproportionellt många spursiga händelser i sin historia, även om jag misstänker att en mer metodisk genomgång av detta för samtliga engelska klubbar inte placerar Tottenham i topp. Hur som helst, det är rent fenomenologiskt ett faktiskt fenomen, och taget med den humor det förtjänar kan det vara kul att fundera över Tottenhams åtta mest spursiga händelser i historien.
Kvällens match mot Everton kanske påminner Tottenham om en av dessa händelser. Det var april 1995 och Tottenham spelar FA-cupsemifinal mot svagt Everton. Förhoppningen om att ta sig till en FA-cupfinal mot Man Utd är stora. Tottenham ligger under med 1-2 i andra halvlek när Daniel Amokachi kom in för en skadad Paul Rideout och avgör matchen med två mål. Men Amokachi blev aldrig formellt inbytt.
Riktigt så illa ska det väl inte behöva gå ikväll för Tottenham. Vinst mot Everton och de hakar i högsta grad på kanske framför allt Arsenal gällande den där fjärde och sista Champions League-platsen.
(8) Bäst utan att vara bäst, 2016-17
Ett lag som förlorar lägst antal matcher av alla lag i ligan, gör flest mål av alla lag i ligan och släpper in lägst antal mål av alla lag i ligan, vinner normalt sett ligan. Men Tottenham lyckas med alla dessa bedrifter och slutar ändå bara tvåa i ligan.
Tottenhams problem var så klart att ett annat lag vann fler matcher än dem, och därför tog sju poäng fler än dem. Men det var två-tre säsonger runt den här tiden när Tottenham kan ha varit ligans bästa lag utan att egentligen få något för det.
(7) Transferfönstren 2008 och 2013
Vid åtminstone två tillfällen har Tottenham verkligen slagit på stora trumman och investerat stora pengar i sin spelartrupp. Det var sommaren 2008 efter Ligacupvinsten, lagets senaste titel, samt sommaren 2013 efter försäljningen av Gareth Bale.
Båda var tillfällen när Tottenham verkligen satsade stort på nästa steg, men där satsningen visade sig vara mer en fråga om kvantitet än om kvalitet. Där fanns goda inslag, såsom Luka Modric 2008 och Christian Eriksen 2013.
Men överlag var det bortkastad tid och pengar. Roman Pavlyuchenko, Vedran Corluka, Heurelho Gomes och Giovani dos Santos var okej men aldrig mer, och av alla spelare som kom in för Bale-pengarna var det ytterst få som verkligen gjorde något avtryck.
(6) Mourinho sparkas inför Ligacupfinalen, 2020-21
Alla var nog ganska överens om att José Mourinhos dagar i Tottenham var räknade, och kanske till och med att han borde ha fått sparken redan. På så sätt var Tottenhams beslut varken märkligt eller ens särskilt kontroversiellt.
Märkligare var däremot timingen på beslutet. Tottenham hade tagit sig till final i Ligacupen och med mindre än en vecka kvar till den finalen, och en chans att faktiskt vinna en titel, då väljer Tottenham plötsligt att sparka Mourinho.
Att vara spursiga måste rimligtvis i hög utsträckning handla om någon slags förmåga att fälla krokben för sig själva, att göra livet svårare för sig själva än vad det faktiskt måste vara. Och sett på det viset var detta väldigt spursigt.
(5) Kollapsen under Redknapp, 2011-12
På sätt och vis är detta ett sådant där fall där det är svårt att säga att det faktiskt är spursigt. För det är liksom inte Tottenhams fel att UEFA:s regler gör att trots att de slutar fyra i ligan missar Champions League bara för att Chelsea vinner Champions League.
Man skulle möjligen kunna hävda att det är lite typiskt att något sådant händer just Tottenham så klart. Men vad som faktiskt ändå gör det spursigt är att Tottenham inte ens hade behövt befinna sig i den situationen.
Tottenham kollapsar under våren. Bland annat slänger de bort ett försprång om tio poäng till Arsenal. Det kanske inte borde ha gjort att de missade Champions League, men det borde inte ha hänt över huvud taget.
(4) Nedflyttningen 1977
Keith Burkinshaw är en av Tottenhams främsta managers som gett Tottenham några av deras största framgångar. Däremot talas det mer tyst om att han 1977 faktiskt också fick Tottenham nedflyttade från ”Premier League” för första gången på 30 år.
Vad som gjorde saken direkt anmärkningsvärd var att Tottenham bara tre år tidigare spelat en europeisk cupfinal. Åren innan hade de vunnit fyra cuptitlar, både i England och i Europa. Tottenham var alldeles för bra för att behöva bli nedflyttade.
(3) FA-cupförlusten mot Man City, 2003-04
Ovan nämnda FA-cupsemifinal mot Everton, en annan FA-cupsemifinal mot ett redan nedflyttat Portsmouth och så vidare. Tottenham har onekligen sina traumatiska ögonblick i FA-cupen som vart och ett aspirerar på denna lista.
Värst av dem alla måste dock förlusten i fjärde omgångens omspel mot Man City hemma på White Hart Lane vara. Tottenham krossar Man City i första halvlek, leder med 3-0 i halvtid och Man City har fått Joey Barton utvisad.
Det är en match Tottenham inte ska kunna förlora. Men lads, det är Tottenham! Man City reducerar, reducerar igen, kvitterar och till slut, på tilläggstid, så gör Man City 4-3, Detta var dessutom långt, långt innan några Abu Dhabi-pengar.
(2) Kollapsen under Pochettino, 2018-19
Tottenham var under lång tid den här säsongen, en bra bit efter årsskiftet i själva verket, uppe i toppen av tabellen och slogs med Liverpool och Man City om ligatiteln. Detta är lätt att glömma bort i efterhand givet alla dessa klubbnarrativ.
Men Antonio Conte är inte ensam om att ha exploderat efter en onödig förlust mot Burnley. Mauricio Pochettino gjorde detsamma i början av februari den här säsongen, en förlust som visade sig vara början på en rejäl kollaps.
Tottenham förlorade fyra av fem matcher i ligan under februari, och misslyckades med att vinna nio av sina tolv sista ligamatcher, och ett lag som slogs om ligatiteln ända in i februari haltade sig till slut kvar på Champions League-platserna.
Tottenhams dramatiska resa till Champions League-finalen samma säsong tog lite av edgen av den där kollapsen. Men det var början på slutet för Pochettinos Tottenham, och mycket av grunden till de senaste tre årens strul i Tottenham.
(1) Lasagneincidenten, 2005-06
Kanske den mest klassiska och kultförklarade händelsen i Tottenhams historia, och något utav exhibit-a när det ska börja pratas Tottenhams spursighet. Vad som på engelska har kommit att kallas för Lasagna Gate.
Tottenham gick in i sista ligaomgången säsongen 2005-06 före Arsenal i tabellen, och behövde bara vinna mot West Ham för att hålla sig före Arsenal samt ta ”deras” plats i Champions League kommande säsong.
Men kvällen innan match mumsar Tottenham på en middag bestående av lasagne som placerar flertalet av lagets spelare, och bland dem flera av lagets viktigaste spelare, på sjuklistan med magsjuka och illamående.
Ett allt annat än friskt Tottenham förlorar mot West Ham med 1-2 samtidigt som Arsenal vinner sin match. Det har i efterhand naturligtvis diskuterats om matchen ens borde ha spelats. Allt vi vet är att eftersom den spelades så stod sig resultatet.
Vad som möjligen också kan diskuteras är om detta egentligen är spursigt. Det kan hävdas att Tottenham är ansvariga för sitt eget matintag så klart. Å andra sidan måste man ju inte vara alldeles paranoid för att här verkligen misstänka sabotage.
När man tänker efter så här över 15 år senare är det ju i själva verket extremt märkligt att inte större sak gjordes i press och media av just den saken och den misstanken. För som tillfällighet betraktat är det ju verkligen en whopper av en tillfällighet.
Vilka vann på ett sådant möjligt sabotage? Förklarar detta varför stora delar av brittisk press och media hellre valde att göra detta till en rolig historia om Tottenhams spursighet än att gräva djupare i vad som faktiskt hänt och säga we did not see that?!
Hade man gjort samma val om rollerna varit ombytta?