Vad kom först – hönan eller ägget? Jürgen Klopp eller Pep Guardiola? Svårt att säga möjligen om man som jag inte har någon större lust att börja grotta i de senaste dygnens pressklipp. Hur som helst tycker jag ändå det är rätt fint att både Guardiola och Klopp verkar ha kommit till någon slags insikt att de gör varandra bättre, att Man City och Liverpool minsann pushar varandra poängmässigt, tabellmässigt och titelmässigt.
Annars känns kanske inte det som någon särskilt avancerad tankegång. Så har det alltid fungerat i idrotten, både på gott och på ont så att säga. På gott när ett lag eller idrottare pressar sig självt till det allra yttersta för att vinna en kamp mot en eller flera allvarliga konkurrenter. På ont när ett lag eller idrottare tenderar att slappna av när de inte riktigt pressas på samma sätt.
Detta är även en stor del i varför det är så pass problematiskt att jämföra mellan säsonger och mellan olika tidsperioder. Man jämför helt enkelt inte bara olika saker, utan olika saker utifrån många gånger helt olika förutsättningar. Ett visst antal poäng ena säsongen är inte detsamma som antalet poäng en annan säsong, än mindre antalet poäng under en helt annan tidsperiod.
Andra faktorer spelar även in. Såsom t ex den dominerande synen på hur en säsong faktiskt ska genomföras. Det är ingen hemlighet att José Mourinho och Chelsea tvingade fram en rätt tydlig förändring gällande just detta. Hur som helst, för de som fäster väldigt hög vikt vid poängantal bör kanske betänka att några av Man Utds allmänt uppfattat svagaste lag under Alex Ferguson vid ett par tillfällen skrapade 89-90 poäng.
Av egentligen ingen annan anledning än att dessa lag under dessa säsonger pressade eller pressades av antingen Chelsea eller Man City. Detta gör självfallet inte dessa lag på något sätt bättre än flera andra lag, både Man Utds och andra klubbars, som kan anses ha uppnått mycket mer men tagit färre poäng. Ska man jämföra lag mellan säsonger och tidsperioder måste man helt enkelt göra det mer kvalitativt än så.
Alltså får man ta det lite med en nypa av salt när vi nu peppras med påståenden om hur både Man City och Liverpool nu skulle vara med bred marginal Premier League-historiens allra bästa lag. Det ligger naturligtvis en mycket tydlig agenda bakom den typen av påståenden, inte minst när dessa påståenden i hög utsträckning kommer från just Liverpools håll, som kanske slutat tvåa eller sämre lite oftare än de tänkt sig.
Man ska för all del inte missförstå mig. Visst kan båda lagen anses förtjäna att ingå i ett samtal om Premier League-historiens allra bästa lag. Man City gör det definitivt, Liverpool just nu möjligen med mer tveksamhet. Men de kan som allra mest räknas vara bland dem, inte med någon marginal, bred eller ej, vara före dem. Det går att hitta argument mot dem likaväl som för dem, som t ex att Man City inte vunnit Champions League.
Premier League som liga kan för all del anses befinna sig i en just nu väldigt stark period, där kvaliteten på lag i ligan generellt sett har höjts. Men jag är inte alltid säker på att det alla gånger översätts till att det har blivit svårare för topplagen att ta poäng mot t ex bottenlagen. Ett generellt sett mer offensivt sätt att spela, till skillnad från mer råbarkad defensiv som var mer populärt förut, kan tvärtom ha gjort det lite lättare.
Man City behöver vinna Champions League. Det är helt enkelt vad de måste göra för att radera de frågetecken som alltid kommer finnas kring klubbens och lagets storhet så länge de inte gjort det, egentligen alldeles oavsett vad de uppnår i ligaspelet. Man City kan gilla detta eller inte gilla detta, mer eller mindre uppriktigt, det spelar liksom ingen roll. Det är helt enkelt bara den skala som alla klubbar alltid har värderats utifrån.
Kevin De Bruyne säger sig däremot inte behöva vinna Champions League. Han menar istället att ligan är viktigare och att han vet minsann vad han har uträttat med eller utan Champions League-titel. Han påpekar helt korrekt att några av fotbollens största spelare har gått utan Champions League-seger. Ändå får man ju lite intrycket av att om det faktiskt inte varit något han fundera på så hade det inte sagts något alls om det.
Varken Man City eller De Bruyne förtjänar naturligtvis att avfärdas av fotbollshistorien om det skulle visa sig att det aldrig blir någon Champions League-titel för dem. Det vore att göra saken alldeles för svartvit. Men det betyder självfallet inte att det inte skulle spela någon egentlig roll för både Man City och De Bruyne om de faktiskt skulle vinna Champions League.
Men detta är naturligtvis den typ av filosofiska resonemang man kan ägna sig åt när Man City går in med en 5-0-ledning inför returen på hemmaplan i åttondelsfinalen mot Sporting. En åttondelsfinal som en hel del, delvis även jag själv, trodde skulle kunna bli lite spännande med Ruben Amorim som Sportings manager. Men så blev onekligen inte fallet, åttondelsfinalen tog slut innan den knappt ens hunnit börja.
Alltså har det nästan varit lite underhållande att se Man City och media försöka göra en grej av att laget inte har tillgång till särskilt många backar i den här matchen. Det kommer naturligtvis inte spela någon som helst roll i den här matchen.
:::
All uppmärksamhet kommer naturligtvis riktas mot Santiago Bernabeu och Real Madrids match mot PSG. Om man tycker den sociala mediesvansen runt vissa engelska klubbar är lite jobbig och tröttsam så är det just ingenting mot den som följer Real Madrid.
:::
Knappast någon match att skriva hem om för Liverpool, men de gjorde naturligtvis vad som krävdes och absolut ingenting mer. Det var aldrig aktuellt att de skulle tappa matchen mot Inter.
:::
Sheffield United visade ingen pardon alls med Chris Wilder när han återvände med Middlesbrough för en viktig match i playoff-striden. 4-1 var ett resultat med mersmak.
:::
När veckan började var Huddersfield och Liverpool de enda två lag i det engelska ligasystemet att inte förlora en enda match under 2022. Två dagar senare har både Huddersfield och Liverpool förlorat.
:::
Makalöst klantig utvisning av Alexis Sanchez.