Visst finns det tillfällen när man måste gnugga sig i ögonen och spetsa öronen för att verkligen vara säker på vad det är man faktiskt hör. Detta hände mig för någon dryg månad sedan när West Brom anställde Steve Bruce som ny manager och detta på vad jag skulle säga de allra flesta håll i engelsk media framställdes som en bra anställning, mer eller mindre en så kallad uppflyttningsgaranti.
Exakt på vad detta grundades, annat än på den faiblesse som verkar finnas i engelsk press och media för just engelska managers, eller åtminstone vissa engelska managers, är högst oklart. Visst har Bruce förr i tiden blivit uppflyttad till Premier League med Birmingham och Hull City, men det var ett tag sedan, och hans två senaste försök att leva upp till en uppflyttningsgaranti med Aston Villa och Sheffield Wednesday misslyckades kapitalt.
Var Steve Bruce tänkt som en slags uppflyttningsgaranti för West Brom, eller som en manager ägnad att återuppliva West Broms uppflyttningskampanj den här säsongen, som tagit några allvarliga hit dessförinnan, så började det sannerligen inte särskilt väl. West Brom förlorade fyra av sina första fem matcher, tog bara en poäng och gjorde bara ett enda mål. West Brom sjönk från sjunde plats i tabellen till trettonde plats.
Resultaten var sannerligen inga tråkiga tillfälligheter. West Brom spelade under dessa matcher en helt bedrövlig och energilös fotboll. Spelarna såg i de allra flesta fall ut att vara helt ointresserade på planen. West Brom såg ut att vara utan energi i defensiven och utan idéer i offensiven. Vill man vara elak, vilket jag brukar kunna vara, skulle man kunna säga att West Brom såg ut precis som Newcastle gjorde med Bruce som manager.
Var då West Broms senaste match mot Hull City en match som bröt mönstret och vände trenden, eller var det föga mer än någon slags engångsföreteelse, en lycklig tillfällighet, en så kallad blixt från klar himmel? West Brom vann då mot Hull City på bortaplan. Ett svar på den frågan kanske vi kan hoppas på ikväll när West Brom tar emot Huddersfield hemma på The Hawthorns.
Egentligen är det inte så konstigt att det går väldigt upp och ned för West Brom. Inte enbart under den här säsongen, utan säsong för säsong under en längre tid. West Brom har länge setts som en så kallad jojo-klubb, och med multipla uppflyttningar respektive nedflyttningar mellan EFL Championship och Premier League de senaste åren så har detta intryck om möjligt förstärkts ytterligare.
Men framför allt har det med West Broms styrning och strategi att göra. Där verkar helt enkelt inte finnas någon enhetlig linje eller tydlig riktning i hur West Brom vill arbeta, utan tvärtom så har West Brom konsekvent under en längre period valt att pendla mellan vad som enbart kan betraktas som rena ytterligheter, för att inte säga raka motsatser i termer av management och spelidé.
Vill man börja någonstans är nog Tony Pulis det klokaste stället. Pulis var manager för West Brom mellan 2015 och 2017. West Brom befann sig under dessa år i Premier League men det var tämligen tydligt hur laget hade börjat stagnera. Pulis tolererades initialt av West Broms supportrar, men blev snabbt en symbol för supportrarnas missnöje genom sin defensiva och funktionella fotboll.
West Broms ägare och styrelse sade sig ha hörsammat supportrarnas synpunkter, men gav inte något större intryck av att faktiskt ha förstått dem, eller möjligen ens förstått engelsk fotboll. Pulis fick sparken och ersattes av Alan Pardew, med den något märkliga motiveringen att Pardew stod för en bättre och mer underhållande fotboll. Vilket Pardew knappast gör, och även han hann mer att få sparken samma säsong.
Därefter gör Darren Moore ett något längre gästspel. Moore med en historik både som spelare och som coach i West Brom tog över laget under slutet av lagets sista säsong i Premier League och möjligen något överraskande även nästa säsong i EFL Championship. Moore ansågs stå för en något mer positiv fotboll, men resultaten gick inte lagets väg, och Moore fick sparken efter cirka ett år på jobbet.
Vid det här laget har däremot West Brom till synes fått ordning på tankeverksamheten och anställer Slaven Bilic som ny manager. Bilic representerar en betydligt mer positiv fotboll än sina föregångare och med honom rusar West Brom kvickt upp i toppen av EFL Championship och flyttas upp i Premier League. Bilic är älskad av West Broms supportrar som sjunger hans namn på läktarna.
Med West Brom tillbaka i Premier League blir det däremot lite svårare, och när West Brom strax efter årsskiftet hotas av nedflyttning så reagerar och agerar West Brom som så många klubbar före dem har gjort. Det vill säga de sparkar Bilic och anställer istället en manager som beskrivs som en ”garanti” mot nedflyttning, nämligen Sam Allardyce. Alla som gnällde över Pulis och Pardew satte mer eller mindre i halsen.
Allardyce var knappast någon garanti mot nedflyttning, snarare tvärtom. West Brom åkte ur Premier League igen, tillbaka till EFL Championship. I detta ögonblick, alltså inför den här säsongen, var West Brom faktiskt lite modiga. Istället för att som andra favoriter i ligan gå på mer etablerade managernamn så valde West Brom lite mer av ett projekt, nämligen Valerien Ismael från Barnsley.
Det började bra för West Brom och för Ismael, laget låg länge i toppen av tabellen och såg ut att motsvara även högt ställda förväntningar på dem. Men någon gång framåt den senare delen av hösten började det krångla i West Broms maskineri, inte väldigt mycket till att börja med men mer och mer vad tiden led, och någon gång när det började närma sig julfotbollen så kändes det som om maskinen slutade fungera.
West Brom gav det fram till och med januari, men när inte enbart uppflyttningen började se långsökt ut utan också playoff-platserna börja hamna i farozonen så agerade West Brom genom att sparka Ismael. Och istället för den pressande och stressande, ideologiskt betonade projektmanagern Ismael så anställer West Brom alltså istället Steve Bruce, en manager betydligt mer i Pulis, Pardews och Allardyces avbild.
En sekvens bestående av Pulis – Pardew – Moore – Bilic – Allardyce – Ismael – Bruce kan självfallet inte med någon slags heder eller trovärdighet i behåll beskrivas som en tydlig identitet eller anställningsstrategi. Om något har West Brom navigerat sig framåt med ungefär samma bestämda målmedvetenhet som en bakfull hobbit. Med vad man bara kan anta är lätt förutsägbara effekter på lagets taktik och spelartruppens innehåll.
Att det går som det går för West Brom är med andra ord inte så märkligt. Ingen klubb kan rimligtvis förvänta sig att lyckas under sådana omständigheter. Jämför istället med kvällens motståndare Huddersfield Town. Deras motsvarande managerkedja kan istället beskrivas som David Wagner – Jan Siewert – Danny Cowley – Carlos Corberán. Inte alltid lyckat eller framgångsrikt, men där finns åtminstone en tydlig linje och riktning.
Alltså är det Huddersfield som just nu befinner sig i toppen av tabellen, på tredje plats, i uppflyttningsstriden. Huddersfield är med andra ord den klubb som har den plats och position som West Brom ville ha och trodde sig ha. Och om Steve Bruce vill behålla någon slags trovärdighet i sin förmåga att ta West Brom tillbaka dit så måste han visa att vinsten mot Hull City inte var en tillfällighet eller engångsföreteelse.
Då måste West Brom vinna mot Huddersfield ikväll.