Självfallet bombarderas vi med mängder av krönikor, artiklar och opinion pieces av press, media och journalister vars syfte är att förklara situationen för oss, skapa någon form av mening i vad som händer, samt beskriva framtiden på ett greppbart sätt. Ett gemensamt mönster i majoriteten av dessa texter, åtminstone i mainstreammedia, är att de beskriver den engelska och europeiska fotbollens framtid i väldigt dramatiska termer.
Fotbollen kommer aldrig bli densamma igen! Vi ser slutet på den engelska fotbollen som vi känner till den! Chelseas implosion beskrivs nästan utan undantag som någon slags skiljelinje för engelsk fotboll, något som kommer få väldiga konsekvenser och förändra väldigt mycket. Det är lite oklart i vilken utsträckning detta är något man faktiskt tror kommer hända, eller snarare något man hoppas ska hända.
Ideologi spelar onekligen rätt stor roll i sådana här sammanhang. Vi har exempelvis kunnat följa vissa journalister och experter som i dessa sammanhang har varnat för i runt 20-30 år utan uppehåll för att ”bubblan” ska vara på väg att spricka för engelsk fotboll, och envist fortsätter hävda det fastän ingen bubbla någonsin spricker, och avtalen bara ökar och ökar. Helt enkelt eftersom det inte existerar någon sådan bubbla.
Något säger mig att det i huvudsak handlar om samma personer som nu menar att Chelseas olycka kommer få alla möjliga dramatiska effekter och följder för den engelska fotbollen. Utöver ideologi riskerar det bli någon slags tävling i vem som tänka fram den mest fantasifulla framtiden. Personligen är jag emellertid mer inne på motsatsen, det vill säga att detta inte kommer leda till någon större förändring av fotbollen alls.
Varför tror jag inte att Chelseas olycka kommer leda till någon meningsfull eller större förändring av den engelska fotbollen? Möjligen eftersom jag själv inte på samma sätt är av uppfattningen att den engelska förändringen verkligen behöver förändras i någon större utsträckning, som många andra verkar vara. Jag är kanske inte mindre driven av mina egna värderingar än vad alla andra är. Men i huvudsak på grund av följande:
Oklara konsekvenser
För det första är det oklart vad Chelseas olycka faktiskt för konkreta konsekvenser för klubben, eller ens om det blir några konsekvenser att tala om. Mycket tyder på att Chelsea kommer säljas till nya ägare och gå vidare mer eller mindre som vanligt.
Blir det inga allvarliga konsekvenser är det svårt att se att några egentliga lärdomar faktiskt kommer dras, åtminstone i den utsträckning att det verkligen leder till någon meningsfull förändring.
Detta vore möjligt om konsekvensen blev Chelseas upphörande eller konkurs som fotbollsklubb, eller för all del enbart deras förfall som toppklubb. Men alla incitament talar för att detta är något man helst av allt vill undvika. Kanske som sig bör.
Obefintlig konsekvens
Ett annat tecken som säger mig att det nog i själva verket inte kommer hända särskilt mycket alls är att det i själva verket bara pratas om Chelsea, eller rättare sagt om Roman Abramovitj. Detta samtidigt som ett par andra klubbar befinner sig i liknande bryderier.
Samma kritik som riktats mot Chelsea skulle självfallet kunna riktas också mot Newcastle och Man City. Båda klubbarna har betydligt mer formella relationer med ägare som också antingen bedriver krig i andra länder och-eller seriekränker mänskliga rättigheter.
Att detta inte övervägs, eller ens existerar på agendan att överväga, säger mig att vad som händer nu är en helt och hållet isolerad incident som inte kommer få några beständiga effekter på vad vi skulle kunna kalla för policy.
Reaktivt agerande
I nära anslutning till föregående punkt är det kanske värt att påminna sig om att den engelska fotbollen egentligen inte alls har agerat i detta ärende. Det är den brittiska regeringen som agerat, inte mot Chelsea, utan mot Roman Abramovitj.
Hade det faktiskt varit den engelska fotbollen som aktivt agerat, antingen i form av FA eller Premier League, så hade det varit lättare att tro att det faktiskt kunde betyda och innebära något mer än reaktivt beteende och delvis kanske krishantering.
Premier League har nu beslutat att dra tillbaka Abramovitjs ägartillstånd, men detta görs först efter och som en direkt följd av den brittiska regeringens sanktioner. Det är i själva verket en rätt tandlös formalitet, i värsta fall mest en slags PR-åtgärd.
Inte heller den brittiska regeringens agerande säger oss att något skulle vara på väg att hända med fotbollen. Även deras agerande var i huvudsak reaktivt och hade i grund och botten mycket lite med fotboll alls att göra, oavsett vad Rio Ferdinand verkar tro.
Cashen ska fortfarande in
Nästa skäl är att ingenting i detta ändrar den engelska fotbollens grundlogik. Cashen måste fortfarande in på något sätt, den engelska fotbollen, precis som den europeiska fotbollen, drivs fortfarande av pengar. Fotbollens affärsmodell är oförändrad.
Klubbar och supportrar kommer fortfarande hoppas på och jubla över pengatillskott som kan göra klubbarna rikare, starkare, värva ännu fler spelare och vinna ännu fler titlar. Det vore bara naivt att tro något annat.
Den som tvivlar på detta behöver bara observera reaktionerna hos Newcastles supportrar tidigare under säsongen, eller många av Chelseas supportrar nu. Det är precis den effekten dessa pengar är tänkta att ha, det är pengarnas själva syfte.
Tillfälliga efterkonstruktioner
För närvarande är det självfallet högkonjunktur på kritiska texter som tar upp Roman Abramovitjs ägande av Chelsea, dess moraliska aspekter och hur förfärligt det minsann varit för den engelska fotbollen.
Men i hög utsträckning är det något som mest ligger i tiden. Många, jag skulle säga de allra flesta, uttrycker nu ett raseri och en intensitet över detta ägarförhållande som de inte ens var i närheten av att ge något uttryck för bara för några veckor sedan.
Visst har de funnits som problematiserat Chelseas ägare och ägande, men inte alls som det självklara problem alla nu beskriver det som. Ska man beskriva synen på ägandet av Chelsea innan allt detta vore det kanske lätt kritiskt, men till största delen normaliserat.
Visst kommer det huffas och puffas ett tag som det brukar göras. Kanske huffas och puffas det lite längre än vanligt på grund av situationens allvar. Men till slut kommer uppmärksamheten som alltid att förflyttas mot något nytt och mer spännande.
Engelsk fotboll står inte inför någon omvälvande revolution. Vad man kan hoppas på är den mer evolutionära förändringen att Premier League, FA och Football League i sina olika ägartest börjar värdera mänskliga rättigheter lika högt som TV-rättigheter.
Kanske är detta också på gång, åtminstone låter det ju som att så kan vara fallet. Frågan man då kan ställa sig, även med ett sådant kriterium på plats redan 2003, hade detta verkligen förhindrat Roman Abramovitj från att bli Chelseas ägare?
Högst tveksamt som jag ser det.