Fokusera på fotbollen! Man måste föreställa sig att det är det uppdrag som Chelseas spelare och ledare har fått de senaste dagarna. Fokusera på fotbollen, och låt andra bekymra sig om allt det andra ni ändå inte har någon som helst kontroll över. Lättare sagt än gjort naturligtvis. Men att döma av torsdagens match mot Norwich ändå något som Chelseas spelare hittills verkar ha lyckats med.
Möjligen sätts detta på större prov idag när Chelsea får besök på Stamford Bridge av ett Newcastle som har hittat formen för att inte säga hittat sig själva under Eddie Howe, och befinner sig i en svit om nio matcher i rad utan förlust, varav sex vinster. Newcastle är en klubb och lag i medvind. Chelsea är just nu en klubb och ett lag som befinner sig i vad som bara kan beskrivas som en orkan av motvind.
Chelsea kan inte säljas, åtminstone inte i nuläget. Chelsea kan inte sälja biljetter till sina matcher. Chelsea kan inte sälja produkter i sina butiker. Chelsea kan inte köpa nya spelare eller skriva nya kontrakt med befintliga spelare. Chelsea kan bara spendera £20,000 per bortamatch. Chelseas kommande TV-pengar och prispengar kommer frysas. Det måste ses som oklart om Chelsea får spela i Champions League nästa säsong.
Här har redan bloggats om de mer praktiska aspekterna på detta. Men det kan även vara lite intressant att bolla de mer principiella aspekterna på samma sak. Med andra ord det rätta och det riktiga i vad som nu hänt Chelsea. Viktigt inte minst eftersom stora grupper av Chelseas supportrar, men naturligtvis inte alla, har tagit emot nyheten genom att t ex sjunga Abramovitjs namn under Chelseas matcher.
Där finns naturligtvis de mer taffliga protesterna. Exempelvis de som undrar varför Chelsea ska straffas för ett krig mellan två länder som inte har något alls att göra med Chelsea. Vad detta missar mer eller mindre medvetet är naturligtvis att detta i själva verket inte är ett straff för Chelsea utan en sanktion av Chelseas ägare. Men detta är rätt taffliga försök att bara se vad man så att säga vill se, inget annat.
Besläktat med detta är möjligen direkt korkade invändningar, som Rio Ferdinand som under lördagen mitt i TV-sändning inte drar sig för att påstå att detta inte längre handlar om Roman Abramovitj, utan är en direkt attack på Chelsea. Vilket naturligtvis är skitsnack, och det borde ärligt talat inte vara ens i närheten av acceptabelt att yttra sig så här oansvarigt om vad som ändå är så här pass allvarliga frågor.
Ett annat och kanske mer vanligt argument är att sanktionerna även drabbar många helt oskyldiga, som kanske framför allt anställda och supportrar. Ett sätt att resonera brukar vara att supportrarna har inget som helst inflytande över vem eller vad som äger deras klubb, alltså är det orimligt att begära alltför mycket av dem. Men i mina ögon är nog det där som mest en halvsanning.
Kanske är det orimligt att förvänta sig att en klubbs supportrar ska ta till väldigt kraftfulla maktmedel över något de inte själva har något inflytande över. Men saken är naturligtvis att supportrarna väldigt sällan förhåller sig passiva eller neutrala. Tvärtom gör de sig ofta till rena hejaklacksledare för sina problematiska ägare. Vi ser det nu med Chelsea. Vi har sett det med Man City, och vi ser det senast med Newcastle.
När supportrar gör sig själva till hejaklacksledare på det viset så avsäger de sig också rätten att så att säga spela oskyldiga när sådana här saker inträffar. De gör sig själva till en del i brottet helt enkelt. De hejar och jublar för att ägarens pengar gör att klubben vinner saker den förut inte vann. Varifrån pengarna kommer väljer man att inte bry sig om, man letar normalt sett till och med sätt att försvara det.
Självfallet kan det vara så att dessa supportrar helt enkelt inte har förstått risken som faktiskt finns med dessa pengar. Låt gå för att det ändå är en rätt låg risk, eller i alla fall en osannolik risk, men om det nu faktiskt inträffar som det gjort med Rysslands invasion av Ukraina så är det en risk med närmast förfärliga konsekvenser. Men även om risken inte har förståtts så är det en risk supportrarna borde ha förstått.
Alternativet vore desto märkligare. Nämligen att det inte skulle gå att införa sanktioner mot Chelseas ägare eftersom dessa ofrånkomligen även drabbar Chelseas anställda och Chelseas supportrar. Därmed skulle anställda och supportrar få en helt ny funktion för ägare av det här slaget, det vill säga mer eller mindre som en sköld. Ett annat sätt att uttrycka det är att anställda och supportrar görs till ägarens gisslan.
Ändå finns ett argument för Chelsea jag kan sympatisera med. Nämligen att det riskerar framstå som tämligen godtyckligt att just Chelseas ägare nu drabbas av sanktioner för sin personliga koppling till en krigförande part, när exempelvis den saudiska staten, som genom sin investeringsfond är direkta ägare av dagens motståndare Newcastle, även de under längre tid befunnit sig i krigstillstånd i Yemen.
Om det nu varit så att Yemen och deras liv hade varit lika viktiga i England och Europa som Ukraina och ukrainska liv är så hade man självfallet kunna se detta som rätt tydliga motiv att sanktionera även Newcastles ägare, eller alls inte godkänna dem. Ett liknande case kan göras för Man Citys ägare, med betydligt mer formella kopplingar till UAE, allierade med Saudiarabien och tysta medlöpare till Ryssland.
Jag var på väg att göra ett bredare resonemang gällande just detta, med fokus inte minst på Alan Shearers hyckleri, men upptäckte rätt kvickt att Guardians Barney Ronay redan gjort just detta minst lika bra som jag hade kunnat göra det.
Man kanske alltså kan förstå Amanda Staveley när hon minst sagt något tondövt väljer att uttrycka sin sympati med Roman Abramovitj för någon vecka eller så sedan, på temat att det ju är beklagligt att behöva bli av med sin klubb baserat på vem och vilka man har relationer med. För i en annan värld eller möjligen en annan tid är det ju inte precis omöjligt att detsamma kommer hända Newcastle och Staveley.
Hur som helst står nu Roman Abramovitj inför ett rätt intressant test. Han har gjort rätt stor sak av hur hans enda fokus är Chelseas bästa och att han alls inte bryr sig om pengarna. Hans sätt att bevisa att detta faktiskt är sant och mer än bara vackra men tomma ord är självfallet att nu bara avsäga sig Chelsea, samtliga anspråk på Chelseas skulder till honom, och alla medel från en eventuell försäljning.
Om Abramovitj gör det finns det goda möjligheter för Chelsea att ganska kvickt ta sig ur den här krisen de har hamnat i endast på grund av honom själv. Om Abramovitj krånglar så riskerar det sätta Chelsea i rejäla problem, med konkurs, poängavdrag och nedflyttning som fullt möjliga alternativ. I så fall vet vi att det fina pratet om att bara bry sig om Chelseas bästa var skitsnack.
Vad man möjligen kan hoppas under tiden är att andra klubbars supportrar avstår från att göra en klubbs hela framtid och existens till någon slags punchline för sitt eget klubbrelaterade banter. Det kan vara värt även för dem att reflektera över att detta faktiskt påverkar mångas liv på ett väldigt negativt sätt. Det finns bättre saker här i världen än att göra sig lustig åt andras olycka.
Särskilt för dem, och man misstänker att det i mångt och mycket är samma personer, som genom åren har uttryckt sig mer eller mindre avundsjukt över dessa klubbars pengar, och önskat detsamma för sina egna klubbar.