Hur märker man att allting är frid och fröjd i Arsenalland? Ja, för det första att det med jämna mellanrum börjar dyka upp allt fler uppseendeväckande påståenden från både höger och vänster. Som exempelvis att Arsenal utan någon som helst tvekan just nu är Englands tredje bästa lag, efter Man City och Liverpool. Vilket motiveras med någon högst selektivt vald tidsperiod.
För det andra att det på samma sätt börjar dyka upp alltmer bestämda påståenden om de egna spelarnas förträfflighet, inte minst i jämförelse med andra lags spelare, där som av en ren händelse Arsenals spelare alltid är mycket bättre än andra lags spelare. Generellt finns det verkligen inga som överskattar egna spelare vs andra lags spelare på samma sätt som Arsenals supportrar konsekvent lyckas göra.
Men visst finns det goda skäl för Arsenal att vara positiva igen. Laget har ändå just nu något slags favoritskap i kampen om den fjärde och sista Champions League-platsen, före kanske framför allt Tottenham, Man Utd och West Ham. Arsenal har också vunnit fyra matcher i rad, förlorat endast en match efter årsskiftet, och har onekligen hittat harmonin i laget igen.
Men att Arsenal är Englands tredje bästa lag, tveklöst dessutom? Utöver den rätt uppenbara dumheten att försöka framställa sig som bättre än Chelsea så gör man med detta väldigt stor sak av att ha lyckats vinna en svit av matcher mot lag som Wolves, Watford och Brentford. Vissa matcher man heller inte vann alldeles övertygande, i alla fall inte på ett sätt som precis skriker Englands tredje bästa lag.
Om Arsenal faktiskt är Englands tredje bästa lag, med eller utan tveksamhet, så har de i så fall alla möjligheter i världen att faktiskt visa detta ikväll. Arsenal tar emot Liverpool på Emirates ikväll och även om nu Liverpool hör till de två lag som Arsenals supportrar ännu inte har lyckats övertyga sig själva om att de är bättre än så har Arsenal hemmaplan, och är man Englands tredje bästa lag är man alltid favoriter på hemmaplan.
Väljer man att istället betrakta Arsenal för vad de är, utan att ägna sig åt den där typen av rätt tramsiga jämförelser, så finns ändå goda skäl att imponeras. Arsenal är ännu inte på något sätt ett perfekt lag, men Mikel Arteta har gjort ett bra jobb med att förändra lagets kultur, spelarnas attityd samt att få en bättre balans i spelartruppen. Artetas reformer och beslut har fastän de blivit svårt kritiserade ändå visat sig vara lyckade.
Det förmodligen främsta beslutet av det slaget den här säsongen var självfallet att först peta och därefter sälja (eller nåja, ”sälja”) Pierre-Emerick Aubameyang. Det råder ingen tvekan om att Aubameyang i sig är en väldigt skicklig anfallare, vilket han också redan hunnit med att visa i Barcelona. Men det råder desto större tvekan om Aubameyang verkligen gjorde Arsenal bättre.
Oavsett vilket mått man än använder sig av så är Arsenal just nu ett bättre lag utan Aubameyang än vad de var med Aubameyang, åtminstone den här säsongen. Arsenal har ett väsentligt högre bollinnehav än förut, Arsenal har fler bollar i offensivt straffområde, Arsenal har betydligt fler skott, Arsenal förväntas göra nästan dubbelt så många mål och Arsenal gör inte minst 2,1 mål per match nu jämfört med 1,2 mål per match förut.
Delvis har detta självfallet rent taktiska orsaker, det vill säga att Arsenal kan spela en annan fotboll utan Aubameyang på planen. Delvis har det säkert med Aubameyangs egen attityd att göra, vad som till slut fick Arteta att peta honom. Men framför allt de sista måtten är så klart avgörande, eftersom det främsta försvarstalet för Aubameyang gick ut på att Arsenal behövde honom för att göra mål.
Med Aubameyang borta från laget har Alexandre Lacazette fått en betydligt mer central roll i lagets spel och en helt annan betydelse. Lacazettes stora bidrag ligger inte i hans eget målskytte utan i det sätt han får med övriga spelare både i spelet och i målskyttet, han har bland annat spelat fram till sju mål på Arsenals tio senaste matcher. Lacazette har även tagit ett betydligt större ledaransvar i laget.
Detta väcker naturligtvis följande funderingar runt Arsenal. För det första betonar det verkligen det direkt absurda i Arsenals beslut för lite drygt fyra år sedan att nästan direkt efter att ha betalat £60m för Lacazette välja att betala ytterligare £60m för Aubameyang, något som närmast kastrerade Lacazette. För det andra att Lacazettes kontrakt med Arsenal går ut efter säsongen, och vad ska Arsenal göra åt det?
Visst pratas det mycket just nu om Arsenals offensiva kvartett i form av Bukayo Saka, Emile Smith Rowe, Gabriel Martinelli och inte minst Martin Odegaard, och naturligtvis med all rätt. Men det är i hög utsträckning Lacazette som genom sin närvaro håller ihop dessa fyra spelare och ger dem utrymmet att glänsa på planen. Vilken annan spelare fyller den rollen nästa säsong, eller blir det möjligen Lacazette själv som gör det?
Inte minst har Martin Odegaard verkligen växt ut i sin roll för Arsenal, och det är onekligen en väldigt spännande spelare Arsenal nu har i laget. Och, som många av Arsenals supportrar tycker om att påpeka, så har de fått honom för en hyfsat billig peng. En peng som tillsammans med Odegaards ålder, och den låga åldern på flertalet andra spelare i Arsenal, har fått Arsenals supportrar att damma av en annan populär melodi.
Nämligen den där melodin om Arsenal som underdogen som med små medel och med unga spelare slåss mot de större och rikare klubbarna. Förut var ju det där ett väldigt populärt tema när det framställdes som närmast en bragd av Arsene Wenger att ta Arsenal till Champions League fastän Arsenals lönebudget så klart bara gjorde det till par på banan att ta sig till Champions League, inte någon bragd.
Nu börjar vi höra den där melodin igen. Men som någon också lite syrligt påpekade på sociala medier förra veckan, att kanske är det inte så konstigt om Arsenal ändå börjar visa lite kvalitet och framsteg med en målvakt för £30m, en mittback för £50m, en vänsterback för £25m, en central mittfältare för £45m, en offensiv mittfältare för £30m, en anfallare för £45m och en avbytare för £72m. Bara där pratar vi alltså £300m.
Kanske är det ändå lite offside att börja prata om Arsenal som något slags Åshöjden.