Frank Lampards reaktion efter storförlusten mot Tottenham för några veckor sedan var rätt intressant. Lampard skrädde så att säga inte precis med orden. Han visste enligt sig själv att Everton hade stora problem när han tog jobbet, att känslan redan från början var att Everton skulle åka ur Premier League, och att det naturligtvis var helt omöjligt att vända det på en gång utan att förlora några matcher.
Möjligen riskerar Lampard att ikväll bli påmind om det där på ett sätt som han kanske inte riktigt önskar sig. Kvällens motståndare är nämligen Newcastle, som ju har gjort precis det som Lampard menar är omöjligt. Newcastle, som befann sig i ett betydligt sämre och svagare läge än Everton halvvägs in på säsongen, gav sig iväg på en rätt lång obesegrad svit av matcher, vilket lyft dem upp ur nedflyttningsstriden.
Var detta möjligt för Newcastle så var det naturligtvis också möjligt för Everton, är en alls icke orimlig ståndpunkt. Det faktum att Lampard inte har lyckats lyfta Everton på samma sätt som Eddie Howe har lyckats lyfta Newcastle är knappast ett bevis för att det inte gick att lyfta Everton på detta sätt. Mer troligt är det ett bevis för att Lampard själv inte klarar av att lyfta Everton på detta sätt.
Här vill då många göra det påpekandet att Newcastle minsann investerade £80m i sin spelartrupp i januari. Men det är ett tämligen tendentiöst påpekande. De spelare som Newcastle värvade för dessa pengar har haft en begränsad påverkan på Newcastles positiva resultat sedan dess. Betydligt större faktorer är den positiva miljön runt laget och Howes betydligt mer positiva taktik än sin föregångare.
Taktik och kultur spelar alltså en betydligt större roll för Newcastles uppsving än vad pengarna har gjort, åtminstone i direkt mening. Taktik och kultur kan samtidigt sägas ha varit till Evertons och Lampards nackdel. Taktiskt var det alltid tveksamt hur ett lag som Everton som framför allt brottades med defensiva problem skulle kunna göras bättre av en manager i Lampard med dokumenterade svårigheter att coacha defensivt.
Matchen mot Tottenham och förlusten med 0-5 med mersmak för Tottenham var så klart ett alldeles utmärkt bevis på just detta. Everton spelade makalöst naivt och på ett sätt som rakt av spelade Tottenham rätt i händerna. Naturligtvis är Tottenham ett betydligt bättre lag än Everton, men Tottenham är också ett lag som haft svårt att göra mål på lag som Burnley. Everton hade kunnat spela klokare, men verkade inte vilja.
Visst ska en manager och ett lag i någon mening följa sin övertygelse. Men övertygelsen måste någonstans också vara praktisk. En 0-5-förlust mot Tottenham är så klart mycket dyrbar för Everton. Dels är det en match kastad i sjön där Everton ändå hade möjligheter att plocka viktiga poäng. Dels är det möjligen okej att förlora matcher, men att förlora matcher på det sättet är alltid demoraliserande för alla lag.
Kulturellt brottas Everton självfallet också med problem. Där Newcastle just nu andas optimism och morgonluft tack vare nya ägare, naturligtvis ironiskt givet de problem som nu både Chelsea och Everton brottas med, så har Evertons tillvaro och framtid kastats ut i osäkerhet på grund av deras ägare, och inte minst klubbens koppling till storsponsorn Alisjer Usmanov. Visst riskerar detta påverka både spelare och ledare.
Något måste man också ifrågasätta Frank Lampards uppriktighet i sina ord efter förlusten mot Tottenham. Det känns väldigt mycket som rena efterkonstruktioner och därtill som väldigt tidiga försök att skylla ifrån sig ett förväntat misslyckande på andra, såsom sin företrädare eller sina spelare. Något som självfallet knappast kommer hjälpa Everton i deras försök att hålla sig kvar i Premier League.
För det första är det ju en smula rikt att komma så här i efterhand och prata om alla de problem som hans företrädare orsakat och som fanns där före Lampard. Lampard var så klart medveten om vad jobbet som Evertons manager innebar redan innan han tog jobbet, om inte så borde han i alla fall ha varit det. Hade Lampard upplevt jobbet som så omöjligt på förhand så hade han självfallet aldrig tagit jobbet.
För det andra känns det heller inte särskilt ärligt att påstå att känslan redan från början var att Everton skulle åka ur Premier League. Tvärtom skulle jag säga. Rafa Benitez fick sparken eftersom farhågan var att Everton möjligen var på väg att börja riskera att åka ur Premier League. Frank Lampard anställdes för att han förväntades kunna hålla Everton kvar i Premier League.
Everton var med andra ord alls inte särskilt resignerade på det sättet, och hade heller inga reella skäl att ens vara det. Spelare för spelare bör Everton naturligtvis vara alldeles för bra för att åka ur Premier League. Vad vi ser nu beror mer på kolossal underprestation än på underliggande kvalitet. Lampard anställdes för att åtgära denna underprestation, inte för att utföra några påstådda mirakel för att lyckas hålla Everton kvar i Premier League.
Man förstår varför Lampard möjligen vill placera ansvaret för situationen bortom sig själv. Han stirrar så klart ett tredje raka misslyckande som manager i vitögat. Lampard slutade sexa med Derby County i EFL Championship. Lampard gjorde en okej första säsong i Chelsea men misslyckades under sin andra säsong. Blir Everton nedflyttade för allra första gången från Premier League vore detta ett fundamentalt misslyckande för Lampard.
Var befinner sig Frank Lampards karriär som manager efter ett sådant misslyckande, på flera sätt ett tredje raka misslyckande? Risken är att vad som kanske alltid varit en misstanke, att Lampard är mer stil och yta än substans som manager, mer namn än innehåll, istället börjar tas för fakta. En manager får naturligtvis bara så många chanser utan att lyckas, även om han heter Frank Lampard.
Kontrasten med Newcastle ikväll gör inte Everton några tjänster. Kontrasten med Eddie Howe gör förmodligen inte Frank Lampard heller några tjänster.