Mohamed Salahs kontrakt med Liverpool går ut efter nästa säsong, vilket betyder att klubb och spelare sedan en tid tillbaka befinner sig i förhandling om ett nytt och längre kontrakt. Hittills verkar däremot Liverpool och Salah inte riktigt se saker på samma sätt, så ingen överenskommelse har därför skett. Salah vill helt enkelt ha mer pengar än vad Liverpool är helt säkra på att de vill ge honom.
Vilket självfallet ställer Liverpool inför ett rätt svårt dilemma. Salah är Liverpools bästa och kanske även viktigaste spelare, definitivt lagets största stjärna. Det är med och runt Salah som sin offensiva talisman som Liverpool har byggt sin nuvarande storhetstid. Att bli av med Salah vore inte minst symboliskt, men självfallet även sportsligt, ett tungt tapp. På samma gång kan inte Liverpool göra sig själva till gisslan åt känslor och symboler.
Mohamed Salahs perspektiv är inte särskilt komplicerat. Han har varit Liverpools och ligans kanske bästa spelare i fyra-fem år och vill självfallet ha en lön och därmed ett värde som speglar detta förhållande. Är Salah en av ligans bästa spelare vill han naturligtvis ha betalt som en av ligans bästa spelare. Men detta skulle i praktiken innebära att dubblera hans lön från nuvarande cirka £200,000 till närmare £400,000 per vecka.
Liverpools perspektiv blir därmed heller inte alltför svårt att förstå. Vill man verkligen binda fast sig till ett så stort kontrakt för en spelare som är 29 år och därför alls inte långt från att passera 30-strecket? Liverpool måste självfallet också fråga sig vad ett sådant kontrakt skulle göra med klubbens lönestruktur, där andra av lagets stjärnor såsom t ex Virgil Van Dijk ligger strax över £200,000 per vecka i lön.
Mohamed Salahs kontrakt är därmed en fråga med både kortsiktig och långsiktig innebörd för Liverpool. De båda perspektiven är inte i sig särskilt komplicerade, men det kan vara väldigt komplicerat att få ihop dem båda till en fungerande enighet. Salah inser så klart att han kanske har ett riktigt stort kontrakt kvar i sin aktiva spelarkarriär att casha in på. Liverpool måste naturligtvis väga nutid med framtid.
Jamie Carraghers inställning till frågan, liksom hur denna inställning förändrats, är på sätt och vis lite talande. För några månader sedan var det stora ord om hur Liverpools styrelse vore mer eller mindre spritt språngande galna om de inte förlängde med Salah, kosta vad det kosta vill så att säga. Den senaste tiden har det varit betydligt mildare ord från Carragher, där frågan om ett nytt kontrakt för Salah åtminstone är mer nyanserad.
Man kan fråga sig om detta förändrade Carragherianska tonläge beror på en ökad tveksamhet gällande huruvida det faktiskt blir ett nytt kontrakt för Salah med Liverpool, på att Carragher sedan sina första upphetsade utspel har pratat med folk i Liverpool som fört fram deras sida av saken, eller möjligen både och. Ändå kanske lite representativt att första reaktionen är mer hjärta och känsla, hjärnan och tanken ansluter senare.
För frågan om Salah och ett nytt kontrakt med Liverpool har naturligtvis väldigt mycket med hjärta och känsla att göra. Framför allt om man är supporter till Liverpool eller på annat sätt är emotionellt investerad i klubben. Därför måste Liverpool naturligtvis också vara medvetna om att det medför en kostnad inte enbart att skriva ett nytt kontrakt med Salah, att låta Salah lämna klubben medför en annan form av kostnad.
Någonstans är ju emellertid detta den andra sidan av Liverpool så kallade modell, det vill säga det som extremt slarvigt och slängigt brukar beskrivas som Moneyball, vilket ju var vad FSG skulle införa i Liverpool, vad de också har infört och vad som ändå måste sägas ha fungerat väldigt bra för Liverpool. Moneyball är för all del här inte mer avancerat än att med analytisk metod scouta och värva unga, bra spelare med återförsäljningsvärde.
Den andra sidan av denna modell, vad som möjligen skulle kunna beskrivas som baksidan, är självfallet att man med tiden kommer till en punkt där en spelare omöjligtvis längre motsvarar dessa tre kriterier. Spelaren kan mycket väl fortfarande vara bra, men inte längre ung och med ett ständigt sjunkande återförsäljningsvärde. Ska man då följa modellen så kan detta leda fram till obekväma slutsatser.
Om beslutsmodellen dessutom ska styras av inte bara pengar, utan snarare vad vi skulle kunna kalla för värde för pengarna, value-for-money, så är det ju inte alldeles säkert att det faktiskt representerar värde för pengarna att ge en spelare i 30-årsåldern ett nytt kontrakt om £400,000 per vecka, i runda slängar en årskostnad motsvarande £20m. Hur bra spelaren än är så är han kanske inte riktigt så bra.
Visst skulle man då kunna hävda att modellen för all del är bra, och bör tillämpas som regel, men att där ändå bör finnas vissa spelare som man anser stå äver modellen, som är så pass viktiga för laget inte enbart i rent teknisk mening utan kanske framför allt i mer kulturell mening. Förr i tiden hade man säkert sagt att Steven Gerrard var en sådan spelare för Liverpool. Kan man säga att Mohamed Salah är det nu för tiden?
Frågan uppstår naturligtvis då vilka som är att betrakta som den typen av kulturspelare, eller karaktärspelare, och kanske mer konkret var man drar gränsen för vilka som är det och mer precist vilka som inte är det. Säger Liverpool t ex att Salah är den spelaren så finns det helt säkert ett antal spelare, exempelvis Van Dijk, Henderson, Mané med flera, som skulle anse att de också hör hemma i den kategorin.
Man bör också ställa sig frågan vad Mohamed Salah har för alternativ. Det vill säga vilka andra klubbar finns där som är villiga att ge honom det kontrakt han vill ha, eller i alla fall ett kontrakt som Liverpool inte är villiga att ge honom? Visst finns där som vi vet en och annan europeisk superklubb som skulle klara av ett sådant åtagande, men det låter som om flertalet av dem för närvarande är upptagna med andra spelarprojekt.
Mohamed Salah säger själv att han föredrar att fortsätta spela i Liverpool, om han så att säga väljer mellan två eller fler likvärdiga kontraktsförslag. Vilket för all del låter relativt lovande för Liverpool. Samtidigt säger Salah, men här får man kanske hålla i åtanke att det sägs genom en agent, också att han kan skulle kunna tänka sig att fortsätta spela i Premier League om han skulle lämna Liverpool.
Vilket självfallet öppnar upp ett antal minst sagt obehagliga alternativ för Liverpool. De skulle t ex kunna få se Mohamed Salah hoppa över till Man City, även om det kanske inte låter som den mest troliga övergången. De skulle kunna få se Salah hoppa över till det senaste storprojektet Newcastle. De skulle kunna få se Salah göra en Torres och hoppa över och tillbaka till Chelsea, vilket när det i så fall sker inte behöver vara omöjligt.
Liverpool skulle till och med kunna få se Mohamed Salah göra den mest förbjudna och föraktade övergången av dem alla, det vill säga till Man Utd. Det hade ju onekligen varit en värvning som de senaste årens Man Utd hade kunnat få för sig att göra. Men oavsett vilken av dessa möjliga övergångar inom Premier League som Salah än skulle göra så skulle det vara en rejäl käftsmäll för Liverpool.
Känslan är alltså att Mohamed sitter på en rätt stark förhandlingsposition. Salah är en väldigt viktig spelare för Liverpool, tekniskt och taktiskt, symboliskt och kulturellt. Salah är en spelare som ger Liverpool en fear factor de annars inte skulle ha, som mentalt ger alla Liverpools motståndare en mer försiktig attityd på planen. Jürgen Klopp har gjort det mycket tydligt att han vill ha Salah kvar i klubben.
Liverpool behöver alltså hitta ett sätt att förlänga kontraktet med Salah. Kanske inte till vilket pris som helst, men om Salah nu enligt uppgifter sitter på ett kontrakt värt i runda slängar £200,000 per vecka och säger sig vilja ha ett kontrakt runt £400,000 per vecka så känns det ändå som om det borde vara möjligt att hitta en fungerande kompromiss för båda parter någonstans runt £300,000 per vecka.
Detta självfallet sagt utan att med någon säkerhet veta exakt vad för kontrakt Liverpool faktiskt redan har erbjudit Mohamed Salah som denne alltså tackat nej till.