Ägarkritik har varit hett på agendan de senaste veckorna. Chelseas existentiella kris med Roman Abramovitj som ägare har resulterat i en bred och omfattande debatt gällande sportswashing i synnerhet och för vilka politiska syften och ändamål engelska klubbar ägs i allmänhet. Utöver Chelseas ryska ägande har framför allt Newcastles och i mindre utsträckning Man Citys ägande ifrågasatts på dessa grunder.
Även det amerikanska ägandet har blivit ifrågasatt närmast som ett brev på posten. Dels som ett led i experters och journalisters tendens att bredda ägarkritiken bort från det specifika, för all del hitta nya infallsvinklar på samma diskussion och till slut sitta där med en omfattande tvättlista mot allt ägande man tycker är dåligt. Dels som ett rätt medvetet försök till whataboutery från dem vars intresse ligger i försvara det kritiserade ägandet.
Amerikanskt ägande i Premier League, liksom i engelsk fotboll i största allmänhet, är för all del omfattande. Åtminstone fem klubbar i Premier League just nu är helt eller delvis amerikanskt ägda och kontrollerade, ej inräknat minimala ägarposter i flera klubbar. Med Chelsea ute på marknaden verkar det heller inte osannolikt att det amerikanska ägandet kan vara på väg att öka i Premier League.
Vad som är sant gällande amerikanskt ägande i Premier League liksom nedanför Premier League är att där finns några spektakulärt katastrofala exempel på hur illa det kan gå för engelska klubbar med dessa ägare. Vi har sett Premier League-klubbar bli inte bara nedflyttade som ett resultat av inkompetent amerikanskt ägande, utan klubbar raserade, ruinerade och existentiellt hotade. Detta har satt djupa spår i den engelska själen.
Å andra sidan är detta knappast något unikt med amerikanska ägare. Vi har sett engelska klubbar hotas av exempelvis ryskt ägande (Portsmouth t ex), av europeiskt ägande i allmänhet (Charlton, Leeds, Leyton Orient med flera), av asiatiskt ägande (Birmingham, Cardiff etc), liksom av arabiskt ägande (t ex Nottingham Forest). Vi har inte minst sett mängder av engelska klubbar (Bury, Notts County m fl) hotas av engelska ägare.
Inkompetenta klubbägare är knappast ett amerikanskt fenomen, utan verkar mer vara ett universellt fenomen. Detsamma kan nog sägas om kompetenta klubbägare. Det går självfallet även att hitta flera exempel på engelska klubbar som frodats och framgångsrikt frodas under engelskt ägande, under amerikanskt ägande, under asiatiskt ägande, under europeiskt ägande liksom under arabiskt ägande.
Kanske är det så att just amerikanskt ägande sticker extra i ögonen på det engelska fotbollsetablissemanget både på grund av en allmänt anti-amerikansk attityd som trots allt fortfarande lever kvar, och på grund av att just amerikanskt ägande ligger bakom det gradvisa förfallet av två väldiga engelska fotbollsinstitutioner i form av Arsenal och Man Utd, som ju båda fallit från toppen av engelsk fotboll under amerikanskt ägande.
En annan tanke är att amerikanskt ägande helt enkelt symboliserar något väsensskilt för engelsk fotbollskultur, nämligen viljan att göra vinst. Under amerikanskt ägande har engelska fotbollsklubbar, mångåriga sociala institutioner, reducerats till ekonomiska tillgångar för dess ägare. Något som rubbat dessa klubbar inte bara ur dess samhällen utan också från dess rent sportsliga traditioner och ambitioner.
Här förtjänar det för all del att påpekas att engelskt klubbägande historiskt alltid har varit kopplat till affärsmän, till kapitalismen och den brittiska industrialismen. Den engelska fotbollen föddes på och organiserades runt de engelska industrierna och arbetsplatserna. Engelska klubbar har alltid ägts av rika affärsmän, men inte så mycket med ekonomiska syften utan mer med sociala syften såsom status, prestige och politiska kontakter.
Ironiskt nog kan tyckas så liknar det historiska engelska klubbägandet till sitt syfte mycket mer det moderna och mer politiskt motiverade ägandet som nu alltså framför allt kritiseras för sportswashing och dylikt. Men naturligtvis mycket mer lokalt än dagens geopolitik, och betydligt mindre moraliskt besvärande. Men båda fallen utgår från att ägande av engelska klubbar ska erbjuda status, legitimitet och inflytande.
Mer praktiska farhågor snurrar runt andra frågeställningar som om ett mer omfattande amerikanskt ägande tar engelsk fotboll närmare en amerikansk idrottsmodell, riskerar leda till att nedflyttning och uppflyttning försvinner från engelsk fotboll, intäktsgarantier, en superliga och så vidare. Med andra ord väldigt aktuella frågeställningar som vi vet, men som det känns också rätt hysteriska frågeställningar.
Engelsk fotboll har haft amerikanska ägare i årtionden nu utan att den därför befinner sig minsta lilla närmare en amerikansk idrottsmodell, och det är så klart inget som är ens på väg att ske. Detsamma gäller frågan om uppflyttning och nedflyttning. Vad gäller superligan är det värt att komma ihåg att det tog mindre än två dygn för den idén att dö en blodig död, alla dessa farhågor är i själva verket om man vill lätta att reglera bort.
Visst vet vi att amerikanska ägare av engelska klubbar är in it for themselves, och att de ibland i utfall av dålig kunskap och ännu sämre omdöme uttrycker åsikter mot kanske framför allt nedflyttning och för sådant som garanterar deras intäkter, vilket i huvudsak var vad superligan handlade om för dem, liksom Big Picture-projektet. Värt att komma ihåg dock att bakom båda dessa projekt stod även Chelsea, Man City med flera.
Vilket rätt tydligt visar att den gemensamma nämnaren här inte är så mycket nationaliteten på klubbarnas olika ägare, utan snarare engelska superklubbar som agerar helt och hållet i sitt eget intresse utan att bry sig särskilt mycket om vad som är bäst för den engelska fotbollen i stort. Ett annat exempel på samma sak är när samma klubbar utan att klaga spelar fler matcher i Champions League på bekostnad av Ligacupen.
Frågorna om bra vs dåligt ägande, kompetent vs inkompetent ägande, eller socialt vs ekonomiskt ägande, som i grund och botten samtliga ovanstående synpunkter angående amerikanskt ägande av engelska klubbar till sist handlar om, är däremot av helt annan art och natur från de moraliska frågor om sportswashing och politik som ligger bakom ägarkritiken mot Chelsea, Newcastle och Man City. Och de bör därför hållas åtskilda.
Motsvarande kritik mot amerikanskt ägande låter sig helt enkelt inte göras. För även om USA historiskt är ett krigförande land, alldeles oavsett vad man väljer att göra för skillnad mellan krig på god eller ond grund, som gjort sig skyldigt till överträdelser av mänskliga rättigheter genom dessa krig, så är inte amerikanska ägare en del av eller representanter för den amerikanska statsapparaten.
Amerikanska ägare av engelska klubbar ingår inte i USA:s politiska ledning eller struktur, varken formellt eller reellt som är fallet med de kritiserade klubbarna. Amerikanska ägare äger inte engelska klubbar i syfte att ge USA politisk legitimitet. Ingen tittar på t ex Arsenal, Man Utd eller Liverpool och ser dem som bra reklam för USA. Det ingår inte som en del i USA:s utrikespolitik att äga engelska och europeiska klubbar i nationella syften.
Självfallet kan amerikanskt ägande kritiseras med utgångspunkt i vad jag tagit upp längre upp. Men som ägarkritik är den skild i både form och substans från den ägarkritik som uppstått till följd av Chelseas kris, och ska inte blandas samman. De som ändå gör det avsiktligt gör det för att försöka blanda ihop korten och få det att handla om ägarnas nationalitet mer än om ägarna själva och vad de faktiskt representerar.
Problemet med Roman Abramovitj är inte att han är ryss, utan hans formella kopplingar och historiska relation till Vladimir Putin. Problemet med Newcastles och Man Citys ägare är inte att de är sauder eller emiratis, utan tillsammans med själva ägandets syfte deras formella och familjära relation till dessa länders politiska ledning.