Hur slutar nedflyttningsstriden i Premier League?

Med fem eller sex omgångar kvar, beroende på eventuella hängmatcher, börjar det däremot bli fullt möjligt att faktiskt få en rätt god överblick över den återstående delen av nedflyttningsstriden och kanske även en idé om hur den faktiskt kan tänkas sluta, eller i alla fall hur den rent sannolikt skulle kunna sluta. Först måste man däremot bestämma sig för vilka klubbar som faktiskt ingår i nedflyttningsstriden.

Watford och Norwich är på något sätt givna, men ligger å andra sidan så långt under strecket och bakom övriga lag att det egentligen inte är helt meningsfullt att ha med dem i diskussionen. De kommer, om inte himlen ramlar ned över våra huvuden, bli nedflyttade från Premier League. Å andra sidan kommer de säkert kriga tills de faktiskt är det, och därmed blir det ändå mest rätt att ta med dem.

Everton och Burnley är alldeles uppenbart med i nedflyttningsstriden, det är ju runt dessa båda lag det framför allt har pratats de senaste veckorna. Lagen ligger på varsin sida om det förhatliga nedflyttningsstrecket, Burnley precis ovanför men Everton samtidigt med en match i handen. Båda lagen har visat rätt tydliga tecken på att rycka upp sig, inte minst Burnley faktiskt sedan Sean Dyche kontroversiellt fick sparken.

Vilket har inneburit att både Leeds och Aston Villa också har hamnat i skottgluggen igen i nedflyttningsstriden. Leeds var ju i högsta grad indragna redan tidigare men såg ut att ha skjutit ut sig genom en svit av bättre resultat under Jesse Marsch. Aston Villas dåliga svit av matcher på slutet har fått nedflyttningsstrecket att rycka närmare, men deras försprång i poäng och deras match i handen gör ändå att vi just nu kan räkna bort dem.

Vad säger då oddsmakarna om dessa fem klubbars risk för nedflyttning? Fotbollssajten The Analyst har räknat ut att Leeds risk för att åka ur Premier League befinner sig runt 12%, vilket inte är jättefarligt men ändå obehagligt. Inte alldeles oväntat räknar de även ut att Watford och Norwich är mer eller mindre garanterade nedflyttning, med Watford på 99,7% risk och Norwich på 99,9% risk.

Betydligt mer ovisst menar The Analyst däremot att det är för Burnley och Everton, där Burnley kalkyleras ligga runt 40% risk att åka ur Premier League, samtidigt som de placerar Everton på 48,6%. Nu är det naturligtvis rent larv att tro att det faktiskt går att räkna ut risk och sannolikhet för detta med sådan exakthet, och dessutom ligger det ju lite i sakens natur att resultaten sällan går som kalkylen förutsätter.

En mer kvalitativt inriktad översikt är därför på sin plats.

Leeds

Återstående matcher: Man City (h), Arsenal (b), Chelsea (h), Brighton (h), Brentford (b)

Leeds läge blir desto mer bekymmersamt eftersom de i sina närmaste tre matcher möter Man City, Arsenal och Chelsea. Vilket betyder att de inför sina två sista matcher faktiskt riskerar ligga under nedflyttningsstrecket.

Dagens match mot ett titeljagande Man City är självfallet väldigt tuff på pappret, men det är också en av de matcher som Liverpool helt säkert och inte helt utan grund hoppas att Man City faktiskt kan tappa poäng.

Bortamatchen mot ett Arsenal som jagar Champions League är så klart tuff den också, men som vi vet så är det absolut ingen omöjlighet för Leeds eller något annat lag att störa Arsenal ens på hemmaplan.

Hemmamatchen mot Chelsea, som till skillnad från de två tidigare lagen inte har särskilt mycket att spela för, kommer vara en viktig nyckelmatch för Leeds. Tre poäng där och Leeds har tagit ett stort kliv för att hålla sig kvar i Premier League.

Därefter avslutar Leeds mot mer beskedligt motstånd, och här är det desto viktigare att Leeds inte går på några minor. Hemmamatchen mot Brighton är en must-win, och sedan beror det på tabelläget vad som behövs borta mot Brentford.

Förväntad slutpoäng: 42p

Burnley

Återstående matcher: Watford (b), Aston Villa (h), Tottenham (b), Aston Villa (b), Newcastle (h)

Burnley är on a roll och det kommer nog vara viktigt för dem att hålla i detta. Först i bortamatchen mot Watford och därefter hemmamatchen mot Aston Villa, två matcher som borde kunna betyda sex poäng för Burnley.

Bortamatchen mot ett Tottenham som jagar Champions League kan inte förväntas ge Burnley några poäng, och Aston Villa borta är en svår match det också. Burnley har säkerhetsnätet med Newcastle hemma på ett elektriskt Turf Moor i sista omgången.

Förväntad slutpoäng: 39p

Everton

Återstående matcher: Chelsea (h), Leicester (b), Watford (b), Brentford (h), Crystal Palace (h), Arsenal (b)

Everton inleder redan den här helgen med en riktig nyckelmatch för deras del. Chelsea har sett rätt trötta ut på säsongen de senaste matcherna, och hemma på Goodison Park borde motivation kunna slå klass, vilket vore tre extremt värdefulla poäng.

Leicester är en tuff bortamatch, samtidigt som Leicester har en europeisk cupmatch i benen från torsdagen. I bortamatchen mot Watford har Everton fördelen att Watford i detta läge faktiskt redan kan vara nedflyttade.

Därefter följer två hemmamatcher som är nödvändiga för Everton att vinna, och det borde heller inte vara någon omöjlighet att lyckas med den saken. Everton vill inte gå in i sista matchen borta mot Arsenal och behöva ta poäng, även om de kan göra det.

Förväntad slutpoäng: 42p

Watford

Återstående matcher: Burnley (h), Crystal Palace (b), Everton (h), Leicester (h), Chelsea (b)

Watford har ett av sina sista halmstrån redan idag mot Burnley, men Watford har varit rätt demoraliserade under en längre tid nu. En poäng är nog ingen omöjlighet, men i övrigt är det svårt att se var poängen ska komma från för Watford.

Förväntad slutpoäng: 24p

Norwich

Återstående matcher: Aston Villa (b), West Ham (h), Leicester (b), Wolves (b), Tottenham (h)

Norwich har förmodligen redan gett upp i nedflyttningsstriden och mycket talar kanske för att Norwich blir klara för nedflyttning redan den här helgen, när Dean Smith återvänder till sin gamla hemmaplan Villa Park.

Utöver det är det svårt att se någon som helst roll eller funktion för Norwich den här säsongen annat än som potentiella spoilers i Champions League-striden när de i sista omgången avslutar hemma mot ett Tottenham säkert i behov av poäng.

Förväntad slutpoäng: 22p

Det funkar självfallet alliterativt bättre på engelska med ”I don’t believe in conspiracies, but neither do I believe in coincidences!” Med vilket man naturligtvis säger att man absolut tror på konspirationsteorier, man är bara inte så förtjust i att framstå som den virrpanna man med största sannolikhet faktiskt är. Är det något dumhögern gillar att göra så är det ju att gömma sig bakom nya ord eller nya betydelser av gamla ord.

Men när Sheffield United tydligen är på väg att köpas av den amerikanska miljardären Henry Mauriss för £115m är jag möjligen själv benägen att säga att även om jag kanske inte riktigt tror på någon större konspiration här så är det lite svårt att svälja att det enbart skulle vara en fråga om rena tillfälligheter. Vad menar jag då med detta frågar sig rimligtvis vän av ordning?!

Jo, Henry Mauriss är en av de potentiella köpare som var på gång att vilja köpa Newcastle, innan det till slut blev Saudiarabien som klev in och tog över. Det saudiska köpet stötte som vi vet på rätt stora problem med Premier League, och ett av de stora problemen var att det samtidigt fanns en annan engelsk klubb med saudiskt ägande, närmare bestämt Sheffield United.

Saudiarabiens statliga investeringsfond genomförde till slut ändå köpet av Newcastle, och man måste på goda grunder förmoda att detta möjliggjordes genom att de åtog sig att åtgärda de problem som Premier League såg med uppköpet. Frågan om TV-rättigheter löstes. Och nu ser alltså även frågan om saudiskt ägande av en annan klubb vara på väg att redas ut. Genom Henry Mauriss!

Om Henry Mauriss köper Sheffield United för £115m från klubbens nuvarande ägare den saudiska prinsen Abdullah bin Musa’ad bin Abdulaziz Al Saud så representerar det en värdestegring motsvarande 23x vad prinsen en gång betalade för att majoritetsägandet av klubben. Vilket självfallet rätt väl representerar Sheffield Uniteds resa först från League One och sedan två säsonger i Premier League innan nedflyttningen.

För Sheffield United och dess supportrar kanske detta kan komma som goda och positiva nyheter. Bakom kulisserna i Sheffield United har det trots ett par år i Premier League gnisslat rejält. Både Chris Wilder och Slavisa Jokanovic uttryckte frustration i vad de såg som otillräckliga investeringar både i spelartruppen och i klubbens träningsanläggning och infrastruktur. Nuvarande manager Paul Heckingbottom har antytt medhåll.

Allmänt sett förstärker detta misstanken att Sheffield Uniteds succé de senaste åren, då de alltså på rätt kort tid tog sig från League One upp till Premier League under två säsonger, var mycket mer direkt kopplad till Chris Wilder som manager än Sheffield United som klubb eller organisation. Några egna idéer verkar Sheffield United i alla fall inte ha haft sedan Wilder lämnade klubben efter drygt halva förra säsongen.

Alltså kan det vara klokt för Sheffield United att få in en ny ägare med tydligare idéer om hur verksamheten ska bedrivas. Det har sagts att Henry Mauriss har tittat mycket på hur Fenway Sports Group har jobbat med Liverpool, och att han ser stor potential i vad Sheffield United kan göra med deras framgångsrika ungdomsakademi som producerat ett flertal framstående spelare under de senaste fem-tio åren.

Vilket självfallet låter både klokt och bra. Det skadar naturligtvis heller inte Mauriss intresse att Sheffield United är en stor klubb med en bred supporterbas och som även genom sina två år i Premier League har stärkt sitt globala varumärke. Lika lite som det skadar Mauriss intresse att Sheffield United genom sina två år i Premier League per automatik de kommande åren kommer vara en av favoriterna att återvända dit.

Kommer Sheffield United spela i Premier League redan nästa säsong? Ska svaret bli ja på den frågan så krävs det att Sheffield United vinner ett ovisst och osäkert playoff, vilket så klart är en rätt tuff begäran till att börja med. Och ska Sheffield United vinna playoff så krävs först och främst att Sheffield United faktiskt tar sig till detta playoff, och redan det riskerar bli en dryg uppgift.

Med två omgångar kvar av säsongen i EFL Championship ligger förvisso Sheffield United på sjätte plats, det vill säga den fjärde och sista playoff-platsen. Bakom dem skuggar emellertid en klunga av lag med Middlesbrough två poäng bakom Sheffield United och Blackburn Rovers och Millwall båda tre poäng bakom. Några lätta matcher har Sheffield United heller knappast kvar på schemat.

Bortamatch redan ikväll mot QPR, som varit med i toppstriden under lång tid av säsongen men under sista tiden fallit från och nu ligger på tionde plats. Därefter avslutar Sheffield United säsongen hemma mot seriesegrarna Fulham. Dessa båda matcher tar sig nu Sheffield United an efter en period under vilken de misslyckats med att vinna åtta av sina senaste tolv matcher.

Kommer rykten och rapporter om ett stundande uppköp att hjälpa eller stjälpa Sheffield United i jakten på playoff och eventuellt därefter under playoff? Har dessa rykten haft någon betydelse för Sheffield Uniteds möjligen något tveksamma period så här under slutet av säsongen? Paul Heckingbottom säger det inte rent ut, men påpekar ändå att det inte är ”idealt” att dessa rykten och rapporter dyker upp just nu.

Vilket självfallet även det är en omständighet som skulle kunna få både en och annan att börja prata om hur de absolut inte tror på konspirationer, men absolut inte heller på tillfälligheter!

Särskilt förvånad borde väl heller ingen vara över detta. Ralf Rangnick är en av de ideologiska förgrundsgestalterna till den tyska skola som just nu dominerar europeisk fotboll, om än utanför Bundesliga. Men Rangnicks första och främsta gärning i alla fall de senaste tio åren har inte varit som coach eller som manager, utan betydligt mycket mer som en director of football eller som sportchef.

Att anställa en director of football när vad laget helt uppenbart var i akut behov av var just en coach och en manager i världsklass framstår som rätt rejält korkat, och därmed kanske lite typiskt Man Utd. Vilket det också var, på kort sikt, Man Utd kommer inte spela i Champions League nästa säsong. Men på lite längre sikt har Ralf Rangnick potential att vara något av årets anställning i Premier League.

Ralf Rangnick har knappast, och framför allt inte den senaste månaden, direkt skrädit med orden utan istället hänsynslöst tagit tjuren vid hornen, sagt saker som de faktiskt är eller åtminstone så som han ärligt uppfattar dem, inte skönmålat, inte önsketänkt utan klart och koncist lyft fram varenda problem som faktiskt finns i klubben och även fördelat ansvaret för dessa olika problem i rätt utsträckning till rätt ställen.

Rangnick har lyft den beskyddande slöjan som omgett spelarna och det så kallade omklädningsrummet och tvingat ett flertal spelare som i åratal har gjort allt annat än att faktiskt ta sitt förbannade ansvar att faktiskt börja ta något förbannat ansvar för sina egna insatser. Vilket i sin tur har gjort det mer möjligt för lojala och motiverade spelare att faktiskt också framföra sitt missnöje. Tystnadskulturen har fått ett slut.

Rangnick har dessutom tämligen brutalt avslöjat de undermåliga mekanismer i Man Utd som lett fram till denna spelartrupp, nämligen en bristande scoutingorganisation och en allt annat än ändamålsenlig värvningspolitik. Bristen på kvalitet och kompetens i Man Utds organisation och beslutsfattande har under lång tid varit uppenbar för mer eller mindre alla, och de enda som inte insett detta verkar ha varit Man Utd själva.

Här har funnits en tydlig vilja att skönmåla och sopa problemen under mattan. José Mourinho kritiserade för all del mycket med Man Utd, men gjorde det på ett sätt som tydligt handlade om att skydda sig själv mer än att hjälpa klubben. Ole-Gunnar Solskjaer verkade mest glad att vara där han var och blev kanske som avsett den romantiska buffert för Man Utds inkompetens som inte var vad Man Utd faktiskt bäst behövde.

Man kan spekulera i att Rangnick är betydligt mer fri att fylla just den här rollen nu än vad han eller någon annan har varit förut eftersom Ed Woodward inte längre är Man Utds VD, och det alltså inte sitter någon högst upp i Man Utds hierarki som är den huvudsakligt ansvarige för Man Utds alla felsteg de senaste tio åren, men som möjligen inte förstår det och ännu mindre har någon lust att ta något formellt ansvar för detta.

Man kan även spekulera i att Rangnick själv känner sig betydligt friare att tala helt fritt och utöva någon slags brända jordens taktik eftersom han inte kommer sitta kvar som Man Utds manager och därför inte har en egen position att bevaka. Utifrån specifikt det perspektivet är det möjligen lättare att förstå beslutet att säga nej till Antonio Conte, men istället anställa Ralf Rangnick.

Med Antonio Conte hade Man Utd absolut fått en bättre manager, en manager i världsklass, och med Antonio Conte som manager är jag inte helt säker men ändå ganska övertygad om att Man Utd faktiskt hade spelat i Champions League nästa säsong. Men det hade också kommit med risken att fungera som ännu en placebo, som ännu en ursäkt för Man Utd att låtsas som om klubbens strukturella problem inte existerar.

Visst är det något av en hail mary, det är många om som faktiskt måste bli verklighet för att detta verkligen ska vara den nystart för Man Utd många nu hoppas. Att Rangnick säger dessa saker är väldigt viktigt men självfallet inte tillräckligt, Man Utd måste därefter agera och besluta utifrån dessa slutsatser. En klubb som systematiskt i tio år gjort fel saker på fel sätt måste plötsligt börja göra rätt saker på rätt sätt.

Allt man kan säga om den saken är att det för närvarande åtminstone finns positiva tecken kring detta, vilket inte riktigt har funnits förut. Man Utd har en VD som i alla fall inte verkar rädd eller blyg för att rensa bland Man Utds gamla skelett. Organisationen för fotboll ser ut att börja tas på allvar och framför allt hållas isär från det kommersiella, vilket varit ett extremt tydligt problem förut.

Brister i personal och i organisation börjar lyftas fram och lämna klubben och ny personal anställs. En klubb som vill göra rätt saker på rätt sätt måste naturligtvis börja med att ha rätt personer på rätt plats. Vid sidan av Erik ten Hag som ny manager har Man Utd även börjat ombemanna sin fotbollsorganisation. Man Utd har en lång väg kvar att vandra men ser åtminstone ut att ha börjat ta de första stegen längs denna väg.

Nödvändigt för att kunna åtgärda sina problem är att först medge att dessa problem faktiskt existerar. Man Utd har spenderat väldigt mycket pengar de senaste tio åren men framför allt, och kanske betydligt mer dyrbart, spenderat just dessa tio år på att ständigt förneka att dessa problem faktiskt existerar, än hellre att faktiskt på något genuint sätt göra något åt dem.

Ralf Rangnick har gett Man Utd vetskapen och insikten om sina problem och deras omfattning, liksom viljan att se dem, föra fram dem i solljuset, uttrycka dem i ord och börja ta tag i dem i handling. Följaktligen finns det för första gången på flera år inte bara en känsla av optimism runt Man Utd, utan faktiska goda skäl för sådan optimism. Detta trots att spelet och resultaten just nu är förutsägbart bedrövliga.

Skadeglada supportrar till Liverpool och Arsenal som ägnat den senaste veckan åt att gotta sig åt hur Man Utd enligt dem håller på att implodera har med andra ord helt missbedömt läget. För det första är de minst fem år försenade med den analysen, Man Utd har imploderat sedan länge och vad vi ser nu är bara följderna av detta. För det andra verkar de helt ha missat effekten av Rangnicks ord och Man Utds beslut.

Vad nu detta betyder för kvällens nominella stormatch mellan Man Utd och Chelsea på Old Trafford är högst oklart. Det är, som vi har sett de senaste veckorna, två lag som nog i realiteten redan är klara med sina säsonger.

:::

Inga 30,000 Eintracht Frankfurt-supportrar på London Stadium ikväll misstänker jag. Men jag antar att det beror på att West Hams supportrar till skillnad från för många av Barcelonas supportrar faktiskt går och tittar på lagets hemmamatcher.

:::

Väldigt intressant match och semifinal i sin helhet mellan Leicester och Roma i Europa Conference League. Kommer bli en taktisk prövning mellan två lag och två managers som borde ha rätt bra pejl på varandra. Båda lagen blandar och ger den här säsongen.

José Mourinhos gameplan går helt säkert ut på att oavgjort i första matchen är ett bra resultat för dem. Brendan Rodgers och Leicester gameplan bör nog bygga på det motsatta, nämligen att de nog gjorde klokt i att vinna kvällens match på King Power.

Mourinho brukar kunna vara cynisk i sådana här sammanhang, Rodgers anklagas ofta för att vara lite soft och naiv. Blir det så och kommer detta fälla avgörandet?

:::

En av två saker jag önskar mig så här i slutet av den här säsongen är hur som helst West Ham mot Rangers i Europa League-final!

Jag såg inte mycket av Villarreals matcher mot Juventus, men utifrån vad jag hört och utifrån vad jag förmodar så såg det likadant ut som mot Bayern München. Och då talar vi två extremt lågt liggande linjer med tio spelare i försvarsställning runt det egna straffområdet. Vid väl valda tillfällen under respektive match går Villarreal iväg på någon kontring, men långa stunder ligger ingen spelare ens och fiskar vid mittlinjen.

Det är svårt att vara alltför kritisk gällande detta, till skillnad från fallet med Atlético Madrid framför allt. Villarreal är en betydligt mindre klubb med betydligt mer blygsamma resurser och förutsättningar än Atlético Madrid. Inte heller ägnar sig Villarreal på riktigt samma sätt åt fotbollens svartkonster och fulspel som Atlético Madrid, även om matchen mot Bayern München visade att de inte är alldeles oskyldiga i detta avseende.

Dessutom, vilket möjligen passerat vissa av Liverpools supportrar helt obemärkt, står det naturligtvis alla lag fritt att spela fotboll precis som de själva vill, inte hur Liverpool vill att de ska spela fotboll!

Liverpool är naturligtvis stora favoriter i denna Champions League-semifinal. Men det lär knappast skrämma Villarreal. Dels eftersom de redan befunnit sig i exakt samma situation mot först Juventus och därefter Bayern München men ändå vunnit. Dels eftersom det så att säga redan är inräknat i matchens marknadsvärde. Det är inget nytt med det. Enda möjliga skillnaden är att Liverpool förmodligen är bättre än Juventus och Bayern.

Faran för Liverpool består möjligen i att de så att säga vet om att de är favoriter. Om laget självt är skyldigt till det är svårt att säga, men alla kan påverkas av sin omgivning och alla i Liverpools omgivning har mer eller mindre, medvetet eller omedvetet, uttalat eller outtalat, redan räknat hem Liverpool till Champions League-finalen. Man håller segern mot Villarreal närmast som given.

Vilket självfallet kan vara extremt riskfyllt. För ingenting är naturligtvis riktigt så lätt, och om det inte går så lätt så blir det snabbt en källa till nerver och frustration. Liverpool bör vara rätt bekanta med den känslan i dessa dagar. Anfield trodde klart och tydligt att matchen mot Everton skulle gå lika lätt som matchen mot Man Utd, och när det inte blev så, när det fortfarande var mållöst efter en timme, blev det mer och mer frustrerat.

Nu vann Liverpool så klart till slut ändå matchen mot Everton med 2-0, och skulle man lyssna på Liverpooltwitter i efterhand så var det liksom aldrig något tvivel om saken, men då kaxas och kraxas det nog mest efterklokt med facit i hand. Självfallet positivt för Liverpool inför dessa matcher att veta att de har verktygen att vinna även sådana matcher, men det var en klar varningsklocka för faran att ta dessa matcher för givna.

Villarreal är dessutom ett bättre lag än Everton, åtminstone i termer av att vara ett lag att ställa upp ett väldigt disciplinerat och organiserat försvarsspel. Där Everton kanske ändå mest försvarade sig och försvarade sig väl med hjärta i första hand, så försvarar sig Villarreal med både hjärta och hjärna. Unai Emery, som aldrig lyckades få någon som helst ordning på Arsenals försvarsspel, har lyckats desto bättre med Villarreal.

En lustig omständighet är att samtliga engelska klubbar i sina fyra olika europeiska cupsemifinaler har lottats att avsluta på bortaplan. Normalt sett är detta att betrakta som en nackdel men just för Liverpool mot Villarreal är jag inte alls övertygad om att det faktiskt ligger till på det sättet. Tvärtom tror jag det absolut kan vara till Liverpools fördel att få börja hemma, och avsluta borta.

Villarreals matchplan mot Juventus och mot Bayern München var densamma och rätt enkel. Spela till sig ett bra resultat på hemmaplan i den första matchen, därefter väldigt lågt försvarsspel och kontringar på bortaplan i returen, spelandes på den frustration som ofrånkomligen kryper in hos motståndarna och hos hemmapubliken. Villarreal kommer inte kunna använda riktigt samma matchplan mot Liverpool.

Dels kommer inte frustrationen att få samma plats och utrymme på Anfield ikväll, eftersom det ofrånkomligen kommer en returmatch efteråt. Klockan kommer inte ikväll att obönhörligen ticka ner mot slutet av semifinalen som helhet. Även om Liverpool skulle vara i underläge eller bara ha oavgjort betyder inte detta att något är avgjort, därmed inte heller att Liverpool behöver känna samma stress som Juventus och Bayern.

Dels kommer ett sannolikt resultat på Anfield betyda att Villarreal i sin tur inte kommer kunna spela enbart på resultatet hemma på El Madrigal på samma sätt som tidigare i turneringen. Troligtvis kommer det vara ett tydligare tryck på Villarreal själva att pressa framåt och inte kunna spela enbart på ett oavgjort resultat som utgångspunkt, och detta bör onekligen kunna tala till Liverpools fördel.

Med andra ord, psykologin som låg till grund för Villarreals vinster mot Juventus och Bayern München är i semifinalen mot Liverpool den omvända. Detta ger Liverpool större chans att vinna eller, förmodligen betydligt mer korrekt uttryck, ger Villarreal betydligt mindre chans att upprepa skrällarna mot Juventus och Bayern. Betydligt större chans är så klart att Liverpool i praktiken avgör Champions League-semifinalen redan ikväll.

Villarreal är onekligen inne i något av en europeisk cupdröm. Efter att ha vunnit Europa League förra säsongen är de nu i Champions Leagues semifinal, och det börjar nästan fresta att göra jämförelser med Porto under åren 2003 och 2004. Villarreal är alldeles uppenbart inte lätta att besegra i dessa sammanhang, vilket gör det desto mer ironiskt att de enda som vunnit mot dem i år är Man Utd, två gånger dessutom.

Oroväckande för Liverpool är kanske även något annat. Nämligen att alla engelska klubbar som har besegrat Villarreal i en europeisk cupsemifinal därefter har förlorat den följande europeiska cupfinalen. Detta gäller Arsenal 2005-06 liksom det gäller Liverpool själva 2015-16. Är man vidskeplig kanske detta har betydelse, kanske är det ett av dessa avsiktligt lustiga samband folk roar sig med, annars saknar det reell betydelse.

Hur som helst är det alldeles för tidigt för Liverpool att bekymra sig om en eventuellt kommande Champions League-final. Först har de en Champions League-semifinal att inte förlora.

:::

Samtidigt i EFL Championship spelar Middlesbrough hemma mot Cardiff, deras viktiga hängmatch som de behöver vinna för att ge sig själva övertaget i playoff-striden inför de två sista omgångarna.

Samtidigt befinner sig Middlesbrough, vid helt fel tillfälle under säsongen, i en tuff period därde inte vunnit de fem senaste matcherna, bara gjort ett mål på dessa matcher, och inte gjort ett enda mål på sina tre senaste hemmamatcher.

Middlesbrough måste bryta den sviten ikväll!

Narrativt är det också en på förhand extremt intressant semifinal. Real Madrid, turneringens dominanter med otroliga 13 vunna titlar. Man City, den klubb som i modern tid kämpat under längst tid just för att vinna Champions League utan att hittills någon gång ha lyckats. Samma sak skulle kunna uttryckas även på ett annat sätt. Real Madrid, det sämre laget som inte verkar kunna förlora i Champions League. Man City, det bättre laget som inte verkar kunna vinna Champions League.

Varje framgångsrik Champions League-kampanj, kanske särskilt den första för varje klubb, har sin speciella story. Och om Man City nu till slut tar det där avgörande steget och vinner Champions League så vore det onekligen en närmast perfekt story, i varje enskilt steg. Besegrandes Atlético Madrid, deras taktiska och psykologiska motpol, i kvartsfinalen. Besegrandes Real Madrid, den europeiska fotbollens okrönta kungar, i semifinalen. Besegrandes Liverpool, förmodligen, deras främsta konkurrent, i finalen.

Men ska Man Citys story bli verklighet så måste de lyckas med vad varken PSG eller Chelsea hittills har lyckats med i Champions League den här säsongen. Det vill säga besegra Real Madrid. Varken PSG eller Chelsea misslyckades egentligen med detta för att de var sämre fotbollslag än Real Madrid, tvärtom var de under långa stunder de klart bättre fotbollslagen. Men Real Madrid, väldigt vana vid att vinna i Champions League, vägrar helt enkelt att förlora i Champions League.

Letar man orsaker till Real Madrids triumfer så behöver man inte leta särskilt länge. En tornar upp sig närmast omedelbart i form av Karim Benzema, en av världens just nu absolut bästa anfallare, därtill en anfallare som onekligen befinner sig i vad som bara kan beskrivas som den berömda zonen. Benzema gör ett hattrick mot PSG i returmatchen, och gör sedan ett hattrick igen i första matchen mot Chelsea. Hattrick ur mer eller mindre ingenting, utan vilka Real Madrid inte passerar åttondelsfinalen.

En annan orsak är de oforcerade misstagen av Real Madrids motståndare. PSG har fullständig kontroll på åttondelsfinalen när Gianluigi Donnarumma från ingenstans får för sig att skänka Real Madrid ett mål, ge dem hopp i matchen igen och framkalla det egna lagets alla gamla spöken. Chelsea är på väg in i matchen på Stamford Bridge igen när Mendy och Chelseas backlinje gör ett stort misstag som ger Real Madrid 3-1 och i realiteten punkterar den matchen.

Å ena sidan borde kanske detta göra Man City ganska lugna då det ändå måste vara en starkare utgångspunkt att vara det i grund och botten bättre laget, de egna misstagen ändå är något man själva styr över, och även Benzemas zon har sina gränser. Blixten kan helt enkelt inte fortsätta slå ner. Å andra sidan kanske just detta är särskilt oroande för Man City och för Pep Guardiola då det är just liksom blixtar från klar himmel, svåra att förutse, svåra att planera för, svåra att försvara sig mot och svåra att kontrollera.

Vilket riskerar vara just vad som håller Pep Guardiola vaken om natten. För om det är något som hela hans taktiska spelsystem bygger på så är det just idén och föreställningen om total kontroll över allting som händer på fotbollsplanen, han är kort sagt ett taktiskt kontrollfreak, på gott och på ont. Man Citys strävan efter kontroll är på samma gång vad som gjort Man City mer framgångsrika i Champions League, men kanske även vad som gjort att Man City aldrig tagit sig hela vägen i Champions League.

Problemet är självfallet att total kontroll blir allt svårare att uppnå ju bättre motståndarna blir, ju mer som står på spel och ju större sammanhanget är. Och motståndet blir inte så mycket bättre, mer står sällan på spel och sammanhanget blir knappast större än det är i Champions Leagues semifinaler och finaler. Och Man City har ofrånkomligen, år efter år, förlorat i Champions League, oftast oväntat, just för att de periodvis tappat kontrollen över matchen, gjort de enkla och onödiga misstagen och blivit bestraffade.

Om fotboll bara hade handlat om vilka som har de bästa spelarna, det bästa laget, den bästa taktiken och bäst manager så hade det förmodligen inte varit något större snack om saken inför denna semifinal. Man City hade kunnat boka finalbiljetterna till Paris redan nu. Men fotboll är så klart mer än så. Fotboll är även psykologi, förmågan att hantera det oförutsägbara och det okontrollerade. Fotboll är också billiga misstag och fotboll är Karim Benzema och Luka Modrics yttersidor.

Alltså har vi en dramatisk Champions League-semifinal framför oss!

Hur dramatisk dikteras förmodligen av vad som händer just ikväll. Man City har hemmaplan och har naturligtvis inte råd att skjuta sig själva i foten på samma sätt som Chelsea gjorde i kvartsfinalen. Å andra sidan, om Man City skulle vinna ikväll så är det extremt svårt att se Real Madrid lyckas göra något åt det i returen i Madrid. Man Citys mål bör vara att vinna kvällens match med två mål. Vilket de är mer än kapabla till och dessutom skulle mer eller mindre boka finalplatsen.

Det enda som kan förhindra Man City från att lyckas med detta är Karim Benzema och Man Citys egna misstag.

:::

Spännande kväll även i League One när återstående hängmatcher ska spelas inför säsongens sista omgång på lördag.

Sunderland med en viktig hemmamatch mot topplaget Rotherham. Båda lagen behöver vinna, Sunderland för att nå playoff, Rotherham för uppflyttning.

Wigan kan säkra uppflyttning med en poäng borta mot Portsmouth.

Sheffield Wednesday med en otroligt viktig bortamatch mot nedflyttningshotade Fleetwood Town. Wednesday behöver minst en poäng men helst vinna för att ge sig själva en bra chans till playoff.

:::

Samtidigt i EFL Championship en viktig match för Bournemouth borta mot Swansea, och en väldigt intressant match mellan Fulham och Nottingham Forest.

Döm därför om min förvåning när för någon vecka sedan Jesse Marsch, Leeds nya manager och dessutom man också gubevars, säger mer eller mindre exakt samma sak, fast nästan hårdare. Marsch tog upp att Leeds var övertränade och att han försökte implementera träningsmetoder och rutiner som i mindre utsträckning ledde till att spelare blev skadade.

Givet att Jesse Marsch faktiskt har lyckats rycka Leeds i kragen och med tio poäng på Leeds senaste fyra matcher har gett Leeds en betydligt bättre chans att hålla sig kvar i Premier League så kan det knappast vara någon dumskalle som pratar. Åtminstone inte en dumskalle som enbart är ute efter att prata i egen sak. Man måste tänka sig att Marsch säger det han säger av en hyfsat god anledning.

För rättvisans skull måste man naturligtvis påpeka att Marsch har fått kritik för sitt uttalande han också, om än inte alls på samma sätt som Carney, och han har tvingats förtydliga att vad han sa absolut inte var menat som någon kritik av Marcelo Bielsa. Vilket naturligtvis mest av allt visar att kritiken mot kritiken så att säga alltid hade mer med person att göra än med sak.

Man kan förstå det, även om man inte därför måste acceptera att det är helt sunt eller önskvärt. Marcelo Bielsa är med all rätt en älskad personlighet i Leeds, en manager som gett Leeds några av klubbens bästa ögonblick i historien. Med det som utgångspunkt kan det vara intressant att fråga sig vilka åtta olika ögonblick som egentligen är bäst respektive värst i Leeds historia.

Kvällens match mot Crystal Palace har inga större förutsättningar att placera sig på denna listan varken på ena eller andra sättet. Vad man kan säga är att om Leeds vinner så har de tagit ett väldigt stort kliv mot att säkra fortsatt Premier League-spel.

(8) Leeds förlorar Champions League-finalen 1975!

Några år efter att Don Revie lämnat Leeds för att istället bli Englands förbundskapten tog sig Leeds hela vägen till final i Champions League mot Bayern München. Den skulle gå till historien som finalen Leeds borde ha vunnit.

Leeds dominerade matchbilden helt och hållet, men Bayern München vinner med 2-0 efter ett sent ledningsmål på kontring och det andra målet kort därefter. Men detta är en match där domaren kom att spela en huvudroll.

Domaren blundar för två solklara straffar för Leeds, orsakade av Franz Beckenbauer. Peter Lorimer gör därefter 1-0 till Leeds som domaren först godkänner men därefter, efter att Beckenbauer pratat med honom, dömer bort för en extremt tveksam offside.

(7) Leeds vinner sista Football League-ligatiteln 1992!

I början av 1990-talet var engelsk fotboll på väg att göra övergången från gamla Football League till Premier League. Givet att Leeds rätt nyligen blivit uppflyttade var det nog få som trodde att Leeds skulle plocka hem den allra sista Football League-titeln 1992.

Det är även den senaste för att inte säga sista ligatiteln som Leeds vunnit. Ett strålande mittfält med Gordon Strachan, Gary McAllister, Gary Speed och Steve Hodge berikades av Lee Chapman och Rod Wallace i anfallet.

Desto sötare blev förmodligen Leeds ligatitel av att det var hårt favorittippade Man Utd de snuvade på titeln, och dessutom slutade Sheffield Wednesday trea.

(6) Leeds förlorar FA-cupfinalen 1973!

Leeds befinner sig mitt i vad som är klubbens storhetstid och förväntas i FA-cupfinalen köra över Sunderland, som vid tillfället spelar i Division Two, andradivisionen. Wembley vibrerar i vitt och i rödvitrandigt.

Leeds dominerar matchbilden men Sunderland har satt sin taktik med lågt försvar och tuffa tacklingar. Ian Porterfield ger Sunderland en överraskande ledning och Jimmy Montgomery gör därefter en av engelsk fotbolls mest berömda målvaktsinsatser.

(5) Leeds vinner sin första ligatitel 1969!

Man kommer alltid ihåg sin första gång brukar det sägas. Och Leeds har alla skäl att komma ihåg första gången de vann ligan, när det lag som Don Revie hade byggt under 1960-talet nådde sin fulla mognad.

Det här var grunden till det Leeds som skulle komma att bli ikoniskt, världskänt och av olika skäl också ökänt. Leeds förlorade endast två matcher under hela säsongen, och skulle visa sig så bra att det retade gallfeber på det engelska fotbollsetablissemanget.

(4) Leeds åker ner till League One 2007!

Leeds hade spelat men knappt förlorat playoff-finalen i EFL Championship säsongen innan, så inför säsongen 2006-07 fanns en stor optimism om att detta var säsongen då Leeds skulle ta sig tillbaka till Premier League.

Därför kom vad som sedan hände desto mer som en chock. Leeds förlorade fem av sina åtta första matcher och trots eller möjligen på grund av flera managerbyten flirtade Leeds under hela säsongen med nedflyttningsstrecket.

Framåt maj stod det klart att Leeds om inte ett mirakel inträffade istället för att bli uppflyttade faktiskt skulle bli nedflyttade igen. Istället  beseglades Leeds öde när fortsatta finansiella besvär tvingade klubben till förvaltning, och ett tio poängs avdrag.

(3) Leeds Champions League-äventyr 2001!

När det kommer till Leeds Champions League-äventyr under säsongen 2000-01 är det lätt att givet klubbens kommande problem bli alldeles för efterklok. Men där och då var det ingen som såg dessa problem på horisonten, vilket gjorde upplevelsen oförorenad.

Leeds tog sig först igenom en grupp bestående av Barcelona, Milan och Besiktas, därefter en andra grupp med Real Madrid, Lazio och Anderlecht. Deportivo La Coruña besegrades i kvartsfinalen innan Valencia blev för svåra på Mestalla i semifinalreturen.

(2) Leeds åker ur Premier League 2004!

När den finansiella verkligheten hann ifatt Leeds några år senare beräknades Leeds sitta på ett skuldberg runt £100m. Leeds hade gamblat på att Champions League-intäkterna skulle fortsätta rulla in, men Leeds tog sig aldrig tillbaka till Champions League.

Leeds blev tvungna att sälja iväg sina mest värdefulla tillgångar, det vill säga lagets bästa spelare. Laget sladdade i tabellen och tre år efter att Leeds spelat semifinal i Champions League blev Leeds nedflyttade i början av maj mot Bolton Wanderers.

(1) Leeds vinner Football League och återvänder till Premier League 2020!

Leeds hade befunnit sig utanför Premier League under 16 långa år och det hade helt enkelt börjat betraktas som normaltillståndet. Det hade varit 16 år av underprestation, bristande organisation och ordning på och utanför planen.

Marcelo Bielsa skulle ändra på allt detta. Bielsa gav Leeds tillbaka både identitet och självkänsla, professionalism och en helt ny ambition. När Leeds säkrade segern i Football League var det en tyngd som lyftes inte bara från klubbens hjärtan utan hela staden.

Med Bielsa blev Leeds en Premier League-klubb igen. Bielsa lyckades även med det till synes omöjliga att göra Leeds till en sympatisk klubb i omvärldens ögon. Bielsa gav staden Leeds och klubben Leeds stoltheten tillbaka.

Vilket naturligtvis, egentligen oavsett om det är sant eller bara nästan sant, måste ses som ett stort hedersbetyg till Liverpool som klubb och som organisation. För även om det knappast har snålats med pengarna på den spelartruppen så har inte Liverpool spenderat mest av alla och det är en följd av rätt många år i rad med en väldigt hög proportion av väldigt goda beslut när det kommer till scouting och spelarrekrytering.

Det är också ett väldigt gott betyg för Liverpools coachning och förmåga att utveckla spelare. För Liverpools bredd har ju inte enbart att göra med dyra köp av etablerade spelare såsom Virgil Van Dijk, Naby Keita, Mohamed Salah med flera. Lika viktiga är egna spelare eller mer blygsamt inköpta spelare som Trent Alexander-Arnold, Curtis Jones, Andy Robertson och så vidare.

Men lite flyger det ju också rätt i ansiktet på den etablerade sanningen de senaste åren om hur Liverpool slår ur underläge, hur de absolut inte skulle ha eller ens kunna ha samma bredd och kvalitet i spelartruppen som Man City, med andra ord hur Man City vinner mer på grund av sin ekonomi, underförstått sina orättvisa ekonomiska fördelar, mer än egentligen något annat.

Nu skulle man självfallet kunna tänka sig att det ena inte måste utesluta det andra, om det t ex vore så att Man City investerat sina pengar med relativt låg kvalitet och fattat ett och annat svagare beslut. Det vill säga om Man City agerat som t ex Man Utd. Men det vore väl sannerligen att överdriva. Även Man City är en synnerligen kompetent skött klubb som lyckats väldigt väl med scouting, rekrytering, coachning etc.

Alltså återkommer vi till en alternativ sanning som då och då framförts, av bland andra mig. Nämligen att den mest avgörande konkurrensfaktorn på den här nivån inte är pengarna i sig, utan hur pengarna faktiskt investeras. Vilket är ett annat sätt att säga att kompetensen är varje klubbs viktigaste tillgång. Att Liverpool nu sitter här med arguably Premier Leagues bästa spelartrupp är ett väldigt bra bevis på det.

Även Everton är ironiskt nog ett väldigt bra bevis för exakt samma sak, fast från omvänt håll. Everton har spenderat stora summor pengar de senaste fem åren, bara fyra klubbar har spenderat mer. Trots detta befinner sig Everton nu långt ned i tabellen, en poäng ovanför nedflyttningsstrecket, och i allra högsta grad i farozonen för att åka ur Premier League. Allt på grund av en inkompetent organisation och klubbledning.

Blandade känslor således på Anfield under kvällen. Å ena sidan naturligtvis många som skulle gnugga händerna i skadeglad förtjusning om Liverpool var med och bidrog till att få Everton nedflyttade ur Premier League. Å andra sidan säkert både en och annan som skulle tycka att en ligasäsong vore betydligt tråkigare utan dessa två derby mot Everton, kanske till och med att Everton ändå hör hemma i Premier League.

Alltid bäst att vara försiktig med arrogansen emellertid. Ett sårat djur inträngt i ett hörn är det farligaste som finns, och den beskrivningen passar väldigt väl på Everton just nu. De måste slåss med allt vad de har, börjar närma sig någon slags desperation och kan därför bli alltmer förutsägbara. Alla tror självfallet att Liverpool ska vinna den här matchen rätt enkelt, men det är väldigt farligt om alla inkluderar Liverpool själva.

Men det där vet naturligtvis Jürgen Klopp. Minsta snedsteg i den här titelstriden betyder med största sannolikhet game over för Liverpool. Man City behövde inte många minuter på sig att marmeladisera Watford under lördagen och slängde därmed över pressen för helgen på Liverpool. Allt som krävs är en match där man vaknade på fel sida, där spelet inte sitter, där tid och matchbild börjar rinna laget mellan fingrarna.

Och just den saken kan man självfallet vara rätt säker på. Att för varje Liverpoolsupporter som skulle tycka att det vore alldeles fantastiskt om de kunde bidra med att slå en spik in i Evertons Premier League-kista, så finns det minst en Evertonsupporter som på samma sätt skulle mysa brallorna av sig om det var just Everton som i praktiken styckmördade Liverpools titelchanser.

The friendly derby, det vänliga derbyt? Mja, en gång i tiden kanske. Men kanske var det också en vänligare tid rent allmänt.

:::

Bayern München defilerar hem sin tionde raka Bundesligatitel utan att ens behöva bli svettiga. Kanske något som borde få även den mest förhärdade tyskofil att i alla fall ställa sig frågan om allt verkligen är så bra med den tyska modellen som alla tror och säger.

:::

Är det en tillfällighet eller en ekonomisk nödvändighet att Real Madrid har börjat värva mer fria transfers – alltså konkurrera med löner snarare än med transfersummor? Det ser ut att ge dem Antonio Rüdiger. Det kan kosta dem Kylian Mbappé.

:::

Oldhams match mot Salford City får alltså avbrytas med tolv minuter kvar, på grund av att supportrarna invaderar planen i protest mot ägaren Abdallah Lemsagam och dennes vanskötsel av klubben. Lemsagams svar? Att när matchen drar igång igen bomma för utsikten för närvarande säsongsbiljettsinnehavare. Barnsligt.

:::

Liverpool mot Everton är fortfarande ett derby, men de är inte längre rivaler? Trams! Om Everton faktiskt skulle åka ur Premier League kan vi möjligen återkomma till den tanken, men innan dess är det överdrivet på eller över gränsen till oförskämt.

Ingen hade t ex kommit på tanken att någon gång under de senaste 30 åren säga att Liverpool och Man Utd inte är rivaler, fastän vid varje givet tillfälle ena laget slogs om ligatiteln samtidigt som det andra var en bit därifrån.

Det kommer så klart aldrig hända, han är alldeles för bekväm i Atlético Madrid – men Diego Simeone vore en på alla sätt perfekt manager för Everton.

Samtidigt, ungefär 25 mil söderut, firade Forest Green Rovers supportrar som galningar sedan Forest Green Rovers för första gången i sin klubbs historia säkrat uppflyttning till League One efter att ha spelat 0-0 borta mot Bristol Rovers i vad som bara kan beskrivas som en tät, spännande och nervös fotbollsmatch. Supportrar, spelare och ledare firade tillsammans både på planen och inne i omklädningsrummet.

Kontrasten är med andra ord total mellan Oldham och Forest Green Rovers i termer av resultat och färdriktning i det engelska ligasystemet. Kontrasten är i det närmaste total mellan de båda klubbarna även i termer av deras profil, deras organisation, deras ledning, deras metoder och deras värderingar. Kort sagt är det två helt olika klubbar som kanske något talande just nu reser i två helt olika riktningar.

Oldhams ägare är Abdallah Lemsagam, en tidigare fotbollsagent och ännu en av dessa sol och vårare till klubbägare som tänkt sig försöka att moneybolla sig till framgång inom engelsk fotboll, men som på fyra år har lyckats med bedriften att först få Oldham nedflyttade till League Two för första gången på 50 år, och därefter alltså för första gången få Oldham nedflyttade ur Football League för första gången någonsin.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2021/10/09/oldham-vandrar-i-dodsskuggans-dal/

Lemsagam har kort sagt försökt leka Football Manager med Oldham. Utöver att ha sålt flera av Oldhams bästa och viktigaste spelare har han på fyra år hunnit med att värva närmare 100 spelare. Vad som är hönan respektive ägget i det där är inte alldeles lätt att veta. Lemsagam har regelbundet lagt sig i laguttagningar, förbjuda spelare att delta i träningar, bråka med och lockouta Oldhams supportrar från lagets matcher etc.

Dale Vince, Forest Green Rovers, tog å sin sida över Forest Green Rovers för ganska snart tolv år sedan. Laget var ett regelbundet bottenlag i vad som idag är National League och hade lyckats undvika nedflyttning enbart tack vare att en annan klubb ströks. Cirka sex år senare tog sig Forest Green Rovers upp till Football League, och inom tio år befinner sig nu alltså Forest Green Rovers i League One.

Men det mest anmärkningsvärda med Forest Green Rovers är kanske inte klubbens sportsliga resultat, utan klubbens moderna värderingar. Vince, grundare och ägare av det snabbt växande energibolaget Ecotricity, fokuserat på grön el i form av sol och vind, har gjort Forest Green Rovers till en grön fotbollsklubb, en föregångare på miljöområdet, som gjort klubben ett namn och en mycket tydlig identitet.

https://www.fotbollskanalen.se/bloggar/hyllman/2017/03/25/miljo-ar-viktigare-an-arv-for-forest-green-rovers/

Under Vinces ledning har Forest Green Rovers blivit en energineutral klubb, med den första organiska fotbollsplanen i världen. All mat som serveras, till spelare såväl som till supportrar är vegansk. The Lawn Ground har blivit The New Lawn, helt miljövänlig och med plats för ännu fler supportrar. Ytterligare investeringar väntas. Ett väldigt nära samarbete mellan klubb, företag och samhälle har skapat stolthet och gemenskap.

Oldhams förfall och nedflyttning är naturligtvis något som gör många människor, inte minst klubbens egna supportrar så klart, både ledsna och kanske lite rädda. Det är ännu ett exempel i en mängd av exempel på engelska klubbar som på grund av vanskötsel och dåligt ledarskap hamnar i väldigt stora problem. Ändå vänder jag mig lite mot tanken att detta är något som ”urholkar engelsk fotboll”, som vissa uttrycker det.

För där gamla klubbar som drivs med ineffektiva och dåliga metoder och med ännu sämre värderingar faller nedåt i den engelska fotbollen så stiger istället nya klubbar uppåt i den engelska fotbollen, klubbar som drivs med moderna metoder och progressiva och produktiva värderingar, klubbar som Forest Green Rovers. Dåliga klubbar bestraffas, och bra klubbar belönas. Innovation vinner, inkompetens förlorar!

Detta är precis som det ska vara!

Detta är inte något som urholkar engelsk fotboll, tvärtom är det något som berikar engelsk fotboll. Betydligt mycket värre för engelsk fotboll vore om en klubb som Oldham skulle kunna drivas helt inkompetent utan att detta skulle medföra ett fall nedåt i det engelska seriesystemet. Med den därmed ofrånkomliga implikationer att effektiva klubbar som Forest Green Rovers inte skulle kunna stiga uppåt.

Naturligtvis är inte detta något som uppmuntrar eller hjälper specifikt Oldham här och nu, lika lite som det lär vara någon tröst för Oldhams supportrar. Och visst finns det skäl att oroa sig över den låga kompetens på ägare som systemet tillåter. Bra och dåliga ägare hittar vi däremot i alla system och är naturligtvis väldigt svårt att reglera mot, annat än när det gäller rent uppenbara saker.

Oldham kan självfallet hoppas på att nedflyttningen ur Football League innebär för dem vad det inneburit för många andra klubbar som förut befunnit sig i en liknande situation, nämligen att klubben får nya ägare och därmed ny organisation, ny ambition och en helt ny framtid. Att bli nedflyttade är aldrig roligt för någon klubb, men för flera klubbar har nedflyttning på lång sikt visat sig vara det bästa som kunde hända.

Precis som Forest Green Rovers uppflyttning till League One är det bästa som någonsin hänt dem!

Kampen om den där fjärde och sista Champions League-platsen blir därmed ännu tajtare än vad den redan var. Målskillnad är nu det enda som skiljer Tottenham och Arsenal åt i tabellen, till Tottenhams fördel. Tre poäng bakom dem, och med en match mer spelad, lunkar Man Utd likt ett gäng fulltankade parkbänkssocialister. Fem poäng före dem, med en match mindre spelad, hittar vi Chelsea.

Arsenal är ett minst sagt bra exempel på det i grund och botten meningslösa med att dra alltför långtgående resonemang baserat på återstående spelschema. Alla tog liksom för givet att Arsenal skulle vinna matcherna mot Crystal Palace, Brighton och Southampton som de emellertid förlorade. Därefter trodde nog ingen att Arsenal skulle vinna mot Chelsea, vilket de alltså ändå gjorde.

Arsenal är sannerligen inte ensamma om att varva högt med lågt, och så att säga ta två steg framåt bara för att fortsätta med tre steg bakåt. Tottenham blandar imponerande vinster med helt oväntade förluster mot exempelvis Burnley och Brighton. Man Utd kan befinna sig i en 2-0-ledning hemma mot Norwich och ändå inte vara säkra på vinst. Det är inte för inte många undrat om något av lagen ens vill till Champions League.

Teoretiskt kan man hävda att både Chelsea och West Ham ingår i Champions League-striden för närvarande. Men det är lite för långsökt, fast från två helt olika startpunkter. Det ska till något mycket märkligt för att Chelsea ska tappa sitt försprång inte bara till ett lag nedanför sig utan två. Att West Ham skulle hämta upp fem poäng på fem matcher känns helt enkelt inte rimligt.

Alltså tittar vi på Arsenal, Man Utd och Tottenham för att avgöra vilket av dessa lag, varav inget har något europeiskt cupspel att längre bekymra sig för, som har bäst chans eller till och med kommer att ta den fjärde Champions League-platsen.

Arsenal

Man Utd (h) – xP: 3p
West Ham (b) – xP: 0p
Leeds (h) – xP: 3p
Tottenham (b) – xP: 0p
Newcastle (b) – xP: 1p
Everton (h) – xP: 3p

Min prognos är alltså att Arsenal på sina återstående sex matcher kommer att plocka tio poäng, vilket för dem avslutar säsongen på 67 poäng.

Visst finns det utrymme för underskattning här. Det finns inget som säger att Arsenal inte kan ta poäng borta mot West Ham, inte vinna borta mot Newcastle, eller rubba Tottenham på bortaplan exempelvis.

Lika lite är det emellertid att betrakta som särskilt säkert att Arsenal tar fulla poäng mot exempelvis Man Utd, Leeds och Everton.

Uppenbart är att Arsenal drabbats hårt av skador, framför allt av skadan på Thomas Partey. Arsenal har en tunn spelartrupp, men i viss utsträckning är det så klart något de har sig själva att skylla för.

Viktigt hur som helst för Arsenal att bygga vidare på vinsten mot Chelsea genom att vinna idag mot Man Utd.

Man Utd

Arsenal (b) – xP: 0p
Chelsea (h) – xP: 1p
Brentford (h) – xP: 3p
Brighton (b) – xP: 1p
Crystal Palace (b) – xP: 1p

Min prognos för Man Utd känns rätt pessimistisk, men å andra sidan ger ju inte Man Utd längre skäl för något annat än pessimism, i alla fall inte den här säsongen.

På lagets återstående fem matcher tror jag alltså att Man Utd tar sex poäng, vilket skulle betyda att de slutar på 60 poäng, vilket gör att de kan glömma Champions League och vill det sig illa blir det Europa Conference League.

Det syntes mot Liverpool att Man Utd har gett upp den här säsongen. Det var på något sätt talande när Bruno Fernandes säger att skillnaden mot Liverpool var att Man Utd inte hade något att spela för.

Ralf Rangnick verkar nog ha gett upp han också. Han verkar mer se som sitt jobb just nu att kartlägga läget och säga sanningen. Lägga grunden inför nästa säsong.

Harry Maguire med familj har alltså blivit bombhotade. Detta betyder att Maguire inte kommer till spel mot Arsenal och de billiga skämten som skulle kunna göras på detta är så klart extremt förutsägbara.

Tottenham

Brentford (b) – xP: 1p
Leicester (h) – xP: 3p
Liverpool (b) – xP: 0p
Arsenal (h) – xP: 3p
Burnley (h) – xP: 3p
Norwich (b) – xP: 3p

Min bedömning är att Tottenham på sina sex återstående matcher tar 13 poäng, vilket i så fall betyder att Tottenham slutar på 70 poäng.

Detta skulle i så fall betyda att det blir Tottenham som tar den fjärde och sista Champions League-platsen.

Visst kan det vara så att jag riskerar överskatta Tottenhams poängchanser här och där. Vi såg mot Brighton att inga poäng är säkra. Men att Tottenham ska vinna hemma samt mot ett vid det laget troligtvis redan nedflyttat Norwich känns inte långsökt.

Likaväl kan ju Tottenham så klart vinna mot Brentford redan ikväll, och Tottenham visade mot Man City att de är fullt kapabla att vinna borta mot alla lag, även Liverpool.

Men det börjar hur som helst alltmer framstå som att Norra London-derbyt mellan Tottenham och Arsenal den 12 maj kommer bli en match av fenomenalt avgörande betydelse.

Min gissning på förhand är att det kommer vara en match som Tottenham måste vinna, om de ska behålla Champions League-platsen i egna händer.

Precis som Bielsa så företräder Corberán en offensiv och progressiv fotboll. Att se Huddersfield spela fotboll nu är något helt annat än den fotboll vi såg Huddersfield spela för några år sedan med David Wagner som manager. Precis som Bielsa så har Corberán visat sig väldigt framgångsrik i EFL Championship och med Huddersfield, och gjort ett lag som förra säsongen hotades av nedflyttning till ett lag som i år slåss för uppflyttning.

Men till skillnad från Bielsa så verkar inte Corberán riktigt lika dogmatisk som Bielsa utan är mer flexibel och pragmatisk i sin taktiska approach. Huddersfield har under större delen av säsongen varit ett lag med högt bollinnehav som själva dominerar matchbilden, men Huddersfield är också ett lag som inte nödvändigtvis drar sig för att som senast bort mot Middlesbrough lägga sig lite lägre i planen och hellre spela på kontring.

Något liknande skulle kunna sägas gällande Huddersfields taktiska formation. Under huvuddelen av Huddersfields lyckade säsong har Corberán valt att spela med en ensam anfallare, primärt Danny Ward. Mot Middlesbrough ställde Huddersfield däremot upp med en trebackslinje samt två anfallare, utöver Ward även Jordan Rhodes. Corberán anpassar sig mer efter motståndet än vad Bielsa hade för vana att göra.

Huddersfield står nu inför något av ett dilemma. På tredje plats med 73 poäng och med tre matcher kvar att spela befinner sig Huddersfield sju-åtta poäng ovanför det nedre playoff-strecket och är med andra ord i praktiken närmast garanterade minst en plats i playoff. Samtidigt befinner sig Huddersfield fyra poäng efter Bournemouth som med två matcher tillgodo befinner sig på uppflyttningsplats.

Hur ska Huddersfield förhålla sig till sina kommande tre matcher, med början redan ikväll hemma mot Barnsley? Ska man försöka ta det lite lugnt, konservera kraft och energi och reducera risken för skador och slitage på spelarna innan vad som garanterat blir ett tufft och ovisst playoff? Eller ska man gå för fullt för att försöka sätta press på och äta upp Bournemouths försprång för att försöka nå automatisk uppflyttning?

Möjligheten till playoff kan verka en aning långsökt, men inte därför omöjlig. Fyra poäng är trots allt bara fyra poäng och Bournemouth har sviktat rätt rejält under senare tid. Att de skulle kunna förlora eller tappa poäng i ett antal av sina återstående fem matcher är varken omöjligt eller ens särskilt osannolikt. Ändå måste det väl betraktas som ett långskott för Huddersfield att hinna passera dem på för dem tre matcher.

Här finns några rätt självklara argument för Huddersfield att gå för fullt. Rent fysiskt är det inte nödvändigtvis en fördel inför ett playoff att komma ur rytmen med hundraprocentigt matchspel, att gå för fullt kan vara ett sätt att i möjligaste mån behålla den edge som tagit Huddersfield upp i toppen av tabellen. Mentalt och moraliskt är det inte heller någon uppenbar fördel att så att säga ge upp möjligheten till automatisk uppflyttning.

Nio poäng är sannerligen ingen orimlig tankegång för Huddersfield på sina tre avslutande matcher mot i tur och ordning Barnsley (h), Coventry (b) och Bristol City (h). Att jämföra med Bournemouth som har ett rätt tufft återstående spelschema mot i sin tur och ordning Fulham (h), Swansea (b), Blackburn Rovers (b), Nottingham Forest (h) och Millwall (h). Fyra av fem är topplag i EFL Championship.

Är det med andra ord egentligen något dilemma? Carlos Corberáns situation är så klart något mer komplicerad än så där givet att hans spelartrupp är både tunnare än flera av lagets konkurrenter och dessutom skadedrabbat. Spelare som Lee Nicholls, Lewis O’Brien, Matty Pearson och Danny Ward stod redan på skadelistan. Levi Colwill, Tom Lees och, kanske värst, Sorba Thomas adderades till den listan mot Middlesbrough.

Hittills har Corberáns taktiska flexibilitet, liksom truppspelarnas professionalism, inneburit att Huddersfield under framför allt säsongens andra halva har lyckats hantera skador på flertalet spelare. Vad som emellertid är oroande här och nu är att skadelistan inte blir kortare för Huddersfield utan bara längre, och detta naturligtvis vid absolut sämst tidpunkt under hela säsongen.

Ett annat sätt att förstå Huddersfield på är den starka lagkänsla och professionalism, kamratskap och sammanhållning som Carlos Corberán har fostrat i Huddersfield. Laget är en enhet och en helhet, med spelare som kämpar för laget och för varandra. Sådana lag brukar ha lättare att hantera svåra situationer som exempelvis skador. Även här hittar vi något som Corberán har gemensamt med Marcelo Bielsa.

Vad Carlos Corberán helt säkert hoppas inte ha gemensamt med Marcelo Bielsa är deras första säsonger i engelsk fotboll och i EFL Championship. För även om Bielsa gjorde en stark första säsong med Leeds så var det en säsong som slutade olyckligt i playoff. Det är något Corberán och Huddersfield helst undviker. Antingen genom att slippa playoff helt och hållet. Eller i andra hand och kanske mer troligt, genom att vinna playoff.

Att satsa för fullt på det ena riskerar inverka negativt på det andra. Liksom att välja bort det ena riskerar inverka negativt på det andra. Detta är Huddersfields dilemma. Det är samtidigt lätt att övertänka sådana här lägen. Med en osäker framtid och där varje val har konsekvenser som är svåra att förutse, är kanske det klokaste Huddersfield faktiskt kan göra, med som mest sex matcher kvar av säsongen, att falla tillbaka på en gammal och tidsbeprövad klyscha.

En match i taget!

Man Utd har i snart tio år, i realiteten ända sedan både Alex Ferguson och David Gill beslutade sig för att tacka för sig, varit en klubb utan någon form av långsiktig strategi, utan någon form av tydlig och effektiv struktur, och utan någon form av hållbar och fungerande kultur. Arrogans har värderats högre än ambition, och varje år som gått har alltmer gjort Man Utd till blott en blek skugga av sig självt.

Redan när Alex Ferguson meddelade sitt avsked från Man Utd och från fotbollen påpekade jag att Man Utd skulle behöva tre år med en tydlig treårsplan på sig för att kunna genomföra övergången på ett effektivt och framgångsrikt sätt. Snart tio år senare är det en treårsplan jag fortfarande väntar på, men det är samtidigt och fortfarande vad som också behövs, en tydlig och hållbar treårsplan. Varken mer eller mindre.

Är Erik ten Hag rätt manager för detta uppdrag? Han är onekligen ett spännande val, en av Europas mest dynamiska nya managers och som under de senaste åren berikat den europeiska fotbollen med sitt Ajax. Han representerar en tydlig taktik och spelidé, samt en modern och progressiv fotboll och fokus på att utveckla spelare. Det går inte att säga att ten Hag vore fel manager för uppdraget, vilket kanske i sig är ett fall framåt.

Ändå kan det så klart ses som en chansning av Man Utd, även om det mycket väl kan vara en chansning man bör göra. Att det är en chansning beror bland annat på ten Hag själv och det faktum att ännu aldrig varit en manager på den här nivån, i själva verket aldrig varit en manager på seniornivå utanför Eredivisie. En oprövad ten Hag kommer alltså till en helt annan kultur än Ajax och till en helt annan miljö i Premier League.

Att det är en chansning beror även på Man Utd som klubb. Poängen har gjorts om och om igen att Man Utds problem är mycket större än enbart vem som är manager och att det därför inte spelar någon roll vem som är manager. Jag menar att det faktiskt spelar rätt stor roll vem som faktiskt är manager, men att det naturligtvis inte enbart handlar om vem som är manager, utan om större frågor i form av strategi, struktur och kultur.

Tveksamheten jag känt kring Erik ten Hag har i hög utsträckning varit en reaktion på det önsketänkande jag upplevt funnits runt hans namn. Önsketänkande som valt att helt bortse från just hans relativa brist på erfarenhet utanför Eredivisie och som t ex gjort att folk pratat om en 52-årig manager, äldre i själva verket än både Pochettino och Pep Guardiola, som en ung spännande manager.

Den typen av okritiskt svärmande brukar hänga samman med denna ständiga strävan efter kvicka fixar och quick fixes. Vilket inte på något sätt är förenligt med tanken på t ex en tydlig treårsplan och med de yttre och inre förutsättningar som faktiskt krävs för att en manager som ten Hag ska kunna lyckas. Tvärtom är det i själva verket bara mer av samma som vi redan sett under alldeles för lång tid med Man Utd.

Man bör förhålla sig nyktert till en ny manager i Man Utd, och därigenom ha realistiska förväntningar på jobbet som krävs och på vad som kan uppnås både på kort sikt och på lång sikt. Här hittar jag för all del sådant med Erik ten Hag som ändå skingrar mycket av min tveksamhet. Vad jag hör om hans höga krav på hårt arbete, professionalism och personligt ansvar är precis vad Man Utd så uppenbart och så desperat behöver.

Frågan är egentligen bara om Man Utd kommer ge honom det manöverutrymmet. För att ten Hags krav ska kunna få något genomslag så måste han också få den makt och auktoritet som krävs. Vilket betyder att klubben från ägare, styrelse och klubbledning måste vara helt bakom ten Hag och göra det omöjligt för spelare och dess olika agenter att gå runt och underminera ten Hag.

Kommer Man Utd kunna erbjuda detta? Givet de senaste tio årens facit finns inte mycket som tyder på det, men kanske går det att se vissa möjliga ljuspunkter. Ed Woodward var den VD som varit ansvarig för dessa tio år men han är nu ersatt med Richard Arnold, det har tillsatts en director of football i John Murtough, det har börjat rensas i organisationen vad gäller både scouting och coaching.

Inget av detta är garantier för något, men det är åtminstone positiva tecken på att något ändå kan vara på väg att hända. Ett annat skifte som känns positivt är att det verkar bli en mer tydlig åtskillnad mellan Man Utds fotbollsorganisation och Man Utds kommersiella organisation. En åtskillnad som fanns i Man Utd innan Ed Woodward men som med Woodward som VD luckrades upp mer och mer.

Erik ten Hag vill bara vara ansvarig för Man Utds fotboll, och det är självfallet allt han ska vara ansvarig för. Det kommersiella måste dikteras av fotbollen, inte tillåtas diktera viktiga fotbollsbeslut som alldeles uppenbart har varit fallet de senaste tio åren då bilförsäljare har satts att styra en fotbollsklubb. Rätt personer måste sättas på rätt positioner, och rätt saker måste göras på rätt sätt. Svårt men enkelt på en och samma gång!

Av det skälet känner jag för närvarande viss optimism gällande Man Utds närmaste framtid, eftersom det faktiskt finns vissa tecken på att Man Utd är på väg att börja inse detta och agera därefter. Även om det möjligen inte beror på något mer än att Man Utd börjat inse att Ed Woodward hade fel när han påstod att det kommersiella inte påverkades av fotbollen, att detta bara var sant på kort sikt, inte på längre sikt.

Ironiskt nog, givet befogad kritik att Man Utd ägnat alldeles för mycket tid att försöka återskapa vad som varit, behöver Man Utd en ”Alex Ferguson”. Med vilket jag inte menar sämre proxys för Ferguson som kan sägas ha varit fallet både med David Moyes och med Ole-Gunnar Solskjaer. Men en ”Ferguson” i meningen en manager som ges tid och makt att ordna strategi, struktur och kultur och rycka klubben ut ur sin egen skugga.

Om Erik ten Hag får det kan han mycket väl vara den manager som får ordning på Man Utd igen. Men om han får det beror på vad Man Utd som klubb och på vad Man Utds supportrar är villiga att ge honom. Man Utd har befunnit sig i exakt den här situationen förut i sin historia, till och med i sin moderna historia beroende på var man drar gränsen för modern tid.

Men som påpekats rätt ofta de senaste dagarna: Det var en annan tid och Man Utd var en annan klubb.

Tills vidare är det Burnleys U23-manager Mike Jackson som tillsammans med spelaren Ben Mee har tagit någon form av allmänt ansvar för laget. Men det har inte inneburit någon större tydlighet än att framför allt Jackson har pratat om hur ”gruppen” nu måste försöka lösa Burnleys situation. Vilket knappast låter som att det finns någon särskilt genomtänkt idé om hur Burnley ska försöka lösa situationen.

Mest störande med detta är kanske att detta trots allt är matcher där Burnley borde kunna hoppas på att plocka en hel del poäng. Kanske hade det varit förståeligt att vänta lite om det t ex gällde bortamatcher mot Man City eller Liverpool där Burnley ändå inte kunde förväntas ta några poäng. Men matcher mot West Ham, Southampton och Wolves under den här dryga veckan var och är fullt möjliga poäng för Burnley.

Mest märkligt är möjligen att det har förekommit så väldigt lite spekulation gällande Burnleys lediga managerjobb. Normalt sett när en Premier League-klubb sparkar sin manager brukar ju ganska kvickt rykten börja snurra och en något flytande lista på cirka fem namn dyka upp gällande möjliga nya managers. Men inte runt Burnley den här gången. Kanske signalerar det bristen på intresse för Burnley i just detta läge.

Chris Wilder, förut som bekant i Sheffield United och sedan början av november manager för Middlesbrough, är däremot ett namn som nämnts som aktuellt egentligen sedan i fredags. Min omedelbara reaktion på det där och då var att det helt enkelt inte alls lät särskilt trovärdigt. Varför skulle Wilder i ett läge där Middlesbrough har möjlighet att gå upp i Premier League vilja gå till ett Burnley som troligtvis åker ur Premier League?

Vad Wilder däremot inte har gjort är att göra slut på dessa rykten, det vill säga inte avfärdat tanken att han skulle kunna gå till Burnley, vilket han självfallet mycket lätt hade kunnat välja att göra om han så ville. Därefter har även saker hänt, Middlesbrough tog bara en poäng under påskhelgen, har bara tagit en poäng på sina fyra senaste matcher, och förlorade bland annat hemma mot Huddersfield.

Hastigt men inte särskilt lustigt befinner sig Middlesbrough istället tre poäng under det nedre playoff-strecket i EFL Championship, med både Millwall och Blackburn Rovers före sig själva, men också med en match i handen. Absolut inget omöjligt läge för Wilder och Middlesbrough att ta en av playoff-platserna, men det hade självfallet både sett och känts bättre om Middlesbrough åtminstone vunnit sin hemmamatch i helgen.

Vad är hönan respektive ägget här? Kanske är det så att Middlesbroughs prestationer och resultat har börjat svikta eftersom Chris Wilder har börjat ryktas till andra klubbar. Kanske är det så att Wilder har börjat se sig om efter andra klubbar eftersom Middlesbroughs prestationer och resultat har börjat svikta, och möjligheten att Middlesbrough ska lyckas bli uppflyttade den här säsongen börjar kännas mer avlägsen.

Ändå känns det i så fall som ett märkligt agerande av Wilder. Han har precis skrivit på för Middlesbrough med målsättningen att på lite sikt ta dem tillbaka till Premier League. Att gå till Burnley är inte i detta läge att gå till en Premier League-klubb utan med största sannolikhet skulle Wilder rätt kvickt få återvända till EFL Championship ändå, fast med Burnley istället för med Middlesbrough.

Svekdebatten detta skulle medföra vore intressant att följa. Burnley är knappast en större klubb i sig än vad Middlesbrough är så den ursäkten finns knappast. Hade Burnley haft en mer ordnad ägare och klubbledning än Middlesbrough hade de rimligtvis inte befunnit sig i den position de nu befinner sig i. Allt som då återstår är att Burnley möjligen har en på pappret starkare spelartrupp med högre fallskärmsintäkter de kommande åren.

Onekligen skulle det ju vända och vrida på det här lojalitetspratet som alltid existerar mellan klubbar och managers. Det brukar ju heta att klubbar ska vara lojala med eller visar alldeles för lite lojalitet med sina managers. Men skulle Chris Wilder i detta läge lämna Middlesbrough för Burnley, det saknas så klart inte andra exempel, så visar det att managers kan visa precis lika lite lojalitet med och mot sina klubbar.

Vi har hört rätt mycket av just det där lojalitetspratet i samband med att Burnley alltså sparkade Sean Dyche. Att det var ett korkat eller felaktigt beslut kan man absolut tycka, oavsett om det gäller dess substans, dess timing eller både och. Men så finns även det där allt för vanliga. Hur Burnley borde varit lojala med Dyche. Hur Dyche hade någon slags ”rätt” att få vara kvar i Burnley. Hur Burnley nu saknar själ och hjärta.

Ett rätt bestämt intryck är att där i första hand inte kommer från Burnleys supportrar själva utan från neutrala observatörer eller fans till andra klubbar. Man anar att för dem var Burnley med Sean Dyche någon slags kuriositet, en krydda i tillvaron med Premier League generellt och för sina klubbar eller klubbarna som ”räknas”. Ett Burnley utan egenvärde, vars värde består i deras relation till större klubbar som anses viktiga.

Ingen skulle få för sig att säga om Liverpool att det vore en klubb utan själ och hjärta om de någon gång får för sig att sparka Jürgen Klopp. Ingen sa det om Arsenal som för några år sedan mjuksparkade Arsene Wenger. Sådana klubbar förväntas agera rationellt i sitt eget intresse och förändras med tiden. Klubbar som Burnley däremot ska aldrig förändras, utan bara vara som vi lärt oss att känna igen dem!

Föreställningen att Burnleys själ och hjärta på något sätt befann sig i och försvann med Sean Dyche känns tämligen reduktiv. Man kan självfallet tycka och tänka att Burnleys nya ägare på något sätt påverkat själen i Burnley, men vem som är manager har inte särskilt mycket med det att göra. Det har sagts att Burnley var den sista ”engelska” klubben i Premier League, men i så fall var kanske det både på gott och på ont.

Pressen vilar hur som helst tung på Burnley den här kvällen. Hemmamatch mot Southampton, det börjar bli slut på matcher, Everton lyckades ta en poäng igår kväll mot Leicester och har en match i handen, och det här är en match i vilken Burnley verkligen skulle behöva alla tre poängen för att ge sig själva en vettig chans att lyckas hålla sig kvar i Premier League.

Möjligen hade Burnleys chanser till tre poäng ikväll mot Southampton varit större om de faktiskt hade haft en manager. Möjligen kan tre poäng ikväll mot Southampton öka Burnleys chanser att faktiskt få tag på en manager. Osäkert som sagt om någon manager hade gett Burnley större chanser till tre poäng än Sean Dyche. Vissa menar ju till och med att ingen manager är en bättre manager för Burnley än Sean Dyche.

Vilket Burnley så här långt verkar ha missförstått som att ingen manager är en bättre manager för Burnley än Sean Dyche.

För det första alltså detta att Newcastle inte skulle ha något att fira med anledning av uppköpet ännu. Jag bloggade specifikt om den saken bara för några veckor sedan, men det blir med ovanstående i bakhuvudet ett inte mindre märkligt påstående ju längre tiden så att säga går. Skillnaden mellan Newcastle då och Newcastle nu är som natt och dag och Newcastle har uppnått på kort sikt precis vad de hoppades uppnå.

För det andra påminns jag också om ett av Frank Lampards påståenden för några månader sedan om hur omöjligt det var att bara vända ett lag och vinna flera matcher i rad. Newcastle har klart och tydligt demonstrerat att det alls inte är någon omöjlighet och det är ju värt att erinra sig att Newcastle befann sig i betydligt större problem med publik och spelartrupp, liksom i fråga om tabellplacering, än vad Everton gjorde.

Med Newcastle på fjortonde plats i tabellen, tolv poäng ovanför nedflyttningsstrecket och med endast sex-sju omgångar kvar av ligasäsongen är det praktiskt om ännu inte riktigt matematiskt klart att Newcastle kommer hålla sig kvar i Premier League. Detta fastän det inte var många månader sedan alls som väldigt många att det var mer eller mindre omöjligt för Newcastle att hålla sig kvar i Premier League.

Med Newcastle kvar i Premier League är det alls inte underligt att mycket av tanken och planeringen runt Newcastle har börjat inriktas mot framtiden och kanske närmare bestämt redan mot nästa säsong. På det temat har Eddie Howe börjat få fler och fler frågor, och för en knapp vecka sedan kommenterade Howe också detta med att man inte ska förvänta sig någon särskilt galen sillysommar av Newcastle.

Vilket självfallet inte är någon särskilt populär kommentar. Särskilt inte hos exempelvis media och journalister som ju inget hellre vill än att få skriva om saftiga transferrykten, det ena galnare än det andra. Särskilt inte hos Newcastles supportrar som naturligtvis drömt om den ena värvningen galnare än den andra. Vad Eddie Howe säger är ju alls inte vad de vill höra, även om det möjligen är något de behöver höra.

Howe själv hänvisade framför allt som motivation för sin kommentar till Premier Leagues regler för financial fair play, vilka utgör en begränsning för hur mycket Newcastle faktiskt kan och får investera i spelartruppen varje säsong. Kort sagt skulle man kunna säga att det är en nickning till att Newcastle oavsett ägare ändå måste hålla sin ekonomi under kontroll och arbeta kalkylerat och metodiskt.

Men vad betyder egentligen Eddie Howes kommentar, hur ska vi förstå den? Det finns ibland en mer eller mindre medveten naivitet att vilja ta vad managers säger på orden, när det i själva verket inte är deras jobb att alla gånger säga sanningen utan de kan ha flera olika bakomliggande motiv för att säga vad de faktiskt säger. Så vilka skäl skulle Howe kunna ha för att säga vad han sa den här gången?

Ett skäl, kanske det mest uppenbara av dem alla, skulle ju kunna vara att han säger vad han säger eftersom det råkar vara sanningen. Nämligen att det finns rätt tydliga gränser för vad Newcastle får eller har råd att investera under sommaren. Samtidigt vet vi så klart att om det endast gäller financial fair play-regler så är det inga större svårigheter för en klubb som Newcastle att hitta vägar runt dem.

Ett annat skäl, nästan lika uppenbart som det första, är att även om Newcastle har väldigt mycket pengar att investera så innebär ju inte det att de därför vill bli ekonomiskt blåsta, och därför är det en fullständigt rationell signal för Newcastle att skicka ut till andra klubbar att deras kistor inte alls är bottenlösa, och att det finns rätt tydliga gränser för hur mycket de kan och-eller vill spendera. Ett sätt att försöka påverka marknaden.

Ett tredje skäl, av en möjligen mer indirekt natur, är att Newcastle vet att de inte kommer ha möjlighet att värva vilka spelare som helst, helt enkelt eftersom de inte kommer kunna erbjuda någon europeisk cupfotboll. Där befinner sig inte Newcastle ännu, vilket gör att de kommer ha svårt att konkurrera med andra klubbar om en viss typ av spelare alldeles oavsett hur mycket pengar de än är villiga att ge dem.

Ett fjärde skäl, och det finns ju ett socialt motiv bakom detta, är att Eddie Howe ser att den här säsongen ännu inte är färdigspelad och att han helt enkelt inte vill distrahera eller uppröra sina nuvarande spelare genom att prata alldeles för vitt och brett om vad som i realiteten handlar om att ersätta dessa spelare. Sådana frågor anstår kanske bäst till efter säsongen och kan förklara Howes önskan att tona ner planerad aktivitet i nuläget.

Ett femte skäl, och här närmar vi oss kanske mer personliga motiv, är att Howe själv föredrar att jobba mer långsiktigt men därmed kanske även mer långsamt. Genom att göra många och dyra värvningar rubbas mycket i lagets sammansättning samtidigt som det oftast skapar höga och hårda förväntningar också på kort sikt. Förväntningar som kan vara svåra att leva upp till vilket kan börja leda till krav på sparkning.

Just den sista aspekten är vad som kommer vara mest spännande att följa med Newcastle under de kommande åren. Det vill säga tidsperspektivet och klocktakten mellan å ena sidan Newcastles ägare och styrelse och å andra sidan Eddie Howe. Är Newcastles ägare med på att jobba i samma tempo som Howe och kan Howe justera sitt eget tempo att passa in med en klubb med Newcastles förmodade ambitioner?

På lite längre sikt känns det om inte förutbestämt så i alla fall högst troligt att Eddie Howe för Newcastle är ett första steg i deras utveckling. En manager, även den manager som var tillgänglig mitt under säsongen, att ta dem från att riskera att åka ur Premier League till att hålla dem kvar i Premier League i första hand och upp mot Premier Leagues övre halva och europeiska cupplatser i andra hand.

Åtminstone på förhand är det svårt att föreställa sig att Howe är tänkt som ett mycket mer långsiktigt namn än så. Möjligen med förbehåll att Howe kan överraska extremt positivt, men givet ägarmotivet bakom Newcastle är status, styrka och storlek viktiga markörer, och där rankas inte Howe särskilt högt. Jag tror det inte riktigt, men jag skulle heller inte utesluta att Howe ersätts redan den här sommaren.

Frågan är väl helt enkelt om Eddie Howe egentligen är Newcastles Mark Hughes eller Newcastles Roberto Mancini. En jämförelse som givetvis givet Mancinis nuvarande jobb riskerar bli i högsta grad bokstavlig.

Readings poängrekord från 2006 om 106 poäng kommer inte hinnas ikapp, men Fulham kan alltjämt hamna runt 100 poäng den här säsongen vilket skulle manifestera dem som ett av de starkaste och bästa lagen att vinna EFL Championship i modern tid. Fulham kommer närmast garanterat knäcka Readings målskörd om 99 gjorda mål och har en bra chans att knäcka Man Citys målrekord om 108 mål per säsong.

Fulham har gjort 98 mål på 41,5 spelade matcher. Aleksandr Mitrovic har med sina 39 mål bara i ligan gjort en dryg tredjedel av Fulhams alla mål, och det finns kanske goda skäl att kalla honom för EFL Championships Benzema. Mitrovic har redan pulvriserat Ivan Toneys målrekod i EFL Championship från förra säsongen om 33 mål, och bör ha god chans att slå Guy Whittinghams 42 målrekord för Portsmouth säsongen 1992-93.

Med sina 98 mål på 41,5 matcher har Fulham gjort över 30 mål mer än det lag som gjort näst flest mål i ligan. Fulham har närmast rutinmässigt bombat in mål i match efter match, där vi under säsongen sett Fulham besegra både Blackburn Rovers och Reading med 7-0 på bortaplan, och gjort sex mål på både Bristol City och Birmingham. Fulham har gjort fyra eller fler mål vid över tio tillfällen den här säsongen, alltså var fjärde match!

Vad om något är det då som talar för att Fulham den här gången ska lyckas hålla sig kvar och etablera sig i Premier League, det vill säga att de inte ska åka raka vägen ned igen som de gjort vid tidigare två tillfällen?! Ett svar på den frågan hittar vi kanske just i Fulhams offensiv, för det är framför allt i det avseendet som detta Fulham markant skiljer sig från tidigare versioner av Fulham.

Marco Silva har skapat ett betydligt mer offensivt inriktat och balanserat Fulham än sina två föregångare. Både Slavisa Jokanovic (2017-18) och Scott Parker (2019-20) var klart mer metodiska och försiktiga i sin fotboll, att säga att de var mer defensiva är definitivt rätt i Parkers fall. Effekten blev att Fulham närmast fick gneta sig till uppflyttning, via playoff. Den här gången flyttas Fulham upp som seriesegrare och mästare!

Silvas fotboll har i högre utsträckning vunnit över Fulhams supportrar, som aldrig riktigt kändes helt ombord förut, särskilt inte med Parkers version av Fulham. Både taktiskt och psykologiskt känns Fulham hur som helst betydligt bättre rustade för Premier League den här gången än tidigare gånger. Dessutom visar det sig att Fulhams offensiva balans betydligt bättre passar lagets faktiska styrkor.

Ett skäl varför Fulham har haft svårt tidigare gånger i Premier League är framför allt att Aleksandr Mitrovic aldrig riktigt kommit till sin rätt där. Det finns de som menar att Mitrovic bara skulle vara bra nog för EFL Championship men i själva verket för dålig för Premier League. En slags personifiering av tanken på Fulham som för bra för Football League men för dåliga för Premier League.

Vad det kanske i själva verket har handlat om är att Fulhams defensiva balans vid tidigare tillfällen inte har gett Mitrovic goda förutsättningar att komma till sin rätt. Mitrovic har blivit för ensam och isolerad mot alldeles för starka backlinjer i Premier League. Fulhams betydligt offensivare balans under Marco Silva kommer ge Mitrovic helt andra och bättre förutsättningar att lyckas i Premier League.

Marco Silva är kanske därför i sig ett tungt skäl varför Fulham den här gången känns mer redo för Premier League. Om inte en bättre manager än både Jokanovic och Parker så i alla fall en bättre manager för Fulham. Därmed är Fulham bättre förberedda taktiskt för Premier League och därmed kommer i sin tur Fulhams rekrytering av nya spelare att kunna ge bättre utväxling än tidigare gånger.

Fulham vinner EFL Championship överlägset för att Fulham har valt att attackera EFL Championship. Fulham kommer kunna etablera sig i Premier League om de även väljer att attackera Premier League.

Några sådana ord skulle Jürgen Klopp självfallet aldrig ta i sin mun. Han vet förmodligen bättre. För även om det onekligen ser väldigt bra ut, med Ligacupen redan landad, och med Villarreal som en på pappret bekväm motståndare i Champions League semifinal, så är Chelsea en riktigt tuff motståndare i FA-cupfinalen, precis som både Man City och Real Madrid kommer vara det i en eventuell Champions League-final.

Lägg därtill att Liverpool knappast befinner sig i pole position ens i ligaspelet, där även om Man City bara ligger en poäng före dem ändå ligger just en poäng före dem och även kan anses ha ett något lättare återstående spelschema. Klopp vet naturligtvis att minsta lilla misstag de närmaste fyra-sex veckorna kan leda till att den som biter över för mycket riskerar att förlora hela stycket.

Men den stora snackisen efter FA-cupsemifinalen i lördags var inte matchen i sig eller dess resultat. Förståeligt eftersom det var en rätt blek match, inte minst i jämförelse med deras senaste match för bara nio dagar sedan. Den stora snackisen blev istället Man City-fansens, rättare sagt delar av Man City-fansen på plats, som buade och sjöng dumt under den tysta minuten strax innan avspark till minne av Hillsborough.

Att detta är ett riktigt korkat och oförsvarbart beteende råder det knappast någon som helst tvekan om. Men inte heller tjänar det något till att försöka lyfta upp det till någon slags klubbfråga gällande Man City, som var lite för vanligt efter matchen. Oavsett klubb kommer vi hitta sådana här idioter till fans. Liverpools mer skenheliga företrädare bör erinra sig att deras klubb knappast saknar idioter som hånar och häcklar München.

Inte heller är det ju precis så att Man City som respons till den här skandalen valde att t ex trycka upp t-shirts till sina egna spelare som stöd för den kränkande handlingen, om man nu skulle vilja driva analogin vidare. Man City som klubb hanterade i själva verket det inträffade på ett både värdigt och proportionellt sätt, där man i ett uttalande tog mycket tydligt avstånd från vad deras egna fans ställt till med.

Man kan samtidigt förstå att Hillsborough är en öm punkt för Liverpool. Mycket eftersom det är ett öppet sår som kanske aldrig fått eller getts någon möjlighet att läka, då det förekommit så mycket falsarier, felaktigheter och förtal kring det inträffade, och då ingen ansvarig någon ställts till reellt ansvar för detta. Hillsborough inträffade den 15 april 1989, men lever därefter vidare som ett pågående justitiemord i nu över 30 år.

Någon ursäkt existerar alltså inte för Man Citys fans, eller för den delen för Man Utds fans, eller någon annan klubbs fans, att håna eller häckla Hillsborough, eller visa något annat än respekt för tysta minuter eller andra ritualer till dess minne. Om inte annat för att det så klart precis lika gärna hade kunnat hända dem. Det hände i själva verket både Tottenham 1981 och Leeds 1987, det blev bara inte riktigt lika illa de gångerna.

Att häckla Hillsborough är inte någon accepterad form av ”banter” som vissa verkar säga och i vissa fall till och med tycka. Det är inte ett sätt att visa hur mycket man håller på den egna klubben eller hur mycket man råkar ogilla Liverpool som klubb. Detta oavsett att det ibland kan upplevas som tröttsamt när Liverpool till synes PR-ifierar Hillsborough, eller deras egna fans använder Hillsborough som något slags ”omvänt banter”.

Tony Evans, röd scouser och journalist, sammanfattar det tufft men klokt. Att håna Hillsborough är att antingen medvetet eller av ren och skär dumhet uttrycka sitt stöd för en polismakt som dolde sanningen och missbrukade sin makt, alkoholtesta döda tioåringar, förfalskning av vittnesmål, en konserterad mediakampanj full av lögner och förtal, rättsröta som lång tid därefter förnekar vanliga människor all form av rättvisa.

Egentligen var det nog inte min avsikt att skriva om detta. Det kändes på något sätt som en icke-fråga eller åtminstone borde det ses som en icke-fråga. En dumhet som gjordes bäst att behandlas enbart som en dumhet. Men givet att Liverpool och Man Utd nu möts den här kvällen, så tätt inpå det inträffade och Hillsboroughminnet, och det kanske inte kan uteslutas att något liknande inträffar igen, så kanske det behövde tas upp.

Man Utd står alltså för Liverpools motstånd den här kvällen. Det vill säga deras första, kanske till och med största, hinder när de nu ska inleda den där slutspurten som i alla fall förhoppningsvis ska ge dem ligatiteln på Man Citys bekostnad. Detta under det osäkra antagandet att Man City kommer tappa poäng åtminstone i någon av de återstående sju matcherna. Vilket naturligtvis inte är någon omöjlighet.

Att Liverpool är ett betydligt bättre lag än Man Utd för närvarande råder det naturligtvis ingen som helst tvekan om. Dessutom spelas matchen på Anfield. Liverpool är alltså stora favoriter, dessutom mot ett Man Utd där laget eller spelarna inte längre ens ger något större intryck av att vara särskilt intresserade. Men vi vet också av historisk erfarenhet att detta är saker som inte behöver betyda något alls när dessa två lag möts.

Historien är i själva verket full av exempel på just detta. När Liverpool var som bäst under 1970- och 80-talen, samtidigt som Man Utd låg i träda, hände ändå oproportionellt ofta att Man Utd ändå vann och satte käppar i hjulet för Liverpool. Omvänt gällde exakt samma sak under 1990- och 2000-talen, då Man Utd var bäst och Liverpool befann sig i sin relativa dvala, att Liverpool vann lite oftare än vad som kanske var motiverat.

Här hade det varit frestande att erinra att Man Utd ändå inte har något att spela för, men Arsenal och Tottenham verkar gemensamt ha bestämt sig för att de ändå på något sätt fortfarande ska ha det. Men egentligen oavsett detta kunde man tänka sig att Man Utd väldigt gärna skulle vilja sätta en käpp i hjulet för just Liverpool och deras möjligheter att vinna ligan, tangera 20 ligavinster samt vinna såväl en Treble som en quadruple.

Liverpools motivation borde å andra sidan vara den helt omvända. Nämligen inte bara att vinna ligan, och därmed tangera Man Utds 20 ligatitlar, utan även genom att vinna en Treble och-eller en quadruple tangera eller till och med överträffa den största, den bästa och den vackraste säsong ett engelskt klubblag någonsin presterat. Även om Liverpool inte skulle lyckas med detta är det ändå väldigt stort att faktiskt vara så nära.

Jag skulle även påstå att om Liverpool lyckas med detta är det inte längre något som helst snack om vem som är den största, bästa och vackraste managern i vår tid av Pep Guardiola eller Jürgen Klopp.

En allmän uppfattning är att Sean Dyche har gjort ett fantastiskt jobb med Burnley, vilket han för all del har gjort. En annan allmän uppfattning är att Dyche överpresterat jämfört med Burnleys ekonomiska insats, det vill säga prestation > pengar. Vilket han till viss del gjort. Mellan 2015-20 stämmer det definitivt. Därefter, mellan 2020-22 är det emellertid mer i linje med verkligheten att tala om underprestation, alltså prestation < pengar.

En av de klubbar som Sean Dyche nu kopplas till är West Brom, som inte alls uppnått vda de önskat den här säsongen. Anställningen av Steve Bruce, tänkt att få laget uppflyttat igen, har åtminstone i relation till den uttalade målsättningen misslyckats. Det blir ingen uppflyttning för West Brom den här säsongen, det blir med intill säkerhet gränsande sannolikhet inte ens något playoff för West Brom.

Detta står redan klart i Football League och i EFL Championship. Andra saker är inte riktigt klara ännu men kan bli klara under annandagen eller annandagen plus, med vilket avses att några matcher spelas även under tisdagen. Måndagens lista får alltså bli en översikt över de åtta saker som faktiskt kan bli klara i Football League under annandagen och dagen efter annandagen.

(8) Forest Green Rovers och Exeter City kan säkra uppflyttning till League One!

Både Forest Green Rovers och Exeter City ligger väldigt bra till i toppen av League Two, och har väl egentligen bara kvar att knyta ihop säcken som det verkar. Men som vi vet måste ju faktiskt säcken knytas också vilket inte alltid är så lätt.

Forest Green Rovers 0-4-förlust i fredags mot nedflyttningshotade Barrow är kanske ett rätt bra exempel på det. Icke desto mindre kan både Rovers och Exeter City bli klara idag om de vinner sina matcher samtidigt som Northampton och Bristol Rovers inte vinner.

På pappret alls ingen omöjlig uppgift. Forest Green Rovers möter återigen ett bottenlag, den här gången Oldham på hemmaplan. Exeter City har för all del en tuff bortamatch mot Tranmere Rovers, men har också väldigt god form för närvarande.

Bristol Rovers å sin sida har en mycket tuff bortamatch mot Port Vale. Det svagaste kortet är förmodligen Northampton Town som har en hemmamatch mot Harrogate Town som de onekligen bör vinna.

(7) Port Vale kan säkra playoff i League Two!

Port Vale hoppas naturligtvis på att nypa automatisk uppflyttning den här säsongen och har en väldigt god chans att göra det, fem poäng som de ligger före Northampton och Bristol Rovers med endast fyra omgångar kvar.

Genom att vinna hemma mot Bristol Rovers under måndagen kan Port Vale alltså ta ett jättekliv mot att säkra uppflyttning, Vad de däremot garanterat gör är att säkra playoff om samtidigt Newport County och Tranmere Rovers misslyckas med att vinna.

(6) AFC Wimbledon och Doncaster Rovers kan bli nedflyttade till League Two!

Läget ser onekligen rätt mörkt ut för AFC Wimbledon och i synnerhet Doncaster Rovers alldeles oavsett, men en vinst för Gillingham hemma mot Fleetwood Town skulle göra det becksvart.

Samtidigt har AFC Wimbledon en tuff hemmamatch mot ett playoff-jagande Wycombe, liksom Doncaster Rovers spelar borta mot Shrewsbury. Allt annat än vinst i dessa matcher skulle i realiteten eller i praktiken garantera nedflyttningen.

(5) Derby County, Peterborough och Barnsley kan alla bli nedflyttade till League One!

Nedflyttningsstriden i sin helhet i EFL Championship kan avgöras redan idag om det vill sig illa för Derby County, Peterborough och Barnsley. Det vill säga om dessa förlorar eller tar färre poäng än Reading under måndagen.

Barnsley har en match tillgodo, så för dem krävs att de förlorar samtidigt som Reading vinner. Att Reading vinner är emellertid alls ingen omöjlighet eller osannolikhet, givet att de har en hemmamatch mot Swansea på programmet.

Desto värre i så fall för Derby County som har QPR på bortaplan, för att inte tala om Barnsley och Peterborough som i själva verket möter varandra. Vilket gör det högst troligt att minst en av dem kommer att bli nedflyttad idag.

(4) Bournemouth kan säkra playoff i EFL Championship!

Det har varit några säsonger utanför Premier League nu för Bournemouth som däremot den här säsongen ser ut att kunna ta sig tillbaka. Alldeles klart är det emellertid inte då den egna formen sviktat, och Huddersfield och Nottingham Forest jagar bakifrån.

Playoff känns emellertid som en självklarhet för Bournemouth, och under måndagen kan de även göra det till en självklarhet. Detta kräver att Bournemouth själva vinner borta mot Coventry samtidigt som Middlesbrough inte vinner hemma mot Huddersfield.

Samtidigt är det naturligtvis betydligt bättre för Bournemouth i frågan om automatisk uppflyttning att Middlesbrough vinner mot Huddersfield, så något säger mig att Bournemouth vore helt okej med att inte bli klara för playoff redan idag.

(3) MK Dons kan säkra playoff i League One!

Självfallet jagar och hoppas nog MK Dons på automatisk uppflyttning den här säsongen, med vilket de krigar med Rotherham om, men det kanske ändå är skönt att veta att man i alla fall minst kommer ha ett playoff att falla tillbaka på.

MK Dons kan säkra playoff om de vinner sin bortamatch mot Oxford, vilket samtidigt är en rätt tuff nöt att knäcka. Särskilt som MK Dons själva kommer sargade till matchen efter en tung förlust i lördags hemma mot Sheffield Wednesday.

(2) Wigan kan säkra uppflyttning till EFL Championship!

Wigan har under tisdagskvällen möjlighet att säkra sin egen uppflyttning och omedelbara återkomst till EFL Championship. Detta kräver dock att de vinner borta mot Ipswich, samtidigt som Oxford vinner hemma mot MK Dons.

Absolut inget omöjligt scenario givet att Ipswich känns tämligen avhängda från eventuellt playoff samtidigt som Oxford är i god form och dessutom i högsta grad fortfarande jagar en av de där playoff-platserna.

Frågetecknet är kanske framför allt Wigan själva som verkar lite nervpåverkade efter endast en poäng på de två senaste matcherna, båda matcher som Wigan nog förväntades vinna.

(1) Fulham kan säkra uppflyttning till Premier League!

Fulham missade sin första chans i fredags kväll att säkra uppflyttning genom att trots en 1-0-ledning förlora borta mot Derby County. Men detta var självfallet långt ifrån Fulhams sista chans under påskhelgen.

Fulham kan bli uppflyttade i kavaj redan under måndagskvällen om Nottingham Forest skulle förlora sin hemmamatch mot West Brom. Om inte så kan Fulham själva säkra uppflyttning under tisdagskvällen genom att vinna hemma mot Preston North End.

Fulham kommer naturligtvis bli uppflyttade vid något tillfälle. Det är inte en om-fråga utan en när-fråga.

Chelsea visade i Madrid att de är ett minst lika bra fotbollslag som Real Madrid, troligtvis även att de är ett generellt sett bättre lag. Thomas Tuchel satte taktiken perfekt inför matchen i Madrid och har naturligtvis fått kredd för detta. Men ger man Tuchel kredd för detta måste man samtidigt om man vill vara konsekvent ge honom kritik för att ha bommat taktiskt i första matchen på Stamford Bridge.

På samma sätt måste man nog kritisera Tuchels beslut att mot slutet av matchen mot Real Madrid byta ut Timo Werner. Det kommer alltid finnas olika sätt att rättfärdiga den typen av beslut på, men Werner var stekhet på planen, orsakade Real Madrid mängder med problem och det bör vara någon slags gyllene regel att man inte byter ut sådana spelare eftersom det riskerar påverka matchdynamiken negativt. Mycket riktigt.

Men detta är självfallet sådant som händer. Hade vi hängt Thomas Tuchel för detta borde vi för längesedan ha hängt andra managers som exempelvis Pep Guardiola och Jürgen Klopp för mindre kloka taktiska beslut i avgörande situationer i Champions League och på andra håll. Kännetecknande för stora managers är inte frånvaron av dåliga beslut, utan förmågan att lära sig av dem och studsa tillbaka från dem.

Oavsett förlusten mot Real Madrid visade Chelsea och Tuchel att de är helt rätt för varandra även framgent i än så länge ovissa framtid som ändå väntar. Oviss kanske framför allt för att vi ännu inte vet vem som från och med nästa säsong faktiskt kommer vara Chelseas ägare. Deadline för sista bud för detta var i fredags, och återstår efter allt snackande är följande tre möjliga ägare:

Todd Boehly m fl

Det första kända budet på Chelsea känns även så här några månader senare som om inte det mest seriösa så åtminstone det mest genomtänkta. Boehly är en amerikansk miljardär, investmentbanker och delägare i baseballklubben Los Angeles Dodgers.

Boehlys bud vinner på att det till skillnad från övriga bud hållit sig utanför blåsväder, på att där finns en viss kompetens att driva idrottsorganisationer, samt att där finns ett även sedan tidigare manifesterat intresse för att köpa Chelsea.

Att det värsta som har kunnat sägas om Boehlys bud är att en av medfinansiärerna är Jonathan Goldstein som är uttryckt Tottenhamsupporter säger oss kanske att detta bör betraktas som ett rätt starkt bud.

Martin Broughton m fl

Martin Broughton har kanske gjort sig mest känd i engelsk fotboll för att ha luftlandsatts som styrelseordförande i Liverpool av dess långivare för att driva igenom försäljningen av klubben från herrar Hicks och Gillett till nuvarande ägare Fenway Sports Group.

Broughtons bud vinner primärt på sin brittiska koppling samt sin involvering av livslånga Chelseafans som Broughton själv och Sebastian Coe, liksom där finns idrottskompetens i form av Josh Harris och David Blitzer, delägare i Philadelphia 76ers.

Broughtons bud är det som känns mest spretigt av de tre, men dess svagaste punkt är att medfinansiärerna Harris och Blitzer samtidigt är delägare i Crystal Palace, vilket kan vara mot Premier Leagues regler och alltså riskerar fördröja ett eventuellt uppköp.

Stephen Pagliuca m fl

Pagliucas bud är det senast inkomna av de tre buden men är också det bud som satt ihop det kanske starkaste teamet bakom, med utöver Pagliuca själv, delägare i Boston Celtics, med bland andra Larry Tanenbaum, Bob Iger och Peter Guber.

Mycket pengar och mycket sportkompetens bakom Pagliucas bud med andra ord, vilket självfallet är ett plus. Pagliuca säger även alla de rätta sakerna om att Chelsea ska fortsätta vara vinnare, värdera klubbens traditioner och har stöd av True Blue, en tänkt minoritetsägare bestående av tunga Chelseanamn och supportrar.

Mot Pagliucas bud har tagits upp hans majoritetsägande i Atalanta, vilket riskerar bli ett problem med UEFA, men det ska Pagliuca vara beredd att åtgärda. Vissa har även påpekat hans tidigare uttalanden för en europeisk superliga och allmänt amerikaniserade syn på idrott.

Reflektioner

Med flera bud på Chelsea har det långa stunder känts som Melodifestivalen eller som Robinson. Ett av buden, Ricketts bud, valde även att dra sig ur i sista stund, enligt dem själva för att de inte lyckades komma överens om ägarstrukturen.

Tävlingen mellan flera bud har självklart skapat politik och populism i processen. Här har de olika budgivarna mer eller mindre trängts framför spegeln frågandes ”spegel, spegel på väggen där, säg mig vem vackrast för supportrarna är?!”

Vi hittar här olika sätt att knyta så kallade Chelseafans till själva ägandet (alla bud), här finns löften om så kallade golden shares (Boehly), att utveckla Stamford Bridge (Broughton), vanemässiga vinnare och mot super league (Pagliuca) och så vidare.

Samtliga bud ligger i trakten £2,5 miljarder.

Positivt för Chelsea är så klart att det finns tre seriösa bud på klubben och att det oavsett bud talar för en stark och stabil framtid för Chelsea. Det vill säga inte i närheten av de olika mardrömsscenarier som målades upp för några månader sedan.

Att rangordna buden utifrån attraktivitet för Chelsea som klubb är svårt för att inte säga ogörligt. Enda jag kan säga är att det bud jag själv får svagast känsla från är Broughtons bud. Möjligen för att det bud som framstår som mest oklart till formen.

Vilket möjligen ger intrycket av att även vara oklart i tanken.

Positivt för Chelsea är även att kunna gå in i denna slutprocess med en positiv känsla runt klubben. Vilken trots allt finns där fastän man förlorade mot Real Madrid, inte minst tack vare det sätt man förlorade på.

Ännu bättre för Chelsea vore så klart att kunna sluta den här säsongen med något positivt. Och som det har utvecklat sig kan detta nu bara vara att vinna FA-cupen, det enda man i realiteten har kvar att vinna och att spela om.

Många kommer självfallet vilja titta framåt mot vad som kommer att bli en väldigt svår och spännande FA-cupfinal. Men Chelsea har inte råd att hålla ögonen på något annat ikväll än på Crystal Palace, som riskerar bli en nog så tuff uppgift.

Långt ifrån en promenad i parken för att uttrycka det kallt. Crystal Palace är en klubb inte utan vana att vinna FA-cupsemifinaler. Crystal Palace är också ett lag fullt kapabelt att störa och förstöra Chelsea on any given Sunday.

Och i FA-cupen finns inga ”moraliska segrar” för Chelsea!

Mycket av snacket runt Liverpool och Man City under i runda slängar den sista veckan har ju av mer eller mindre dåliga skäl kommit att handla om Arsenal och Man Utd. Vad som är lite lustigt med den saken är kanske att det snacket har startats av och kommer från först och främst det första paret, kanske med viss betoning på Liverpool. Därefter fejkar dessa sedan upprördhet över att det pratas för mycket om det andra paret.

Just denna gång finns kanske ändå vissa skäl att prata om Arsenal och Man Utd, eftersom det den här gången faktiskt finns en viss beröringspunkt. Detta är ju nämligen inte första gången det spelas en FA-cupsemifinal mellan två rivaler eller konkurrenter som samtidigt befinner sig i en tvekamp om ligatiteln. Vad som artade sig för rätt exakt 23 år sedan blev en av engelsk fotbolls mest klassiska matcher.

Detta hade flera orsaker, av vilka vissa gäller även för dagens match samtidigt som vissa inte längre är aktuella. Dels var ju FA-cupen fortfarande något riktigt stort på den tiden, på ett sätt som nog inte längre är fallet. Dels var det den sista FA-cupsemifinalen som avgjordes genom ett omspel. Dessutom var det mellan två lag som båda jagade dubblar respektive treblar.

Vad man även kan säga om den FA-cupsemifinalen, även om man som alltid får vara lite noga med vad som är sant och vad som bara är efterklokt, är att den visade sig få en icke ringa betydelse även för resten av båda lagens säsong. Man Utd vann FA-cupsemifinalen, de vann därefter FA-cupen, liksom de vann ligan en poäng före Arsenal och därefter gick vidare och vann Champions League.

Faran med det där ligger så klart i vad som hade hänt om istället Arsenal hade vunnit den där FA-cupsemifinalen. Hade det förändrat vad som sedan hände både i ligan och i det europeiska cupspelet? Man Utds spelare som var med då menar att det nog var så, men det behöver ju inte betyda mer än att det kanske känns eller kändes så. Ändå är det en fundering som nog både Liverpool och Man City bör bära med sig.

Likheterna är ju nämligen rätt många. Det är de två dominerande klubbarna i engelsk fotboll nu precis som då. Det skiljer en enda poäng mellan de båda lagen i ligan med vetskapen att minsta lilla misstag längs vägen kan visa sig extremt dyrbart. Båda lagen jagar multipla titlar den här säsongen. Enda skillnaden är förmodligen att Arsenal vid det tillfället redan var utslagna ur Champions League.

Ironiskt nog, vilket jag påpekade lite kort redan förra veckan, är förmodligen dagens match betydligt mer kvalificerad att räknas som ”världens största match genom alla tider” om man går med på en gnutta sarkasm i uttrycket. Vad som talar emot är att det är en match i FA-cupen inte i ligan. Vad som talar för är dess möjliga biverkningar samt dess betydligt mer omedelbara och direkta effekt på detta med trebles och quadruples.

Vad som än hände i förra helgens match så hade båda lagen fortfarande möjlighet till en treble respektive quadrupel. Efter den här matchen kommer det ofrånkomligen vara så att för ett av lagen kommer det vara slutsnackat om antingen en treble eller en quadrupel. Efter den här matchen är det bara ett av lagen som fortfarande kommer ha den möjligheten kvar. Kort sagt, vinna eller försvinna!

Utifrån matchens yttre förutsättningar borde Liverpool gå in i matchen med en fördel, även om Jürgen Klopp så klart gnäller som vanligt. Men de spelade i veckan hemma, i en match som var i praktiken avgjord på förhand, och roterade åtminstone sju spelare från det lag som ställde upp på Etihad mot Man City i söndags. Man City hade en både fysiskt och mentalt betydligt mer dränerande uppgift under veckan.

Men på samma sätt talade kanske de yttre förutsättningarna till Arsenals fördel den där semifinalen för 23 år sedan. Det spelade till slut mindre roll. Vilket nog ofta är fallet när man befinner sig vid den här tidpunkten på säsongen, när man närmar sig mållinjen och varje enskild match betyder så väldigt mycket. Då är det bara att hänga med i rytmen av match, vila, träna, äta, match och repetera.

Runt Man City har det nu börjat bildas ett märkligt nytt narrativ efter deras högst välförtjänta vinst mot Atlético Madrid i onsdags. Nämligen att de på något sätt skulle ha besegrat Atlético med deras egna vapen, det vill säga så kallat ”shithousery”, mer eller mindre underförstått att de skulle gjort detta mer eller bättre än Atlético. Vilket är lite märkligt, givet att det stora skälet att Man City vann var att de var försökte spela boll.

Vilket självfallet inte utesluter att Man City även stod upp mot Atléticos många tjuvknep, inte lät sig rubbas ur fattningen och kanske även ägnade sig åt ett och annat tricks i boken de också. Men att framställa Man City som i detta avseende på samma nivå som Atlético Madrid vore bara löjligt, ett slags moraliskt relativiserande där man medvetet väljer att ignorera vem det är som instigerar och vem som reagerar.

Den enklaste förklaringen till detta är förmodligen att man på något sätt försöker rättfärdiga Atlético Madrid i detta avseende. Varför man skulle vilja göra det är lite av ett mysterium, även om jag har mina teorier. En annan förklaring skulle kunna vara att man på något sätt är överraskad av att se Man City använda sig av fotbollens svartkonster, men då har man förmodligen fallit för narrativet om det fina och vackra Man City.

Ofta talas det ju lite tyst om det där med Man City, eller egentligen alla Pep Guardiolas lag. De spelar ju väldigt bra fotboll, och det finns ju väldigt många som inget annat vill än att lyfta fram Guardiola som något slags fotbollens moraliska föredöme och förneka varje påstående om fula knep på planen, men de är samtidigt väldigt skickliga att utnyttja fotbollens mer prosaiska element som t ex filmningar, taktiska fouls och så vidare.

Inte för att det där på något sätt ska betonas som huvudsaken med Man Citys fotboll och framgångar, men det är en betydelsefull bisak som absolut hjälper till att förklara Man Citys dominans och vinnande mentalitet. Det är lätt att föreställa sig Man City som lite mjuka, men det finns tillsammans med det fina fotbollsflödet en hårdhet i Man City som ofta glöms bort, kanske för att de är så bra att den sällan behöver tas fram för fullt.

Man City har grit. Vilket de visade mot Atlético Madrid under veckan och vilket jag misstänker kan komma att visa sig även ikväll mot Liverpool. Man City hittar sätt att vinna eller inte förlora fotbollsmatcher!

Har Burnley med sitt beslut att sparka Sean Dyche med åtta matcher kvar av säsongen ökat eller minskat risken för nedflyttning?

Jag ser mig inte som någon Dyche-olog. Om Burnley hade beslutat sig för att sparka och ersätta Sean Dyche inför den här säsongen hade jag förmodligen inte haft några större invändningar mot den saken. Dyche har gjort stora saker för Burnley men det är tveklöst ett lag som också har stagnerat. Där Dyches Burnley för några år sedan kunde vara väldigt svåra att besegra är de nu alldeles för lätta att besegra.

Och för all sentimentalism som nu produceras om Dyche, som med sina tio år som Burnleys manager var Premier Leagues överlägset mest långlivade manager i en och samma klubb, är två saker värda att påpekas. Dels att ingen annan klubb i Premier League någon gång varit särskilt intresserade att anställa honom. Dels att när han nu får sparken är det högst osannolikt att hans nästa jobb är ovanför EFL Championship.

Marknaden ljuger aldrig som det brukar sägas, även om det självfallet inte stämmer, marknaden ljuger naturligtvis hela tiden, även om det inte riktigt känns som att den gör det i det här fallet. Sean Dyche har på många sätt varit helt rätt man för Burnley de senaste tio åren, men det var alltid väldigt svårt att se hur Dyches egenskaper skulle kunna överföras till andra ambitiösa klubbar i Premier League.

Visst ligger det något i kritiken att om Burnley hade gett Dyche mer pengar att investera i spelartruppen så hade de förmodligen inte befunnit sig i nedflyttningsstriden. Även om resonemanget är rätt överförenklat, vilket inte minst Everton är ett bra exempel på. Men framför allt har Dyche inte helt saknat pengar att investera i spelartruppen, men valt att investera dessa pengar på sitt eget speciella sätt.

Men timingen på Burnleys beslut att sparka Sean Dyche kan bara beskrivas som bisarr!

Vad tror sig Burnley kunna eller hinna uppnå med att sparka sin manager tillsammans med den assisterande managern och halva tränarstaben med endast åtta matcher kvar av säsongen? Alldeles för kort tid för att hinna uppnå någon mer konkret effekt för en ny manager, och givet den uppenbara risken för nedflyttning är det svårt att se hur Burnley skulle kunna övertyga någon tillräckligt meriterad att ta jobbet i detta läge.

Vad man än tycker och tänker om Sean Dyche som manager för tillfället är det svårt att se att han inte hade kunnat klämma fram en hel del poäng i Burnleys återstående matcher mot West Ham (b), Southampton (h), Wolves (h), Watford (b), Aston Villa (h), Tottenham (b), Aston Villa (b) och Newcastle (h). Dyche visade så sent som mot Everton för en dryg vecka sedan att laget var kapabelt att plocka viktiga poäng.

Vilken annan realistisk och tillgänglig manager än Sean Dyche skulle ha en bättre chans att hålla Burnley kvar i Premier League under dessa åtta återstående matcher, där de alltså har fyra poäng att hämta upp på i första hand Everton? Svårt att se något riktigt bra svar på den frågan, men man måste förmoda med den här timingen och givet att Burnley har match om två dagar, att Burnley själva redan sitter på ett svar.

Möjligen en överoptimistisk förmodan. Mer tyder nog på att Burnley helt enkelt tryckt på panikknappen och hoppas utan att veta vad den knappen faktiskt betyder eller gör att det ska få någon form av positiv effekt. Kort sagt en styrelse och klubbledning som känner att de måste ”göra” någonting. Vad de definitivt har ”gjort” är att addera oklarhet och osäkerhet i Burnley inför åtta fullt vinnbara och väldigt viktiga matcher.

Jag är ingen större anhängare av tankegången att Sean Dyche skulle ha någon slags allmän ”rätt” att få avsluta säsongen. Lika lite är jag övertygad av de som menar att Burnley borde behålla Dyche då denne skulle ha fått dem uppflyttade igen nästa säsong, vilket låter som glädjekalkyl och önsketänkande. Burnley måste göra och få göra vad de tror ger dem störst chans att hålla sig kvar i Premier League, inget annat.

Men med åtta matcher kvar på säsongen och fyra poäng under nedflyttningsstrecket är det betydligt mer sannolikt att Burnley med sitt beslut att sparka Sean Dyche har fattat ett beslut som istället ger Everton störst chans att hålla sig kvar i Premier League. Vad detta sedan betyder för Burnley på längre sikt utifrån makroperspektivet är inte alldeles självklart, men läget ser onekligen problematiskt ut.

Slutsatsen med andra ord, passande för just långfredagen kanske: Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör!

Premier League har naturligtvis frångått den där ordningen men det är fortfarande i allra högsta grad verklighet i Football League. Som sig bör. Vilket innebär att med i snitt fem omgångar kvar av säsongen, tabellerna haltar naturligtvis som vanligt och av kända skäl, så är det väldigt mycket som kan komma att avgöras under fredagen och måndagen i EFL Championship, i League One och i League Two.

Vad är det alltså som kan avgöras under påsken i Football League?

EFL Championship. Fulham kan säkra uppflyttning redan idag om de besegrar Derby County sent ikväll, förutsatt att Nottingham Forest tidigare under dagen förlorar mot Luton Town. Men även om Nottingham Forest inte förlorar mot Luton så har Fulham en andra chans redan på tisdag mot Preston North End. I tabellens andra ände riskerar både Derby County och Peterborough bli nedflyttade under påsken.

League One. Wigan har möjligheten att säkra seriesegern i League One och uppflyttning om de vinner sina båda matcher mot Cambridge och Ipswich Town samtidigt som Rotherham förlorar någon av sina båda matcher mot Ipswich eller Burton Albion. I andra änden av tabellen står det redan klart att Crewe Alexandra kommer flyttas tillbaka ned till League Two.

League Two. Håll ögonen på Forest Green Rovers under påsken som för första gången i klubbens historia går upp i League One om de vinner mot Barrow på fredag och mot Oldham på måndag, om antingen Port Vale eller Mansfield förlorar någon av sina matcher under helgen. Längst ned i tabellen kan Scunthorpe ramla ur Football League om de förlorar mot Leyton Orient under dagen.

Detta gäller de båda ändarna av respektive serie. Det vill säga uppflyttning respektive nedflyttning. Men mellan båda dessa ändar pågår det nu i alla tre serier täta och i högsta grad spännande kamper om att slita åt sig en av för varje serie fyra playoff-platser, det vill säga den där bonuschansen att greja uppflyttning utan att ha slutat etta eller tvåa i ligan under säsongen, eller för den delen trea i League Two.

Med mellan fyra-sex omgångar kvar för inblandade lag i dessa tre serier börjar det faktiskt bli meningsfullt och realistiskt att prognosticera hur det där faktiskt kommer att sluta, med en genomgång match för match. Hänsyn får naturligtvis tas till kvaliteten på både lag och motstånd, till hemma- respektive bortaplan, liksom till lagens tendenser och formkurvor. Vilket allt låter fint men som vi vet i slutänden inte behöver betyda smack.

:::

PLAYOFF I EFL CHAMPIONSHIP

Övre halvan av EFL Championship är ett getingbo. Med matcher i handen ser Bournemouth ut att ha ett grepp om uppflyttningsplatsen, men riskerar även de att dras in bland övriga playoff-jagande lag. Bakom Middlesbrough hittar vi flera lag som kan och är kapabla till en sen spurt som tar dem över playoff-strecket.

Bournemouth kommer spela en viktig roll både direkt och indirekt i playoff-striden givet att de på sina avslutande matcher möter Nottingham Forest, Blackburn Rovers och Middlesbrough. I övrigt, med undantag för dagens toppmatch mellan Luton Town och Nottingham Forest, ser vi inte många interna möten mellan inblandade lag.

Huddersfield Town. Har avancerat uppåt I tabellen tack vare en väldigt stark period från början av december till början av mars. Har sviktat mot slutet, i synnerhet med andra lag på tabellens övre halva. 41pld – QPR (h), 3p; Middlesbrough (b), 0p; Barnsley (h), 3p; Coventry City (b), 1p; Bristol City (h), 1p – 77pts

Nottingham Forest. Ruggig formkurva på Forest med fem raka vinster och tio vinster på de fjorton senaste matcherna. Hade Forest bytt manager tidigare under säsongen hade de förmodligen varit uppflyttade nu. Tunga favoriter! 39pld – Luton Town (b), 3p; West Brom (h), 3p; Peterborough (b), 3p; Fulham (b), 1p; Swansea (h), 3p;  Bournemouth (b), 1p; Hull City (b), 3p – 84pts

Luton Town. Har gjort en strålande säsong så här långt och hade det inte varit för onödiga poängtapp i de tre senaste matcherna hade läget förmodligen sett mycket ljust ut för Luton. Avslutar med tufft program. 41pld – Nottingham Forest (h), 0p; Cardiff City (b), 1p; Blackpool (h), 3p; Fulham (b), 0p; Reading (h), 1p – 70pts

Sheffield United. Hade det inledningsvis svårt tillbaka i EFL Championship. Har ryckt upp sig och har häng på en playoff-plats. Känns däremot lite för ojämna för att kunna räknas bland favoriterna till en av platserna. 41pld – Reading (h), 3p; Bristol City (b), 1p; Cardiff City (h), 3p; QPR (b), 0p; Fulham (h), 1p – 73pts

Blackburn Rovers. Såg en bit in i januari ut att vara självskrivna om inte för uppflyttning så åtminstone för playoff. Men en helt horribel formkurva från och med februari, med endast två vinster, har ändrat på den saken. 41pld – Peterborough (b), 3p; Stoke (h), 1p; Preston North End (b), 3p; Bournemouth (h), 3p; Birmingham (b), 3p – 76pts

Middlesbrough. Även Middlesbrough är ett lag som sviktat betänkligt på sista tiden, men gynnas av ett förhållandevis bekvämt återstående spelschema. Med en match i handen en bra chans på playoff. 40pld – Bournemouth (b), 1p; Huddersfield (h), 3p; Swansea (b), 1p;  Cardiff City (h), 3p; Stoke (h), 3p; Preston North End (b), 3p – 76pts

Beräknad sluttabell:

:::

PLAYOFF I LEAGUE ONE

Hyfsat uppstyckad tabell där Wigan, MK Dons och Rotherham slåss om uppflyttning och en av dem kommer få nöja sig med en av playoff-platserna. Plymouth Argyle känns också rätt givna som playoff-lag framåt maj. Bakifrån jagar framför allt Oxford och Ipswich men de känns inte stabila nog att hinna med någon allvarligare slutspurt.

Nyckelmatch i League Ones playoff-strid kommer ofrånkomligen bli matchen mellan just Wycombe Wanderers och Sheffield Wednesday, en match som kan komma att avgöra mycket. Väldigt viktigt också för både Sheffield Wednesday och Sunderland att ta tillvara sina respektive hängmatcher.

Sheffield Wednesday. Lärr maniskt just nu runt Wednesday som fått en rejäl uppryckning efter årsskiftet. Frustrerande oavgjorda matcher mot slutet gör dock att playoff-platsen ännu ej är säkrad och missnöjet bubblandes strax under ytan. 41pld – MK Dons (b), 1p; Crewe Alexandra (h), 3p; Wycombe Wanderers (b), 1p; Fleetwood Town (b), 1p; Portsmouth (h), 3p – 82pts

Sunderland. Stackars Sunderland har haft svårt att få den här riktiga boosten med Alex Neil som ny manager, men det ser i alla fall ut att ha stabiliserats något på slutet, där Sunderland inte förlorat på snart två månader. Måste hålla i sig. 41pld – Shrewsbury (h), 3p; Plymouth Argyle (b), 1p; Cambridge (h), 3p; Rotherham (h), 1p; Morecambe (b), 1p – 82pts

Wycombe Wanderers. Har nackdelen med en match mer spelad än övriga två playoff-jagande lag men nackdelen att kanske inte behöva känna samma press. Har dessutom en mycket god formkurva, obesegrade på åtta matcher. 42pld – Plymouth Argyle (h), 1p; AFC Wimbledon (b), 1p; Sheffield Wednesday (h), 1p; Burton Albion (b), 3p – 79pts

Beräknad sluttabell:

:::

PLAYOFF I LEAGUE TWO

Forest Green Rovers känns i praktiken färdiga för uppflyttning och det frestar att placera Exeter City i samma fack. För Port Vale och för Mansfield är situationen nog lite mer osäker där båda lagen slåss om den tredje och sista uppflyttningsplatsen samtidigt som de jagas bakifrån av framför allt Northampton och Bristol Rovers.

För den interna playoff-striden blir det viktigt inte minst att hålla koll på dagens tungviktsmöte mellan Bristol Rovers och Salford City, men i övrigt är det knappt några interna möten alls och samtliga inblandade lag får nog anses ha i alla fall jämförbara spelscheman.

Northampton Town. Ligger bäst till av inblandade lag men är även laget med absolut svagast formkurva med endast tre vinster på sina senaste tio matcher. Ingen marginal för misstag existerar. 41pld – Oldham (b), 3p; Harrogate Town (h), 3p; Leyton Orient (b), 1p; Exeter City (h), 1p; Barrow (b), 1p – 76pts

Bristol Rovers. Toppform för Rovers som vunnit nio av sina fjorton senaste matcher och förlorat endast två. Joey Barton har pumpat Rovers fullt med självförtroende inför avslutningen av säsongen. 41pld – Salford City (h), 1p; Port Vale (b), 1p; Forest Green Rovers (h), 1p; Rochdale (b), 3p; Scunthorpe (h), 3p – 76pts

Newport County. Ett lag som garanterat ingen vill möta i ett playoff. I det här läget är så klart varje match en match med cupkaraktär. Det kan tala till Newports fördel, men de har samtidigt ett tufft återstående spelschema. 41pld – Crawley Town (h), 3p; Sutton (b), 1p; Colchester (h), 3p; Port Vale (b), 0p; Rochdale (h), 3p – 76pts

Salford City. Säsongen har varit lite upp och ner för Salford som däremot verkar ha hittat formen lagom till den kan visa sig som viktigast. Fem vinster på de sex senaste matcherna och endast en förlust på lagets fjorton senaste. 41pld – Bristol Rovers (b), 1p; Barrow (h), 3p; Oldham (b), 3p; Mansfield (h), 3p; Stevenage (b), 3p – 78pts

Tranmere Rovers. Har olikt övriga lag i playoff-striden snarare tappat kraft och fart mot slutet av säsongen. Och det finns inte mycket som talar för att den tendensen kommer brytas. Får svårt att nå playoff. 41pld – Bradford (b), 1p; Exeter City (h), 1p; Stevenage (b), 3p; Oldham (h), 3p; Leyton Orient (b), 1p – 74pts

Sutton United. Sutton blandar och ger i ligan den här säsongen. Behjälpta av att ha en match i handen och dessutom ett spelschema som borde ge dem lite större chanser till poäng än övriga lag. Det kan räcka till en överraskande playoff-plats. 40pld – Mansfield (b), 0p; Newport County (h), 1p; Barrow (b), 3p; Crawley Town (h), 3p; Bradford (h), 3p; Harrogate Town (b), 3p – 77pts

Beräknad sluttabell:

Just den här kvällen har Leicester möjlighet att skriva ytterligare ett kapitel i dessa historieböcker. Aldrig förut har Leicester spelat en europeisk cupsemifinal. Det enda som står mellan Leicester och en europeisk cupsemifinal är i nuläget PSV, och allt Leicester behöver göra ikväll är att vinna mot PSV så väntar alltså en semifinal i Europa Conference League antingen mot Roma eller mot Bodö/Glimt.

Men det är svårt att föreställa sig att Leicester skulle nöja sig med semifinal. Leicesters säsong står och faller med vad de lyckas göra i Europa Conference League. Några inhemska cuptitlar blir det inte den här säsongen och ligaspelet har inte alls gått som man nog hade hoppats. Leicesters enda chans att vinna en titel den här säsongen och deras bästa chans på europeiskt cupspel är att vinna Europa Conference League.

Brendan Rodgers fokus och laguttagning speglar denna verklighet. Leicester lyckades vinna mot Crystal Palace i helgen fastän närmare halva startelvan och hela backlinjen var roterad. Men det var uppenbart vilken match som var viktigast för Leicester att förbereda sig för. Det finns inget kvar i ligan att vinna för Leicester. Där finns allting kvar för Leicester att vinna i Europa Conference League.

Något kanonresultat har Leicester inte med sig från det första mötet. Det blev bara 0-0 på King Power Stadium förra veckan, vilket onekligen är ett resultat som passar PSV betydligt bättre än vad det passar Leicester, även om bortamålsregeln hade gjort det ännu sämre för Leicester. Men även om Leicester kanske hade hoppats på ett bättre resultat på hemmaplan så är de långt ifrån ute ur matchen på förhand.

PSV är självfallet ett av Eredivisies topplag och storklubbar, vana att vinna och vana vid att dominera, därmed med massor av europeisk cuperfarenhet och dessutom hemmaplan i ryggen. Detta är saker som talar till PSV:s fördel ikväll. Men spelare för spelare är Leicester ett bättre fotbollslag än PSV vilket måste tala till Leicesters fördel. Det gäller bara att sätta det taktiska och det praktiska för Leicester.

Till skillnad från Leicester har PSV inte riktigt lyxen att kunna fokuera helt och hållet på Europa Conference League. Om bara några dagar ska PSV spela holländsk cupfinal mot Ajax, en match som även kan komma att få viss pyskologisk betydelse för striden om ligatiteln mellan dessa båda lag. Icke att förglömma att det nu är tio år sedan PSV senast vann den holländska cupen.

Leicesters bryderier har kanske framför allt med skador att göra, och då i synnerhet med skadan på Jamie Vardy. Vardy har varit borta sedan sin knäskada mot Leeds för en dryg månad sedan och även om han sägs vara på gång in i spel igen så kommer han med allra största sannolikhet inte vara klar redan mot PSV. Utan Vardy tappar Leicester alltjämt ett viktigt och farligt anfallshot vilket gör deras uppgift desto svårare.

Vackert var det när Leicester vann ligan för sex år sedan. Vackert var det när Leicester förra säsongen vann FA-cupen. Vackert vore det sannerligen om Leicester fick följa upp, avsluta och kröna detta med en europeisk cuptitel!

:::

West Ham sitter i en svår situation även de efter att bara ha fått med sig oavgjort från den första matchen på hemmaplan. Dessutom mot en på pappret tuffare motståndare i form av Lyon, vars startelva rent namnmässigt knappast låter skämmas för sig.

Hårt för West Ham som var det bättre laget på planen i London förra veckan, men drabbades rätt tufft av en rätt elak utvisning på Aaron Cresswell strax innan halvtid. Med alla spelare på planen hade matchen kunnat sluta annorlunda.

Borta är West Ham dock sannerligen inte och en fullt möjlig europeisk cupsemifinal mot Barcelona borde skärpa deras sinnen och fungera bra som motivation.

:::

Vem hade någonsin kunnat föreställa sig att José Mourinhos värsta fiende så här i början av 2020-talet skulle vara stackars lilla Bodö/Glimt från Norge?

:::

Oroväckande för Liverpool. Ingen engelsk klubb som vunnit mot Villarreal i en europeisk cupsemifinal har därefter vunnit finalen.

:::

UEFA har som bekant infört ett nytt format för Champions League som träder i kraft om några år. Ännu ett steg på vägen att vara storklubbarna till lags, Kort sagt ett rätt pissigt förslag som gått igenom relativt obemärkt eftersom alla var upptagna med att skälla på ett ännu pissigare förslag i form av den europeiska superligan.

Två saker finns att säga om detta. Ett, att detta var så politiskt praktiskt för UEFA att det ligger nära till hands att tänka att det nog inte enbart var en tillfällighet. Två, att det har fått lite för många att göra tankefelet att tro att bara för att UEFA:s förslag är pissigt det med så blir idén om en europeisk superliga mindre pissig eller opissig.

:::

Mycket gnäll och gnöl om lätta lottningar hit och dit. Men det är ju knappast Liverpools fel att Villarreal har lyckats knacka ut både Juventus och Bayern München ur Champions League.

Samtidigt som Chelsea och Real Madrid spelade en europeisk cupklassiker i Madrid svarade Bayern och Villarreal för raka motsatsen i München. Villarreal försvarade sig med allt de hade och Bayern verkade inte ha någon lösning alls på detta. Unai Emery, fel man för Arsenal mycket eftersom han inte förstod sig på Mesut Özils genialitet, har nu tagit Villarreal till Champions Leagues semifinal, efter vinster mot Juventus och Bayern.

Vackert var det sannerligen inte. Det var låga försvarslinjer med i stort sett hela laget, det var tjuvknep och det var tidsslöseri av stort format. Villarreal var under matchen mot Bayern ett utmärkt exempel på hur för allt fint som spansk fotboll faktiskt gett europeisk cupfotboll under de senaste tio plus åren så har mycket fult kommit på köpet. Vilket osökt för oss rakt till kvällens match mellan Atlético Madrid och Man City.

Ledande företrädare för den spanska fulfotbollen är just Atlético Madrid, med Diego Simeone som någon slags överstepräst. Vad vi såg Villarreal prestera mot Bayern München igår kväll var mer eller mindre exakt samma som vi för en vecka sedan såg Atlético Madrid göra mot Man City. Atlético Madrids taktik kallades inte oförtjänt för 5-5-0, vilket förmodligen var i snällaste laget, och de hade exakt noll chanser på mål.

På något sätt är det där lättare att tolerera när det kommer från en klubb som Villarreal, i synnerhet när motståndaren är ett lag som Bayern München. Det är svårare att svälja när det är Atlético Madrid, en av världens rikaste klubbar med mängder av spelare av allra högsta klass. Ett sådant lag borde helt enkelt kunna prestera en annan, en bättre och en mer progressiv fotboll. Atlético Madrid är inga underdogs.

Men självfallet måste det vara varje lags rätt att tillämpa vilken som helst taktik, oavsett om den är offensiv eller defensiv. Just den mångfalden är vad som utgör det vackra med fotbollen skulle man med all rätt kunna tycka. Det finns inget moraliskt fel med detta, i alla fall inte så länge det sker inom regelverkets ramar, och det är kanske här som det börjar bli tveksamt med Atlético Madrid, åtminstone gällande regelverkets andemening.

Fusk och osportslighet är naturligtvis just detta, oavsett vem eller vilket lag det är som faktiskt utför det, och alldeles oavsett om man försöker kläda det i något slags snyggare namn såsom ”choloism”. Med all respekt för att synen på vad som är fusk, osportslighet och inte naturligtvis är kulturellt betingat. Liksom för att det självfallet någonstans måste vara domarnas ansvar att tillämpa regelverket utifrån bokstav och andemening.

Vi såg det inte minst i slutet av förra veckans match på Etihad, och vi kommer garanterat få se det igen ikväll. Atlético Madrids spelare och även Simeone själv som på olika sätt kommer försöka provocera Man Citys spelare, störa dem, komma innanför huvudet på dem och få dem att tappa både fattning och koncentration. Centralt i Pep Guardiolas taktiska förberedelser måste vara att förbereda spelarna mentalt.

Framför allt om frustrationen börjar sätta in, och det brukar den ju kunna göra mot Atlético Madrid. Både på grund av deras återkommande tjuv- och rackarspel och på grund av deras defensiva taktik. Vi såg det på Etihad förra veckan och vi kommer förmodligen se det även ikväll. Även om Atlético Madrid ligger i 0-1-underläge så misstänker jag att det egentligen inte kommer påverka deras matchplan från start.

Det tog Man City 70 minuter på Etihad att hitta en väg genom Atlético Madrids två låga fembackslinjer. Det var ingen tillfällighet att de gjorde det nästan första gången som de faktiskt bestämde sig för att utmana Atlético Madrid centralt. Innan dess var det ständiga försök att spela ut bollen på kanterna, hitta ytor därute och därifrån spela in bollar i straffområdet, utan framgång.

Man måste förmoda att det där kommer vara en taktisk balansgång som Pep Guardiola behöver göra även inför den här matchen. Den mer försöktiga approachen för att täcka upp centralt eller våga utmana mer offensivt även centralt, exempelvis genom att spela Phil Foden från start, som gjorde ett starkt inhopp i förra matchen? Eller kanske, likt förra matchen, starta matchen med säkerhetsbältet på och låta matchbilden därefter styra.

Man City är det bättre fotbollslaget. Men om vi inte redan visste det så gav oss tisdagen två rätt bra exempel på att det i Champions League inte alltid är det bästa fotbollslaget som vinner matchen, utan det lag som råkar göra den bästa matchen, som försvarar sig tätast eller som på ett eller annat sätt råkar ha marginalerna med sig. Något som flera gånger förut verkat till Atlético Madrids fördel, liksom till Man Citys nackdel.

Men om Man City nu är så bra som alla tycker och nästan alla också säger så måste de också någon gång överkomma den typen av omständigheter, inte ständigt och jämt falla på den ursäkten. Man City måste kort sagt vinna mot Atlético Madrid!

Är det verkligen Tuchels jobb i det här läget att säga att läget är hopplöst och kvartsfinalen redan förlorad? Varje lag måste naturligtvis kämpa, göra sitt bästa och ta tillvara varje liten chans så länge det faktiskt finns någon chans kvar alls. Hur hade det t ex sett ut om Liverpool gett upp där i halvtid i Istanbul för 17 år sedan?! Carlo Ancelotti var som vi vet manager för Milan den gången.

Resonemanget bygger så klart på att Tuchel faktiskt menade vad han sa, att det var hans ärliga uppfattning. En annan teori är att vad Tuchel försökte göra med uttalandet var att greppa åtminstone det sista halmstrået, att vagga in Real Madrid i ens falsk känsla av säkerhet, få dem att somna in och tro att kvartsfinalen redan är avgjord, precis som säkert Milan trodde att finalen var avgjord 2005.

Tveksamt om det faktiskt skulle kunna fungera, men jag antar det är värt att i alla fall ta chansen. Att rycka lite i det där sista halmstrået. Ändå vet jag inte riktigt om det verkligen är vad Chelseas spelare behövde höra i det där läget, alltså att de inte hade någon chans alls, även om det bara var den offentligt framförda åsikten. Dessutom sades det lite för snabbt och lite för frustrerat för att bara vara en slags ploj.

Svårt att känna att den avgörande skillnaden i den här kvartsfinalen inte är och har varit Karim Benzema. Det tredje målet fick han så klart till skänks på Stamford Bridge, men de två målen dessförinnan var högsta världsklass. Utan Benzema, eller med en mer normalt fungerande anfallare, hade den här kvartsfinalen förmodligen befunnit sig i ett helt annat läge just nu.

Ett typexempel med andra ord på vad en väldigt skicklig och framför allt formtoppad anfallare kan betyda för sådana här matcher och i sådana här sammanhang. Just den här matchen mellan Real Madrid och Chelsea blev det också väldigt tydligt att det är precis vad Real Madrid faktiskt har och vad Chelsea faktiskt saknar. Benzemas succé sätter onekligen fingret mitt på den ömma punkt som utgör Romelu Lukakus fiasko.

Lukaku köptes av Chelsea till den här säsongen för att väldigt förenklat uttryckt bli deras Benzema. Det vill säga den där anfallaren och målskytten som om inte alla lag behöver så i alla fall har väldigt stor nytta av. Den sista pusselbiten, för att använda ett kärt gammalt uttryck, som skulle lyfta dem både i England och i Europa. Men pusselbiten har inte passat in i helheten, och Chelsea har följaktligen tappat i både England och i Europa.

Möjligen är inte det där sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. För Chelseas problem på sistone är inte enbart någon slags oförmåga att göra mål utan känns mer omfattande än så. Laget har nästan synbart tappat i energi, tappat i fokus och tappat i organisation på planen. Ofta har man lite för bråttom med att dra räta linjer mellan a och b, men Chelsea har börjat kännas påverkade av sin yttre verklighet.

Vad man i det avseendet drar för slutsatser från Chelseas 6-0-slakt av Southampton den gångna helgen är något oklart. Southampton var till att börja med bedrövliga, på det där sättet som de har tagit för vana att vara minst en gång per säsong. Enda skillnaden är att den här gången slutade det bara 0-6 istället för 0-9. Men Chelsea spelade som ett lag som hade något att bevisa för sig själva, och Timo Werner var intressant nog väldigt het.

Största snackisen efter Real Madrids vinst mot Chelsea och Karim Benzemas tre mål på Stamford Bridge var för all del något som Micah Richards möjligen något olyckligt kläckt ur sig för ett tag sedan om att Benzema möjligen var på väg att komma upp på Harry Kanes nivå. Jag hörde inte vad Richards faktiskt sa, särskilt inte i sitt sammanhang, men jag förmodar att det inte var något allvarligare än att han tycker Kane är bättre.

Och herrejisses vad känsligt det där verkar ha varit för Real Madrids och La Ligas alla fanboys! Nu verkar förvisso Real Madrids fans lida ett extremt svårt case av den här ”alla våra spelare är bäst i världen!”-sjukdomen, mer än till och med Arsenals fans och det trodde jag knappt var möjligt. Men det har liksom inte funnits någon hejd på häcklandet och gnällandet på Richards om detta.

Kommentatorer och studioexperter säger så klart korkade saker. Man skulle kunna säga att det ingår i jobbet. Åtminstone hade jag lätt kunnat utmana var och en av alla dessa gnällande fanboys att sätta sig och prata fotboll non-stop i TV-rutan dag efter dag, vecka ut och vecka in, utan att det trillar ut både en och annan rejäl groda. Newsflash, det går inte! Prata tillräckligt mycket och något dumt kommer ofrånkomligen sägas.

Angående Richards uppfattning om Benzema respektive Kane är jag delad. Troligtvis hade jag inte uttryckt mig på riktigt samma sätt som Richards gjorde, men att anse Kane vara en bättre anfallare än Benzema anser jag inte vara någon omöjlig uppfattning eller position att ha, lika lite som den omvända för övrigt. Allt måste liksom inte hela tiden vara så förbannat svart-vitt.

Reaktionen mot Richards får mig däremot att undra om den inte är svart-vit på ett helt annat mer otrevligt sätt. För korkade åsikter från experter och kommentatorer är inte något unikt engelskt eller brittiskt fenomen, de hittar vi i alla länder. Vi hör regelbundet betydligt dummare saker än det där för övrigt från en hel kader av vita medelålders män. Namn som Paul Merson, Chris Sutton, Michael Owen med flera dyker upp.

Ändå ser vi inte i närheten av samma våldsamma häcklande och gnällande mot dessa återfallsförbrytare. Men så dyker en ung, framåt och svart kille upp i TV-rutan och säger en sak som kanske inte är särskilt genomtänkt, och internet exploderar av vrede. Visst kan det finnas en och annan ytterligare faktor som spelar med i detta, men det är verkligen ingen snygg look på det där.

Lite förtjänar kanske även Real Madrids fanboys att påminnas om att deras egna uppfattningar om Karim Benzemas värde som anfallare knappast har varit beständiga över tid utan tvärtom i högsta grad varierande. De har vid flera tillfällen och på olika sätt lobbat för att han ska ersättas. Naturligtvis hänger detta samman vid tillfällen när det inte gått så bra för Real Madrid de senaste åren, men minnet är som alltid kort.

Det är naturligtvis lätt att hurra när en anfallare gör två hattricks på två matcher och mer eller mindre egenhändigt tar laget till semifinal i Champions League.

Någon kanske lyckades lista ut att gårdagens bloggrubrik, precis som inledningen av den här bloggen, var tänkt att läsas mer sarkastiskt än bokstavligt. Det fanns liksom ingen hejd på allt snack om hur enormt stor just den här matchen var, och även om den för all del inte saknar ett rätt starkt case för sin sak så är det väl sådant där som brukar kunna få mig att tröttna och bli lite motvalls och gnällig.

För visst finns det ett antal matcher genom Premier Leagues historia som mycket väl skulle kunna räknas som större än just den här matchen. Även om det självfallet ligger i sakens natur att det kanske inte upplevs så här och nu eftersom det är mänskligt att uppfatta saker i nutid eller närtid större och starkare än saker längre bak i tiden. Det kallas för recency bias. Men där och då var matcherna i själva verket enorma.

Sedan kan storlek självfallet betyda många olika saker. Om det är det mediala eller globala intresset för matchen, om det är storleken på de inblandade lagen, om det gäller rivaliteten och fientligheten mellan lagen, om det gäller vad som faktiskt konkret står på spel och så vidare, spelar kanske mindre roll. Sedan går det självfallet att ha helt olika uppfattningar om vilka matcher som är större än vilka andra matcher.

Detta är en lista över de största matcherna, inte de bästa matcherna. Det är en rätt uppenbar skillnad mellan det ena och det andra. För en match att anses som stor, störst eller bland de största så krävs några hyfsat specifika ingredienser. Dels att de båda lagen som möts är direkta rivaler eller konkurrenter. Dels att matchen verkligen gäller något, vilket brukar betyda att matchen spelas sent på säsongen.

Här är hur som helst åtta matcher i Premier League, i ingen särskild ordning, som jag anser är eller var större än söndagens match mellan Man City och Liverpool.

(8) Man Utd vs Arsenal, 24/10-2004

En av de mest mytomspunna matcherna i Premier Leagues historia, slaget på Old Trafford, väsande managers i spelargången, luftburna pizzor och början på slutet på Arsenals moderna storhetstid?

Arsenal kom till Old Trafford fortfarande som Invincibles, de hade ännu inte förlorat sedan sin obesegrade säsong dessförinnan. 49 raka ligamatcher utan förlust. Man Utds mission var att här var det slut med detta, by any means necessary.

En väldigt omskriven och uppskriven match redan på förhand som av väldigt lätt insedda skäl kom att bli ännu mer omskriven i efterhand.

(7) Man City vs Liverpool, 3/1-2019

Den första rätt tydliga hinten att jag kanske alltså inte ens upplever söndagens match vara den största matchen mellan Man City och Liverpool. Exempelvis upplevde och upplever jag nog i själva verket den här matchen för drygt tre år sedan som större.

Man ska komma ihåg att rivaliteten var betydligt nyare här. Man City dominerade ligan men Liverpool hade sedan något år tillbaka börjat nå sin peak och hade bara en halv säsong tidigare varit i Champions League-final, och besegrat Man City längs vägen.

Detta var dessutom den första och tills den här säsongen enda gången som Man City och Liverpool faktiskt befann sig i en genuin shoot-out tête-à-tête om ligatiteln, vid andra tillfällen har det ena eller andra laget snarare varit överlägset.

(6) Man Utd vs Arsenal, 14/3-1998

Mycket har sagts om motsvarande match fyra år senare då Arsenal säkrade ligatiteln på Old Trafford, genom Sylvain Wiltord, men få kommer ihåg att mer eller mindre samma sak alltså redan hade hänt en gång.

Dessutom var den här matchen på något sätt mer symbolisk. Det var den avgörande segern i det första slaget i vad som skulle komma att bli en episk rivalitet. Ett nytt Arsenal signalerade sin närvaro och utgjorde Man Utds förmodligen första långsiktigt seriösa hot under Premier League-eran.

Redan här hade pratet om Arsene Wenger vs Alex Ferguson kommit igång. Det var Le Professeur som fortfarande bar nyhetens behag i engelsk press och mycket snack om att här ska inte en monsieur nobody komma och tro att han är något.

(5) Man City vs Man Utd, 30/4-2012

Backa bandet tio år bakåt i tiden och det var fortfarande Man Utd som stod i vägen för Man City att verkligen ta klivet och etablera sig som den engelska fotbollens mästare och dominanter.

Under en säsong då man förmodligen kan anklaga båda lagen för att om och om igen mer eller mindre slänga bort sina chanser att vinna ligan så landade allting tll synes här, en showdown mellan de båda med tre omgångar kvar av säsongen.

Någon väldigt välspelad match blev det kanske aldrig, men den saknade sannerligen inte sin dramatik. Vincent Kompany gjorde vad Vincent Kompany gör, Man City vann med 1-0 och början på maktskiftet var därmed till synes klart, även om dramatiken inte var slut.

(4) Man Utd vs Arsenal, 13/4-2008

Den senaste gången som Arsenal genuint var inblandade i titelstriden, i en trekant med Man Utd och Chelsea. De låg dock några poäng bakom och skulle de ta klivet upp och förhoppningsvis förbi så var det här det skulle ske.

Matchen blev spännande och dramatisk. Arsenal tar ledningen, genom att bokstavligt boxa in bollen på fast situation, innan Man Utd vänder och vinner framför ett fanatiskt Old Trafford.

(3) Liverpool vs Man City, 13/4-2014

En match som växte i storlek bara av att Liverpool plötsligt var inblandat, och att det här verkligen såg ut som om Liverpool skulle vara på väg att för första gången på 24 år faktiskt kunna vinna den där ligatiteln.

Fanatisk stämning på Anfield, en Luis Suarez i toppform, en Steven Gerrard i karriärens kanske sista höjdpunkt. Liverpool tar ledningen, tappar ledningen, men vinner ändå matchen och ingenting såg längre ut att kunna stoppa Liverpool.

Vi vet hur det till slut gick med den saken, men det förändrar självfallet inte vad den här matchen representerade där och då.

(2) Newcastle vs Man Utd, 4/3-1996

Newcastle var the entertainers, de stora underhållarna, med mängder av extremt profilstarka spelare, som hade haft ett järngrepp om ligaledningen och som verkligen hade love it om de skulle kunna vinna ligan före just Man Utd.

I början på mars hade Man Utd redan börjat äta upp en stor portion av Newcastles försprång i tabellen, men tanken var att hemma på St James Park skulle Newcastle sätta stopp för Man Utds momentum och ta det stora avgörande klivet mot ligatiteln.

På ett elektriskt St James Park, fortfarande en av de engelska ligamatcherna i modern tid med den galnaste atmosfären, gjorde Newcastle allt som kunde begäras av dem. Men Peter Schmeichel och Eric Cantona ville annorlunda.

(1) Man Utd vs Liverpool, 14/3-2009

En märklig tillfällighet är att det är väldigt sällan som Man Utd och Liverpool, Englands två mest framgångsrika lag, faktiskt har gått head-to-head med varandra i ligan. Det här var något så ovanligt som en sådan säsong.

Rivaliteten mellan de båda lagen var något alldeles extra. Rafa Benitez hade gjort sitt frontala faktaangrepp bara några månader tidigare, och allt fick en extra edge av att Man Utd hade chansen att tangera Liverpools 18 ligatitlar.

Matchen saknade kanske lite edge på förhand i och med att Man Utd hade ett försprång om tio poäng. Men en vinst för Liverpool skulle kunna återskapa spänningen, och vinst blev det onekligen för Liverpool, med mersmak.

Reaktionerna på det där har för all del inte låtit vänta på sig, åt något håll. De som menar att Carragher har helt fel och möjligen luktat lite för entusiastiskt på hallonsaften blandar dock själva lite ihop korten genom att prata om största rivaliteten snarare än det som ju Carragher faktiskt pratar om, det vill säga den bästa rivaliteten. Om det är en skillnad som Carragher faktiskt hade i åtanke är lite osäkert, men skillnad är det ju.

Att det kan vara den bästa rivaliteten är något jag skulle kunna gå med på, precis som att det skulle kunna vara den vackraste rivaliteten, i termer av fotbollen som sådan. Jag är för all del absolut inte lika övertygad om det som de som på ett inte överdrivet skarptänkt sätt börjar babbla om poängantal, titlar och xGD-snitt etc, men det är en fullt legitim position att ha som går att argumentera för.

Men den största rivaliteten? I vilken utsträckning är det ens en rivalitet, mer än en just nu pågående kamp mellan två konkurrenter? Alltså, i vilken utsträckning är Man City och Liverpool varandras rivaler eller snarare konkurrenter? Lite är det ju svårt att se det som någon större rivalitet när klubbarnas två främsta representanter gullar med varandra på ett sätt som inte ens ger ett passivt-aggressivt intryck.

Någon som tror att vi någonsin hade fått höra Arsene Wenger säga något i stil med att Alex Ferguson är världens bästa manager? Någon som tror att Ferguson hade ens övervägt tanken att säga något i stil med att Wenger gör fotbollen vackrare för alla som finns i den? Och i båda fallen är det självfallet så att stämningen mellan respektive managers speglas i stämningen mellan spelarna på planen.

I termer av storlek, hetta och allvar är det väl alltså inget snack om vilken rivalitet inom engelsk fotboll som faktiskt varit störst eller värst. Men för Carragher är det självfallet viktigt att pumpa upp allting Liverpool gör och är involverat i. Man kan även misstänka att detta är ännu ett sätt att gardera sig för förlust, det vill säga plantera tanken att även om Liverpool fortsätter sluta tvåa så är de ändå bättre än de som slutat etta före dem.

En annan vinkel på söndagens supermatch handlar självfallet om hur mycket som står på spel och hur avgörande den faktiskt är. Här verkar det för många inte räcka med att påstå att hela ligatiteln står på spel i just denna enda match, fastän det näppeligen är lite svårt att säga att ens så är fallet, utan tydligen så är det så att både treblar (Man City) och quadruplar (Liverpool) står på spel. ”Aldrig förr har så mycket stått på spel…”

Problemet är väl bara att det där inte riktigt stämmer, åtminstone inte utan att rejält mått av våld för att trycka in det klotet i det fyrkantiga hålet. Om vi börjar med ligatiteln, som måste ingå i varje form av trippel eller fyrling, så visst är det en viktig match. Men det går ändå inte att sträcka sig längre än att säga att om Man City vinner ikväll så vinner Man City förmodligen ligan, och om Liverpool vinner så kan Liverpool vinna ligan.

Naturligtvis blir det därefter ännu mer vanskligt om man börjar prata om trebles och quadruples. Åtminstone om man med det vill säga något mer än att bara säga exakt samma sak som man redan sagt om ligan, fast med lite finare ord. Men det står inga trebles eller quadruples på spel ikväll. Möjligheten för Man City respektive Liverpool att vinna dessa kan däremot påverkas marginellt beroende på utfallet i kvällens match.

Ironiskt nog, skulle man kunna tycka, så vore det förmodligen betydligt mer på sin plats att ta till dessa stora ord om exakt samma match, fast nästa vecka. Det vill säga nästa helg då Man City och Liverpool möts igen, fast den gången i FA-cupens semifinal. För där kan vi definitivt prata om en match med en mycket direkt betydelse för de båda lagens chans att vinna treble respektive quadrupel.

Men visst, det är inte svårt att förstå orsaker och motiv bakom viljan att måla kvällens match i de allra vackraste och starkaste färgerna. Att trumma upp insatserna, maximera dramatiken och matchens betydelse hör naturligtvis till. Det är en del av spelet, om man så vill en del av matchen och en del av spektaklet. Det mediala påverkar det reala, och skapar den tavla som matchen därefter ska målas på.

Vilket tar sig lite olika uttryck. Ett sådant uttryck har under veckan varit att det plötsligt dykt upp nya läckor gällande Man Citys möjliga mygel med sponsorer etc. Inget nytt under solen kan tyckas. Men även om det inte på något sätt är något försvar i sak för Man City, oavsett vad de nu själva vill tro, så är det ju inte annat än att man kan fundera lite över timingen på detta läckage och om det verkligen bara är en tillfällighet.

Om syftet vore att störa Man City så är det möjligen rätt timing. Om syftet är att faktiskt lyfta fram oegentligheter runt Man City så kan man ifrågasätta det taktiska med timingen, då det gör det möjligt att avfärda det just enbart som ett sätt att försöka störa. Vem som sedan är avsändaren, Liverpool själva, journalister med mer eller mindre personliga motiv, eller annan part som försöker maximera uppmärksamhet är inte glasklart.

Men visst, det passar ju väldigt väl in i det som för närvarande ligger bakom storytellingen i Liverpool, och som även informerar och inspirerar t ex Jamie Carraghers olika former av trollande, alltså detta att även om Liverpool skulle förlora och sluta tvåa, så vore det på något sätt ändå bäst egentligen, oavsett om detta handlar om Man City i nutid eller Man Utd i dåtid.

Och om det verkligen vore Liverpool som på något sätt, direkt eller indirekt, planterat denna story i media just denna vecka, då vore det ju onekligen en typ av fientlig handling som absolut hade bidragit till att lyfta detta till en rivalitet av en storlek och fientlighet som åtminstone skulle kunna börja göra anspråk på att vara en av de största och hetaste rivaliteterna i engelsk fotboll någonsin.

Men om Jamie Carragher nu råkar tycka att just Liverpool och Man City är den största, bästa och vackraste rivaliteten som någonsin funnits måste man ju fråga sig varför han i så fall just dessa dagar ägnar så mycket tid och energi åt att istället odla rivaliteten med Man Utd. Istället hade han ju kunnat lägga tiden på att verkligen blåsa upp detta som den största engelska fotbollsmatchen som någonsin spelats.

Med andra ord marknadsföring lite på samma sätt och med samma logik som WWE marknadsför sitt main-event på Wrestlemania. Det hör på något sätt till, men det blir också ibland lite over the top.

Vad som skulle kunna tyda på mod är att anställningen av Erik ten Hag knappast är det säkra alternativet, the safe bet. Det hade troligtvis snarare varit Pochettino som ju redan bevisat sig i Premier League. Tvärtom är det nog svårt att se ten Hag som något annat än en slags chansning av Man Utd, om än en kalkylerad chansning, en manager som alltså hittills aldrig haft ett seniorjobb utanför Eredivisie.

Erik ten Hag är självfallet en bra och spännande manager, vilket om inte annat även gör detta till en spännande anställning av Man Utd. Den fotboll och de framgångar som Ajax har producerat i Champions League de senaste tre-fyra åren imponerar så klart. Det är en teknisk, offensiv fotboll med en mycket tydlig taktisk idé och struktur. Redan så långt är det självfallet ett rejält steg framåt från vad som varit för Man Utd.

Men även om Ajax naturligtvis är en stor klubb i sig självt, om än i en tämligen liten damm, så är det självfallet alls inte samma sak som att vara manager för Man Utd i Premier League, en av världens största klubbar i världens största liga. Förväntningarna är helt annorlunda och konkurrensen en helt annan än vad Erik ten Hag rimligtvis kan vara van vid från Ajax i Eredivisie.

De som förespråkat Erik ten Hag som Man Utds nästa manager brukar sammanfattat poängtera att denne är en ung, offensiv och progressiv manager med ett starkt track record av att spela och utveckla unga spelare. Detta argumenteras det passar väldigt väl ihop med Man Utds identitet och tradition. Vilket stämmer och är sant, det passar absolut väldigt bra ihop med någon slags Man Utd-iansk självbild eller idealbild.

Mot detta finns då några självklara invändningar. Den första, kanske den största, är att de positiva egenskaper som tillskrivs Erik ten Hag är egenskaper som även Mauricio Pochettino besitter. Även Pochettino representerar en offensiv och progressiv fotboll, hans förmåga att utveckla unga spelare borde vara bortom allt rimligt tvivel, dessutom råkar han händelsevis vara yngre än den påstått unge ten Hag.

Men det är väl kanske där som förespråkarna försäger sig. Vad de egentligen menar när de beskriver ten Hag som ung är att ten Hag helt enkelt är ny, åtminstone på den här arenan. Han är kort sagt lite av the next big thing, eller the next hip thing. Han är inte på samma sätt som Pochettino belastad av att redan ha ”misslyckats” med Tottenham, hur korkad en sådan beskrivning av hans insats med Tottenham än är.

Händelsevis är det här som åtminstone jag börjar ifrågasätta det modiga med Man Utds beslut att anställa Erik ten Hag. För klokt eller oklokt så är det till sist bara ännu ett beslut i vilket Man Utd väljer att följa strömmen och vända kappan efter vinden, att fatta vad som är det mest populära beslutet snarare än det mest rationella beslutet, det vill säga det beslut som åtminstone på kort sikt leder till minst kritik och minst missnöje.

Den andra invändningen är att även om Man Utds självbild eller idealbild är att vara en klubb stöpt och formad i samma typ av traditioner som t ex Ajax, så är det inte med någon nödvändighet den klubb som Man Utd faktiskt har försökt vara de senaste tio åren, då det tvärtom pratats mer om stjärnor, galacticos och varumärken. Än mindre en klubb med organisation och kompetens att verkligen vara en sådan klubb.

Louis van Gaal, som naturligtvis har sina personliga skäl att säga vad han säger, även om inte detta i sig betyder att han måste ha helt fel, varnade exempelvis Erik ten Hag för att gå till en ”kommersiell klubb” istället för till en fotbollsklubb. Det är minst sagt uppenbart vad van Gaal anser att Man Utd är och vad Man Utd inte längre är. Vad det gör är att det sätter fingret på att Man Utds problem inte består i vem som är manager enbart.

Därmed landar man i något nästan självklart. Nämligen att inte bara är Erik ten Hag en tämligen riskfylld anställning av Man Utd, Man Utd är i minst lika hög utsträckning en riskfylld anställning för Erik ten Hag. Om han nu faktiskt är the next hip thing i europeisk fotboll så kan naturligtvis det dummaste han kan göra vara att gå till ett dysfunktionellt och bara bli the next victim.

Möjligen har den insikten börjat landa hos Erik ten Hag som efter att till synes ha växt fram som favoriten att få jobbet har varit rätt kvick med att spela korten på sin egen hand och kräva besked och försäkringar från Man Utd gällande klubbens närmaste framtid och inriktning. Matt Dickinson på The Times säger sig ha fått exklusiv tillgång till denna lista på krav och det är rätt intressant läsning.

Nya värvningar i form av kanske framför allt Declan Rice och Harry Kane. Rensa organisationen från konsulter och investmentbankirer och en tydlig markering att Man Utd är en fotbollsklubb. En rejäl översyn av klubbens scouting och rekrytering av spelare som inte hållit önskvärd kvalitet. Ett femårskontrakt, med incitament mot att bli sparkad under de första tre åren, vilket säger att ten Hag ser detta som ett långtidsprojekt.

Inga problem med den saken, även om det säkert inte är vad många av Man Utds supportrar föreställer sig eller vill höra, lika lite som Man Utds styrelse och klubbledning kanske. Men det kommer ta tid att få ordning på Man Utd givet den röra de satt sig själva i efter ett årtionde av vanskötsel, och det kommer ta tid oavett vem som nu än blir manager.

Kanske är detta något som ändå talar för Erik ten Hag framför Mauricio Pochettino. Båda passar naturligtvis för ett långtidsprojekt i Man Utd. Men Pochettino vore förmodligen måltavla redan från start om hur han ”inte kan vinna” om inte Man Utd vann redan under dennes första säsong. Erik ten Hag kommer förmodligen klara sig ifrån detta, just för att han är ny och för att han inte bär på det bagaget.

Bagage bär emellertid Frank Lampard på som manager. Bagaget att ha misslyckats eller halvt misslyckats på båda sina tidigare managerjobb i först Derby County och därefter Chelsea. Möjligen är detta varför Lampard till synes inte gjort mycket annat sedan han fick jobbet i Everton att skylla ifrån sig omväxlingsvis på klubben och på lagets egna spelare. Vilket knappast kan vara inspirerande för någon.

Statistiken, som för all del är rätt svår att ta på allvar när det gäller sådana här frågor och inte minst när det uttrycks med procentuell precision, säger att Everton nu är fifty-fifty (49%) att faktiskt åka ur Premier League. Något som ärligt talat känns rätt generöst med ett återstående spelschema bestående av Man Utd (h), Leicester (h), Liverpool (b), Chelsea (h), Leicester (b), Watford (b), Brentford (h), Crystal Palace (h) och Arsenal (b).

Men för all del, helt hopplöst är det väl ändå inte. De har inte minst en bra chans till en bra början på detta återstående spelschema när de idag alltså ställs mot Man Utd hemma på Goodison Park, ett Man Utd som med största sannolikhet redan har spelat bort sina chanser till Champions League-spel nästa säsong. Vem vet, kanske är detta i själva verket ett tungt skäl varför det nu verkar bli ten Hag och inte Pochettino som ny manager.

Erik ten Hag är både billigare och villigare att gå till en klubb som inte har Champions League på menyn.

Delvis började det så klart muttras om dessa saker redan när Newcastle innan landslagsuppehållet förlorade mot först Chelsea och sedan Everton. Men det var tajta förluster, på bortaplan, och mot Chelsea fanns ett case för att Newcastle drabbades negativt av domslut, så muttrandet var på låg volym. Men med 1-5-brakförlusten mot Tottenham i söndags brast fördämningarna och plötsligt spelade det alls ingen roll att Newcastle förut gått nio matcher utan förlust och vunnit sex av dem.

Men det är ändå viktigt att komma ihåg dessa matcher, liksom matcherna före dem, särskilt om man ägnar sig åt retoriska frågeställningar om vad Eddie Howe egentligen uppnått med Newcastle, vilket så klart är en något underlig fråga att börja ställa redan efter fem månader. Men det är genom dessa vinster som Howe har lyft Newcastle upp ur nedflyttningsstriden, precis som det är värdefullt att erinra sig att innan Howe hade Newcastle inte vunnit en enda match, med Howe har de redan vunnit sju.

Men Newcastles framsteg under Eddie Howe har inte enbart med resultat, poäng och tabellplacering att göra utan minst lika mycket med lagets spel och prestation. De som såg Newcastle spela med Steve Bruce som manager såg ett trött och tråkigt spelande lag utan idéer, utan energi och utan några större ambitioner. De som ser Newcastle spela med Howe som manager ser inte ett felfritt fotbollslag på långa vägar, men ändå ett betydligt mer aktivt, positivt och progressivt spelande lag.

Vad sedan gäller detta att Newcastle, liksom deras supportrar måste man förmoda, efter sex månader ännu inte har något alls att fira så finns goda skäl att misstänka att detta i hög utsträckning är en fråga om att gradvis flytta målstolparna. För det borde inte på något sätt vara bortglömt för någon att mer eller mindre alla redan hade skrivit av Newcastle som nedflyttade den här säsongen, även en bra bit sedan dess att uppköpet blivit verklighet.

Fyra-fem-sex månader senare, beroende på hur man väljer att räkna, så är Newcastle i praktiken säkra från nedflyttning. Kanske inte matematiskt säkra men det skulle något synnerligen märkligt till för att Newcastle på de sista sju-åtta-nio matcherna ens skulle befinna sig i närheten av någon nedflyttningsrisk igen. Newcastle har rest sig från tabellens jumpoplats till en betydligt tryggare femtonde plats, sju poäng ovanför det där nedflyttningsstrecket.

Att påstå att Newcastle efter ett halvår alltså inte har något alls att fira bortser därför från det alldeles uppenbara och självklara: Newcastle och deras supportrar kan fira att de kommer hålla sig kvar i Premier League, att de inte kommer bli nedflyttade till EFL Championship! Ingen skulle realistiskt kunna hävda att Newcastle hade kunnat haft någon som helst annan ambition redan den här säsongen, än mindre påstå att Newcastle självt skulle ha haft några andra ambitioner än detta.

Möjligen anser man inte att detta är något värt att fira för Newcastle, som så klart på längre sikt har betydligt större drömmar och ambitioner än så. Men vad man då missar är självfallet att genom att hålla sig kvar i Premier League den här säsongen görs Newcastles förhoppningar för kommande säsonger möjliga utan att behöva pausas. Dessutom, om att undvika nedflyttning nu inte vore något att fira för Newcastle måste man ju fråga sig varför Newcastles möjliga nedflyttning för så många andra var värd att fira.

Känslan som sagt är att de som tänker och tycker på det här sättet helt enkelt av egna, personliga och rent ideologiska skäl inte anser att Newcastles uppköp är något att fira i sig självt, och därmed inte vill anse att Newcastle skulle ha något alls att fira. Men man måste kunna hålla isär de båda frågorna. Frågan om det moraliska och det anständiga med Newcastles nya ägare, och den typen av ägande rent generellt, är en helt annan fråga än den om hur Newcastle presterar på planen och i tabellen.

Hur som helst tvivlar jag på att Newcastles supportrar håller med om att de inte skulle ha något alls att fira med Newcastles framsteg det senaste halvåret. Detta gäller även de av Newcastles supportrar som inte omedelbart svept sig själva i den saudiska flaggan och gjort sig själva till nyttiga idioter åt en nationalstat. De kan vara missnöjda med det ena men på samtidigt nöjda med att laget verkar undvika nedflyttning. Och någonstans är det ju deras uppfattning som räknas gällande om Newcastle har något att fira.

Det går att hålla två eller fler tankar i huvudet på samma gång. Detta gäller självfallet Newcastles supportrar, men det måste även gälla de som på goda grunder kritiserar Newcastle eller kanske rättare sagt Newcastles ägare eller ägande. Det är viktigt och värdefullt att kritisera och granska ägande generellt i engelsk och europeisk fotboll, och i synnerhet sådant här ägande. Men desto viktigare är det därmed också att kritiken är saklig, balanserad och framför allt intellektuellt hederlig. Annars är den lätt att avfärda.

Newcastle kan ikväll ta ytterligare ett stort steg mot att säkra nytt kontrakt i Premier League, även matematiskt, genom att besegra Wolves på St James’ Park. En match som Newcastle möjligen borde vinna, vilket kanske i sig visar hur långt Newcastle ändå har hunnit med att komma på så kort tid som sex månader sedan klubben fick nya ägare.

West Ham har på något sätt alltid befunnit sig i ett dilemma eller ett slags moment-22 i brist på bättre ord. Pengarna har nog funnits för att kunna värva riktigt bra anfallare men de har varit tveksamma att gå till ett West Ham som nog mest och med viss rätt sågs som ett lag närmare bottenstriden i Premier League. Istället har mindre pengar slängts om och om igen på mindre kvalificerade anfallare.

Kanske är det viktigt att se West Hams europeiska cupframgångar den här säsongen även utifrån detta ljus. Även i kombination med West Hams mer framskjutna position i ligan där de alltjämt slåss om europeiska cupplatser. Europa League är på många sätt ett skyltfönster för West Ham och den dominanta gruppsegern tillsammans med vinsten i åttondelsfinalen mot Sevilla ställer West Ham i ett annat och större ljus.

Plötsligt är West Ham inte längre ett bottenlag i Premier League. West Ham är en klubb på Premier Leagues övre halva, en klubb som besegrar Sevilla i Europa League och som om de vinner även mot Lyon är en klubb som spelar europeiska cupsemifinaler mot europeiska storklubbar som Barcelona. En betydligt mycket mer intressant klubb att gå till även för mycket framstående spelare.

Värt att hålla i huvudet alltså när West Ham nu ger sig in i slutomgångarna av Europa League, en turnering de måhända inte är favoriter att vinna, i alla fall inte med Barcelona som ett av de återstående lagen, men ändå fullt kapabla att kunna vinna. West Ham spelar för all del för ära och titlar den här säsongen, men West Ham spelar på samma gång för sin profil och sina förutsättningar kommande säsonger.

Någon hemlighet är det heller inte att West Ham återigen letar anfallare. Utöver Michail Antonio saknar West Ham någon renodlad anfallare, och det kan kanske diskuteras exakt hur renodlad anfallare han är. Det saknas inte forwards eller offensiva mittfältare i West Ham, långt därifrån, men anfallare är och förblir något av en bristvara. Mycket tyder nu på att West Ham tittar på Benficas uruguayanske succéanfallare Darwin Núñez.

Onekligen ett väldigt bra val av anfallare av West Ham i så fall. En realistisk värvning inte minst då det borde ses som ett steg i rätt riktning för en anfallare att gå från Benfica till West Ham, eller kanske snarare från portugisiska ligan till Premier League. En meriterad anfallare alltjämt på uppgång. Graden av realism styrs däremot av vilka andra klubbar som också är intresserade av Núñez, där både Liverpool och Arsenal cirklar.

Möjligen är det där något som riskerar få West Ham med supportrar att ana oråd och befara att hamna i ännu en transfersaga med en anfallare som inte riktigt kan bestämma sig om han verkligen ska gå till West Ham eller hellre väntar på större napp. Sådant kan självfallet slösa både tid, energi och resurser för West Ham vars jakt på anfallare många gånger blivit till en slags väntan på Godot.

Den mer cyniske West Ham-supportern hade kanske också påpekat att det ju heller inte vore första gången som West Hams klubbledning lovar runt men håller tunt när det kommer till transfers, där intresse och bud på specifika spännande spelare mer blir till ett slags spel för galleriet, bröd och skådespel om man är av den romerska skolan, opium för folket om man är mer lagd åt det marxistiska hållet.

Men om West Ham vore ute mest på ännu ett försök att blåsa upp sig själva utan någon riktig tanke eller substans bakom så är de ändå väldigt övertygande vad gäller sina planer för klubbens satsning. Utöver en satsning på nya spelare, däribland en anfallare, låter West Ham meddela att de under sommaren kommer investera i en förbättring av den egna arenan liksom en expansion av arenan att ta in 62,500 supportrar.

Jaha, 62,500 tänker ni då, det låter indirekt bekant på något sätt, är den siffran verkligen en ren tillfällighet? Händelsevis en siffra som gör London Stadium till en arena lika stor som Tottenhams nya arena, och något större eller i allt väsentligt lika stor som Arsenals Emirates Stadium. Dessutom bättre anpassad för fotboll. En arenasatsning som skriker ut tankegången att West Ham är lika stora och starka som Tottenham och Arsenal.

Nej, den här gången känns det onekligen som om West Ham verkligen menar allvar, och att de nu har den framgång och det momentum som krävs för att även göra allvar av alla sina stora planer. Det finns naturligtvis inga garantier för att det därför lyckas, men det är hur som helst betydligt lättare att lyckas när laget slåss i toppen av tabellen och spelar europeiska stormatcher än när laget slåss för att undvika nedflyttning.

Kvartsfinalen mot Lyon blir självfallet en tuff match. Dels eftersom Lyon är ett skickligt fotbollslag med mängder av rutin och erfarenhet från europeiskt cupspel på den här nivån. Det som i någon mening alltid kommer vara nackdelen för engelska klubbar av West Hams typ, vars regelbundenhet i europeiskt cupspel av nödvändighet är en helt annan. Dels eftersom West Ham nu börjar på hemmaplan.

Triumfen mot Sevilla kom på ett elektriskt London Stadium. En match som var ett rätt bra bevis på detta att allt snack om dålig stämning på nya arenor mest är snicksnack, att när laget spelar bra, vinner matcher och når framgångar så kommer stämningen vara god på alla arenor, nya som gamla. Stämningen på London Stadium var inte dålig på grund av arenan, utan på grund av att West Ham var en underpresterande klubb.

West Ham är inte längre en underpresterande klubb, och stämningen på London Stadium alltså bättre än någonsin. Vilket kommer vara en av West Hams stora styrkor mot Lyon ikväll. David Moyes har återupprättat West Ham, och därigenom själv fått upprättelse i engelsk fotboll.

Något särskilt väl valt tillfälle för detta sammanbrott var det väl knappast heller för Chelsea, alltså bara några dagar innan de ska möta Real Madrid på Stamford Bridge i Champions Leagues kvartsfinal. En typ av man nog normalt sett vill gå in i med vinden i ryggen och starkt självförtroende, inte behöva undra över vad man gör så fel att man förlorar en match mot Brentford med 1-4.

Frågan är så klart vad om något som matchen mot Brentford faktiskt säger om Chelsea och om Chelseas chanser mot Real Madrid. Det är naturligtvis alltid lätt att dra väldigt stora men också förhastade slutsatser från enskilda resultat, särskilt när dessa resultat är så här anmärkningsvärda. Men man skulle kunna tänka sig att det finns några olika alternativa sätt att se på saken.

Olycksfall i ämbetet

En teori är så klart att matchen egentligen inte säger något alls om Chelsea, kort sagt att det var ett olycksfall i arbetet. Uttryckt på ett annorlunda sätt: Shit happens! Något som onekligen händer ibland för alla lag, eftersom fotboll är fotboll.

Det finns saker som ändå tyder på det. Att Chelsea vunnit sina fem senaste ligamatcher inför matchen mot Brentford säger oss att förlusten inte är en del av någon svit av sämre resultat. Å andra sidan var det första matchen efter ett landslagsuppehåll.

Matchbilden är även den lite speciell där Brentford vänder matchen under några få vilda minuter snarare än att målmässigt dominera Chelsea spritt över en hel match. Chelsea drabbades alltså av några minuters galenskap från vilka de aldrig hämtade sig.

Mot detta talar möjligen att Brentford genomgående kändes starkare, eller åtminstone mer aggressiva och energiska, under mest hela matchen. Detta fastän Chelsea alltså tog ledningen. Det var ingen tillfällighet att Brentford vann matchen.

Men visst, alla lag kan så klart göra sämre matcher, eller drabbas av lag som gör sin kanske allra bästa match för säsongen. Det utesluter inte olycksfall i ämbetet. Och om det är på det viset så säger matchen mot Brentford oss ingenting om Chelsea.

Fokus på Real Madrid

En annan teori skulle kunna vara att Chelsea helt enkelt drabbades av det som då och då kan hända alla lag. Nämligen att de redan i lördags, medvetet eller omedvetet, hade sina ögon och tankar på matchen mot Real Madrid snarare än på Brentford.

Man kan i så fall förstå varför. Real Madrid är självfallet en respektingivande motståndare, och Champions League är alltid Champions League. Särskilt som Champions League är det sista riktigt stora som Chelsea faktiskt kan vinna den här säsongen.

Omvänt så vore det naturligtvis lätt i sammanhanget för Chelsea att kanske ta lite lätt på en match mot Brentford, inte minst på hemmaplan. En match man riskerar kunna tycka borde gå nästan lite av sig självt.

Särskilt som ligan egentligen är av akademisk betydelse för Chelsea i detta läge. De kommer inte kunna vinna ligan. Deras försprång är förmodligen även så stort att de alls inte riskerar tappa tredjeplatsen, och definitivt inte en plats bland de fyra.

Återigen, om det är så eller i den utsträckning det är så att Chelseas förlust mot Brentford har att göra med att de hade tankarna på matchen mot Real Madrid så säger matchen mot Brentford oss inte särskilt mycket alls om Chelsea.

Den ryska rouletten

En tredje teori vore att Chelsea till slut inte längre lyckas hålla kaoset i och runt klubben, dess ägande och dess framtid, utanför lagets prestationer. Vilket inte vore märkligt, tvärtom skulle jag säga det är imponerande hur väl de ändå lyckats så här långt.

Andreas Christensen ska vara väldigt nära att skriva på för Barcelona. Jonna Andersson återvänder till Hammarby med en och annan kommentar om läget i klubben. Det pratas runt flera andra spelare. Fullt naturligt när den här typen av osäkerhet råder.

Rent kausalt är det självfallet omöjligt att leda i bevis att klubbens kaos utanför planen i någon direkt mening resulterade i lagets kaos på planen mot Brentford. Åtminstone när vi bara har en enda match att gå på.

En känsla är ändå möjlig att ha, även när bevis inte finns att säkert fastslå något. Det var en tämligen timid match av Chelsea mot Brentford, en ovanligt timid match för att vara dem, och det är svårt att se den timiditeten komma från Thomas Tuchel.

Ägarcirkusen runt Chelsea gränsar för närvarande till det parodiska. Olika ägargrupper presenterar och säljer sig själva till politiken och till publiken på ett sätt som känns ungefär lika värdigt och strukturerat som typ Melodifestivalen.

Jag återkommer nog till att det är en nästan orimlig tanke att Chelsea som lag skulle kunna vara opåverkade av denna röra under längre tid. Om vi såg första tecknet på detta mot Brentford så säger den matchen oss väldigt mycket om Chelsea.

Och i så fall säger matchen mot Brentford oss också väldigt mycket om Chelseas chanser i Champions League-kvartsfinalen mot Real Madrid.

Man City har sina egna spöken att brottas med. Under tio år har de varit Englands bästa och mest dominanta fotbollslag. De senaste fem åren har de skapat sig själva en fullt rimlig claim på att räknas bland Englands bästa lag genom alla tider med en fotboll och framgångar få andra klubbar kan jämföra sig med. Men fortfarande saknar Man City vad deras då nya ägare sade sig vilja vinna redan första dagen, och vad alla stora lag måste vinna för att räknas bland de största – Champions League!

Pep Guardiola har spöken han också, av en besläktad men annan karaktär. Det är nu över tio år sedan Guardiola, fortfarande allmänt ansedd som världens främsta manager under denna tid, faktiskt vann Champions League. Det är lång tid, särskilt då fotbollen har rört sig mot att allt färre klubbar genuint konkurrerar om titeln. Guardiola har i själva verket aldrig vunnit Champions League med någon annan klubb än Barcelona, och spelarna han hade tillgång till där, fastän han skapat lysande lag i både München och Manchester.

Guardiolas försök att jaga bort sina spöken har präglat hans senaste fem-sex år i Champions League. Detta har som Jonathan Wilson uttrycker det i Guardian gjort honom till lite av sin egen värsta fiende. Benägenhet till taktiskt övertänkande, antingen ett uttryck för det egna egot eller kontrollbehovet eller möjligen både och, har hindrat snarare än hjälpt Man Citys drömmar och chanser i Champions League. Man har inte haft förtroende för den fotboll som så att säga tagit dem till dansen.

Exemplen börjar läggas på hög. Oavsett om det gäller de fyra mittfältarna borta mot Liverpool för fyra år sedan, den ovanligt passiva och försiktiga matchattityden borta mot Tottenham för tre år sedan, den plötsliga trebackslinjen mot Lyon för två år sedan, att plötsligt spela utan någon naturlig defensiv mittfältare i finalen mot Chelsea för ett år sedan. Om och om igen har Pep Guardiola i avgörande lägen valt att snarare försöka spela på motståndarnas svagheter än det egna lagets styrkor.

Alltså är det kanske på samma gång passande och symboliskt att det lag som Man City nu ställs mot i kvartsfinalen är just Atlético Madrid, och den manager som Guardiola ska mäta sina mentala krafter med är just Diego Simeone. Dels eftersom inget lag och ingen manager kan sägas stå i mer motsatsställning till detta Guardiolaformade Man City än just Atlético och Simeone. Dels eftersom det på goda grund kan hävdas vara just Atlético och Simeone som var först med att ge Guardiola dessa hjärnspöken.

Semifinalen i Champions League 2016 mellan Bayern München och Atlético Madrid var på något sätt både typisk och kanske lite klassisk. Det var Guardiolas sista säsong med Bayern München, hans sista chans att göra vad han var tänkt att göra med dem, alltså vinna Champions League, motståndet var just ett defensivt Atlético Madrid, och det syntes på något sätt att det var personligt för Guardiola. I sina försök att hitta taktiska lösningar på Simeones fotboll skapade Guardiola bara problem för Bayern.

Detta Atlético Madrid är inte alls ett imponerande fotbollslag på samma sätt som de var för sex år sedan. Hade Man Utd varit ens ett halvkompetent fotbollslag på den här nivån hade det allt annat lika varit ett Manchesterderby i denna kvartsfinal. Man City är ett betydligt bättre fotbollslag än Atlético Madrid för närvarande, och att bortamålsregeln inte längre finns kvar talar nog även detta till Man Citys fördel. Ska Atlético Madrid vinna måste de faktiskt göra fler mål än Man City, eller vinna på straffar.

Framför allt borde detta kunna psykologiskt frigöra Man City i kvällens första kvartsfinal, som spelas på hemmaplan. Väldigt viktigt för Man City att få med sig ett bra resultat från hemmaplan så klart, och detta blir lättare eftersom de inte på samma sätt måste oroa sig så förskräckligt för att släppa in något mål vilket de med en bortamålsregel absolut hade behövt göra. Man City är som bäst när de bombar framåt med full kraft, inte när de känner att de måste hålla igen.

Men självfallet vet vi att det i Champions League inte alltid handlar om att bara vara det bästa fotbollslaget. Så mycket mer spelar in i dessa matcher. Allt från taktik, till dagsform, till enskilda domslut och i vissa fall ren tur, skador och avstängningar, och så klart även det mentala och det psykologiska. Förmågan att hålla huvudet kallt, både på planen och vid sidan av planen, att vara lugn och trygg i situationen och våga lita på den fotboll man själva faktiskt spelar.

Man City har ännu aldrig vunnit Champions League. De är naturligtvis bra nog för att göra det och för att ha kunnat göra det. Men spöken har på olika sätt alltid kommit ivägen och stoppat dem från att vinna. Detta är självfallet inget unikt för Man City, många andra lag har brottats med samma typ av spöken. Både Man Utd och Chelsea har ägnat åratal åt att jaga den där ständigt undflyende drömmen. Klubbar som Barcelona, Juventus och även Real Madrid har haft sina olika trauman i den här turneringen.

Atlético Madrid är på många sätt en mental mardrömsmatch för Man City och Pep Guardiola i Champions Leagues kvartsfinal. Men flippsidan av detta scenario är att om Man City vinner kvartsfinalen, eller när Man City vinner kvartsfinalen om man är på det humöret, så har de på samma gång besegrat ett väldigt stort spöke för dem. En sådan seger borde kunna ge Man City det mod, den kraft och det självförtroende som krävs för att därefter gå vidare och vinna hela Champions League.

Man City är definitivt ett lag som förtjänar att vinna Champions League. Det skulle kännas fel om vi om tio-tjugo år skulle behöva sitta och prata om detta Man City utan att de åtminstone en gång faktiskt vann Champions League. Det skulle kännas som om något saknades, inte bara för Man City utan faktiskt även för Champions League!

Idén är som sagt rätt enkel. Runt egentligen varenda klubb snurrar det ett antal olika myter. Det kan handla om myter som klubben självt eller de egna supportrarna har skapat runt sin egen klubb. Det kan även handla om myter som andra klubbar eller deras supportrar har skapat om klubben. I båda fallen handlar det om felaktigheter eller i alla fall rätt grova förenklingar.

Ändå är dessa myter många gånger en ofrånkomlig del av vad vi tror oss veta om dessa klubbar och av hur vi ser på dem och hur vi beskriver dem. Myterna blir viktiga verktyg för vårt eget meningsskapande och vår egen storytelling. Myten ges därmed samma status som fakta eller verklighet. Ibland kanske till och med större status, för myten är ofta betydligt roligare än både fakta och verklighet.

Att avslöja myter om olika klubbar kan självfallet låta som ett rätt negativt projekt. Det låter ju i alla fall inte positivt. Men många gånger kan det ju faktiskt även handla om att sticka hål på en slags nidbild som finns om olika klubbar. Myter kan med andra ord vara både positiva och negativa, och därmed kan det vara både positivt och negativt att sticka hål på dem.

Vi fortsätter alltså med åtta myter om Arsenal.

(8) Arsenal har aldrig blivit nedflyttade!

Något som lyfts fram i olika sammanhang är att Arsenal aldrig har blivit nedflyttade från Premier League eller från Englands högsta division. Jag vet inte om detta beror på att det var så länge sedan det hände, eller för att Arsenal då hette Woolwich Arsenal.

Oavsett vilket så är det naturligtvis helt fel. Arsenal har blivit nedflyttade från Football Leagues First Division. Det hände 1912-13, det vill säga alldeles innan första världskriget, och man återvände först efter kriget på ett ytterst suspekt sätt.

(7) Arsenal är ”boring, boring!”

Boring, Boring Arsenal är och har varit ett begrepp under egentligen hela Premier League-eran, det vill säga från tidigt 1990-tal och framåt. På något sätt utgjorde även detta en kontrast till vad som skulle komma att bli med Arsene Wenger.

Men detta att Arsenal skulle vara tråkiga är inte något som precis sitter i klubbens DNA, utan snarare handlar väl detta betydligt mycket mer specifikt om några specifika år av Arsenals historia, med George Graham som manager.

Men innan dess var Arsenal i själva verket generellt sett som ett tämligen trevligt fotbollslag, oavsett om man då pratar om några av deras klassiska uppställningar under 1970-talet eller tidigt 1980-tal, eller de revolutionerande idéerna på 1930-talet.

(6) Arsenal vann inte titlar på grund av arenans ekonomi!

När Arsenal nästan omedelbart efter att de obesegrade vunnit ligan för om inte sista så i alla fall senaste gången så var detta något som om och om igen skulle komma att motiveras med den mycket behändiga ursäkten Arsenals arenabygge.

Enligt gällande teori tullade arenan så enormt på Arsenals ekonomi att de helt enkelt inte hade någon som helst möjlighet att konkurrera, på den tiden främst med Chelsea och Man Utd. Men detta var i själva verket en röd strömming, i alla fall en klar överdrift.

Arsenal saknade inte pengar att spendera, vare sig på värvningar eller på löner, Arsenal var sannerligen ingen fattig klubb på något sätt. Vilket de tvärtom och man kan tycka en aning ironiskt mer än gärna skroderade om under den här tiden.

Arsenal slutade vinna titlar under de här åren för att klubben och lagledningen tog ögonen från bollen, prioriterade sin resursfördelning på ett felaktigt sätt, prestigen tog överhanden och ambitionerna växlades gradvis ned.

Att Arsenal slutade vinna titlar på grund av yttre omständigheter utanför Arsenals kontroll är en myt och en ren undanflykt. Arsenal slutade vinna titlar huvudsakligen på grund av inre omständigheter, beslut och prioriteringar.

(5) Arsenal är moraliska segrare!

Kanske är det lätt hänt när en storklubb inte har vunnit på lång tid att det mer och mer börjar pratas om moraliska segrare. Om hur den egna klubben minsann hade vunnit om inte hade varit för att konkurrenter bedrev olika former av tjuv- och rackarspel.

Arsenal och Arsenals supportrar är sannerligen inte de enda som viftat med den där flaggan de senaste tio-femton åren, men de hör definitivt till de som viftat mest med den, där klubbar som kanske framför allt Chelsea och Man City pekats ut som fuskare.

Någon tillfällighet är det naturligtvis inte att några av de mest högljudda kolportörerna i skadeglädje just nu gällande Chelseas ägarproblem bär Arsenals färger. Här råder det minsann ingen brist på moralisk självgodhet gällande den egna klubben.

Vad man kanske då glömmer bort, och det går helt säkert att hitta liknande storys för andra klubbar, är att Arsenal är en klubb som sannerligen inte saknar historik vad gäller tveksamt ekonomiskt stöd, eller rent ut sagt mutor och mygel för att vinna fördelar.

Efter den där nedflyttningen exempelvis så tål nog inte det sätt som Arsenal kom tillbaka till First Division precis något starkare solljus. Som sagt, dylikt är nog inte unikt för Arsenal, men det borde avhålla från att kraxa för mycket gällande sådant här.

(4) Arsenal representerar den fina fotbollen!

Hot take, eller i mina ögon snarare som mest en fesljummen take: Men om Arsenals Invincibles hade spelat under 2010-talet snarare än runt 2004 så hade de med allra största sannolikhet beskrivits som ett defensivt kontringslag.

Naturligtvis stämmer inte detta med den allmänna uppfattningen, det vill säga myten, om detta fotbollslag som enligt vissa är det bästa England någonsin sett. Vad det däremot stämmer med är rådande skönhetsideal inom fotbollen och dess skiftningar över tid.

Arsenals fotboll under Invincibles var en blixtsnabb fotboll och en väldigt vertikal fotboll. Det är ingen tillfällighet att ”va-va-voom!” blev ett slags calling card. Implikationen av detta är emellertid att det är en annan fotboll än den som senare kom att bli så fin.

Oavsett vilka andra engelska lag än Man City som vunnit under de senaste tio åren så har de på ett eller annat sätt beskrivits som defensiva kontringslag, oavsett om det handlat om Leicester, Chelsea eller även i stor utsträckning Liverpool.

Arsenals Invincibles ligger självfallet betydligt mycket närmare dessa lag än vad de ligger den närmast plågsamt possessiva fotboll som kom att bli normen. En norm som för övrigt Arsenal själva under Arsene Wengers andra halva i klubben försökte omfamna.

Naturligtvis är det ingen tillfällighet alls att detta skifte i fotbollsidé sammanfaller närmast exakt med att Arsenal slutade vinna titlar. Ironiskt nog ledde detta skifte också till med tiden alltmer frekventa kommentarer om så kallad antifotboll från Wenger.

På sätt och vis är detta en myt som är på samma gång sann och falsk. Arsenals Invincibles var verkligen fantastiskt fin fotboll. Men det var sannerligen inte den fotboll som väldigt många med tiden har kommit att mena är ”fin fotboll”.

(3) Arsenals Champions League-spel år efter år var framgång!

År efter år tog sig Arsenal till Champions League, och detta både framställdes och beskrevs som både en närmast bragdartad bedrift och ett tydligt mått på framgång för Arsenal och för Arsene Wenger.

Men självfallet var det inte ett mått på framgång, utan tvärtom ett tecken på nedgång och början på ett förfall. Man behöver inte vara efterklok för att kunna konstatera detta, även om det räcker, det var fullt möjligt att se tidigt redan där och då.

Arsenal gick från att vara en klubb som skulle vinna ligor och titlar till att vara en klubb som var rätt nöjda med bara att få spela i Champions League. Detta resulterade i en fullt förståelig nedrustning av ambitioner, krav, standards och kultur.

Någon bragd var det knappast heller frågan om. Arsenals ekonomi och förutsättningar i största allmänhet gjorde Champions League-spel till par för banan. Wengers och Arsenals bedrift ligger i att aldrig ha fallit ur ramen helt och hållet, men det är ingen bragd.

(2) Arsenal spelar på ett bibliotek!

Frestelsen att kalla Arsenals hemmaplan för ett bibliotek är för all del uppenbar, givet den fonetliska likheten mellan det engelska ordet för bibliotek och Arsenals gamla arena Highbury. Plus att det där så klart är något stora klubbar alltid fått höra.

Men för mig är det en överdrift och ett missförstånd. Både Highbury och faktiskt även Emirates kan vara en av Englands mest högljudda och elektriska arenor när ögonblicket gör sig gällande. Då är det sannerligen allt annat än ett bibliotek.

På många sätt skulle man kunna beskriva myten om Arsenals arena som en slags omvänd Anfieldmyt. I själva verket är Emirates och var sannerligen Highbury en av få arenor som faktiskt kan ha precis samma effekt på matcher och motstånd som Anfield.

(1) Arsenals Invincibles var oslagbara!

Det var de naturligtvis inte alls! Möjligen larvar jag mig lite eftersom jag så klart inser att Invincibles syftar till det specifika och avgränsade ”i ligan under en specifik säsong”, men det bygger även lite på hur det framställs och myten som bildats runt laget.

Arsenal förlorade i själva verket flera gånger under den där säsongen. Det faktum att de faktiskt bara vann ligan, vilket naturligtvis inte är så ”bara”, säger oss att de förlorade i FA-cupen, förlorade i Ligacupen och förlorade i Champions League.

Jag råkar väl dessutom vara av uppfattningen att lag som gör anspråk på att vara verkligen stora lag måste bedömas över vad de uträttar över flera säsonger. Och här är det på sin plats att påpeka att dessa Invincibles aldrig försvarade sin ligatitel.

Man kan välja att hävda att detta lag vann två ligatitlar eller enbart en, beroende på om man anser laget som vann ligan två år tidigare vara i grunden samma lag. Faktum är och förblir däremot att Arsenals Invincibles aldrig försvarade sin ligatitel.

Arsenals Invincibles var ett väldigt bra fotbollslag. Det var däremot inte ett oslagbart fotbollslag. Arsenals Invincibles kan absolut vara med i diskussionen om Englands bästa lag någonsin. Själv är jag inte ens säker på att det är Arsenals bästa lag någonsin.

Parallellt med Evertons alla bekymmer och besvär på fotbollsplanen och i tabellen så saknas det knappast dåliga nyheter för Everton i övrigt heller. Där finns det uppenbara att Everton har sagt upp relationen med USM, deras största sponsorer, på grund av de ryska kopplingarna. Som lök på laxen har Everton dessutom nyligen redovisat en kumulerad förlust de två senaste åren på strax över £250m. Det förtjänar att nämnas att Premier Leagues financial fair play-regler tillåter förlust om totalt £105m över tre år.

Möjligen säger det sig självt varför dessa båda omständigheter har fått olyckskorparna att börja kraxa och massor av olika personer och plattformar börjat gräva i frågan om vad nedflyttning egentligen skulle betyda för Everton. Men naturligtvis är detta en diskussion som nästan helt och hållet tar sin utgångspunkt i ekonomin. Det vill säga vad skulle nedflyttning betyda för Everton rent ekonomiskt, vilket möjligen i sin förlängning skulle kunna ses som en helt existentiell frågeställning.

Höjdpunkterna i varje sådan sammanställning innehåller följande:

Pris- och TV-pengar. Everton kommer gå från årliga intäkter för pris- och TV-pengar om minst £120m till fallskärmsbetalningar motsvarande £45m år ett, £30m år två och £15m år tre i Football League. Med andra ord en väsentlig intäktsminskning.

Tröjsponsorn. Everton kommer behöva förnya avtalet med sin tröjsponsor Cazoo, som för närvarande betingar cirka £10m per år för Everton. Det brukar beräknas att ett tröjavtal i Football League är värt cirka 20% av ett tröjavtal i Premier League.

Finch Farm. USM har sponsrat Evertons träningsanläggning med £12m varje år, ett arrangemang som för övrigt fått det att mumlas om Everton på samma sätt som om Man City och Newcastle. Detta måste ersättas, vilket vore ännu svårare i Football League.

Nedflyttningsklausuler? Lag erfarna vid nedflyttningsstrider har som standard så kallade nedflyttningsklausuler i sina spelarkontrakt som sänker spelarnas lön vid nedflyttning. Har Everton, som knappast planerat för nedflyttning, sådana klausuler?

Spelartillgångarnas värdeminskning. Blir Everton nedflyttade kan de räkna med att det kommer bli desto svårare att realisera marknadsvärdet på sina spelare. Beräkningen är att spelare tappar 50% i försäljningsvärde när ett lag blir nedflyttat.

Kostnadskontroll. Everton har redan börjat genomföra åtstramningar, men dessa kommer behöva bli betydligt tuffare vid nedflyttning. Reglerna för financial fair play i Football League är betydligt tuffare, och tillåten förlust är £60-70m över tre år.

Covid. Premier League har släppt på de finansiella kraven under dessa år givet den unika situation som Covid har satt klubbarna i ekonomiskt. Everton har redovisat £67m senast som kostnader direkt relaterade till Covid.

Hur som helst så är det naturligtvis en helt annan värld som öppnar upp sig för Everton i händelse av nedflyttning. Everton är för närvarande klubben i Premier League med sjunde högst total lönekostnad om £165m per år, vilket motsvarar nästan 90% av Evertons totala intäkter, vilket självfallet inte är helt hälsosamt. Oavsett om Everton håller sig kvar i Premier League eller blir nedflyttade till Football League så måste kostnaderna fås under kontroll, men detta blir så klart desto mer extremt vid nedflyttning.

Men allt prat om vad nedflyttning betyder för Everton missar vad som på många sätt är desto viktigare för Everton än plus och minus, intäkter och kostnader. Nämligen det rent sportsliga, det psykologiska och det kulturella. Nedflyttning vore för Everton som att slita hjärtat ur bröstet på dem. En käftsmäll av enorma proportioner för Evertons självkänsla och identitet. En klubb som vill vara i Europa åker ur Premier League. Everton som aldrig åkt ur Premier League åker plötsligt ur Premier League.

Självfallet skulle Everton kunna komma tillbaka från det. Everton vore knappast den första stora och klassiska engelska klubben att drabbas av nedflyttning fastän alla betraktade dem som för stora för att faila. West Ham och Newcastle är några uppenbara exempel på just detta. Vad som möjligen oroar är att Everton i så fall blir nedflyttade på grund av en klubbledning som misslyckats med all form av strategisk planering, all organisering och att få ut något värde alls av investerade pengar.

Vad är det som säger att detta plötsligt skulle förändras bara av att Everton plötsligt blir nedflyttade till Premier League? Tvärtom skulle man nog kunna säga att Everton i just detta avseende påminner desto mer om Sunderland, Sheffield Wednesday, Stoke, Birmingham med flera. Betydligt tristare exempel.

Utan istället är det en blogg som tänker sig att titta lite närmare på det här påståendet eller narrativet som växt fram den senaste månaden att Liverpool skulle ha ”the big mo baby!” Det vill säga det där som på någon märklig men ändå rätt sympatisk svengelska brukar kallas för momentum. Narrativet som går ut på att det nu är Liverpool som har övertaget i titelstriden.

Bakgrunden är på sätt och vis inte svår att förstå. Efter jul- och nyårsfotbollen har Liverpool inte förlorat en match och inte tappat en enda poäng. Under samma period har å sin sida Man City tappat sju poäng vilket inneburit att Liverpool gått från att nästan ha räknats bort från titelstriden, även om detta var rätt förhastat, till att plötsligt i allra högsta grad ha häng på denna titelstrid.

Både Man City och Liverpool har i själva verket ligatiteln i sina egna händer. Så såg det inte ut för några månader sedan. Och eftersom vi har en benägenhet att se saker inte så mycket utifrån dess absoluta positioner utan mer utifrån dess rörelse och dess riktning blir det alltså lätt att hamna där med intrycket att situationen i detta läge favoriserar Liverpool, att det är de som har både det mentala och det faktiska övertaget.

Men är det verkligen så? Man kan som sagt förstå om det känns så. Liverpool befinner sig onekligen i medvind. Vinsten i Ligacupen, pratet om en möjlig quadruppel som Klopp lite klädsamt försöker skoja bort, den långa vinstsviten, Man Citys kanske i vissa fall lite oväntat tappade poäng. Klopp tog till och med under torsdagen hem en seger med beslutet att gå upp till fem avbytare i Premier League.

Men känsla är så klart inte nödvändigtvis verklighet. Visst finns det skäl för Man City att känna viss nervositet över situationen som den nu råkar vara. Minsta lilla misstag från deras sida så har Liverpool faktiskt passerat dem i tabellen. Det existerar inte längre några som helst säkerhetsmarginaler för Man City. Men rimligtvis är det ändå Man City som fortfarande måste anses ha det formella övertaget.

Låt oss påminna oss om det faktiska tabelläget! Det återstår nio matcher av den här ligasäsongen. Man City ligger en poäng före Liverpool, om än med något svagare målskillnad. Man City och Liverpool möts för all del under dessa nio omgångar, men det är Man City som har hemmaplan. Allt annat lika hade åtminstone jag föredragit att vara Man City i detta läge än att vara Liverpool.

Möjligen hade bedömningen varit en annan om det varit någon annan motståndare än just Man City som Liverpool tampades med. Men Man City har varit i den här situationen flera gånger förut, och visat sig fullt kapabla att hantera den och gå vinnande ur den här typen av titelstrider. Man City är inte ett lag benäget att bli nerviga och tappa poäng till synes helt i onödan.

Finns det någon anledning att justera denna preferens baserat på de båda lagens återstående spelschema? Nej, det skulle jag egentligen inte säga. Både Man City och Liverpool får nog sägas ha ett hyfsat likvärdigt återstående spelschema. Huvudsakligen bestående av matcher där de bör vinna med några fullt möjliga fallgropar längs vägen i båda fallen. Liverpool har några fler storklubbar, men på hemmaplan.

Liverpool möter Everton, Man Utd och Tottenham hemma på Anfield. Visst är detta tuffa matcher som var och en kan ha sin alldeles egen interna logik. Men visst är det matcher som Liverpool ska kunna vinna och kunna känna sig som favoriter att vinna, särskilt ett Liverpool som jagar ligatiteln. Å andra sidan sa vi så klart samma sak om Man City inför deras hemmamatch senast mot Tottenham.

När Liverpool möter Man Utd så möter Man City Brighton på hemmaplan, när Liverpool möter Everton så möter Man City Watford på hemmaplan, och när Liverpool möter Tottenham så möter Man City Newcastle på hemmaplan. Man City borde kunna titta på alla dessa tre omgångar och se det som rätt goda möjligheter för dem att tjäna poäng i den pågående titelstriden. Men självfallet inga garantier.

I övrigt är det nog att betrakta som rätt jämspelt mellan dem. Både Liverpool och Man City kommer möta Wolves och Aston Villa både hemma och borta. Både Liverpool och Man City har på pappret kluriga bortamatcher kvar, dessutom i samma omgångar, där Liverpool möter Newcastle samtidigt som Man City möter ett nedflyttningshotat Leeds, och där Liverpool möter Southampton samtidigt som Man City möter West Ham.

Varken Liverpool eller Man City kan egentligen hävda någon som helst form av fördel eller nackdel i titelstriden med anledning av spelschemat. Men detta förstärker så klart vad som var grundpoängen. Nämligen att Man City ändå har den fördelen att de börjar denna slutspurt med en poängs försprång och med hemmaplan när de båda rivalerna möts om en vecka.

Så visst kan det nog vara så att Liverpool har the big mo, alltså momentum och vinden i seglen. Ändå är det just nu Man City som har försprånget och därmed även det lilla om än bräckliga övertaget. Det ena utesluter inte det andra. Men möjligen är det så att det faktiskt är idag som Liverpools momentum även kan översättas till övertag, när Liverpool möter Watford hemma samtidigt som Man City spelar borta mot taggat och nedflyttningshotat Burnley.

Men här finns också en särskild utmaning för Liverpool. För så mycket snackas det redan nu om nästa helgs titaniska titelmatch mot Man City att man inte nog kan betona risken för och kostnaden av att snubbla på vägen dit mot en i sammanhanget oansenlig grästuva som Watford på hemmaplan, bara för att man inte hade huvudet i nuet. Det vore ju inte den första grästuvan som fällde Liverpool i en titelstrid med Man City precis.

Kanske är Liverpool för bra för att råka ut för detta den här gången. Kanske är Watford för dåliga för att kunna få Liverpool att råka ut för det. Men i Premier League måste man alltid vara medveten om risken.

Men eftersom det tydligen krävs minst elva personer för att genomföra en VM-lottning där 32 lag ska delas in i fyra grupper så tog det även efter dessa 48 minuter en himla tid att introducera ett gäng så kallade FIFA-legender, vissa onekligen betydligt mycket mer så kallade än andra. Förmodligen var det närmare timmen innan den faktiska VM-lottningen väl tog fart.

När samtliga bollar var snurrade, plockade och öppnade så visade det sig till sist att Englands drömlottningar i samband med VM och EM under Gareth Southgate håller i sig i allra högsta grad. För även om alla matcher och motståndare naturligtvis ska respekteras så finns absolut ingen anledning att klaga på Englands grupp bestående av Iran, USA och vinnaren av det återstående europeiska playoffet mellan Ukraina, Skottland och Wales.

Åtminstone inte fotbollsrelaterade anledningar. Men som flera redan påpekat kan man ju se både en och annan geopolitisk anledning. Men kanske är det ändå framför allt matchen mellan USA och Iran som drar till sig uppmärksamheten där, och det har ju egentligen föga med England att göra. Men även för England kan man ju prata om potentiellt sett rätt så smaskiga motståndare av inte minst kulturella skäl.

Iran

England öppnar VM mot Iran. Detta står klart eftersom gruppens spelschema är fastställt på förhand. Inget att klaga på gällande detta heller för England, att få inleda mot gruppens svagaste motståndare i öppningsmatchen är nog alltid att föredra.

Iran ska inte ha mycket att sätta mot England. De kommer självfallet försöka försvara sig efter bästa förmåga och kontraslå bäst de kan. Vi såg i förra VM att de behärskar den fotbollen. Det kan en dålig dag för motståndaren gå vägen.

England är dock så pass bra på att kontrollera bollen och matchbilden att de inte borde behöva oroa sig särskilt mycket för Irans kontringsanfall. Enda frågetecknet för England är om de kommer ha flytet i offensiven att tränga igenom Irans defensiv.

England bör hur som helst ses som stora favoriter.

USA

Minnen flimrar tillbaka till VM för tolv år sedan när England och USA framförde en het kandidat till VM-historiens kanske sämsta eller i alla fall tråkigaste match. Helt säkert kommer nog även vissa dra fram 1950-kortet igen.

Det är alltid lite speciellt när England ska möta USA. Där finns en speciell relation mellan de båda länderna, inte bara inom politiken utan även kulturellt. Och när USA tänker fotboll så är det så klart först och främst engelsk fotboll de utgår från.

Kanske hade detta varit en betydligt mer oviss match för några år sedan. Nu känns England som betydligt större favoriter. Dels för att England blivit bättre eller åtminstone jämnare. Dels och nog framför allt för att USA blivit betydligt svagare.

USA missade som vi vet förra VM, fastän de tillhör vad som måste vara den absolut lättaste konfederationen att kvalificera sig från om man är dem. Det var absolut ingen tillfällighet.

Under Greg Berhalter har USA för all del gjort framsteg sedan dess, men det är baby steps, ser fortfarande ojämnt och svajigt, och ett ungt USA bör få väldigt svårt mot ett England oavsett hur talangfullt det än är.

England bör ses som övertygande favoriter.

Skottland eller Ukraina eller Wales

Här börjar det så klart bli desto mer spännande, inte bara för att det definitivt och av helt uppenbara skäl är mycket mer osäkert. Men oavsett om det blir Skottland eller Wales så är det självfallet en synnerligen smaskig match för England.

Nu kan det självfallet bli Ukraina, vilket skulle medföra både den ena och andra emotionella anspänningen. Men det känns osannolikt, inte minst eftersom det nog är att betrakta som högst osäkert om Ukraina ens kan genomföra playoff-spelet.

Sannolikheten dikterar nog att det ändå blir Wales. De är ju redan i playoff-final, och den ska de dessutom spela på hemmaplan. Där kommer de vara rätt klara favoriter oavsett om det är Skottland eller Wales som står för motståndet.

Både Skottland och Wales kommer så klart spela livet ur sig i en match mot England, och vi såg så sent som i EM i somras hur besvärligt ett lag som Skottland faktiskt kan vara för England. Wales är inte sämre än Skottland på något sätt.

England kommer vara favoriter oavsett motståndare. Blir det Ukraina är England klara favoriter. Blir det Wales eller Skottland är England i alla fall knappa favoriter.

Prognos?

Allt annat än att England går till slutspel vore att se som ett spektakulärt fiasko. Jag skulle sträcka mig så långt som att allt annat än att England vinner gruppen i själva verket är ett slags fiasko, även om etta eller tvåa näppeligen spelar någon större praktisk roll.

Utmaningen består så klart i att England inte riktigt är gjort för att spela som favoriter mot sämre lag som eftersom de är sämre lägger sig lågt inriktade på att försvara och på att kontraslå. Det är ju lite så som England själva helst vill spela.

Gareth Southgate var på något sätt oavsiktligt lite tydlig med detta under torsdagen när han säger följande: ”We’re a team that other teams won’t look forward to playing!” Det säger något om attityden.

Jämförelsevis låter nämligen det där mer som något t ex ett Burnley skulle säga än något som ett Man City eller ett Liverpool skulle säga, om man förstår analogin. Inte ett lag som ser sig som det bästa laget, utan som ett lag ägnat att jävlas med de bästa lagen.

Analogin kan kritiseras med att landslagsfotbollen inte är ägnad att skapa några Man Citys eller Liverpools, men det är heller inte poängen. Poängen handlar mer om starkare vs svagare lag.

England pratas om som ett av de starkare lagen, men agerar i själva verket som ett av de svagare lagen. På sätt och vis kanske klokt, eftersom det är betydligt lättare att komma undan med detta i landslagsfotboll än i klubbfotboll.

Men det begränsar även England. Kanske höjer det Englands lägstanivå, men det sänker också deras högstanivå.

Någon sådan självdistans existerar naturligtvis inte. Inte heller verkar det existera någon egentlig skam i kroppen hos FIFA eller hos Gianni Infantino, dess generalsekreterare, som ägnat dagarna innan lottningen åt vackra tal om fred, frihet och fotbollens roll för detta samtidigt som han gullar och böjer sig över för diktatorer och geopolitiska skitstövlar.

VM i Qatar är som vi vet ett kontroversiellt mästerskap. Vilket betyder att vi under det närmaste året kommer se både de som är genuint bekymrade över detta och de som av ett eller annat skäl känner att de behöver signalera bekymmer över detta. Men som vanligt verkar det vansinnigt svårt att omsätta stora ord i meningsfull handling.

Om detta kommer det säkert skrivas mycket och av många under det närmaste dryga halvåret inför och under VM. Men någonstans där ska det väl trots allt spelas ett VM också, och det förtjänar väl möjligen nämnas något om detta också. Sverige är inte med i VM, men England är det. Så hur ser lottningens förutsättningar ut för England?

England är med i seedningsgrupp 1. VM-lottningen är som vanligt indelad i fyra seedningsgrupper. Dessa ser ut som följer:

Potta 1: Qatar, Brasilien, Belgien, Frankrike, Argentina, England, Spanien och Portugal.

Potta 2: Mexiko, Nederländerna, Danmark, Tyskland, Uruguay, Schweiz, USA och Kroatien.

Potta 3: Senegal, Iran, Japan, Marocko, Serbien, Polen, Sydkorea och Tunisien.

Potta 4: Kamerun, Kanada, Ecuador, Saudiarabien och Ghana. Dessutom Wales, Skottland eller Ukraina; Costa Rica eller Nya Zeeland; samt Peru, Australien eller Förenade Arabemiraten.

Reglerna för lottningen är hyfsat enkla. Åtta grupper ska bildas med ett lag från varje potta. Med undantag för Europa, som får ha maximalt två lag i samma grupp, så ska det vara max ett lag från respektive konfederation i samma grupp. Inte ens FIFA borde kunna skruva upp detta, inte ens på 1 april.

England har som vi vet haft en närmast makalös tur med lottningen i sina senaste mästerskap, både i VM 2018 och i EM 2020. De har en final och en semifinal i bagaget fastän de bara lyckats vinna över en enda annan stor nation, det vill säga om ett svårt struligt Tyskland fortfarade räknades som det under EM.

Men framför allt gäller kanske detta slutspelen, där Englands väg fram till EM-finalen i somras bestod av som sagt Tyskland, Ukraina och Danmark. Jämför exempelvis det med Italien som fick ta sig förbi Österrike, Belgien och Spanien för att ta sig till finalen. Dito i VM där England besegrade Colombia och Sverige för att ta sig till semifinal.

För allt prat om hur fantastiska England varit i dessa båda mästerskap, och för all del kan man ju bara besegra de motståndare man faktiskt ställs mot, så måste man nog också medge att England var väldigt behjälpliga av lottningen. Och att de förmodligen är rätt beroende av bra lottning för att ta sig långt även i detta VM.

Att sia om slutspelet är naturligtvis rätt svårt i detta skede. Dels är det svårt att säga något om vilka lag som faktiskt kommer vara med i detta slutspelet, dels beror det ju mycket på hur matcherna i slutspelet faktiskt slutar. För att inte nämna att vi så klart inte ens kan vara säkra på att England faktiskt tar sig till slutspel.

Men vi borde kunna säga något om lottningen av gruppspelet, och vad som vore att betrakta som drömlottning respektive mardrömslottning för England i det avseendet. Det vill säga, vilka motståndare vore värsta möjliga motståndare för England å ena sidan, och bästa tänkbara motståndare för England å andra sidan?

Facit får vi sedan klockan 18 ikväll när VM-lottningen genomförs.

Englands drömlottning!

England är ju toppseedade i den första pottan och behöver alltså inte bekymra sig alls om lagen som finns i den pottan. En bonus givet att egentligen alla lag där, undantaget Qatar, är att betrakta som formidabla motståndare, bättre eller lika bra som England.

Rör vi oss därmed vidare till den andra pottan så känns det hyfsat uppenbart att vilken som helst drömlottning måste vara något av de icke-europeiska landslagen. Problemet är självfallet att dessa utgör endast tre femtedelar av pottan.

Vill man nyansera bilden skulle man kanske ändå separera Schweiz respektive Kroatien, som känns något bekvämare än Tyskland, Nederländerna och Danmark. Kanske skulle man även vilja elevera Uruguay något från övriga icke-europeiska lag.

Slutsatsen av detta borde bli att vi i den andra pottan hittar Englands drömlottning i Concacaf, alltså någon av Mexiko eller USA.

Vidare till den tredje pottan kan vi därför baserat på drömscenariot inte utesluta något av de europeiska lagen däri. Både Serbien och Polen kan alltså bli aktuella, men måste också räknas bort från möjliga drömlottningar.

Därifrån skulle jag även vilja räkna bort både Japan och Sydkorea, två lag med stor VM-erfarenhet och underskattad teknisk kvalitet. Även Senegal betraktar jag som en stark motståndare, nästan tveklöst Afrikas just nu bästa lag.

Slutsatsen således att den tredje pottans drömlottningar inkluderar antingen Iran, Marocko eller Tunisien.

Till sist den fjärde pottan där vi återigen inte kan exkludera något av de tre möjliga europeiska landslagen. Däremot kan England enligt drömscenariot inte få Kanada i sin grupp eftersom dessa inte kan vara i samma grupp som USA eller Mexiko.

Sannolikheten dikterar även, då två av tre drömlag i den tredje pottan är afrikanska, att England inte kan lottas mot Kamerun eller Ghana. Ingår istället Iran i Englands grupp kan inte Saudiarabien, Australien eller Förenade Arabemiraten hamna i gruppen.

Motsvarande kan inte Costa Rica hamna i Englands grupp enligt drömscenariot, av samma skäl som Kanada. De europeiska och de sydamerikanska landslagen borde av lätt insedda skäl kunna räknas bort som drömlottningar.

Exempel på Englands drömlottning:
England
Mexiko
Marocko
Saudiarabien

Englands mardrömslottning!

Vänder vi på resonemanget blir det desto besvärligare. Det säger sig alltså av ovanstående resonemang att vi i den andra pottan hittar Englands mardrömmar bland någon av Tyskland, Nederländerna och Danmark.

Skulle det slå in följer det åtminstone delvis positiva att inga fler europeiska lag kan bli aktuella för gruppen från någon av de två sista pottorna. Men i den tredje pottan hittar vi alltså mardrömmen bland antingen Senegal, Japan eller Sydkorea.

För den fjärde pottan följer det enligt ovanstående resonemang att mardrömmen för England torde vara i första hand sydamerikansk. Både Ecuador och Peru vore att se som riktigt besvärliga motståndare för England.

Exempel på Englands mardrömslottning:
England
Tyskland
Senegal
Ecuador

Är det där att betrakta som en så kallad dödens grupp? Nej, men kanske är någon sådan inte riktigt möjlig den här gången. Men en besvärlig grupp är det för England, där ett lag är lika stora favoriter till gruppsegern som dem själva, och båda de två övriga lagen riskerar bli svåra hinder.

Men vi får se ikväll vad Englands lottning faktiskt blir. Möjligen blir det en blogg under kvällen som kommenterar utfallet av Englands VM-lottning.