En VM-lottning annonserad att starta klockan 18:00 svensk tid startade själva lottningen exakt 48 minuter senare. Under dessa 48 minuter fick vi bland annat uppleva ett alldeles för allvarligt försök att ta maskotar på för stort allvar, ett par tal som rimligtvis ingen i TV-rutan hade någon möjlighet att förstå, en uppenbart pressad och stressad Stringer Bell samt en officiell VM-låt som ingen kommer bry sig om, än mindre komma ihåg.
Men eftersom det tydligen krävs minst elva personer för att genomföra en VM-lottning där 32 lag ska delas in i fyra grupper så tog det även efter dessa 48 minuter en himla tid att introducera ett gäng så kallade FIFA-legender, vissa onekligen betydligt mycket mer så kallade än andra. Förmodligen var det närmare timmen innan den faktiska VM-lottningen väl tog fart.
När samtliga bollar var snurrade, plockade och öppnade så visade det sig till sist att Englands drömlottningar i samband med VM och EM under Gareth Southgate håller i sig i allra högsta grad. För även om alla matcher och motståndare naturligtvis ska respekteras så finns absolut ingen anledning att klaga på Englands grupp bestående av Iran, USA och vinnaren av det återstående europeiska playoffet mellan Ukraina, Skottland och Wales.
Åtminstone inte fotbollsrelaterade anledningar. Men som flera redan påpekat kan man ju se både en och annan geopolitisk anledning. Men kanske är det ändå framför allt matchen mellan USA och Iran som drar till sig uppmärksamheten där, och det har ju egentligen föga med England att göra. Men även för England kan man ju prata om potentiellt sett rätt så smaskiga motståndare av inte minst kulturella skäl.
Iran
England öppnar VM mot Iran. Detta står klart eftersom gruppens spelschema är fastställt på förhand. Inget att klaga på gällande detta heller för England, att få inleda mot gruppens svagaste motståndare i öppningsmatchen är nog alltid att föredra.
Iran ska inte ha mycket att sätta mot England. De kommer självfallet försöka försvara sig efter bästa förmåga och kontraslå bäst de kan. Vi såg i förra VM att de behärskar den fotbollen. Det kan en dålig dag för motståndaren gå vägen.
England är dock så pass bra på att kontrollera bollen och matchbilden att de inte borde behöva oroa sig särskilt mycket för Irans kontringsanfall. Enda frågetecknet för England är om de kommer ha flytet i offensiven att tränga igenom Irans defensiv.
England bör hur som helst ses som stora favoriter.
USA
Minnen flimrar tillbaka till VM för tolv år sedan när England och USA framförde en het kandidat till VM-historiens kanske sämsta eller i alla fall tråkigaste match. Helt säkert kommer nog även vissa dra fram 1950-kortet igen.
Det är alltid lite speciellt när England ska möta USA. Där finns en speciell relation mellan de båda länderna, inte bara inom politiken utan även kulturellt. Och när USA tänker fotboll så är det så klart först och främst engelsk fotboll de utgår från.
Kanske hade detta varit en betydligt mer oviss match för några år sedan. Nu känns England som betydligt större favoriter. Dels för att England blivit bättre eller åtminstone jämnare. Dels och nog framför allt för att USA blivit betydligt svagare.
USA missade som vi vet förra VM, fastän de tillhör vad som måste vara den absolut lättaste konfederationen att kvalificera sig från om man är dem. Det var absolut ingen tillfällighet.
Under Greg Berhalter har USA för all del gjort framsteg sedan dess, men det är baby steps, ser fortfarande ojämnt och svajigt, och ett ungt USA bör få väldigt svårt mot ett England oavsett hur talangfullt det än är.
England bör ses som övertygande favoriter.
Skottland eller Ukraina eller Wales
Här börjar det så klart bli desto mer spännande, inte bara för att det definitivt och av helt uppenbara skäl är mycket mer osäkert. Men oavsett om det blir Skottland eller Wales så är det självfallet en synnerligen smaskig match för England.
Nu kan det självfallet bli Ukraina, vilket skulle medföra både den ena och andra emotionella anspänningen. Men det känns osannolikt, inte minst eftersom det nog är att betrakta som högst osäkert om Ukraina ens kan genomföra playoff-spelet.
Sannolikheten dikterar nog att det ändå blir Wales. De är ju redan i playoff-final, och den ska de dessutom spela på hemmaplan. Där kommer de vara rätt klara favoriter oavsett om det är Skottland eller Wales som står för motståndet.
Både Skottland och Wales kommer så klart spela livet ur sig i en match mot England, och vi såg så sent som i EM i somras hur besvärligt ett lag som Skottland faktiskt kan vara för England. Wales är inte sämre än Skottland på något sätt.
England kommer vara favoriter oavsett motståndare. Blir det Ukraina är England klara favoriter. Blir det Wales eller Skottland är England i alla fall knappa favoriter.
Prognos?
Allt annat än att England går till slutspel vore att se som ett spektakulärt fiasko. Jag skulle sträcka mig så långt som att allt annat än att England vinner gruppen i själva verket är ett slags fiasko, även om etta eller tvåa näppeligen spelar någon större praktisk roll.
Utmaningen består så klart i att England inte riktigt är gjort för att spela som favoriter mot sämre lag som eftersom de är sämre lägger sig lågt inriktade på att försvara och på att kontraslå. Det är ju lite så som England själva helst vill spela.
Gareth Southgate var på något sätt oavsiktligt lite tydlig med detta under torsdagen när han säger följande: ”We’re a team that other teams won’t look forward to playing!” Det säger något om attityden.
Jämförelsevis låter nämligen det där mer som något t ex ett Burnley skulle säga än något som ett Man City eller ett Liverpool skulle säga, om man förstår analogin. Inte ett lag som ser sig som det bästa laget, utan som ett lag ägnat att jävlas med de bästa lagen.
Analogin kan kritiseras med att landslagsfotbollen inte är ägnad att skapa några Man Citys eller Liverpools, men det är heller inte poängen. Poängen handlar mer om starkare vs svagare lag.
England pratas om som ett av de starkare lagen, men agerar i själva verket som ett av de svagare lagen. På sätt och vis kanske klokt, eftersom det är betydligt lättare att komma undan med detta i landslagsfotboll än i klubbfotboll.
Men det begränsar även England. Kanske höjer det Englands lägstanivå, men det sänker också deras högstanivå.