Alla stora lag genom historien har först behövt besegra sina spöken för att därefter nå sina allra största triumfer. Den framgång är aldrig lika stor och laddad som aldrig krävt att först överkomma motgång eller tragedi. Man Utd brottades länge med sina demoner innan de till sist lyckádes vinna ligan igen efter Matt Busby. Detsamma kan sägas om t ex Liverpool. I en helt annan sport lyckades Boston Red Sox uppfinna en hel förbannelse innan de 86 år senare vann World Series igen.
Man City har sina egna spöken att brottas med. Under tio år har de varit Englands bästa och mest dominanta fotbollslag. De senaste fem åren har de skapat sig själva en fullt rimlig claim på att räknas bland Englands bästa lag genom alla tider med en fotboll och framgångar få andra klubbar kan jämföra sig med. Men fortfarande saknar Man City vad deras då nya ägare sade sig vilja vinna redan första dagen, och vad alla stora lag måste vinna för att räknas bland de största – Champions League!
Pep Guardiola har spöken han också, av en besläktad men annan karaktär. Det är nu över tio år sedan Guardiola, fortfarande allmänt ansedd som världens främsta manager under denna tid, faktiskt vann Champions League. Det är lång tid, särskilt då fotbollen har rört sig mot att allt färre klubbar genuint konkurrerar om titeln. Guardiola har i själva verket aldrig vunnit Champions League med någon annan klubb än Barcelona, och spelarna han hade tillgång till där, fastän han skapat lysande lag i både München och Manchester.
Guardiolas försök att jaga bort sina spöken har präglat hans senaste fem-sex år i Champions League. Detta har som Jonathan Wilson uttrycker det i Guardian gjort honom till lite av sin egen värsta fiende. Benägenhet till taktiskt övertänkande, antingen ett uttryck för det egna egot eller kontrollbehovet eller möjligen både och, har hindrat snarare än hjälpt Man Citys drömmar och chanser i Champions League. Man har inte haft förtroende för den fotboll som så att säga tagit dem till dansen.
Exemplen börjar läggas på hög. Oavsett om det gäller de fyra mittfältarna borta mot Liverpool för fyra år sedan, den ovanligt passiva och försiktiga matchattityden borta mot Tottenham för tre år sedan, den plötsliga trebackslinjen mot Lyon för två år sedan, att plötsligt spela utan någon naturlig defensiv mittfältare i finalen mot Chelsea för ett år sedan. Om och om igen har Pep Guardiola i avgörande lägen valt att snarare försöka spela på motståndarnas svagheter än det egna lagets styrkor.
Alltså är det kanske på samma gång passande och symboliskt att det lag som Man City nu ställs mot i kvartsfinalen är just Atlético Madrid, och den manager som Guardiola ska mäta sina mentala krafter med är just Diego Simeone. Dels eftersom inget lag och ingen manager kan sägas stå i mer motsatsställning till detta Guardiolaformade Man City än just Atlético och Simeone. Dels eftersom det på goda grund kan hävdas vara just Atlético och Simeone som var först med att ge Guardiola dessa hjärnspöken.
Semifinalen i Champions League 2016 mellan Bayern München och Atlético Madrid var på något sätt både typisk och kanske lite klassisk. Det var Guardiolas sista säsong med Bayern München, hans sista chans att göra vad han var tänkt att göra med dem, alltså vinna Champions League, motståndet var just ett defensivt Atlético Madrid, och det syntes på något sätt att det var personligt för Guardiola. I sina försök att hitta taktiska lösningar på Simeones fotboll skapade Guardiola bara problem för Bayern.
Detta Atlético Madrid är inte alls ett imponerande fotbollslag på samma sätt som de var för sex år sedan. Hade Man Utd varit ens ett halvkompetent fotbollslag på den här nivån hade det allt annat lika varit ett Manchesterderby i denna kvartsfinal. Man City är ett betydligt bättre fotbollslag än Atlético Madrid för närvarande, och att bortamålsregeln inte längre finns kvar talar nog även detta till Man Citys fördel. Ska Atlético Madrid vinna måste de faktiskt göra fler mål än Man City, eller vinna på straffar.
Framför allt borde detta kunna psykologiskt frigöra Man City i kvällens första kvartsfinal, som spelas på hemmaplan. Väldigt viktigt för Man City att få med sig ett bra resultat från hemmaplan så klart, och detta blir lättare eftersom de inte på samma sätt måste oroa sig så förskräckligt för att släppa in något mål vilket de med en bortamålsregel absolut hade behövt göra. Man City är som bäst när de bombar framåt med full kraft, inte när de känner att de måste hålla igen.
Men självfallet vet vi att det i Champions League inte alltid handlar om att bara vara det bästa fotbollslaget. Så mycket mer spelar in i dessa matcher. Allt från taktik, till dagsform, till enskilda domslut och i vissa fall ren tur, skador och avstängningar, och så klart även det mentala och det psykologiska. Förmågan att hålla huvudet kallt, både på planen och vid sidan av planen, att vara lugn och trygg i situationen och våga lita på den fotboll man själva faktiskt spelar.
Man City har ännu aldrig vunnit Champions League. De är naturligtvis bra nog för att göra det och för att ha kunnat göra det. Men spöken har på olika sätt alltid kommit ivägen och stoppat dem från att vinna. Detta är självfallet inget unikt för Man City, många andra lag har brottats med samma typ av spöken. Både Man Utd och Chelsea har ägnat åratal åt att jaga den där ständigt undflyende drömmen. Klubbar som Barcelona, Juventus och även Real Madrid har haft sina olika trauman i den här turneringen.
Atlético Madrid är på många sätt en mental mardrömsmatch för Man City och Pep Guardiola i Champions Leagues kvartsfinal. Men flippsidan av detta scenario är att om Man City vinner kvartsfinalen, eller när Man City vinner kvartsfinalen om man är på det humöret, så har de på samma gång besegrat ett väldigt stort spöke för dem. En sådan seger borde kunna ge Man City det mod, den kraft och det självförtroende som krävs för att därefter gå vidare och vinna hela Champions League.
Man City är definitivt ett lag som förtjänar att vinna Champions League. Det skulle kännas fel om vi om tio-tjugo år skulle behöva sitta och prata om detta Man City utan att de åtminstone en gång faktiskt vann Champions League. Det skulle kännas som om något saknades, inte bara för Man City utan faktiskt även för Champions League!