Tre förluster är vad som har krävts för att få olyckskorparna att börja kraxa igen runt Newcastle, på ett sätt som gör att man känner att en del bara sitter och hoppas och väntar på rätt tillfälle för dem att börja kraxa. En del har de senaste veckorna retoriskt ställt sig frågan vad Eddie Howe egentligen uppnått med Newcastle. Andra menar att Newcastle trots det saudiska uppköpet för ett halvår sedan ännu inte har något alls att fira.
Delvis började det så klart muttras om dessa saker redan när Newcastle innan landslagsuppehållet förlorade mot först Chelsea och sedan Everton. Men det var tajta förluster, på bortaplan, och mot Chelsea fanns ett case för att Newcastle drabbades negativt av domslut, så muttrandet var på låg volym. Men med 1-5-brakförlusten mot Tottenham i söndags brast fördämningarna och plötsligt spelade det alls ingen roll att Newcastle förut gått nio matcher utan förlust och vunnit sex av dem.
Men det är ändå viktigt att komma ihåg dessa matcher, liksom matcherna före dem, särskilt om man ägnar sig åt retoriska frågeställningar om vad Eddie Howe egentligen uppnått med Newcastle, vilket så klart är en något underlig fråga att börja ställa redan efter fem månader. Men det är genom dessa vinster som Howe har lyft Newcastle upp ur nedflyttningsstriden, precis som det är värdefullt att erinra sig att innan Howe hade Newcastle inte vunnit en enda match, med Howe har de redan vunnit sju.
Men Newcastles framsteg under Eddie Howe har inte enbart med resultat, poäng och tabellplacering att göra utan minst lika mycket med lagets spel och prestation. De som såg Newcastle spela med Steve Bruce som manager såg ett trött och tråkigt spelande lag utan idéer, utan energi och utan några större ambitioner. De som ser Newcastle spela med Howe som manager ser inte ett felfritt fotbollslag på långa vägar, men ändå ett betydligt mer aktivt, positivt och progressivt spelande lag.
Vad sedan gäller detta att Newcastle, liksom deras supportrar måste man förmoda, efter sex månader ännu inte har något alls att fira så finns goda skäl att misstänka att detta i hög utsträckning är en fråga om att gradvis flytta målstolparna. För det borde inte på något sätt vara bortglömt för någon att mer eller mindre alla redan hade skrivit av Newcastle som nedflyttade den här säsongen, även en bra bit sedan dess att uppköpet blivit verklighet.
Fyra-fem-sex månader senare, beroende på hur man väljer att räkna, så är Newcastle i praktiken säkra från nedflyttning. Kanske inte matematiskt säkra men det skulle något synnerligen märkligt till för att Newcastle på de sista sju-åtta-nio matcherna ens skulle befinna sig i närheten av någon nedflyttningsrisk igen. Newcastle har rest sig från tabellens jumpoplats till en betydligt tryggare femtonde plats, sju poäng ovanför det där nedflyttningsstrecket.
Att påstå att Newcastle efter ett halvår alltså inte har något alls att fira bortser därför från det alldeles uppenbara och självklara: Newcastle och deras supportrar kan fira att de kommer hålla sig kvar i Premier League, att de inte kommer bli nedflyttade till EFL Championship! Ingen skulle realistiskt kunna hävda att Newcastle hade kunnat haft någon som helst annan ambition redan den här säsongen, än mindre påstå att Newcastle självt skulle ha haft några andra ambitioner än detta.
Möjligen anser man inte att detta är något värt att fira för Newcastle, som så klart på längre sikt har betydligt större drömmar och ambitioner än så. Men vad man då missar är självfallet att genom att hålla sig kvar i Premier League den här säsongen görs Newcastles förhoppningar för kommande säsonger möjliga utan att behöva pausas. Dessutom, om att undvika nedflyttning nu inte vore något att fira för Newcastle måste man ju fråga sig varför Newcastles möjliga nedflyttning för så många andra var värd att fira.
Känslan som sagt är att de som tänker och tycker på det här sättet helt enkelt av egna, personliga och rent ideologiska skäl inte anser att Newcastles uppköp är något att fira i sig självt, och därmed inte vill anse att Newcastle skulle ha något alls att fira. Men man måste kunna hålla isär de båda frågorna. Frågan om det moraliska och det anständiga med Newcastles nya ägare, och den typen av ägande rent generellt, är en helt annan fråga än den om hur Newcastle presterar på planen och i tabellen.
Hur som helst tvivlar jag på att Newcastles supportrar håller med om att de inte skulle ha något alls att fira med Newcastles framsteg det senaste halvåret. Detta gäller även de av Newcastles supportrar som inte omedelbart svept sig själva i den saudiska flaggan och gjort sig själva till nyttiga idioter åt en nationalstat. De kan vara missnöjda med det ena men på samtidigt nöjda med att laget verkar undvika nedflyttning. Och någonstans är det ju deras uppfattning som räknas gällande om Newcastle har något att fira.
Det går att hålla två eller fler tankar i huvudet på samma gång. Detta gäller självfallet Newcastles supportrar, men det måste även gälla de som på goda grunder kritiserar Newcastle eller kanske rättare sagt Newcastles ägare eller ägande. Det är viktigt och värdefullt att kritisera och granska ägande generellt i engelsk och europeisk fotboll, och i synnerhet sådant här ägande. Men desto viktigare är det därmed också att kritiken är saklig, balanserad och framför allt intellektuellt hederlig. Annars är den lätt att avfärda.
Newcastle kan ikväll ta ytterligare ett stort steg mot att säkra nytt kontrakt i Premier League, även matematiskt, genom att besegra Wolves på St James’ Park. En match som Newcastle möjligen borde vinna, vilket kanske i sig visar hur långt Newcastle ändå har hunnit med att komma på så kort tid som sex månader sedan klubben fick nya ägare.