Allting tyder på att Erik ten Hag är Man Utds nästa manager. Detta rapporterades från flera olika håll under veckan som gått, att Man Utd alltså i valet och kvalet mellan ten Hag och Mauricio Pochettino bestämt sig för ten Hag. Det kan helt säkert beskrivas som ett populärt beslut då till synes majoriteten av Man Utds supportrar verkar ha föredragit ten Hag. Det är mer osäkert om det kan beskrivas som ett särskilt modigt beslut.
Vad som skulle kunna tyda på mod är att anställningen av Erik ten Hag knappast är det säkra alternativet, the safe bet. Det hade troligtvis snarare varit Pochettino som ju redan bevisat sig i Premier League. Tvärtom är det nog svårt att se ten Hag som något annat än en slags chansning av Man Utd, om än en kalkylerad chansning, en manager som alltså hittills aldrig haft ett seniorjobb utanför Eredivisie.
Erik ten Hag är självfallet en bra och spännande manager, vilket om inte annat även gör detta till en spännande anställning av Man Utd. Den fotboll och de framgångar som Ajax har producerat i Champions League de senaste tre-fyra åren imponerar så klart. Det är en teknisk, offensiv fotboll med en mycket tydlig taktisk idé och struktur. Redan så långt är det självfallet ett rejält steg framåt från vad som varit för Man Utd.
Men även om Ajax naturligtvis är en stor klubb i sig självt, om än i en tämligen liten damm, så är det självfallet alls inte samma sak som att vara manager för Man Utd i Premier League, en av världens största klubbar i världens största liga. Förväntningarna är helt annorlunda och konkurrensen en helt annan än vad Erik ten Hag rimligtvis kan vara van vid från Ajax i Eredivisie.
De som förespråkat Erik ten Hag som Man Utds nästa manager brukar sammanfattat poängtera att denne är en ung, offensiv och progressiv manager med ett starkt track record av att spela och utveckla unga spelare. Detta argumenteras det passar väldigt väl ihop med Man Utds identitet och tradition. Vilket stämmer och är sant, det passar absolut väldigt bra ihop med någon slags Man Utd-iansk självbild eller idealbild.
Mot detta finns då några självklara invändningar. Den första, kanske den största, är att de positiva egenskaper som tillskrivs Erik ten Hag är egenskaper som även Mauricio Pochettino besitter. Även Pochettino representerar en offensiv och progressiv fotboll, hans förmåga att utveckla unga spelare borde vara bortom allt rimligt tvivel, dessutom råkar han händelsevis vara yngre än den påstått unge ten Hag.
Men det är väl kanske där som förespråkarna försäger sig. Vad de egentligen menar när de beskriver ten Hag som ung är att ten Hag helt enkelt är ny, åtminstone på den här arenan. Han är kort sagt lite av the next big thing, eller the next hip thing. Han är inte på samma sätt som Pochettino belastad av att redan ha ”misslyckats” med Tottenham, hur korkad en sådan beskrivning av hans insats med Tottenham än är.
Händelsevis är det här som åtminstone jag börjar ifrågasätta det modiga med Man Utds beslut att anställa Erik ten Hag. För klokt eller oklokt så är det till sist bara ännu ett beslut i vilket Man Utd väljer att följa strömmen och vända kappan efter vinden, att fatta vad som är det mest populära beslutet snarare än det mest rationella beslutet, det vill säga det beslut som åtminstone på kort sikt leder till minst kritik och minst missnöje.
Den andra invändningen är att även om Man Utds självbild eller idealbild är att vara en klubb stöpt och formad i samma typ av traditioner som t ex Ajax, så är det inte med någon nödvändighet den klubb som Man Utd faktiskt har försökt vara de senaste tio åren, då det tvärtom pratats mer om stjärnor, galacticos och varumärken. Än mindre en klubb med organisation och kompetens att verkligen vara en sådan klubb.
Louis van Gaal, som naturligtvis har sina personliga skäl att säga vad han säger, även om inte detta i sig betyder att han måste ha helt fel, varnade exempelvis Erik ten Hag för att gå till en ”kommersiell klubb” istället för till en fotbollsklubb. Det är minst sagt uppenbart vad van Gaal anser att Man Utd är och vad Man Utd inte längre är. Vad det gör är att det sätter fingret på att Man Utds problem inte består i vem som är manager enbart.
Därmed landar man i något nästan självklart. Nämligen att inte bara är Erik ten Hag en tämligen riskfylld anställning av Man Utd, Man Utd är i minst lika hög utsträckning en riskfylld anställning för Erik ten Hag. Om han nu faktiskt är the next hip thing i europeisk fotboll så kan naturligtvis det dummaste han kan göra vara att gå till ett dysfunktionellt och bara bli the next victim.
Möjligen har den insikten börjat landa hos Erik ten Hag som efter att till synes ha växt fram som favoriten att få jobbet har varit rätt kvick med att spela korten på sin egen hand och kräva besked och försäkringar från Man Utd gällande klubbens närmaste framtid och inriktning. Matt Dickinson på The Times säger sig ha fått exklusiv tillgång till denna lista på krav och det är rätt intressant läsning.
Nya värvningar i form av kanske framför allt Declan Rice och Harry Kane. Rensa organisationen från konsulter och investmentbankirer och en tydlig markering att Man Utd är en fotbollsklubb. En rejäl översyn av klubbens scouting och rekrytering av spelare som inte hållit önskvärd kvalitet. Ett femårskontrakt, med incitament mot att bli sparkad under de första tre åren, vilket säger att ten Hag ser detta som ett långtidsprojekt.
Inga problem med den saken, även om det säkert inte är vad många av Man Utds supportrar föreställer sig eller vill höra, lika lite som Man Utds styrelse och klubbledning kanske. Men det kommer ta tid att få ordning på Man Utd givet den röra de satt sig själva i efter ett årtionde av vanskötsel, och det kommer ta tid oavett vem som nu än blir manager.
Kanske är detta något som ändå talar för Erik ten Hag framför Mauricio Pochettino. Båda passar naturligtvis för ett långtidsprojekt i Man Utd. Men Pochettino vore förmodligen måltavla redan från start om hur han ”inte kan vinna” om inte Man Utd vann redan under dennes första säsong. Erik ten Hag kommer förmodligen klara sig ifrån detta, just för att han är ny och för att han inte bär på det bagaget.
Bagage bär emellertid Frank Lampard på som manager. Bagaget att ha misslyckats eller halvt misslyckats på båda sina tidigare managerjobb i först Derby County och därefter Chelsea. Möjligen är detta varför Lampard till synes inte gjort mycket annat sedan han fick jobbet i Everton att skylla ifrån sig omväxlingsvis på klubben och på lagets egna spelare. Vilket knappast kan vara inspirerande för någon.
Statistiken, som för all del är rätt svår att ta på allvar när det gäller sådana här frågor och inte minst när det uttrycks med procentuell precision, säger att Everton nu är fifty-fifty (49%) att faktiskt åka ur Premier League. Något som ärligt talat känns rätt generöst med ett återstående spelschema bestående av Man Utd (h), Leicester (h), Liverpool (b), Chelsea (h), Leicester (b), Watford (b), Brentford (h), Crystal Palace (h) och Arsenal (b).
Men för all del, helt hopplöst är det väl ändå inte. De har inte minst en bra chans till en bra början på detta återstående spelschema när de idag alltså ställs mot Man Utd hemma på Goodison Park, ett Man Utd som med största sannolikhet redan har spelat bort sina chanser till Champions League-spel nästa säsong. Vem vet, kanske är detta i själva verket ett tungt skäl varför det nu verkar bli ten Hag och inte Pochettino som ny manager.
Erik ten Hag är både billigare och villigare att gå till en klubb som inte har Champions League på menyn.