Thomas Tuchel var väldigt klar och tydlig efter Chelseas förlust på Stamford Bridge förra veckan mot Real Madrid. Enligt Tuchel fanns det ingen som helst chans för Chelsea att vända på detta och vinna kvartsfinalen. Tuchel har förmodligen rätt, åtminstone får man väl beskriva det som svårt osannolikt, ändå och kanske fullt förståeligt var det både en och annan som höjde ett skeptiskt ögonbryn åt påståendet.
Är det verkligen Tuchels jobb i det här läget att säga att läget är hopplöst och kvartsfinalen redan förlorad? Varje lag måste naturligtvis kämpa, göra sitt bästa och ta tillvara varje liten chans så länge det faktiskt finns någon chans kvar alls. Hur hade det t ex sett ut om Liverpool gett upp där i halvtid i Istanbul för 17 år sedan?! Carlo Ancelotti var som vi vet manager för Milan den gången.
Resonemanget bygger så klart på att Tuchel faktiskt menade vad han sa, att det var hans ärliga uppfattning. En annan teori är att vad Tuchel försökte göra med uttalandet var att greppa åtminstone det sista halmstrået, att vagga in Real Madrid i ens falsk känsla av säkerhet, få dem att somna in och tro att kvartsfinalen redan är avgjord, precis som säkert Milan trodde att finalen var avgjord 2005.
Tveksamt om det faktiskt skulle kunna fungera, men jag antar det är värt att i alla fall ta chansen. Att rycka lite i det där sista halmstrået. Ändå vet jag inte riktigt om det verkligen är vad Chelseas spelare behövde höra i det där läget, alltså att de inte hade någon chans alls, även om det bara var den offentligt framförda åsikten. Dessutom sades det lite för snabbt och lite för frustrerat för att bara vara en slags ploj.
Svårt att känna att den avgörande skillnaden i den här kvartsfinalen inte är och har varit Karim Benzema. Det tredje målet fick han så klart till skänks på Stamford Bridge, men de två målen dessförinnan var högsta världsklass. Utan Benzema, eller med en mer normalt fungerande anfallare, hade den här kvartsfinalen förmodligen befunnit sig i ett helt annat läge just nu.
Ett typexempel med andra ord på vad en väldigt skicklig och framför allt formtoppad anfallare kan betyda för sådana här matcher och i sådana här sammanhang. Just den här matchen mellan Real Madrid och Chelsea blev det också väldigt tydligt att det är precis vad Real Madrid faktiskt har och vad Chelsea faktiskt saknar. Benzemas succé sätter onekligen fingret mitt på den ömma punkt som utgör Romelu Lukakus fiasko.
Lukaku köptes av Chelsea till den här säsongen för att väldigt förenklat uttryckt bli deras Benzema. Det vill säga den där anfallaren och målskytten som om inte alla lag behöver så i alla fall har väldigt stor nytta av. Den sista pusselbiten, för att använda ett kärt gammalt uttryck, som skulle lyfta dem både i England och i Europa. Men pusselbiten har inte passat in i helheten, och Chelsea har följaktligen tappat i både England och i Europa.
Möjligen är inte det där sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. För Chelseas problem på sistone är inte enbart någon slags oförmåga att göra mål utan känns mer omfattande än så. Laget har nästan synbart tappat i energi, tappat i fokus och tappat i organisation på planen. Ofta har man lite för bråttom med att dra räta linjer mellan a och b, men Chelsea har börjat kännas påverkade av sin yttre verklighet.
Vad man i det avseendet drar för slutsatser från Chelseas 6-0-slakt av Southampton den gångna helgen är något oklart. Southampton var till att börja med bedrövliga, på det där sättet som de har tagit för vana att vara minst en gång per säsong. Enda skillnaden är att den här gången slutade det bara 0-6 istället för 0-9. Men Chelsea spelade som ett lag som hade något att bevisa för sig själva, och Timo Werner var intressant nog väldigt het.
Största snackisen efter Real Madrids vinst mot Chelsea och Karim Benzemas tre mål på Stamford Bridge var för all del något som Micah Richards möjligen något olyckligt kläckt ur sig för ett tag sedan om att Benzema möjligen var på väg att komma upp på Harry Kanes nivå. Jag hörde inte vad Richards faktiskt sa, särskilt inte i sitt sammanhang, men jag förmodar att det inte var något allvarligare än att han tycker Kane är bättre.
Och herrejisses vad känsligt det där verkar ha varit för Real Madrids och La Ligas alla fanboys! Nu verkar förvisso Real Madrids fans lida ett extremt svårt case av den här ”alla våra spelare är bäst i världen!”-sjukdomen, mer än till och med Arsenals fans och det trodde jag knappt var möjligt. Men det har liksom inte funnits någon hejd på häcklandet och gnällandet på Richards om detta.
Kommentatorer och studioexperter säger så klart korkade saker. Man skulle kunna säga att det ingår i jobbet. Åtminstone hade jag lätt kunnat utmana var och en av alla dessa gnällande fanboys att sätta sig och prata fotboll non-stop i TV-rutan dag efter dag, vecka ut och vecka in, utan att det trillar ut både en och annan rejäl groda. Newsflash, det går inte! Prata tillräckligt mycket och något dumt kommer ofrånkomligen sägas.
Angående Richards uppfattning om Benzema respektive Kane är jag delad. Troligtvis hade jag inte uttryckt mig på riktigt samma sätt som Richards gjorde, men att anse Kane vara en bättre anfallare än Benzema anser jag inte vara någon omöjlig uppfattning eller position att ha, lika lite som den omvända för övrigt. Allt måste liksom inte hela tiden vara så förbannat svart-vitt.
Reaktionen mot Richards får mig däremot att undra om den inte är svart-vit på ett helt annat mer otrevligt sätt. För korkade åsikter från experter och kommentatorer är inte något unikt engelskt eller brittiskt fenomen, de hittar vi i alla länder. Vi hör regelbundet betydligt dummare saker än det där för övrigt från en hel kader av vita medelålders män. Namn som Paul Merson, Chris Sutton, Michael Owen med flera dyker upp.
Ändå ser vi inte i närheten av samma våldsamma häcklande och gnällande mot dessa återfallsförbrytare. Men så dyker en ung, framåt och svart kille upp i TV-rutan och säger en sak som kanske inte är särskilt genomtänkt, och internet exploderar av vrede. Visst kan det finnas en och annan ytterligare faktor som spelar med i detta, men det är verkligen ingen snygg look på det där.
Lite förtjänar kanske även Real Madrids fanboys att påminnas om att deras egna uppfattningar om Karim Benzemas värde som anfallare knappast har varit beständiga över tid utan tvärtom i högsta grad varierande. De har vid flera tillfällen och på olika sätt lobbat för att han ska ersättas. Naturligtvis hänger detta samman vid tillfällen när det inte gått så bra för Real Madrid de senaste åren, men minnet är som alltid kort.
Det är naturligtvis lätt att hurra när en anfallare gör två hattricks på två matcher och mer eller mindre egenhändigt tar laget till semifinal i Champions League.