Chelsea svarade så när för en av de stora europeiska vändningarna. Thomas Tuchel bad om ett fantastiskt manus för att kunna vända 1-3-underläget mot Real Madrid, och han fick det så när. Förlusten till trots har Chelsea mycket att vara stolta över med matchen igår kväll. Men man ska inte därför bortse från att kvartsfinalen förmodligen förlorades helt i onödan genom taktiska felgrepp på Stamford Bridge.
Samtidigt som Chelsea och Real Madrid spelade en europeisk cupklassiker i Madrid svarade Bayern och Villarreal för raka motsatsen i München. Villarreal försvarade sig med allt de hade och Bayern verkade inte ha någon lösning alls på detta. Unai Emery, fel man för Arsenal mycket eftersom han inte förstod sig på Mesut Özils genialitet, har nu tagit Villarreal till Champions Leagues semifinal, efter vinster mot Juventus och Bayern.
Vackert var det sannerligen inte. Det var låga försvarslinjer med i stort sett hela laget, det var tjuvknep och det var tidsslöseri av stort format. Villarreal var under matchen mot Bayern ett utmärkt exempel på hur för allt fint som spansk fotboll faktiskt gett europeisk cupfotboll under de senaste tio plus åren så har mycket fult kommit på köpet. Vilket osökt för oss rakt till kvällens match mellan Atlético Madrid och Man City.
Ledande företrädare för den spanska fulfotbollen är just Atlético Madrid, med Diego Simeone som någon slags överstepräst. Vad vi såg Villarreal prestera mot Bayern München igår kväll var mer eller mindre exakt samma som vi för en vecka sedan såg Atlético Madrid göra mot Man City. Atlético Madrids taktik kallades inte oförtjänt för 5-5-0, vilket förmodligen var i snällaste laget, och de hade exakt noll chanser på mål.
På något sätt är det där lättare att tolerera när det kommer från en klubb som Villarreal, i synnerhet när motståndaren är ett lag som Bayern München. Det är svårare att svälja när det är Atlético Madrid, en av världens rikaste klubbar med mängder av spelare av allra högsta klass. Ett sådant lag borde helt enkelt kunna prestera en annan, en bättre och en mer progressiv fotboll. Atlético Madrid är inga underdogs.
Men självfallet måste det vara varje lags rätt att tillämpa vilken som helst taktik, oavsett om den är offensiv eller defensiv. Just den mångfalden är vad som utgör det vackra med fotbollen skulle man med all rätt kunna tycka. Det finns inget moraliskt fel med detta, i alla fall inte så länge det sker inom regelverkets ramar, och det är kanske här som det börjar bli tveksamt med Atlético Madrid, åtminstone gällande regelverkets andemening.
Fusk och osportslighet är naturligtvis just detta, oavsett vem eller vilket lag det är som faktiskt utför det, och alldeles oavsett om man försöker kläda det i något slags snyggare namn såsom ”choloism”. Med all respekt för att synen på vad som är fusk, osportslighet och inte naturligtvis är kulturellt betingat. Liksom för att det självfallet någonstans måste vara domarnas ansvar att tillämpa regelverket utifrån bokstav och andemening.
Vi såg det inte minst i slutet av förra veckans match på Etihad, och vi kommer garanterat få se det igen ikväll. Atlético Madrids spelare och även Simeone själv som på olika sätt kommer försöka provocera Man Citys spelare, störa dem, komma innanför huvudet på dem och få dem att tappa både fattning och koncentration. Centralt i Pep Guardiolas taktiska förberedelser måste vara att förbereda spelarna mentalt.
Framför allt om frustrationen börjar sätta in, och det brukar den ju kunna göra mot Atlético Madrid. Både på grund av deras återkommande tjuv- och rackarspel och på grund av deras defensiva taktik. Vi såg det på Etihad förra veckan och vi kommer förmodligen se det även ikväll. Även om Atlético Madrid ligger i 0-1-underläge så misstänker jag att det egentligen inte kommer påverka deras matchplan från start.
Det tog Man City 70 minuter på Etihad att hitta en väg genom Atlético Madrids två låga fembackslinjer. Det var ingen tillfällighet att de gjorde det nästan första gången som de faktiskt bestämde sig för att utmana Atlético Madrid centralt. Innan dess var det ständiga försök att spela ut bollen på kanterna, hitta ytor därute och därifrån spela in bollar i straffområdet, utan framgång.
Man måste förmoda att det där kommer vara en taktisk balansgång som Pep Guardiola behöver göra även inför den här matchen. Den mer försöktiga approachen för att täcka upp centralt eller våga utmana mer offensivt även centralt, exempelvis genom att spela Phil Foden från start, som gjorde ett starkt inhopp i förra matchen? Eller kanske, likt förra matchen, starta matchen med säkerhetsbältet på och låta matchbilden därefter styra.
Man City är det bättre fotbollslaget. Men om vi inte redan visste det så gav oss tisdagen två rätt bra exempel på att det i Champions League inte alltid är det bästa fotbollslaget som vinner matchen, utan det lag som råkar göra den bästa matchen, som försvarar sig tätast eller som på ett eller annat sätt råkar ha marginalerna med sig. Något som flera gånger förut verkat till Atlético Madrids fördel, liksom till Man Citys nackdel.
Men om Man City nu är så bra som alla tycker och nästan alla också säger så måste de också någon gång överkomma den typen av omständigheter, inte ständigt och jämt falla på den ursäkten. Man City måste kort sagt vinna mot Atlético Madrid!