Knappt har Liverpool och Man City hunnit med att komma över sina respektive vinster i Champions Leagues kvartsfinaler, och knappt har Liverpool och Man City hunnit med att smälta deras förra möte för mindre än en vecka sedan. Men nu är det alltså dags igen när Liverpool och Man City möts i FA-cupsemifinal på Wembley. Det är ju dessutom rätt god chans att detta inte är sista gången den här säsongen som Liverpool och Man City möts.
Mycket av snacket runt Liverpool och Man City under i runda slängar den sista veckan har ju av mer eller mindre dåliga skäl kommit att handla om Arsenal och Man Utd. Vad som är lite lustigt med den saken är kanske att det snacket har startats av och kommer från först och främst det första paret, kanske med viss betoning på Liverpool. Därefter fejkar dessa sedan upprördhet över att det pratas för mycket om det andra paret.
Just denna gång finns kanske ändå vissa skäl att prata om Arsenal och Man Utd, eftersom det den här gången faktiskt finns en viss beröringspunkt. Detta är ju nämligen inte första gången det spelas en FA-cupsemifinal mellan två rivaler eller konkurrenter som samtidigt befinner sig i en tvekamp om ligatiteln. Vad som artade sig för rätt exakt 23 år sedan blev en av engelsk fotbolls mest klassiska matcher.
Detta hade flera orsaker, av vilka vissa gäller även för dagens match samtidigt som vissa inte längre är aktuella. Dels var ju FA-cupen fortfarande något riktigt stort på den tiden, på ett sätt som nog inte längre är fallet. Dels var det den sista FA-cupsemifinalen som avgjordes genom ett omspel. Dessutom var det mellan två lag som båda jagade dubblar respektive treblar.
Vad man även kan säga om den FA-cupsemifinalen, även om man som alltid får vara lite noga med vad som är sant och vad som bara är efterklokt, är att den visade sig få en icke ringa betydelse även för resten av båda lagens säsong. Man Utd vann FA-cupsemifinalen, de vann därefter FA-cupen, liksom de vann ligan en poäng före Arsenal och därefter gick vidare och vann Champions League.
Faran med det där ligger så klart i vad som hade hänt om istället Arsenal hade vunnit den där FA-cupsemifinalen. Hade det förändrat vad som sedan hände både i ligan och i det europeiska cupspelet? Man Utds spelare som var med då menar att det nog var så, men det behöver ju inte betyda mer än att det kanske känns eller kändes så. Ändå är det en fundering som nog både Liverpool och Man City bör bära med sig.
Likheterna är ju nämligen rätt många. Det är de två dominerande klubbarna i engelsk fotboll nu precis som då. Det skiljer en enda poäng mellan de båda lagen i ligan med vetskapen att minsta lilla misstag längs vägen kan visa sig extremt dyrbart. Båda lagen jagar multipla titlar den här säsongen. Enda skillnaden är förmodligen att Arsenal vid det tillfället redan var utslagna ur Champions League.
Ironiskt nog, vilket jag påpekade lite kort redan förra veckan, är förmodligen dagens match betydligt mer kvalificerad att räknas som ”världens största match genom alla tider” om man går med på en gnutta sarkasm i uttrycket. Vad som talar emot är att det är en match i FA-cupen inte i ligan. Vad som talar för är dess möjliga biverkningar samt dess betydligt mer omedelbara och direkta effekt på detta med trebles och quadruples.
Vad som än hände i förra helgens match så hade båda lagen fortfarande möjlighet till en treble respektive quadrupel. Efter den här matchen kommer det ofrånkomligen vara så att för ett av lagen kommer det vara slutsnackat om antingen en treble eller en quadrupel. Efter den här matchen är det bara ett av lagen som fortfarande kommer ha den möjligheten kvar. Kort sagt, vinna eller försvinna!
Utifrån matchens yttre förutsättningar borde Liverpool gå in i matchen med en fördel, även om Jürgen Klopp så klart gnäller som vanligt. Men de spelade i veckan hemma, i en match som var i praktiken avgjord på förhand, och roterade åtminstone sju spelare från det lag som ställde upp på Etihad mot Man City i söndags. Man City hade en både fysiskt och mentalt betydligt mer dränerande uppgift under veckan.
Men på samma sätt talade kanske de yttre förutsättningarna till Arsenals fördel den där semifinalen för 23 år sedan. Det spelade till slut mindre roll. Vilket nog ofta är fallet när man befinner sig vid den här tidpunkten på säsongen, när man närmar sig mållinjen och varje enskild match betyder så väldigt mycket. Då är det bara att hänga med i rytmen av match, vila, träna, äta, match och repetera.
Runt Man City har det nu börjat bildas ett märkligt nytt narrativ efter deras högst välförtjänta vinst mot Atlético Madrid i onsdags. Nämligen att de på något sätt skulle ha besegrat Atlético med deras egna vapen, det vill säga så kallat ”shithousery”, mer eller mindre underförstått att de skulle gjort detta mer eller bättre än Atlético. Vilket är lite märkligt, givet att det stora skälet att Man City vann var att de var försökte spela boll.
Vilket självfallet inte utesluter att Man City även stod upp mot Atléticos många tjuvknep, inte lät sig rubbas ur fattningen och kanske även ägnade sig åt ett och annat tricks i boken de också. Men att framställa Man City som i detta avseende på samma nivå som Atlético Madrid vore bara löjligt, ett slags moraliskt relativiserande där man medvetet väljer att ignorera vem det är som instigerar och vem som reagerar.
Den enklaste förklaringen till detta är förmodligen att man på något sätt försöker rättfärdiga Atlético Madrid i detta avseende. Varför man skulle vilja göra det är lite av ett mysterium, även om jag har mina teorier. En annan förklaring skulle kunna vara att man på något sätt är överraskad av att se Man City använda sig av fotbollens svartkonster, men då har man förmodligen fallit för narrativet om det fina och vackra Man City.
Ofta talas det ju lite tyst om det där med Man City, eller egentligen alla Pep Guardiolas lag. De spelar ju väldigt bra fotboll, och det finns ju väldigt många som inget annat vill än att lyfta fram Guardiola som något slags fotbollens moraliska föredöme och förneka varje påstående om fula knep på planen, men de är samtidigt väldigt skickliga att utnyttja fotbollens mer prosaiska element som t ex filmningar, taktiska fouls och så vidare.
Inte för att det där på något sätt ska betonas som huvudsaken med Man Citys fotboll och framgångar, men det är en betydelsefull bisak som absolut hjälper till att förklara Man Citys dominans och vinnande mentalitet. Det är lätt att föreställa sig Man City som lite mjuka, men det finns tillsammans med det fina fotbollsflödet en hårdhet i Man City som ofta glöms bort, kanske för att de är så bra att den sällan behöver tas fram för fullt.
Man City har grit. Vilket de visade mot Atlético Madrid under veckan och vilket jag misstänker kan komma att visa sig även ikväll mot Liverpool. Man City hittar sätt att vinna eller inte förlora fotbollsmatcher!