Chelsea återvänder från Madrid som någon slags moraliska segrare, även om jag misstänker att de nog hade föredragit att även vara faktiska vinnare. Åtminstone låter det som om Chelsea vore moraliska segrare, och visst måste man säga att Chelsea verkligen förlorade med flaggan i topp mot Real Madrid. Lik förbaskat måste kanske ändå påpekas att de faktiskt förlorade.
Chelsea visade i Madrid att de är ett minst lika bra fotbollslag som Real Madrid, troligtvis även att de är ett generellt sett bättre lag. Thomas Tuchel satte taktiken perfekt inför matchen i Madrid och har naturligtvis fått kredd för detta. Men ger man Tuchel kredd för detta måste man samtidigt om man vill vara konsekvent ge honom kritik för att ha bommat taktiskt i första matchen på Stamford Bridge.
På samma sätt måste man nog kritisera Tuchels beslut att mot slutet av matchen mot Real Madrid byta ut Timo Werner. Det kommer alltid finnas olika sätt att rättfärdiga den typen av beslut på, men Werner var stekhet på planen, orsakade Real Madrid mängder med problem och det bör vara någon slags gyllene regel att man inte byter ut sådana spelare eftersom det riskerar påverka matchdynamiken negativt. Mycket riktigt.
Men detta är självfallet sådant som händer. Hade vi hängt Thomas Tuchel för detta borde vi för längesedan ha hängt andra managers som exempelvis Pep Guardiola och Jürgen Klopp för mindre kloka taktiska beslut i avgörande situationer i Champions League och på andra håll. Kännetecknande för stora managers är inte frånvaron av dåliga beslut, utan förmågan att lära sig av dem och studsa tillbaka från dem.
Oavsett förlusten mot Real Madrid visade Chelsea och Tuchel att de är helt rätt för varandra även framgent i än så länge ovissa framtid som ändå väntar. Oviss kanske framför allt för att vi ännu inte vet vem som från och med nästa säsong faktiskt kommer vara Chelseas ägare. Deadline för sista bud för detta var i fredags, och återstår efter allt snackande är följande tre möjliga ägare:
Todd Boehly m fl
Det första kända budet på Chelsea känns även så här några månader senare som om inte det mest seriösa så åtminstone det mest genomtänkta. Boehly är en amerikansk miljardär, investmentbanker och delägare i baseballklubben Los Angeles Dodgers.
Boehlys bud vinner på att det till skillnad från övriga bud hållit sig utanför blåsväder, på att där finns en viss kompetens att driva idrottsorganisationer, samt att där finns ett även sedan tidigare manifesterat intresse för att köpa Chelsea.
Att det värsta som har kunnat sägas om Boehlys bud är att en av medfinansiärerna är Jonathan Goldstein som är uttryckt Tottenhamsupporter säger oss kanske att detta bör betraktas som ett rätt starkt bud.
Martin Broughton m fl
Martin Broughton har kanske gjort sig mest känd i engelsk fotboll för att ha luftlandsatts som styrelseordförande i Liverpool av dess långivare för att driva igenom försäljningen av klubben från herrar Hicks och Gillett till nuvarande ägare Fenway Sports Group.
Broughtons bud vinner primärt på sin brittiska koppling samt sin involvering av livslånga Chelseafans som Broughton själv och Sebastian Coe, liksom där finns idrottskompetens i form av Josh Harris och David Blitzer, delägare i Philadelphia 76ers.
Broughtons bud är det som känns mest spretigt av de tre, men dess svagaste punkt är att medfinansiärerna Harris och Blitzer samtidigt är delägare i Crystal Palace, vilket kan vara mot Premier Leagues regler och alltså riskerar fördröja ett eventuellt uppköp.
Stephen Pagliuca m fl
Pagliucas bud är det senast inkomna av de tre buden men är också det bud som satt ihop det kanske starkaste teamet bakom, med utöver Pagliuca själv, delägare i Boston Celtics, med bland andra Larry Tanenbaum, Bob Iger och Peter Guber.
Mycket pengar och mycket sportkompetens bakom Pagliucas bud med andra ord, vilket självfallet är ett plus. Pagliuca säger även alla de rätta sakerna om att Chelsea ska fortsätta vara vinnare, värdera klubbens traditioner och har stöd av True Blue, en tänkt minoritetsägare bestående av tunga Chelseanamn och supportrar.
Mot Pagliucas bud har tagits upp hans majoritetsägande i Atalanta, vilket riskerar bli ett problem med UEFA, men det ska Pagliuca vara beredd att åtgärda. Vissa har även påpekat hans tidigare uttalanden för en europeisk superliga och allmänt amerikaniserade syn på idrott.
Reflektioner
Med flera bud på Chelsea har det långa stunder känts som Melodifestivalen eller som Robinson. Ett av buden, Ricketts bud, valde även att dra sig ur i sista stund, enligt dem själva för att de inte lyckades komma överens om ägarstrukturen.
Tävlingen mellan flera bud har självklart skapat politik och populism i processen. Här har de olika budgivarna mer eller mindre trängts framför spegeln frågandes ”spegel, spegel på väggen där, säg mig vem vackrast för supportrarna är?!”
Vi hittar här olika sätt att knyta så kallade Chelseafans till själva ägandet (alla bud), här finns löften om så kallade golden shares (Boehly), att utveckla Stamford Bridge (Broughton), vanemässiga vinnare och mot super league (Pagliuca) och så vidare.
Samtliga bud ligger i trakten £2,5 miljarder.
Positivt för Chelsea är så klart att det finns tre seriösa bud på klubben och att det oavsett bud talar för en stark och stabil framtid för Chelsea. Det vill säga inte i närheten av de olika mardrömsscenarier som målades upp för några månader sedan.
Att rangordna buden utifrån attraktivitet för Chelsea som klubb är svårt för att inte säga ogörligt. Enda jag kan säga är att det bud jag själv får svagast känsla från är Broughtons bud. Möjligen för att det bud som framstår som mest oklart till formen.
Vilket möjligen ger intrycket av att även vara oklart i tanken.
Positivt för Chelsea är även att kunna gå in i denna slutprocess med en positiv känsla runt klubben. Vilken trots allt finns där fastän man förlorade mot Real Madrid, inte minst tack vare det sätt man förlorade på.
Ännu bättre för Chelsea vore så klart att kunna sluta den här säsongen med något positivt. Och som det har utvecklat sig kan detta nu bara vara att vinna FA-cupen, det enda man i realiteten har kvar att vinna och att spela om.
Många kommer självfallet vilja titta framåt mot vad som kommer att bli en väldigt svår och spännande FA-cupfinal. Men Chelsea har inte råd att hålla ögonen på något annat ikväll än på Crystal Palace, som riskerar bli en nog så tuff uppgift.
Långt ifrån en promenad i parken för att uttrycka det kallt. Crystal Palace är en klubb inte utan vana att vinna FA-cupsemifinaler. Crystal Palace är också ett lag fullt kapabelt att störa och förstöra Chelsea on any given Sunday.
Och i FA-cupen finns inga ”moraliska segrar” för Chelsea!