Quadrupeln verkar vara i hamn nu, eller allra minst väldigt nära nu. Det såg ut att vara den allmänna känslan sedan Liverpool synnerligen programenligt besegrat Man City i FA-cupens ena semifinal i lördags. Programenligt eftersom Pep Guardiola ställde ut ett Man City-lag på planen utan någon större eller ens särskilt realistisk chans att vinna mot detta Liverpool. Matchen slutade 3-2 men var i själva verket avgjord redan i halvtid.
Några sådana ord skulle Jürgen Klopp självfallet aldrig ta i sin mun. Han vet förmodligen bättre. För även om det onekligen ser väldigt bra ut, med Ligacupen redan landad, och med Villarreal som en på pappret bekväm motståndare i Champions League semifinal, så är Chelsea en riktigt tuff motståndare i FA-cupfinalen, precis som både Man City och Real Madrid kommer vara det i en eventuell Champions League-final.
Lägg därtill att Liverpool knappast befinner sig i pole position ens i ligaspelet, där även om Man City bara ligger en poäng före dem ändå ligger just en poäng före dem och även kan anses ha ett något lättare återstående spelschema. Klopp vet naturligtvis att minsta lilla misstag de närmaste fyra-sex veckorna kan leda till att den som biter över för mycket riskerar att förlora hela stycket.
Men den stora snackisen efter FA-cupsemifinalen i lördags var inte matchen i sig eller dess resultat. Förståeligt eftersom det var en rätt blek match, inte minst i jämförelse med deras senaste match för bara nio dagar sedan. Den stora snackisen blev istället Man City-fansens, rättare sagt delar av Man City-fansen på plats, som buade och sjöng dumt under den tysta minuten strax innan avspark till minne av Hillsborough.
Att detta är ett riktigt korkat och oförsvarbart beteende råder det knappast någon som helst tvekan om. Men inte heller tjänar det något till att försöka lyfta upp det till någon slags klubbfråga gällande Man City, som var lite för vanligt efter matchen. Oavsett klubb kommer vi hitta sådana här idioter till fans. Liverpools mer skenheliga företrädare bör erinra sig att deras klubb knappast saknar idioter som hånar och häcklar München.
Inte heller är det ju precis så att Man City som respons till den här skandalen valde att t ex trycka upp t-shirts till sina egna spelare som stöd för den kränkande handlingen, om man nu skulle vilja driva analogin vidare. Man City som klubb hanterade i själva verket det inträffade på ett både värdigt och proportionellt sätt, där man i ett uttalande tog mycket tydligt avstånd från vad deras egna fans ställt till med.
Man kan samtidigt förstå att Hillsborough är en öm punkt för Liverpool. Mycket eftersom det är ett öppet sår som kanske aldrig fått eller getts någon möjlighet att läka, då det förekommit så mycket falsarier, felaktigheter och förtal kring det inträffade, och då ingen ansvarig någon ställts till reellt ansvar för detta. Hillsborough inträffade den 15 april 1989, men lever därefter vidare som ett pågående justitiemord i nu över 30 år.
Någon ursäkt existerar alltså inte för Man Citys fans, eller för den delen för Man Utds fans, eller någon annan klubbs fans, att håna eller häckla Hillsborough, eller visa något annat än respekt för tysta minuter eller andra ritualer till dess minne. Om inte annat för att det så klart precis lika gärna hade kunnat hända dem. Det hände i själva verket både Tottenham 1981 och Leeds 1987, det blev bara inte riktigt lika illa de gångerna.
Att häckla Hillsborough är inte någon accepterad form av ”banter” som vissa verkar säga och i vissa fall till och med tycka. Det är inte ett sätt att visa hur mycket man håller på den egna klubben eller hur mycket man råkar ogilla Liverpool som klubb. Detta oavsett att det ibland kan upplevas som tröttsamt när Liverpool till synes PR-ifierar Hillsborough, eller deras egna fans använder Hillsborough som något slags ”omvänt banter”.
Tony Evans, röd scouser och journalist, sammanfattar det tufft men klokt. Att håna Hillsborough är att antingen medvetet eller av ren och skär dumhet uttrycka sitt stöd för en polismakt som dolde sanningen och missbrukade sin makt, alkoholtesta döda tioåringar, förfalskning av vittnesmål, en konserterad mediakampanj full av lögner och förtal, rättsröta som lång tid därefter förnekar vanliga människor all form av rättvisa.
Egentligen var det nog inte min avsikt att skriva om detta. Det kändes på något sätt som en icke-fråga eller åtminstone borde det ses som en icke-fråga. En dumhet som gjordes bäst att behandlas enbart som en dumhet. Men givet att Liverpool och Man Utd nu möts den här kvällen, så tätt inpå det inträffade och Hillsboroughminnet, och det kanske inte kan uteslutas att något liknande inträffar igen, så kanske det behövde tas upp.
Man Utd står alltså för Liverpools motstånd den här kvällen. Det vill säga deras första, kanske till och med största, hinder när de nu ska inleda den där slutspurten som i alla fall förhoppningsvis ska ge dem ligatiteln på Man Citys bekostnad. Detta under det osäkra antagandet att Man City kommer tappa poäng åtminstone i någon av de återstående sju matcherna. Vilket naturligtvis inte är någon omöjlighet.
Att Liverpool är ett betydligt bättre lag än Man Utd för närvarande råder det naturligtvis ingen som helst tvekan om. Dessutom spelas matchen på Anfield. Liverpool är alltså stora favoriter, dessutom mot ett Man Utd där laget eller spelarna inte längre ens ger något större intryck av att vara särskilt intresserade. Men vi vet också av historisk erfarenhet att detta är saker som inte behöver betyda något alls när dessa två lag möts.
Historien är i själva verket full av exempel på just detta. När Liverpool var som bäst under 1970- och 80-talen, samtidigt som Man Utd låg i träda, hände ändå oproportionellt ofta att Man Utd ändå vann och satte käppar i hjulet för Liverpool. Omvänt gällde exakt samma sak under 1990- och 2000-talen, då Man Utd var bäst och Liverpool befann sig i sin relativa dvala, att Liverpool vann lite oftare än vad som kanske var motiverat.
Här hade det varit frestande att erinra att Man Utd ändå inte har något att spela för, men Arsenal och Tottenham verkar gemensamt ha bestämt sig för att de ändå på något sätt fortfarande ska ha det. Men egentligen oavsett detta kunde man tänka sig att Man Utd väldigt gärna skulle vilja sätta en käpp i hjulet för just Liverpool och deras möjligheter att vinna ligan, tangera 20 ligavinster samt vinna såväl en Treble som en quadruple.
Liverpools motivation borde å andra sidan vara den helt omvända. Nämligen inte bara att vinna ligan, och därmed tangera Man Utds 20 ligatitlar, utan även genom att vinna en Treble och-eller en quadruple tangera eller till och med överträffa den största, den bästa och den vackraste säsong ett engelskt klubblag någonsin presterat. Även om Liverpool inte skulle lyckas med detta är det ändå väldigt stort att faktiskt vara så nära.
Jag skulle även påstå att om Liverpool lyckas med detta är det inte längre något som helst snack om vem som är den största, bästa och vackraste managern i vår tid av Pep Guardiola eller Jürgen Klopp.