Någon större succé eller någon större höjdare som coach eller manager kan man knappast påstå att Ralf Rangnick har varit för Man Utd. Han tog över Man Utd i början av december med laget snurrandes runt sjätte-sjunde plats, och där har Man Utd alltjämt sedan dess fortsatt snurra. På så vis är och förblir Man Utds nej tack till Antonio Conte ett av säsongens största mysterier.
Särskilt förvånad borde väl heller ingen vara över detta. Ralf Rangnick är en av de ideologiska förgrundsgestalterna till den tyska skola som just nu dominerar europeisk fotboll, om än utanför Bundesliga. Men Rangnicks första och främsta gärning i alla fall de senaste tio åren har inte varit som coach eller som manager, utan betydligt mycket mer som en director of football eller som sportchef.
Att anställa en director of football när vad laget helt uppenbart var i akut behov av var just en coach och en manager i världsklass framstår som rätt rejält korkat, och därmed kanske lite typiskt Man Utd. Vilket det också var, på kort sikt, Man Utd kommer inte spela i Champions League nästa säsong. Men på lite längre sikt har Ralf Rangnick potential att vara något av årets anställning i Premier League.
Ralf Rangnick har knappast, och framför allt inte den senaste månaden, direkt skrädit med orden utan istället hänsynslöst tagit tjuren vid hornen, sagt saker som de faktiskt är eller åtminstone så som han ärligt uppfattar dem, inte skönmålat, inte önsketänkt utan klart och koncist lyft fram varenda problem som faktiskt finns i klubben och även fördelat ansvaret för dessa olika problem i rätt utsträckning till rätt ställen.
Rangnick har lyft den beskyddande slöjan som omgett spelarna och det så kallade omklädningsrummet och tvingat ett flertal spelare som i åratal har gjort allt annat än att faktiskt ta sitt förbannade ansvar att faktiskt börja ta något förbannat ansvar för sina egna insatser. Vilket i sin tur har gjort det mer möjligt för lojala och motiverade spelare att faktiskt också framföra sitt missnöje. Tystnadskulturen har fått ett slut.
Rangnick har dessutom tämligen brutalt avslöjat de undermåliga mekanismer i Man Utd som lett fram till denna spelartrupp, nämligen en bristande scoutingorganisation och en allt annat än ändamålsenlig värvningspolitik. Bristen på kvalitet och kompetens i Man Utds organisation och beslutsfattande har under lång tid varit uppenbar för mer eller mindre alla, och de enda som inte insett detta verkar ha varit Man Utd själva.
Här har funnits en tydlig vilja att skönmåla och sopa problemen under mattan. José Mourinho kritiserade för all del mycket med Man Utd, men gjorde det på ett sätt som tydligt handlade om att skydda sig själv mer än att hjälpa klubben. Ole-Gunnar Solskjaer verkade mest glad att vara där han var och blev kanske som avsett den romantiska buffert för Man Utds inkompetens som inte var vad Man Utd faktiskt bäst behövde.
Man kan spekulera i att Rangnick är betydligt mer fri att fylla just den här rollen nu än vad han eller någon annan har varit förut eftersom Ed Woodward inte längre är Man Utds VD, och det alltså inte sitter någon högst upp i Man Utds hierarki som är den huvudsakligt ansvarige för Man Utds alla felsteg de senaste tio åren, men som möjligen inte förstår det och ännu mindre har någon lust att ta något formellt ansvar för detta.
Man kan även spekulera i att Rangnick själv känner sig betydligt friare att tala helt fritt och utöva någon slags brända jordens taktik eftersom han inte kommer sitta kvar som Man Utds manager och därför inte har en egen position att bevaka. Utifrån specifikt det perspektivet är det möjligen lättare att förstå beslutet att säga nej till Antonio Conte, men istället anställa Ralf Rangnick.
Med Antonio Conte hade Man Utd absolut fått en bättre manager, en manager i världsklass, och med Antonio Conte som manager är jag inte helt säker men ändå ganska övertygad om att Man Utd faktiskt hade spelat i Champions League nästa säsong. Men det hade också kommit med risken att fungera som ännu en placebo, som ännu en ursäkt för Man Utd att låtsas som om klubbens strukturella problem inte existerar.
Visst är det något av en hail mary, det är många om som faktiskt måste bli verklighet för att detta verkligen ska vara den nystart för Man Utd många nu hoppas. Att Rangnick säger dessa saker är väldigt viktigt men självfallet inte tillräckligt, Man Utd måste därefter agera och besluta utifrån dessa slutsatser. En klubb som systematiskt i tio år gjort fel saker på fel sätt måste plötsligt börja göra rätt saker på rätt sätt.
Allt man kan säga om den saken är att det för närvarande åtminstone finns positiva tecken kring detta, vilket inte riktigt har funnits förut. Man Utd har en VD som i alla fall inte verkar rädd eller blyg för att rensa bland Man Utds gamla skelett. Organisationen för fotboll ser ut att börja tas på allvar och framför allt hållas isär från det kommersiella, vilket varit ett extremt tydligt problem förut.
Brister i personal och i organisation börjar lyftas fram och lämna klubben och ny personal anställs. En klubb som vill göra rätt saker på rätt sätt måste naturligtvis börja med att ha rätt personer på rätt plats. Vid sidan av Erik ten Hag som ny manager har Man Utd även börjat ombemanna sin fotbollsorganisation. Man Utd har en lång väg kvar att vandra men ser åtminstone ut att ha börjat ta de första stegen längs denna väg.
Nödvändigt för att kunna åtgärda sina problem är att först medge att dessa problem faktiskt existerar. Man Utd har spenderat väldigt mycket pengar de senaste tio åren men framför allt, och kanske betydligt mer dyrbart, spenderat just dessa tio år på att ständigt förneka att dessa problem faktiskt existerar, än hellre att faktiskt på något genuint sätt göra något åt dem.
Ralf Rangnick har gett Man Utd vetskapen och insikten om sina problem och deras omfattning, liksom viljan att se dem, föra fram dem i solljuset, uttrycka dem i ord och börja ta tag i dem i handling. Följaktligen finns det för första gången på flera år inte bara en känsla av optimism runt Man Utd, utan faktiska goda skäl för sådan optimism. Detta trots att spelet och resultaten just nu är förutsägbart bedrövliga.
Skadeglada supportrar till Liverpool och Arsenal som ägnat den senaste veckan åt att gotta sig åt hur Man Utd enligt dem håller på att implodera har med andra ord helt missbedömt läget. För det första är de minst fem år försenade med den analysen, Man Utd har imploderat sedan länge och vad vi ser nu är bara följderna av detta. För det andra verkar de helt ha missat effekten av Rangnicks ord och Man Utds beslut.
Vad nu detta betyder för kvällens nominella stormatch mellan Man Utd och Chelsea på Old Trafford är högst oklart. Det är, som vi har sett de senaste veckorna, två lag som nog i realiteten redan är klara med sina säsonger.
:::
Inga 30,000 Eintracht Frankfurt-supportrar på London Stadium ikväll misstänker jag. Men jag antar att det beror på att West Hams supportrar till skillnad från för många av Barcelonas supportrar faktiskt går och tittar på lagets hemmamatcher.
:::
Väldigt intressant match och semifinal i sin helhet mellan Leicester och Roma i Europa Conference League. Kommer bli en taktisk prövning mellan två lag och två managers som borde ha rätt bra pejl på varandra. Båda lagen blandar och ger den här säsongen.
José Mourinhos gameplan går helt säkert ut på att oavgjort i första matchen är ett bra resultat för dem. Brendan Rodgers och Leicester gameplan bör nog bygga på det motsatta, nämligen att de nog gjorde klokt i att vinna kvällens match på King Power.
Mourinho brukar kunna vara cynisk i sådana här sammanhang, Rodgers anklagas ofta för att vara lite soft och naiv. Blir det så och kommer detta fälla avgörandet?
:::
En av två saker jag önskar mig så här i slutet av den här säsongen är hur som helst West Ham mot Rangers i Europa League-final!