Är det sexism att tycka att Emma Hayes borde coacha herrfotboll?

Bara under de senaste veckorna har Emma Hayes firat en Double med Chelsea, som alltså vann både Super League och FA-cupen. Då var detta ändå en i det avseendet mer blygsam säsong än förra säsongen då Chelsea vann en inhemsk Treble och dessutom spelade sig hela vägen till Champions League-finalen. Hayes har vunnit ligan med Chelsea fyra av de fem senaste åren och därtill vunnit ytterligare ett antal cuptitlar.

Alltså är det kanske inte att undra på att det då och då, här och där, från lite olika håll har börjat frågas om inte Emma Hayes borde vara redo eller aktuell att faktiskt ta över som manager för ett herrlag. Exempelvis gick det rätt tunga rykten om att detta skulle vara på väg att hända när AFC Wimbledon för något eller några år sedan plötsligt befann sig utan manager och på jakt efter en ny manager.

Emma Hayes tog för all del död på de ryktena rätt snabbt och brutalt. AFC Wimbledon befann sig i botten av League One vid den tidpunkten och Hayes frågade sig själv och sin omgivning tämligen retoriskt varför hon skulle vilja vara manager för ett lag i botten av League One när hon nu var manager för ett lag med idel världsstjärnor, landslagsspelare, ligavinnare och Champions League-spelare.

Här finns emellertid en annan fråga, som hon själv antyder utan att därför säga rent ut klokt nog, nämligen om det faktiskt är sexistiskt att tycka att Emma Hayes borde coacha herrfotboll.

JA, vore helt säkert svaret om det bygger på någon slags föreställning att herrfotboll vore per automatik överordnad damfotbollen. Att det med andra ord skulle vara ett steg uppåt och framåt i karriären för Emma Hayes att lämna Englands överlägset bästa damlag de senaste fem åren för att bli manager för exempelvis AFC Wimbledon, ett bottenlag i League One, numera ett lag i League Two. Då är det sexistiskt!

JA, vore garanterat svaret om det bygger på attityden att damfotboll är värdelös eller åtminstone inte har alls samma värde som herrfotbollen. De som tycker just detta, och vi vet ju tyvärr att det är många som tänker på det här sättet, skulle så klart aldrig ens få för sig att säga herrfotbollen, utan för dem är det ju bara fotbollen. Damfotbollen är så att säga inte riktig fotboll för dem.

Företrädare och förespråkare för damfotbollen har betonat andra mer institutionella perspektiv på frågan. De påpekar att damfotbollen är under utveckling och därför mår bra av att behålla sina ledande gestalter som kanske framför allt Emma Hayes, inte tappa eller riskera att tappa dem till herrfotbollen. Huruvida ett annat mer eller mindre reflekterat synsätt på detta är att se som sexism är kanske inte helt glasklart.

Visst är det en klurig fråga, och det är kanske viktigt att poängtera att t ex sexism inte nödvändigtvis måste vara något slags medvetet ställningstagande. Många gånger handlar det om för givet tagna föreställningar vi inte ens tänker på att vi bär omkring på i bagaget. Vilket gör problemet så svårt att ens prata om och än mindre faktiskt försöka förändra. Folk känner sig väldigt lätt anklagade och blir defensiva.

Jag ska själv villigt medge att jag var en av dem som tyckte det faktiskt lät rätt spännande när Emma Hayes ryktades som AFC Wimbledons nästa manager. Liksom att jag kort därefter kände mig rätt förlägen när Emma Hayes avrättade just den idén tämligen klart och koncist, samt när både en och annan påpekade det lätt orimliga i att se AFC Wimbledon som ett logiskt steg uppåt i karriären för Hayes.

Ändå skulle jag vilja hävda att det faktiskt är fullt möjligt att tycka att Emma Hayes borde bli manager i AFC Wimbledon, eller manager för något herrlag egentligen vilket som helst i den engelska fotbollen, utan att det därför behöver vara sexism. Detta just för att en stor del av den väldigt framträdande sexismen inom fotbollen bygger på tänkesättet att så att säga hålla fotbollen och damerna åtskilda. Separate but equal helt enkelt.

Därför hade det funnits ett enormt representationsvärde i att se Emma Hayes, eller vilken som helst kvinnlig manager, ta över ett engelskt herrlag. Det hade blurrat gränserna, utmanat föreställningarna och kittlat fantasin, det hade tagit oss ett steg närmare att radera den där osynliga åtskillnaden mellan fotboll och damfotboll som så många klamrar sig fast vid för att hävda det enas större värde över det andra.

Det är självfallet inte Emma Hayes skyldighet att axla det ansvaret, och göra något som helst annat än det hon själv vill, tycker är roligast, viktigast, mest givande och vad hon är mest intresserad av att göra. Men det går att vara en varm och genuin förespråkare för den engelska damfotbollen, och damfotbollen i stort, och just därför gärna se Emma Hayes ta klivet in i herrfotbollen. Det måste inte vara sexism.

Någon form av sexism är det emellertid när det både här och där i några av de vanligaste grabbiga fotbollspoddarna sägs saker som att det inte är några mästerskap den här sommaren. Håll ögonen på EM under större delen av juli!

För andra klubbar kan det ju vara så att planering och förberedelse för nästa säsong innebär ett behov av förändring och förnyelse, i det här fallet att byta manager. Så kan självfallet vara fallet i olika grad och utsträckning för olika klubbar. Förändring kan många gånger vara både jobbigt och kostsamt både i fråga om tid och pengar, därför kan det många gånger vara något som dessa klubbar undviker.

Några klubbar kommer kanske inte ha något eget val i frågan. Vilket i så fall handlar om de klubbar vars managers väljer att själva sluta eller byta klubb. Ett möjligt om än kanske inte särskilt troligt exempel skulle kunna vara Tottenham, om vi för någon sekund leker med tanken att det kanske ändå ligger något i allt snack om att Antonio Conte skulle vara på gång att byta klubb. Förra sommaren drabbade ju detta Everton t ex.

Men den här måndagslistan ska inte ta upp de klubbar som kan komma att tvingas behöva byta manager utan försöka lista de klubbar som i stigande ordning behöver eller borde byta manager.

(8) Aston Villa

Den här är måhända lite elak och kommer naturligtvis inte ske, inte minst eftersom Steven Gerrard kom mitt under den nyss avslutade säsongen. Men att hamna åtta på den här listan antyder kanske att behovet att byta manager inte behöver vara särskilt stort.

Där finns dock redan rätt motiverade frågetecken om Gerrard verkligen har lyckats göra Aston Villa bättre, men man måste självfallet ge honom mer tid att visa den saken, eller om man är lite mer elakt lagd, ge honom mer rep att hänga sig själv med.

Aston Villa har däremot höga ambitioner och det saknas inte managers med höga ambitioner. Gerrard har helt säkert höga ambitioner han också, men hans främsta idé att göra verklighet av dessa verkar vara att värva gamla Liverpoolstjärnor som Coutinho och Suarez.

(7) Leicester

Brendan Rodgers är nu ganska långvarig i Leicester och det känns i någon utsträckning som att toppen så att säga är både nådd och passerad. Den gångna säsongen har varit ett ganska tydligt fall bakåt jämfört med tidigare säsonger för Leicester.

Där finns den uppenbara höjdpunkten för Leicester med vinsten i FA-cupen förra säsongen. Men i övrigt känns Rodgers år med Leicester väldigt mycket som Rodgers, en manager som lyckats ta Leicester nästan hela vägen fram, men bara nästan.

(6) Arsenal

Ett vanligt narrativ mot slutet av och efter säsongen är att femteplats på något sätt var en framgång för Arsenal, något de skulle vara väldigt nöjda med. Det är en fullständigt absurd tankegång för en klubb av Arsenals storlek.

Man måste kunna se och uppskatta framstegen utan att därför blunda för det faktiska utfallet, och tvärtom naturligtvis.

Det finns en förhoppning om att Arsenal är på väg att bli ännu bättre, men det finns också väldigt goda skäl att undra över hur mycket bättre Arsenal faktiskt kan bli med Mikel Arteta. Särskilt med andra managernamn tillgängliga.

(5) Wolves

Den här är tuff för Wolves inledde verkligen den här säsongen väldigt starkt. Och hade det fortsatt ungefär i den riktningen så hade det rimligtvis varit aktuellt att prata om Bruno Lage som en kandidat till säsongens manager.

Men säsongen fortsatte inte i den riktningen. Wolves resultat dalade av något alldeles förskräckligt och lagets spel kändes alltmer trött och uddlöst. Bruno Lage själv har börjat ägna sig alltmer åt att rikta pikar mot de egna spelarna. Tveksamt om detta är hållbart.

(4) Everton

Everton håller sig kvar i Premier League och Frank Lampard är managern som räddade dem kvar i Premier League? Nja, jag har redan tidigare utvecklat varför jag anser det vara ett fullständigt felaktigt narrativ.

Everton är ett av ligans sämst skötta och underpresterande fotbollslag, och detta var något som accelererade snarare än avtog med Lampard. Everton behöver en riktig manager att utveckla laget, inte en manager vars främsta merit är att han heter Lampard.

(3) Southampton

Bloggade för ett litet tag sedan om Southampton som ligans mest anonyma lag och känslan med Ralph Hasenhüttl som manager är att Southampton helt enkelt står stilla utan att komma någonstans.

Southampton har stagnerat under Hasenhüttl runt vilken det verkar ha börjat uppstå en slags institutionell trötthet. Tre år är en lång tid i dessa sammanhang och Hasenhüttl har inte visat sig kapabel att göra Southampton bättre, bara gradvis sämre.

(2) Leeds

På sätt och vis är kanske detta rätt elakt givet att Jesse Marsch kom till Leeds rätt långt in på denna säsong. Han har inte haft någon större möjlighet att verkligen göra något avtryck med sina idéer på laget. Men kanske är problemet det avtryck han hunnit göra.

Det skulle alltid vara svårt att ersätta Marcelo Bielsa så klart. Men Marsch har inte gjort det lättare för sig både med ett och annat klumpigt uttalande, och med i alltför hög utsträckning ge intryck av att försöka imitera Ted Lasso.

Kanske är det där bara ett första intryck, och som sagt har situationen inte varit alldeles enkel för Marsch, men första intryck kan vara svåra att skaka av sig och om Leeds spelare och supportrar har bestämt sig kan det vara svårt att reparera.

(1) Burnley

Well, duh! Burnley har ju lyckats med konststycket att redan sparka Sean Dyche utan att därefter ersätta honom med någon ny manager. Resultaten från början var kanske för bra och tiden för kort för att det skulle vara meningsfullt för Burnley.

Mike Jackson har gjort det bra efter att ha klivit upp från U23-laget men det var också lite som väntat ett övergående fenomen. Erfarenheten säger att den här typen av interna lösningar sällan blir särskilt bra över lite längre sikt. Burnley behöver en ny manager!

Är en manager framgångsrik med Nottingham Forest kanske jämförelserna med Brian Clough är om inte oundvikliga så åtminstone ofrånkomliga, managern som under fem magiska år tog Nottingham Forest från nedflyttningsstrid i andra divisionen till ligatitel och två raka Champions League-vinster. Särskilt när egentligen ingen annan manager har varit framgångsrik i Nottingham Forest sedan Brian Clough var manager.

Nu är det för all del svårt att föreställa sig samma typ av berättelser eller beteenden börja snurra runt Cooper som snurrade och fortfarande snurrar runt Clough. Cooper är en annan typ av manager och en annan typ av person, och den engelska fotbollen är så klart något helt annat nu än vad den var för 40-50 år sedan när Clough var dess främsta, mest karismatiske och kanske även eccentriske företrädare och förebild.

Vad Steve Cooper ändå verkar ha lyckats med, som är något som folk fortfarande många år senare pratar om som en av Brian Cloughs främsta kännetecken, är att ha återskapat den familjära atmosfären runt Nottingham Forest. Både Cooper själv och Nottingham Forest som spelare och som lag har byggt en relation inte bara till klubben utan kanske lika mycket till staden Nottingham och människorna där.

Vilket kanske är särskilt viktigt för en klubb som Nottingham Forest, som fastän klubben har en stor historia ändå i både själ och hjärta är en relativt liten klubb. Sådana klubbar är i högre utsträckning beroende av att ha staden och samhället i ryggen. Så har inte alltid varit fallet de senaste 10-20 åren för Nottingham Forest, men så har verkligen varit och är fallet för Nottingham Forest den här säsongen.

Här finns en många gånger bortglömd aspekt med detta att ha kontinuitet och stabilitet på managerposten. Ofta pratas det om något som ger laget ett lugn och en trygghet att utvecklas över längre sikt. Mindre ofta pratas det om hur mer långsiktiga relationer av det slaget gör det mer möjligt att känna en större gemenskap med klubben, både som samhälle och som supportrar.

Någon sådan gemenskap har varit svår att hitta i Nottingham Forest under de senaste cirka 20 åren. Och ett kännetecken för Nottingham Forest under dessa 20 år har också varit en ständigt snurrande svängdörr på managerposten. Managers har kommit och gått och mycket sällan varit där mer än något år. Några mer långsiktiga relationer med Nottingham Forest har varit svåra att skapa.

Nu är Steve Cooper själv inte precis långvarig som Nottingham Forests manager, han anställdes ju i september. Men han verkar åtminstone ha insett vad många av hans företrädare inte insett alls på samma sätt, nämligen att relationerna och gemenskapen med staden, samhället och med människorna runt klubben är viktiga eller nödvändiga för klubbens framgång.

Mark Crossley, en av Nottingham Forests veteraner säger så här: ”This has been the problem at Forest, all the managers in 20 odd years. You can’t have success without continuity and stability. He [Cooper] has embraced everything about the history and Brian Clough, he lives in the city, he speaks to the fans, he knows people by their first names. It’s so important that you keep someone like this, to take not only the club forward, but the city as well.”

Som vanligt är det ju med sådana här beskrivningar inte bara intressant vad man så att säga menar att Steve Cooper faktiskt har gjort, utan underförstått därmed även vad tidigare managers inte har gjort. Men mycket av det som Crossley pratar om är ju en fråga om både klubbens och stadens kultur, och det verkar onekligen som om Cooper förstått detta bättre och värderat detta högre än flertalet av sina företrädare.

Kanske är det just därför inte särskilt märkligt att många av Nottingham Forests supportrar nu tycker att klubben borde ge Cooper ett tioårskontrakt. Vilket man kanske får värdera mer utifrån dess andemening än dess rent intellektuella innehåll. Men Nottingham Forests supportrar har även visat sin uppskattning och gemenskap under säsongen på City Ground, som kokat på ett sätt den inte gjort på många många år.

Även Wembley kokade den här kvällen. Nottingham Forest är tillbaka i Premier League för första gången på 23 år, för första gången sedan millennieskiftet. Och ska vi prata om varför Nottingham Forest tar sig tillbaka till Premier League, så visst kan vi prata om Steve Coopers taktiska mästardrag, och visst kan vi prata om lagets många skickliga spelare som Brennan Johnson, Jack Colback, James Garner, Joe Worrall, Keinan Davies med flera.

Men Nottingham Forest har haft taktiskt skickliga managers förut, och Nottingham Forest har haft skickliga spelare och starka spelartrupper förut. Detta är inte unikt för just detta Nottingham Forest. Vad som däremot är unikt för detta Nottingham Forest, något som Nottingham Forest har saknat ända sedan Brian Cloughs dagar, är just denna kultur i klubben, denna gemenskap med staden och denna familjära atmosfär.

Om någon frågar mig vad som var viktigast för Nottingham Forest att ta sig tillbaka till Premier League så är det just denna kultur och gemenskap. Och om någon frågar mig vad som kommer vara viktigast för att hålla Nottingham Forest kvar i Premier League så blir svaret exakt detsamma. Nottingham Forest är en klassisk engelsk klubb, men en relativt liten sådan klubb, men också med en väldig historia.

Med vinsten på Wembley har Nottingham Forest plötsligt även öppnat dörren till en väldigt spännande framtid.

Nottingham Forest har varit utanför Premier League i 23 år nu. En väldigt lång tid för vad som mycket väl kan anses vara en av Englands mest meriterade fotbollsklubbar. Kanske inte i antalet titlar men definitivt sett till vilka titlar. Bara fyra andra engelska klubbar har vunnit Champions League, bara tre andra engelska klubbar har vunnit Champions League flera gånger, bara en annan engelsk klubb har vunnit två Champions League i rad.

Nottingham Forest har inte varit på Wembley på 30 år. Den gången var det Ligacupfinal som Nottingham Forest förlorade mot Man Utd. Då var Brian Clough fortfarande manager för Nottingham Forest. Samma Brian Clough som alltså vunnit både ligan och Champions League med Nottingham Forest över tio år tidigare. Ändå kanske Clough vid den tidpunkten hade varit Forests manager alldeles för länge.

Om Steve Cooper hade man möjligtvis kunnat säga det rakt motsatta, även om det inte kommer finnas någon anledning att säga det om Nottingham Forest vinner playoff-finalen mot Huddersfield. Men det finns ett rätt starkt case för att Cooper har varit Forests manager under för kort tid, och att om Forest anställt Cooper redan inför säsongen så hade Nottingham Forest redan varit uppflyttade till Premier League.

Huddersfield och Carlos Corberán kommer inför den här playoff-finalen säkert ha rätt goda skäl att känna ungefär på samma sätt som Man City och Pep Guardiola har känt med Liverpool, nämligen att alla älskar Nottingham Forest! Nästan alla neutrala hoppas säkert på Nottingham Forest till Premier League. Skälet till det är exakt samma som för Liverpool, nämligen respekten och romantiken som Forests framgångar skapat.

Naturligtvis har även Huddersfield sin både stolta och framgångsrika historia. Men det är självfallet ingen som längre lever som var vid liv och medvetande under Huddersfields stolta 1920-tal. Om det mot förmodan ändå skulle finnas någon så måste denne alltså vara en bra bit över 100 år gammal nu. Dessutom var det ju inte så många år sedan som Huddersfield ändå spelade i Premier League.

Här finns så mycket att uppskatta med Nottingham Forest och med att ha dem tillbaka i Premier League. Den klassiska, nästan heliga arenan i City Ground med dess många gånger fantastiska och elektriska atmosfär. Uppkäftiga unga spelare i form av Brennan Johnson, Djed Spence, James Garner med flera. Lojala långkörare som Jack Colback, Lewis Grabban, Joe Worrall etc. Profiler som målvakten Brice Samba.

Nottingham Forest tvingades gå genom skärselden för att ta sig till Wembley. Sheffield United i semifinalen gav dem ett extremt tufft test, både fotbollsmässigt och mentalt. Ett Forest som vid flera tillfällen tidigare vikt ned sig i avgörande lägen tappade en till synes trygg 3-1-ledning på hemmaplan och tvingades till straffsparkar. Kan den upplevelsen, och att ha gått vinnande ur den, hjälpa Forest på Wembley?

Målvakten Brice Samba blev Nottingham Forests stora hjälte på City Ground mot Sheffield United. Kanske något oförutsett givet att ett förvisso skämtsamt elakt omdöme om honom är att han inte gjort en enda räddning under hela säsongen. En smula elakt givet att han gjorde åtminstone två bra räddningar bara mot Sheffield United. Men i straffläggningen räddade han tre av Sheffield Uniteds straffar.

Sambas shithousery under straffläggningen höll dessutom Chiellininivåer. Samba drog medvetet ned på tempot mellan och inför straffarna. Inför första straffen tror jag han höll Oliver Norwood stekandes i sin egen ångest i närmare fem minuter. Därefter var det ett ständigt studsande, pekande, stirrande och allmänt uppförande. Onekligen fungerade det, ännu en spik i kistan för åsikten att straffar är enbart ett lotteri.

Känslan är hur som helst i och med detta att kanske har Nottingham Forest till slut även det som de kanske har saknat många gånger förut, nämligen hårdheten och tuffheten att faktiskt vinna. Andra gånger kanske inte Brice Samba hade hållit på så där. Forest spelade i själva verket rätt dåligt i semifinalen på City Ground och spelarna såg ärligt talat ut att må precis lika dåligt som Man Citys spelare gjorde i Madrid för några veckor sedan.

Ändå lyckades Forests spelare samla ihop sig, inte falla samman, och till slut alltså ändå vinna semifinalen mot Sheffield United. Rimligtvis måste Nottingham Forest kunna dra stor styrka från detta, för så värst mycket jävligare än så kan det inte gärna bli på Wembley idag. Det finns ett rätt bra case för att Nottingham Forest redan har tagit sig igenom den jävligast tänkbara situationen i detta playoff.

Alltså skulle man kunna vara ursäktad om man möjligen känner att det finns något förutbestämt med Nottingham Forest den här säsongen och inför den här matchen. Att Forest bara ska vinna och ta sig tillbaka till Premier League. Värdet i detta för Forest kan självfallet uttryckas i pengar, och kanske inte minst i vad dessa pengar betyder för Forests framtid och ambitioner. Men för Nottingham Forest vore det naturligtvis värt mycket mer än så.

23 år sedan Nottingham Forest senast spelade i Premier League, 30 år sedan Nottingham Forest senast spelade på Wembley, har nu Nottingham Forest alltså möjligheten att på Wembley ta sig tillbaka till Premier League. Vad vore det värt för Nottingham Forest? Det vore fullständigt ovärderligt!

NEJ, rent objektivt! Liverpool har vunnit båda de engelska cuperna den här säsongen, och de har kommit extremt nära att vinna både ligan och Champions League, vilket så klart i sig är en bedrift. De har spelat ännu en Champions League-final. De har pressat ett väldigt starkt Man City ända in i sista ligaomgången. Anser man att detta är att misslyckas, även för en klubb som Liverpool, så har man totalt tappat omdömet.

JA, rent subjektivt! Även om det faktiskt inte är ett misslyckande kommer det självfallet kännas som ett misslyckande. Det är ligan och Champions League som räknas i första hand och Liverpool har nesligen förlorat båda två. Kanske är det framför allt, och inte bara för att det nu är färskast, Champions League som smärtar, för Liverpool är ett bättre lag än Real Madrid, det här var en match de så att säga skulle vinna.

Svårt att tänka sig att måndagens planerade bussparad genom Liverpool inte kommer präglas av dessa subjektiva känslor. Visst finns det skäl att fira den här säsongen, och helt säkert kommer man nog försöka hålla goda miner både från spelare, ledare och från supportrar, men det kommer ofrånkomligen finnas en del ånger över allt det man också hade kunnat få fira men nu inte får fira.

Jürgen Klopp utsågs under veckan som gick till säsongens manager i engelsk fotboll. Ett beslut som både gick att applådera och att ifrågasätta. Helt säkert ett beslut som inte precis lär ha uppskattats av Pep Guardiola och de ljusblå, som ju ägnat den senaste månaden åt att beklaga sig över hur alla älskar Liverpool och Klopp. Onekligen är detta någon slags vatten på deras kvarn.

Att vinna Champions League hade definitivt rättfärdigat det där beslutet. Nu blev det inte så. Där många under veckan har räknat fram att Jürgen Klopp med sina fyra Champions League-finaler är en av världens mest meriterade managers i det avseendet, endast Carlo Ancelotti har fler, så misstänker jag att dessa inte kommer vara lika pigga på att räkna ut att Klopp även förlorat betydligt fler Champions League-finaler än övriga.

Vad vi såg i den här finalen var ett märkligt blekt Liverpool. Och det berodde knappast på någon makalöst neutraliserande insats av Real Madrid. Allt gick långsammare än vanligt för Liverpool i den här matchen, varje moment tog en eller några sekunder längre än det normalt brukar göra. Kroppsspråk och mimik hos Liverpools spelare och ledare, Klopp bland dem, kändes inte positivt, varken inför eller under matchen. Där saknades den vanliga energin.

Visst kommer det nog gå att statistiskt visa att Liverpool var det bättre laget i den här finalen, och det var de förmodligen också även om man väljer att titta med sina ögon och inte enbart med räknestickan. Men av de fyra matcher i Champions Leagues slutspel som Real Madrid har vunnit utan att vara det bättre laget, så var finalen mot Liverpool onekligen den match där detta minst var fallet, den match där de så att säga behöver be minst om ursäkt.

Det var ärligt talat ingen särskilt bra final, ingen särskilt bra match. Det var två lag som i huvudsak var väldigt försiktiga. Detta kändes som en vettig och fullt förutsägbar matchplan för Real Madrid så klart. Men inte som en riktigt lika vettig och förutsägbar matchplan för Liverpool. Någon bra matchplan var det hur som helst inte. Mentala monster eller ej, den här gången kändes Liverpool mer rädda för att förlora än sugna på att vinna.

Liverpool har spelat tre cupfinaler den här säsongen och gjort noll mål på dessa tre matcher. Visst är det lite tillfälligheter med i det spelet men är det verkligen bara tillfälligheter?

Liverpool får nu slicka sina sår under några dagar men måste sedan börja titta framåt mot framtiden och mot nästa säsong. Man City har redan tagit några väldigt stora kliv mot att ytterligare stärka sina positioner. Liverpool börjar samtidigt befinna sig i ett läge där de faktiskt måste börja förnya sig, i synnerhet offensivt. Det rycks i både Mohamed Salah och Sadio Mané t ex, som även börjar komma uppåt i åren.

Under Jürgen Klopp har Liverpool lyckats med bedriften att förbättra sig för varje år som gått, vilket är en bedrift givet att Klopp nu befunnit sig i Liverpool under sju år. Frågan som Liverpool nu måste brottas med är om att de kan fortsätta förbättra sig, det vill säga om de till och med kan bli bättre än så här. Ska det alls vara möjligt så får inte den här säsongen ses som någon slags höjdpunkt, slutpunkt eller kulmen.

Definitivt har inte Liverpool råd att vara nöjda med den här säsongen. Vilket däremot inte är detsamma som att säga att den har varit ett misslyckande, i alla fall inte objektivt. Subjektivt kan det naturligtvis kännas som ett misslyckande.

Om vi bortser från det rent skämtsamma med det där så är det naturligtvis i sig en rätt uppenbar invändning mot Guardiolas påstående. Alla älskar alldeles uppenbart inte Liverpool i engelsk fotboll, det finns en mängd supportrar till Man Utd och ett antal andra klubbar som nog snarare har det som någon slags nationalsport att tvärtom hata Liverpool och allt de står för.

Utan att ha brytt mig om att göra någon mer systematisk undersökning går det ändå att se vissa mönster i vad man ser på twitter och andra sociala medier bland supportrar, via olika fankonton med mera. Och vad gäller titelstriden i ligan så inte är det då Liverpool som dessa supportrar och halvofficiella fankonton vill se vinna istället för Man City. Det kan sägas samma sak fast i mindre utsträckning gällande Champions League.

Vad gäller andra länder och ligor verkar det ofta vara någon slags självklarhet att man i det europeiska cupspelet håller på lag från de egna ligorna. När t ex Real Madrid mötte Man City var det tämligen absurt nog en hel del från helt andra klubbar, från helt andra regioner i Spanien, som av någon anledning höll alla tummar som fanns för Real Madrid för att detta på något sätt skulle bevisa att La Liga fortfarande var bäst.

Det dumma med den tankegången behöver inte ältas ännu en gång. Poängen är snarare att så där fungerar det inte riktigt inom den engelska fotbollen. Möjligen för att vi redan i betydligt högre utsträckning är övertygade om att Premier League är  den bästa ligan och därför inte har samma behov av bekräftelse. Men kanske framför allt för att vi tenderar att mer hålla enbart på våra egna klubbar, inte länder, och inte ligor.

Alltså ska vi nog inte räkna med att det är så väldigt många utöver Liverpool själva som kommer sitta och hoppas att Liverpool vinner Champions League ikväll. Även om det nog kan vara ganska splittrat på många håll, inte minst eftersom Real Madrid knappast är den mest älskade klubben. Åtminstone kan nog följande sägas, att om Liverpool skulle förlora ikväll så kommer det definitivt inte råda någon brist på skadeglädje över den saken.

Uppfattningen att alla älskar Liverpool är alltså minst sagt överdriven. Det speglar som jag ser det snarare en besvikelse att inte alla älskar eller möjligen respekterar Man City och Pep Guardiola på riktigt samma sätt eller i samma utsträckning. Det där tror jag för övrigt inte är någon oviktig distinktion. För även om långt ifrån alla älskar Liverpool så tror jag väldigt många i någon mening ändå respekterar Liverpool.

Vad beror då detta på?

Ett enkelt men ändå väldigt generellt svar är att Liverpool ända sedan deras dominans av engelsk fotboll inleddes för cirka 50 år sedan i hög grad har förkroppsligat det bästa med den engelska fotbollen, eller åtminstone allt det bästa som den engelska fotbollen har velat se i sig själv. Klubben som jobbat långsiktigt och lojalt utifrån tydliga värderingar och i någon mening alltid djupt rotat i den engelska fotbollens sociala mylla.

Men Liverpool var en klubb som faktiskt inte bara sa allt det där, det var en klubb som också verkligen var allt det, det vill säga allt det bästa med engelsk fotboll. När Liverpool var bäst så var även engelsk fotboll bäst. Och det allra mest konkreta, påtagliga och tydliga uttrycket för det var självfallet Liverpools fyra Champions League-titlar under sju år mellan slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.

Nottingham Forest och Aston Villa hängde med det där tåget och adderade ytterligare tre Champions League-titlar under dessa år, men det var Liverpool som visade vägen och som ledde vägen. Den engelska fotbollen representerades i världen först och främst av Liverpool, kanske till och med i ännu högre än av Englands landslag. Ibland kanske på ont, som i samband med Heysel, men överlägset oftast enbart på gott.

Ingen annan engelsk klubb har vunnit lika många Champions League-titlar som Liverpools sex titlar. Ingen annan engelsk klubb är ens i närheten och Liverpool har vunnit nästan hälften av alla titlar som engelska lag vunnit. Man Utd borde ha vunnit fler och vara närmare i det avseendet, men har sin respekt genom att ha släpat engelsk fotboll ut i Europa till att börja med, och dessutom vara först att vinna Champions League.

Svårare än så behöver det kanske inte vara. Liverpool har sin speciella särställning och respekt i engelsk fotboll i hög utsträckning på grund av lagets framgångar i förmodligen framför allt Champions League. Det är med andra ord en särställning och en respekt som Liverpool har förtjänat under många och långa år. Om Man City och Pep Guardiola känner att de inte har samma ställning och respekt så är därför förklaringen rätt enkel.

Utöver Liverpools hittills sex Champions League-titlar har ju klubben dessutom spelat och förlorat ytterligare tre Champions League-finaler – 1985, 2007 och 2018. Vilket självfallet adderar till deras story i Champions League och i europeisk fotboll genom åren. Den stora frågan inför kvällen är naturligtvis om 2022 adderar till Liverpools antal vunna Champions League-titlar eller till Liverpools antal förlorade Champions League-finaler.

För Liverpool är detta naturligtvis en speciell Champions League-final på flera olika sätt, inte minst givet kvällens motståndare Real Madrid. Arguably den enda klubben med en stoltare europeisk historik än Liverpool och med något av en större vinnarkultur just i Champions League än Liverpool. Men också samma Real Madrid som under vad som bara kan ses som rätt kontroversiella former besegrade Liverpool i 2018-finalen.

Mohamed Salah har inte gjort någon hemlighet av att han just av det skälet väldigt gärna möter just Real Madrid, och man måste förmoda att han inte är ensam om den saken i Liverpool. Faran för Liverpool blir så klart att man förlorar fokus på grund av något slags upplevt behov av hämnd och revansch. Liverpool behöver självklart hålla koll på att det är betydligt viktigare att vinna matchen än att besegra Real Madrid.

Liverpool går, till skillnad från förra finalen, in i den här Champions League-finalen som rätt klara favoriter mot Real Madrid, helt enkelt i kraft av att vara det bättre fotbollslaget av de två. Men det behöver som vi vet inte betyda särskilt mycket med just detta Real Madrid, där ju exakt samma sak kunde sägas både på förhand och i efterhand om i tur och ordning PSG, Chelsea och Man City.

Att Real Madrid ens spelar den här Champions League-finalen är mer eller mindre ett mirakel, men just denna mirakulösa natur av Real Madrids väg till finalen har skapat en känsla av oundviklighet och ödesbestämdhet att Real Madrid helt enkelt bara ska vinna Champions League den här säsongen, att Real Madrid inte kan förlora. Och kanske är Real Madrids viktigaste vapen att de förmodligen måste ha börjat tro detta själva.

Mentala monster är alltså Real Madrid för närvarande. Mentala monster har även Liverpool beskrivits som, och beskrivit sig själva som. Ikväll kommer den beskrivningen att ställas inför sitt slutliga test och kanske sitt största prov.

Vi har Port Vale som under långa stunder av säsongen har befunnit sig på League Twos automatiska uppflyttningsplatser, men föll därifrån under slutet av säsongen och endast med nöd och näppe ens räddade sig till playoff. Väl där förlorade Port Vale den första semifinalen mot Swindon Town med 1-2 och det var nog både en och annan som tyckte det såg rätt mörkt ut.

James Wilson, den förre Man Utd-talangen, kvitterade emellertid tidigt för Port Vale i den andra matchen hemma på Vale Park. Semin mot Swindon skulle gå till straffar där Port Vale tidigt missade två straffar samtidigt som Swindon satte sina. Det såg ut att vara kört för Port Vale, men som Darrell Clarke sa efter matchen, att det verkar inte som om Port Vale kan förlora.

Swindon bommar tre straffar samtidigt som Port Vale slutar missa sina straffar. Totala scener på Vale Park som alltså inom loppet av bara några minuter gick från fullständig uppgivenhet till total eufori. Tyvärr, vilket verkar vara alltför vanligt i engelsk fotboll just nu, var det både en och annan av supportrarna på plats som inte hanterade det hela särskilt bra utan började bråka med Swindons spelare och ledare.

Mansfields resa den här säsongen är en helt annan. De har istället utgått från botten av tabellen där de faktiskt låg näst sist i League Two efter 14 matcher. Mansfield gick mellan mitten av augusti till slutet av oktober utan att vinna en enda ligamatch och tog under den tiden bara fem poäng. Där och då var det sannerligen ingen som vågade drömma om Wembley, men här är alltså Mansfield nu.

I semifinalen besegrade Mansfield ett hårt kämpande Northampton. En 2-1-seger hemma på Field Mill krattade manegen för en hård och oviss retur borta på Sixfields. Väl där svarade Mansfield för en heroisk försvarsinsats och en väldigt stark lagmoral när de inte bara lyckades hålla nollan utan till och med vinna matchen. Manager Nigel Clough prisade det hårda arbete som vann Mansfield matchen, och tagit dem till Wembley.

Mansfield och Port Vale, två lag som alltså i någon mening vägrar att förlora, eller i alla fall se sig besegrade den här säsongen. Men nu är det självfallet per definition så i ett playoff att något måste ge vika. Någon av Mansfield eller Port Vale kommer att stå där på Wembley under lördagen som vinnare, vilket betyder att någon av dem måste stå där som förlorare.

Mansfield och Port Vale är tämligen likvärdiga när det kommer till försvarsspelet. Inget av lagen har något enastående starkt försvarsspel i sig utan deras defensiva styrkor ligger i att förhindra motståndarna från att komma till målchanser, vilket de gör genom eget bollinnehav och ett samlat försvarsspel. Inget av lagen är direkt kända för att ta några större risker ute på planen.

Vi ser däremot en rätt tydlig skillnad i de båda lagens anfallsspel. Mansfield är betydligt bättre på att skapa chanser, där de var ett av seriens bästa lag under säsongen, men enbart något bättre än genomsnittet på att göra mål på dessa chanser. Port Vale däremot skapar inte alls lika många chanser, tvärtom är det bara fem lag i serien som skapar färre än dem per match, men Port Vale är samtidigt League Twos mest effektiva lag.

Är detta något som möjligen ger Port Vale en edge i lördagens playoff-final? Båda lagen är alltså förhållandevis bra på att hålla motståndarna borta från målchanser, men Port Vale är alltså betydligt bättre på att göra mål på de förhållandevis få målchanser de ändå är vana vid att skapa. En intressant statistik är att Port Vale under säsongen gjort 67 mål, men har ett xG om 54,8 mål, vilket är League Twos överlägset högsta ”positiva” skillnad.

Mycket av fokus under lördagen kommer naturligtvis med all rätt ligga på Champions League-finalen och på Liverpool. Men passa på att ladda upp, fördriva tiden eller bara rent allmänt kyla ned nerverna genom att ratta in League Two-finalen mellan Mansfield och Port Vale på klassisk engelsk starttid och på klassisk engelsk fotbollsmark.

Många ställde sig frågande till varför Liverpools supportrar buade åt den brittiska nationalsången, liksom varför de buade åt Prins William som ju var på plats som brukligt är i samband med FA-cupfinalen. Några var självfallet väldigt kritiska till det hela utan att riktigt vilja bekymra sig om att ta reda på mer. Boris Johnson, detta dallrande politiska svettberg, försökte vinna billiga poäng genom att kalla det för en ”great shame”.

Det sista framställdes som någon form av lavett till Jürgen Klopp som något tidigare framfört den ändå inte helt okontroversiella uppfattningen att det kanske vore värt att fundera en sekund på orsakerna till att Liverpools supportrar buar. Man måste förmoda att Johnsons uttalande var tänkt som någon form av tillrättavisning så var det i så fall en tillrättavisning vare sig Klopp eller någon annan brydde sig så värst mycket om.

Varför buar då Liverpools supportrar åt God Save The Queen? Nationalsången och kungahuset har kanske inte i sig självt gjort Liverpool något, men hela deras funktion i samhället är ju som symboler och för Liverpool symboliserar de etablissemanget, den sociala och politiska eliten, bevarandes och befästandes det klassystem som under många år varit så skadligt på alla sätt inte minst just Liverpool som stad och folk.

Oavsett om det än har handlat om skadliga sociala reformer, om medvetna prioriteringar och nyliberalt Thatchersnack om ”managed decline”, eller organiserat förfall på ren svenska, om ökande arbetslöshet och fattigdom, med naturliga följder för brottslighet, vård, skola, omsorg och så vidare. Eller om det handlat om smutskastning, medvetna lögner och cover-ups för att undfly samhällets ansvar för Hillsborough.

Lojalitet är självfallet något som måste gå i båda riktningar. Varför skulle Liverpools supportrar visa någon som helst form av lojalitet med viktiga symboler för det brittiska samhället när detta brittiska samhället så grovt och under så lång tid har visat absolut ingen lojalitet med dem? Om Boris Johnson haft någon som helst skam i kroppen hade det varit meningsfullt att fråga honom vad som egentligen är the greater shame.

96 eller 97 av Liverpools supportrar dog i Hillsborough beroende på hur man väljer att räkna, men flera skadades så klart fysiskt eller psykiskt och och många fler drabbades naturligtvis indirekt som vänner och anhöriga. De har aldrig fått någon ursäkt, aldrig någon rättvisa, utan tvärtom tvingats leva under årtionden med lögner, orättvisor, smutskastning och skitsnack. Såren har aldrig riktigt fått läka.

”Always the victims!”, ”ni mördade era egna fans”, ”The Sun was right, you’re murderers!” är några exempel på sådant som fortfarande och regelbundet sjungs på engelska läktare när Liverpool spelar fotboll. En del ser säkert det där som någon slags acceptabel banter, vilket däremot inte ursäktar något alls. Det sjungs nidvisor om hungriga barn och familjer i Liverpool, men det skamliga är att Liverpools supportrar buar åt nationalsången?

Kritikerna menar så klart att det hela är djupt opatriotiskt och respektlöst och att buande åt nationalsången minsann borde förbjudas. Mer patriotiska är de alltså inte än att de gärna slänger varje tanke om yttrandefrihet på skräphögen, en av viktigaste och vackraste principer som landet trots allt är byggt på. Men det här är självfallet samma typ av människor som t ex pratar om ”marxism” när fotbollen protesterar mot rasism.

Varför Liverpools supportrar buar åt FA:s Abide With Me är kanske inte riktigt lika självklart för den oinsatte. En del menar att det mest var någon slags missförstånd, att det så att säga buades åt den också i rena farten. Andra menar att FA knappast är några darlings i Liverpool de heller, att de tvärtom i många avseenden svek Liverpool i samband med just Hillsborough. FA gjorde sig istället till en del av etablissemanget.

Visst kan det finnas skäl att misstänka att i alla fall några av Liverpools supportrar på plats buar mer av performativa skäl än av rent genuina skäl, det vill säga man buar så att säga för att ska buas. Liksom det kanske förtjänar att påpekas att det inte alltid buats i denna grad och i denna utsträckning, och att detta har ökat de senaste åren. Men det har varit långt ifrån icke förekommande.

Men att ifrågasätta Liverpools supportrars kollektiva orsaker och motiv för att bua nationella symboler är i bästa fall okunnigt, i värsta fall något helt annat. Att ifrågasätta Liverpools supportrars rätt att bua nationella symboler är direkt odemokratiskt. Rätten att protestera är central i varje form av demokratiskt samhälle, även om det självfallet är en rätt som måste utnyttjas med omdöme.

Bör det ingå i detta omdöme att respektera de sångare och artister som framträder på Wembley för att framföra God Save The Queen och Abide With Me? Buandet drabbar naturligtvis även dem och riskerar så klart göra vad som kanske är ett av deras finaste ögonblick till rätt jobbiga upplevelser. Men inte heller de som kritiserar Liverpools supportrars buande har ju haft dessa personer i åtanke.

Det brukar sägas att den enes terrorist är den andres frihetskämpe och det ligger nog mycket i den saken. På samma sätt kan självfallet vad som för vissa är ett respektlöst och opatriotiskt buande åt den brittiska nationalsången och det brittiska kungahuset, för andra vara ett rop för respekt, för rättvisa, för jämlikhet och för lika värde, ett rop mot hunger, mot fattigdom och mot förfall.

Man kan så klart tycka det är skamligt att Liverpools supportrar buar. Man kan även tycka att det är mycket mer skamligt varför Liverpools supportrar anser sig vilja bua. Så länge det buas av rätt skäl går det inte att ha några meningsfulla invändningar.

Andra med rödvita färger har valt att förklara Tottenhams Champions League-plats med att de har Harry Kane och Heung-Min Son, och att med två sådana spelare är det ju alls inget märkligt med att Tottenham går till Champions League, underförstått i och med att Arsenal saknar sådana spelare i offensiven. Lite märkligt då det från samma håll tidigare sagts sådant som att Tottenhams spelartrupp helt enkelt inte duger och så vidare.

Det mesta med där känns helt enkelt helt utfallsbaserat och i väldigt hög utsträckning agendastyrt. Vad man förmodligen skulle kunna säga är väl att både Tottenham och Arsenal, och för all del även Man Utd, naturligtvis har spelartrupper med kvalitet nog att ta sig till Champions League. Så att börja leta efter förklaringen till varför ett lag lyckas och andra lag misslyckas just där leder kanske inte väldigt långt.

Vill man spetsa till det en smula skulle man kanske kunna säga, eller åtminstone påstå, att enda anledningen att det blev en så långdragen strid om Champions League-platsen är att Tottenham velade med att anställa Antonio Conte redan i somras och istället halvt om halvt kastade bort första tredjedelen av säsongen med Nuno Espirito Santo. Om Conte hade varit manager från start hade Tottenham varit klara bland de fyra långt tidigare.

Som alltid med påståenden kan det ju vara så att det finns ett antal lägen mellan 0% och 100% i vilken grad de faktiskt stämmer. Men i det här specifika fallet skulle jag säga att det i alla fall ligger en bra bit över 50%. Dito måste man nog ändå säga med att Arsenal ändå har gjort vissa tydliga framsteg den här säsongen, och därmed var mer kapabla nu än vad de varit tidigare säsonger att verkligen ta fajten hela vägen.

Vad är det då som gör att Tottenham går till Champions League?

Bättre manager

Antonio Conte är en erkänd, etablerad och erfaren världsmanager. Tillräckligt så för att två tredjedelar av en säsong med honom som manager ska vara mer värt än hel säsong med Mikel Arteta, Ole-Gunnar Solskjaer eller Ralf Rangnick som manager.

Med Conte fick Tottenham ett helt nytt fokus och en helt ny drive. Harry Kane som innan dess hade sett rätt uppgiven ut fick plötsligt ny kraft. Möjligen även lite ny motivation efter en lång sommar.

Conte gjorde också Tottenham tuffare. Laget hade sina uppgångar och nedgångar men där t ex både Man Utd och Arsenal förlorade stort i båda sina bortamatcher mot Man City och Liverpool så tog Tottenham fyra poäng av sex möjliga.

Detta möjliggjordes av en kombination av den taktiska rigiditet och höga krav som Conte gett Tottenham genom sin personlighet och närvaro. Man Utd har saknat både och och Arteta kanske mer det ena än det andra.

Heung-Min Son

Riktigt så lätt som att säga att Tottenham går till Champions League för att de har den och den spelaren är det självfallet inte. Men det kan inte heller blundas för det stora jobb och jättevärde som Son har för Tottenham.

Son har självfallet varit en av Tottenhams bästa och viktigaste spelare med Conte som manager. Frågan är däremot om det inte varit ännu mer värdefullt för utfallet att det var Son som i mångt och mycket gjorde att Tottenham plockade poäng även innan Conte.

Om Son inte varit den spelare han är så hade Tottenham sumpat betydligt fler poäng under perioden med Nuno Espirito Santo som manager, och då hade förmodligen avståndet i poäng upp till fjärdeplatsen varit för stort för Tottenham att hämta in.

Erfarenheten

Alla känner så klart till uttrycket spursy. Det vill säga det där att Tottenham kommer att klanta till det om de bara får chansen till det. Den här gången var det väl däremot mer Arsenal som var spursy, och Tottenham som tog fram vinnarvanan.

Tottenham har i någon mening så att säga börjat vänja sig vid att ta sig till Champions League, generellt sett under de senaste fem-sex åren. Det är onekligen vad som skulle kunna anses vara Mauricio Pochettinos bidrag, fastän många hävdar att han aldrig lyckades med något.

Alltså är det kanske inte så väldigt märkligt att när säsongen går in i de avgörande matcherna så är det Tottenham som håller sig kalla, kliniska och plockar hem poängen, samtidigt som t ex Arsenal börjar fumla, snubbla och fatta väldigt dåliga beslut.

Tottenham har varit här förut som det brukar heta, Arsenal har inte varit det. Och då pratar vi naturligtvis om lagen i relativ nutid, det vill säga de senaste fem-sex åren. Något annat är heller inte särskilt relevant.

Rub of the green

Nu ska självfallet inte den här förklaringen överbetonas, många gånger är det ju dessutom så att bra lag skapar sin egen tur. Men man ska heller inte blunda för att både en och annan marginal gick Tottenhams väg i slutet av säsongen.

Spelschemat?

Gary Neville gjorde ju en liten grej av att Arsenal förlorade på att de fick bortamatchen mot Tottenham flyttad från januari tror jag det var tills nu i slutet av säsongen. Att detta kostade Arsenal i båda matcherna mot Tottenham och mot Newcastle.

Det där påståendet väckte naturligtvis omedelbart motstånd och ivriga protester. Det gjordes både den ena och andra poängen om hur poäng tappats tidigare, hur andra lag tappat poäng, antalet dagar mellan matcherna i andra lägen och så vidare.

Lite missar man därmed den egentliga poängen. Egentligen är det inte så mycket en fråga om hur spelschemat i sig påverkar resultaten i de där matcherna, utan hur matcherna i sig förändrades på grund av ett annat spelschema.

Tottenham går nu in till sin hemmamatch mot Arsenal med den absoluta vetskapen att de måste vinna för att kunna ta sig till Champions League. Matchen får därmed en cupkaraktär som den inte haft på samma sätt i t ex januari.

Kanske hade detta påverkat, kanske inte, det enda vi vet är att vi inte riktigt kan veta.

Om sedan Arsenal hade fått spela mot Newcastle utan att ha en tung förlust mot just Tottenham i ryggen några dagar tidigare, hade detta varit bättre för deras skallar i den matchen?

Sedan finns det helt säkert något slags intresse för vissa att försöka skapa något slags synden straffar sig själv-narrativ gällande det där att Arsenal myglade med Covidreglerna och fick matchen mot Tottenham uppskjuten.

Man ska alltså inte göra för stor sak av det, men heller inte kategoriskt strunta i den.

Fjärdeplatsen och Champions League-platsen förlorades i realiteten under två tuffa bortamatcher i slutet av ligaspelet, mot Tottenham och mot Newcastle. Att förlora den typen av matcher behöver inte betyda särskilt mycket, det kan bokstavligt talat hända även de bästa lagen. Vad som däremot var väldigt oroväckande både för Arsenal och för Mikel Arteta var sättet Arsenal förlorade dessa båda matcher på.

Det blev aldrig några täta matcher, det blev aldrig några tajta matcher. Arsenal blev mer eller mindre överkörda i båda matcherna, kanske i synnerhet i den andra matchen mot Newcastle, och i situation efter situation antingen vek Arsenals spelare ned sig eller fattade väldigt dåliga beslut det ena efter det andra. Istället för att vara bäst när det gällde som mest så var Arsenal som sämst när det gällde som mest.

Efter matchen mot Tottenham gjorde Mikel Arteta stor sak av att skylla på domaren, vilket möjligen skulle kunna ses som ett sätt att skydda sina spelare inför den minst lika viktiga matchen några dagar senare mot Newcastle. Men efter matchen mot Newcastle hade Arteta ingenting alls att skylla på, och verkade mest oförstående över vad som egentligen hade hänt ute på planen.

Granit Xhaka, en av lagets mer seniora spelare, sparade knappast på vare sig ord eller krut efter den matchen. Han säger något i stil med att om vissa spelare inte ville spela matchen mot Newcastle, så borde de stanna hemma. Vilket är ett rätt tufft angrepp på en eller flera spelare i det egna laget. Xhaka kan för all del ha rätt i vad han säger, men som Carragher och Neville i studion påpekade var Xhaka själv en av spelarna som vek ned sig.

Frågan är nu vad detta betyder för Arsenals nästa säsong och närmaste framtid. Inget Champions League för Arsenal betyder som vanligt att det blir svårare både att behålla spelare och att värva spelare. Åtminstone sådana spelare man helst av allt vill behålla eller värva. Frågan kan även ställas så här: Om inte Arsenal tog sig till Champions League den här säsongen, vad säger då att de kommer lyckas nästa säsong, eller nästa?

Förutsättningarna för Arsenal att ta sig till Champions League den här säsongen var närmast optimala, eller åtminstone så goda de någonsin kommer vara för Arsenal. Visst var Man City, Liverpool och i hög utsträckning även Chelsea som väntat alldeles för starka och lade beslag på tre av Champions League-platserna. Inget att säga om det. Men den fjärde Champions League-platsen var onekligen up for grabs.

Alla andra potentiella konkurrenter om den fjärde Champions League-platsen hade väldigt svaga säsonger. Tottenham inledde som sömngångare och strulade till det rejält med anställningen av Nuno Espirito Santo som blev helt misslyckad. Man Utd hade en närmast katastrofal säsong under först en lam anka i form av Ole-Gunnar Solskjaer och därefter en tämligen uppgiven andra halva av säsongen med Ralf Rangnick.

Leicester, Wolves och Everton har haft vad som nog bara kan beskrivas som svaga säsonger, i vissa fall kanske till och med väldigt svaga säsonger. Både Wolves och Everton har brottats med förändring och turbulens. Egentligen det enda laget som gjorde en bättre säsong nu än förra säsongen, eller åtminstone en lika bra säsong, är West Ham som länge slogs om den där Champions League-platsen.

Ändå lyckas Arsenal alltså bara sluta femma. Visst måste man se framstegen som Arsenal har gjort, som flera har påpekat. Men man måste också kunna se det oroväckande i det där, för så värst mycket bättre chans att ta sig till Champions League lär inte Arsenal få än vad de har fått den här säsongen. Ändå tog Arsenal alltså inte den chansen. Frågan är om de får samma chans någon fler gång.

Liverpool och Man City kommer fortsätta vara formidabla även nästa säsong, och de kommande säsongerna inom överskådlig närtid så att säga. Där ryker i någon mening två av Champions League-platserna. Om köpet går igenom finns alla skäl att anta att Chelsea under Thomas Tuchel kommer fortsätta vara ett väldigt starkt lag, med potential att faktiskt bli ännu bättre.

Tottenham kommer närmast garanterat att vara betydligt bättre och jämnare nästa säsong med Antonio Conte som manager, och med ett lag som gjort en hel försäsong med Conte, och med de investeringar detta medför i spelartruppen. Man Utd har varit stundtals parodiskt dåliga den här säsongen av flera olika skäl, men i det ligger även att de rimligtvis måste kunna antas bli bättre nästa säsong.

Här har vi fem klubbar som samtliga kommer ge lika starka eller ännu starkare kamp om de fyra Champions League-platserna. Men Arsenals utmaningar stannar inte där. Bakom dem kommer ett helt gäng med andra klubbar att vilja ha ett ord med i laget. Newcastle inte minst kommer sikta väldigt ambitiöst. West Ham, Leicester, Everton, kanske även Aston Villa med flera kommer vilja ha sitt att säga till om i den här striden.

Rubrikens fråga kan förefalla en aning banal. Naturligtvis kan Arsenal bli bättre med Mikel Arteta i absolut mening. Men det betyder ju inte att Arsenal automatiskt blir bättre med Arteta i relativ mening, vilket till slut är vad som betyder något i konkurrensen med övriga klubbar och i tabellen. Det handlar alltså inte bara om att Arsenal ska bli bättre, utan om att Arsenal måste bli bättre än ett tillräckligt stort antal andra lag.

Visst måste man ta med i beräkningen att även Arsenal självfallet kan bli bättre nästa säsong än vad de varit denna säsong, också i relativ mening. Arsenal har bland annat, som många också påpekat, ett ungt och lovande lag med ligans lägsta snittålder. Redan där finns självfallet potential för förbättring. Men, vilket Arsenal borde veta bättre än de flesta klubbar, är inte att bli äldre nödvändigtvis samma sak som att bli bättre.

Arsenal kan naturligtvis köpa nya spelare till laget och bli bättre på så vis. De har som påpekats kanske inte haft den där självklara målskytten i laget den här säsongen. Men att värva spelare av rätt kaliber blir inte precis lättare utan Champions League-fotboll, och när det pratas om att värva Gabriel Jesus för en bit över £60m så är jag inte säker på att Arsenal därmed får den där självklara målskytten.

Rent taktiskt kan man självfallet tänka sig att Arsenal bara kan bli bättre och starkare nästa säsong. Här finns sannerligen potential för utveckling. Samtidigt ser vi taktiska brister i dagens Arsenal som om de inte har fixats till under två och en halv säsong med Mikel Arteta som manager så känns det inte precis som en självklarhet att dessa brister plötsligt kommer vara åtgärdade nästa säsong.

Arsenal är naturligtvis bra nog att kunna sluta fyra eller bättre nästa säsong. Problemet för Arsenal är bara att där finns minst fem-sex andra klubbar som är minst lika bra eller ännu bättre som kan säga exakt samma sak. Vilket har varit fallet den här säsongen och kommer vara fallet i ännu högre utsträckning nästa säsong.

Lite hårt kan tyckas givet att Burnley ändå befunnit sig i Premier League de senaste sex åren, och under de senaste tio åren befunnit sig mer i Premier League än utanför Premier League, samtidigt som Leeds befunnit sig 16 långa år utanför Premier League och bara alldeles nyss kom tillbaka. Men sant är så klart också att Burnley alltid någon mening har känts som en udda fågel i Premier League, och även gärna framställt sig som så.

Förra gången Burnley åkte ur Premier League, för åtta år sedan, så tog de sig omedelbart tillbaka till Premier League. Men även om Mike Jackson sa i intervjun efter matchen mot Newcastle att det måste vara Burnleys ambition även den här gången, så är det kanske inte jättemycket som tyder på att så kommer bli fallet. Burnley är inte riktigt samma klubb nu som de var för åtta år sedan.

Framför allt är det självfallet det ekonomiska som bekymrar. Ägaren ALK har finansierat köpet av klubben genom att skuldsätta den, och har varit nästan cyniskt tydliga med att om Burnley åker ur Premier League så kommer de tämligen kvickt och omgående casha hem £65m, som råkar vara en stor del av köpesumman. Att man väljer att göra så beror så klart på att Burnley bara har några år med fallskämsbetalningar.

Snarare än att försöka investera i spelartruppen och sikta på uppflyttning, som klubbar som åkt ur Premier League brukar kunna göra, så kommer Burnley alltså istället behöva reglera klubbens skuld till den egna ägaren. Samtidigt måste Burnley naturligtvis börja rensa i spelartruppen för att i högre utsträckning kontrollera kostnader och anpassa dem till lägre intäktsnivåer. En dålig kombination för att ta sig tillbaka till Premier League.

Men varför åker då Burnley ur Premier League?

En vinst på 22 matcher

Jag är lite oklar på vad rekordet är i detta avseende, men med en enda vinst på sina första 22 matcher måste Burnley ändå ligga i närheten av ett sådant rekord. Det tog Burnley tio matcher att vinna sin första match, och ytterligare elva matcher att vinna sin andra.

Det där är självfallet inte bra nog om man vill hålla sig kvar i Premier League. Även om Burnley är relativt bra på att slita till sig en poäng både här och där så måste man också vinna matcher i någorlunda regelbunden omfattning.

Bristande målskytte

Talande på något sätt att Chris Wood, fastän han bara spelade halva säsongen för Burnley, ändå är kvar som en av lagets topp tre målskyttar den här säsongen. Burnley har helt enkelt gjort alldeles för få mål.

Ett målsnitt om under ett mål per match brukar normalt sett vara nedflyttningssiffror, och det är siffror som Burnley med 34 mål definitivt motsvarar. Samtliga tre nedflyttade lag har väsentligt färre gjorda mål än alla andra lag i ligan.

Burnley har gått mållösa från 16 av lagets ligamatcher den här säsongen, det vill säga nästan halva säsongen. Det är naturligtvis alldeles för många matcher för att detta ska kunna kompenseras på ett bra sätt i övriga matcher.

Beslutet att sälja Chris Wood till Newcastle i januari var ett väldigt märkligt beslut utifrån rent fotbollsmässiga termer, Wout Weghorst började rätt bra men tappade snabbt, även om Burnley inte precis glänste med målskyttet innan januari heller.

Men Burnley blev av med en bevisad målskytt i Premier League som tveklöst hade kunnat vara tungan på vågen under säsongens sista matcher. Att sälja Wood till Newcastle, som då var ett annat lag i nedflyttningsstriden, sände även väldigt trista signaler.

Trunkerat spelschema

Inget lag i ligan var mer Covid-drabbat än Burnley i ligan den här säsongen, uttryckt i antalet matcher som blev uppskjutna och tvingade att spelas senare. Ett tag hade Burnley sex matcher som låg och släpade.

Någon gång ska däremot matcherna spelas och då blir det naturligtvis att matcherna istället spelas närmare slutet av säsongen. Detta gav naturligtvis Burnley ett väldigt tufft spelschema under en period av säsongen då de absolut hade vunnit på mer vila mellan matcherna.

Självfallet kan man tycka att det finns ett visst oturselement i denna orsak, och det stämmer nog till viss del. Samtidigt är det kanske inte bara en tillfällighet när en klubb specifikt får så mycket problem med Covid-utbrott jämfört med andra klubbar.

Rutinerna lär helt enkelt inte ha varit på topp, eller åtminstone inte på par med andra klubbar i Premier League. Här är det lätt att låta en och annan fördom om just Burnley som stad spela in, det känns liksom inte som en tillfällighet att detta händer just där.

Ett gammalt lag

Burnley har varit ligans äldsta lag, både på pappret och som det också har känts, på planen. Och för ett lag som baserat sina framgångar på en fysisk fotboll med runt 40% av bollinnehavet är inte detta en bra sak. Burnley tappade sin edge.

Ashley Barnes, Ashley Westwood, Ben Mee, Jack Cork, Jay Rodriguez, Aaron Lennon, Phil Bardsley, Johann Berg Gudmundsson med flera, alla är spelare som har passerat sin prime för åtminstone några år sedan. Burnley har inte investerat, inte förnyat sig och inte föryngrat sig.

Det var med andra ord kanske bara en tidsfråga innan verkligheten kom ikapp Burnley.

Märkligt managerskifte

Med åtta matcher kvar av säsongen sparkades Sean Dyche. Ett extremt märkligt beslut tyckte nog de flesta, en extremt märklig timing tyckte säkert alla. Dyche var ju på något sätt Burnley för väldigt många.

Ändå var det väl nästan på väg att gå vägen. Burnley tog tio poäng på sina första fyra matcher utan Dyche, och då såg det ju verkligen ut som om Burnley ändå skulle klara sig kvar i Premier League.

Effekten visade sig dock kortlivad, med en enda poäng på de fyra sista matcherna, och med detta får man kanske intrycket att uppryckningen mest var en omedelbar reaktion på förändringen snarare än en produkt av en mer systematisk förbättring.

Självfallet är det många som med facit på hand anser sig bekräftade i sin uppfattning att det var dumdumt att sparka Dyche. Vad jag däremot ser i helhetsbilden är att det dumma nog snarare var att inte byta ut Dyche långt tidigare, kanske redan innan säsongen.

Burnley tog elva poäng, alltså en tredjedel av sin poängskörd, under den sista femtedelen av säsongen, alltså de sista åtta matcherna. Burnleys poängsnitt sköt alltså dramatiskt i höjden efter Burnleys beslut att sparka Dyche.

På något sätt var det talande att Burnley aldrig ersatte Sean Dyche, annat än med Mike Jackson som den interna lösningen. Elakt uttryckt kan man alltså säga att Burnley verkar ha tyckt att ingen manager var bättre än Dyche som manager.

Det har varit frostigt mellan Dyche och Burnleys klubbledning under en längre tid, och det sträcker sig även tillbaka till Burnleys tidigare klubbledning. Även om det inte är svårt att tänka sig att frostigheten tilltagit under Burnleys nya ägare.

Att säga vad som har pågått internt i Burnley är väldigt svårt utan att ramla ned i total spekulation för att inte säga skvaller. Men det finns inget med Burnleys säsong, från start till mål, som visar på en klubb som mår särskilt bra, på en klubb i harmoni. Tvärtom.

Burnleys prestationer under Dyche har dippat de senaste åren, det är inte isolerat till den här säsongen. Kombinerat med vad som kan beskrivas som det rent personkemiska borde nog Burnley ha dragit i spaken för managerbyte långt tidigare än de gjorde.

Vad utfallet hade blivit om Burnley faktiskt gjort det kommer vi aldrig få veta. Vad vi kan säga är att det däremot hade varit betydligt mer spännande än det Burnley vi fått se den här säsongen, och har sett de senaste säsongerna.

Kanske till och med ett bättre Burnley?

Utan något engelskt eller ens något brittiskt lag i Europa Conference League-finalen är det kanske inte alldeles lätt att hitta något att skriva om den. Samtidigt har ju Roma minst sagt både en och annan engelsk koppling, utan att alls för den sakens skull behöva vara särskilt långsökt. Här hittar vi Man Utd-flyktingen Chris Smalling, här hittar vi Arsenallånet Ainsley Maitland-Niles och här hittar vi inte minst Tammy Abraham.

Just Tammy Abraham har väl gjort något som ändå får kallas för succé i Roma och i Serie A den här säsongen. Lagets klart främsta målskytt, med 15 mål i ligaspelet och ytterligare nio mål i det europeiska cupspelet, många gånger dessutom viktiga och avgörande mål för Roma. Ännu ett rätt bra argument för engelska spelare som har svårt att etablera sig bland Premier Leagues storklubbar att våga söka sig till andra länder och ligor.

Men kanske är det ändå José Mourinho själv som är den mest tydliga engelska kopplingen i denna Europa Conference League-final, så portugis han ändå är. Mourinho är och kommer naturligtvis alltid vara särskilt förknippad med engelsk fotboll, det var så att säga där som han faktiskt blev den speciella managern. Och visst märks det också att det är i engelsk fotboll som Mourinho känner sig allra mest som hemma.

Mourinho har tillbringat det mesta av sin tid som manager i engelsk fotboll och i några av de absolut största klubbarna. Det var enorma framgångar med Chelsea i två olika rundor och därefter betydligt mer begränsade framgångar med först Man Utd och därefter med Tottenham. Både efter Man Utd och efter Tottenham fanns det goda skäl att undra om Mourinho kanske ändå hade gjort sitt i engelsk fotboll.

Den typen av funderingar hade sina olika orsaker. En sådan orsak var att Mourinho helt enkelt inte längre verkade ha något att ge engelska klubbar på den här nivån, han hade inte längre samma framgångar och hans fotboll räckte inte längre till på samma sätt som förut, han började uppfattas som omodern. En annan orsak var en tilltagande trötthet på Mourinho som personlighet, ständigt konfliktsökande och ofta egentjänande.

Under det senaste året har Mourinho åtminstone delvis kommit att omvärderas en aning givet kanske framför allt Man Utds besvär, och möjligen men i mycket lägre utsträckning Tottenhams besvär. Framför allt har många noterat att vad Ralf Rangnick nu har sagt om Man Utd framför allt den senaste månaden stämmer väldigt väl överens med sådant som Mourinho sa när han var Man Utds manager, som då sågs som ”mobbning” etc.

Något ligger det helt säkert i det där, José Mourinho pratade absolut inte bara dumheter när han var Man Utds manager. Det kunde varenda människa med ögon själva se när de såg Man Utd under de där åren, och kanske ännu mer under åren därefter. Samtidigt fanns där alltid den där gnagande känslan med Mourinho till skillnad från Rangnick, att han sa dessa saker mer för att rentvå sig själv än för att hjälpa Man Utd.

Hur som helst kanske det även kan vara aktuellt att omvärdera det där huruvida José Mourinho fortfarande har något att ge engelsk fotboll, eller kanske samma sak fast formulerat på ett annat sätt, om det fortfarande finns en plats i engelsk fotboll för José Mourinho?! Tröttheten på Mourinho börjar kanske avta, absense makes the heart grow fonder och så där, och Mourinhos metoder beror kanske också en del på sammanhang.

Att någon av de engelska superklubbarna skulle komma knackandes på Mourinhos dörr och be om dennes tjänster är kanske att glömma. I Chelsea, Man Utd och i Tottenham har han nog redan gjort sitt så att säga, och av olika skäl går det inte riktigt att föreställa sig att Arsenal, Liverpool eller Man City skulle anställa Mourinho inom något som ens liknar överskådlig framtid. Varför skulle då Romas manager vilja flytta till England?

Just den synpunkten hade jag kanske förstått lite bättre om José Mourinho hade varit manager för Juventus, Milan eller Inter, det vill säga någon av de klassiska italienska storklubbarna, och som normalt sett och regelbundet krigar om scudettos och att spela i Champions League. Roma är en stor klubb på sitt eget sätt, men har aldrig riktigt varit en klubb som annat än undantagsvis konkurrerar på den nivån.

Och om vi tar Romas position i klubbhierarkin i Serie A och så att säga översätter den till Premier League så hittar vi ett koppel av klubbar som ändå skulle kunna tänkas vara intresserade av José Mourinhos tjänster och där Mourinhos metoder fortfarande skulle kunna visa sig väldigt värdefulla. Här pratar vi om klubbar som t ex Everton, West Ham, Aston Villa, Leicester, möjligen Leeds, möjligen Newcastle, möjligen Wolves.

Hade Sunderland spelat i Premier League hade jag kanske räknat upp även dem, men vem vet, det kanske blir aktuellt tidigare än vad någon kanske just nu anar. Ingen av dessa klubbar är naturligtvis klubbar i England som vi normalt sett associerar med José Mourinho, men tiderna förändras naturligtvis, och Mourinho gör inte längre anspråk på att vara en manager för Europas absoluta superklubbar.

Som vi ser betyder inte detta att Mourinho sitter och surar. Kan Mourinho hitta sådan glädje i att ta sig till Europa Conference League-final med Roma måste man tro att han även skulle kunna hitta en fullt likvärdig glädje i att ta någon av de stora engelska klubbarna, även om det inte är någon av de engelska superklubbarna, och få den att börja käfta uppe i toppen av tabellen och om de europeiska cupplatserna.

José Mourinho har ju alltid varit bäst som den uppkäftige rebellen som ska slåss med etablissemanget. Då är det naturligtvis också en sådan klubb han ska ha. Och Mourinho har ju alltid varit bäst och trivts bäst i engelsk fotboll. Det är naturligtvis därför där han ska vara!

Mot vilket sådana som jag brukar invända att betydligt viktigare, definitivt mer avgörande, är hur Man City faktiskt använder sina pengar, och därefter kvaliteten i klubbens scouting och rekrytering liksom därefter lagets taktiska system tillsammans med coachingen av spelarna. Det finns inga stora hemligheter bakom Man Citys framgångar, de gör helt rätt saker på helt rätt sätt och har gjort så under en längre tid.

Mer givande blir därför kanske att inte fråga sig varför Man City vinner ligan utan istället fråga sig varför Liverpool inte vinner ligan. Även Liverpool är självfallet en klubb som under lång tid har gjort helt rätt saker på helt rätt sätt. Även Liverpool är för övrigt en klubb som investerat stora pengar i sin spelartrupp. Ändå är det Man City som lyfter Premier League-bucklan oftare än inte, och som lyfter den i år.

Så varför vinner inte Liverpool ligan?

Luis Diaz

Luis Diaz har varit en av Liverpools bästa spelare under våren, det är i själva verket svårt att komma på någon januarivärvning som haft en mycket tydligare betydelse för sitt lag som Diaz, så det blir underligt att säga att Liverpool inte vann ligan på grund av honom.

Liverpool vinner inte ligan inte för att de hade Luis Diaz under våren, utan för att de inte hade Diaz under hösten. Hade Liverpool haft Diaz under hela säsongen, inte bara halva, så hade mycket väl den här ligan kunnat sluta annorlunda.

Nu finns det alltid en risk med sådana där resonemang, klubbar värvar så klart spelare när de värvas och det lönar sig föga att sitta och ägna sig åt helt hypotetiska resonemang om vad som hade hänt om bara.

Det var samtidigt ingen större hemlighet redan inför säsongen att Liverpool ändå hade något slags behov av att fräscha upp sin anfallslinje och få in lite ny energi och lite nya idéer där. Kanske hade Liverpool behövt agera mer kraftfullt innan säsongen.

Att kontrollera ledningar

Under våren har både Man City och Liverpool, men kanske i ännu högre utsträckning, beskrivits som någon slags vinstmaskin, ett lag med närmast total kontroll över sina matcher. Men så var inte riktigt fallet under framför allt hösten.

Liverpool har tagit ledningen i 32 ligamatcher den här säsongen. Under våren, alltså efter jul- och nyårsfotbollen, har Liverpool tagit ledningen i totalt 15 matcher och i dessa matcher tagit maximala 45 poäng. De har alltså där inte tappat en enda poäng.

Under hösten var det däremot en annan visa. Totalt tog Liverpool då ledningen i 17 matcher, men lyckades bara vinna tolv av dem. Fem av dessa matcher tappade Liverpool poäng i, och där försvann totalt tio poäng för Liverpool.

Jämför detta med Man City som under höstsäsongen tog ledningen i exakt lika många matcher som Liverpool, utan att tappa en enda poäng, och som totalt under säsongen tappat endast två poäng i matcher där de väl tagit ledningen.

Särskilt dyrbart blir det självfallet för Liverpool att vid två tillfällen även tappa 2-0-ledningar den här säsongen, mot Brighton hemma och mot Chelsea borta. Även den svängiga 3-3-matchen mot Brentford spelar in i detta mönster.

Givet ovanstående punkt om Luis Diaz är det kanske ingen större tillfällighet att våren blev bättre än hösten i detta avseende. Även Thiago Alcantara har blivit bättre ju längre säsongen har gått och även detta kan spela in.

Inte vunnit toppmatcherna

Liverpool har å ena sidan inte förlorat en enda toppmatch den här säsongen, det vill säga matcher mot något av lagen på de fyra bästa platserna; Man City, Chelsea och Tottenham. Men Liverpool har å andra sidan heller inte vunnit någon av dessa matcher.

Det är sex matcher där Liverpool alltså har blivit av med tolv möjliga poäng. Att jämföras med Man City som å ena sidan förlorat två matcher fler än Liverpool men även vunnit två matcher fler, och därmed tagit två poäng mer än Liverpool i dessa matcher. Två poäng som hade flippat titelstriden.

Tappet mot Tottenham

Bara för några veckor sedan spelade Liverpool alltså oavgjort hemma på Anfield mot Tottenham, och tappade där två väldigt viktiga poäng i titelstriden. Allt annat lika, märk väl, är ju detta två poäng som svänger hela titelstriden.

Hade Man City tappat poäng mot West Ham om de inte haft den buffert i tabellen som Liverpools poängtapp mot Tottenham gav upphov till? Det är omöjligt att säga, men West Ham hade självfallet oavsett vilket varit en väldigt tuff bortamatch.

Varför Liverpool sedan inte lyckades vinna mot Tottenham på Anfield går att diskutera, det är naturligtvis alltid lätt att överdriva mönstren i detta. Tottenham är ett mycket bra lag och hade som bekant vunnit borta också mot Man City.

Vad man kan konstatera är att Liverpool såg trötta och långsamma ut i den matchen och hade väldigt svårt att hitta eller skapa offensiva ytor. Här valde Jürgen Klopp som bekant att skylla på Tottenhams sätt att spela fotboll, men lite får de även titta i spegeln.

Det är naturligtvis lätt hänt och fullt förståeligt, det är så att säga det som är en av de stora svårigheterna med sådana här treblar och quadruplar, att det blir så många matcher på så många fronter att någon eller några matcher ofrånkomligen blir lite tröttare.

Liverpool hade inte vunnit ligan om de bara hade vunnit mot Tottenham, men de hade i så fall definitivt ställt Man City inför en betydligt mer besvärlig situation inför slutomgångarna.

Poängtappet mot Tottenham gav Man City möjlighet att snubbla utan att falla.

Kanske skulle man kunna vända på det och tänka att det ändå finns väldigt mycket man skulle kunna säga om Man Citys fantastiska fotboll och framgångar. Många verkar vilja rycka på axlarna åt deras bedrifter som om de nästan inte var något värda, som om det bara är något naturligt givet Man Citys resurser och förutsättningar. Men självfallet ligger det mycket mer bakom dem än så.

Pep Guardiola ägnade en försvarlig del av säsongens sista veckor åt att bygga upp en rejäl så kallad siege-mentalitet, att verkligen försöka fostra vi mot dem-kulturen runt Man City. På sätt och vis förståeligt. Dels var det kanske något Man City behövde efter farsen mot Real Madrid och de återstående matcherna i ligan. Dels var det så klart ett sätt att hantera eller möjligen förekomma kritiken mot honom själv.

Guardiola drog onekligen fram alla greatest hits på den listan, och det har väl mer eller mindre varit taget rätt ur Man City-supportrarnas lilla ljusblå partibok. Där kom den mer eller mindre självklara utsagan om hur alla i hela England minsann älskade Liverpool och höll på dem, allt från press och media, supportrar, andra klubbar och spelare, förbund och ligaorganisationer och så vidare.

Där kom den självklara piken om hur Liverpool minsann bara vunnit en enda ligatitel på 30 år, vilket självfallet bara är ett annat sätt att säga att Man City är bättre eftersom de minsann vinner ligan. Absolut vad de egna supportrarna vill höra. Då spelar det väl liksom ingen roll att det blir lite lätt småkorkat att säga att Liverpool saknar ligakultur när de ju i själva verket har vunnit närmare tre gånger så många ligatitlar som Man City.

Självfallet kom där den närmast obligatoriska pratpunkten om hur det hycklades kring Liverpools och Man Utds amerikanska pengar, som om det på något sätt vore moraliskt likvärdigt med Man Citys nationalstatliga pengar. Även detta är naturligtvis något som Man City-supportrarna väldigt gärna vill höra, men det är värt att notera att Guardiola som i andra sammanhang pratar vitt om mänskliga rättigheter här väljer att ”see no evil”.

Till sist kom den självklara smockan mot Patrice Evra och Dimitar Berbatov, och kanske därmed underförstått Man Utd, om hur han minsann mosade dem i några Champions League-finaler för över tio år sedan. Ett något barnsligt svar på deras för all del kanske lite väl hårt dragna åsikter gällande personligheter i Guardiolas lag. Hans freudianska sätt att vilja säga ”jag” istället för ”vi” var däremot inte honom till någon större hjälp.

Men jag återvänder nog ändå till den första punkten som den största, den mest allvarligt och uppriktigt menade, den som Pep Guardiola verkar ha lagt mest energi på att tänka ut och den som han förmodligen också stör sig mest på. Nämligen det där om att alla älskar Liverpool i hela England. För det är väldigt svårt att komma ifrån intrycket att det där verkar vara en väldigt öm tå för Pep Guardiola, och för Man Citys supportrar.

Millwall är ju kända för ett av de allra mest välbekanta uttrycken för sådan här vi-mot-dem-baserad siege-mentalitet. ”We are Millwall, no one likes us, we don’t care!” Vi är Millwall, ingen gillar oss, men det skiter vi i! Magnus Uggla hade knappast kunna säga det bättre. Poängen är denna: En förutsättning för en siege-mentalitet är att man helt enkelt skiter i vad andra tycker om en.

Nu var det någon, jag tror det var Miguel Delaney, alla Man City- och Newcastlessupportrars favorit, som sa något jag faktiskt tyckte var rätt klokt eller i alla fall tankeväckande. Nämligen att det där helt enkelt inte stämmer in på Man City eller mer specifikt Pep Guardiola. För dem eller för honom gäller snarare att ”ingen bryr sig, och det gillar vi inte!”

“No one really cares, and we don’t like it!” Har inte riktigt samma rim och rytm som Millwalls dänga om jag får säga det migsjälv. Framför allt reflekterar det ju en helt annan för att inte säga motsatt attityd till det där med att inte bry sig om vad andra tycker, utan tvärtom gör man sig mer eller mindre beroende av vad andra tycker. Man City och Pep Guardiola vill inte bara vinna, de vill också bli älskade.

Vilket är en svår för att inte säga omöjlig kombination inom fotbollen. Åtminstone för de klubbar som vinner regelbundet. Liverpool är möjligen i någon mening älskade just nu, men var det knappast på samma sätt när de fullständigt dominerade engelsk fotboll under kanske framför allt 1980-talet. Man Utd var definitivt inte älskade under deras två decennier av dominans, och ingen älskade precis heller Chelsea när de var bäst.

Men Pep Guardiola är ju som bekant inte bara en manager som vinner, utan han är ju gubevars en manager som har ”ett annat sätt” att vinna. Det är naturligtvis med den där utgångspunkten, som Guardiola själv har varit med om att odla, som man måste förstå gnället om att alla i England älskar Liverpool, vilket så klart bara är ett annat sätt att gnälla över att ingen älskar Man City, och kanske mer specifikt Guardiola själv.

Vilket för det första känns som en rätt märklig observation givet den närmast religiösa för att inte säga stundtals obscena gullfest som regelbundet förekommer i engelsk press och media om Pep Guardiolas och Man Citys fotboll. Den som tittar igenom engelsk press under Guardiolas nu sex år som Man Citys manager kommer kunna ägna många dygn åt att läsa hyllningstexter av alla möjliga slag om Guardiola och Man City.

Dessutom för det andra är det nog mest en fråga om att acceptera den position man nu ofrånkomligen har inom engelsk fotboll. Man är i någon mening den rikaste klubben, i alla fall den just nu mest framgångsrika rikaste klubben i engelsk fotboll, och man har allmänt sett de bästa förutsättningarna. Då kommer det aldrig bli riktigt lika mycket ”wow” när man vinner, alldeles oavsett hur stort eller hur snyggt man vinner.

Många beundrar Man City och Pep Guardiola. Man City och Guardiola verkar inte riktigt nöja sig med den saken utan vill också bli älskade. Det bästa för både Man City och för Guardiola vore däremot att bara strunta i vad andra tycker om dem. Kanske är det så att alla i England älskar Liverpool, även om jag rätt starkt tvivlar på just den saken, men jag tvivlar däremot inte på att Liverpool själva inte bryr sig så mycket om den saken.

Alla älskar oss, men det skiter vi i? Oavsett om den meningen börjar med alla eller med ingen så är ju poängen att ingenting som kommer före kommatecknet har någon som helst betydelse.

Frågan är kanske vad som är värt mest, eller möjligen minst. När vinnarna röstas fram av allmänheten, som i Premier Leagues egna omröstningar, eller när vinnarna röstas fram av spelarna, som i PFA:s egen omröstning?! Båda känns rätt meningslösa, vilket många gånger också märks i utfallen. Skulle jag tillskriva något värde till sådana här utmärkelser så vore det nog främst till fotbollsskribenternas variant.

Nominerade till säsongens manager i Premier League är Thomas Frank, Pep Guardiola, Eddie Howe, Jürgen Klopp och Patrick Vieira. Ett för all del rimligt urval, där finns ingen som jag direkt saknar, även om jag förmodligen hade bytt ut Howe mot David Moyes, men det är inget jag tänker gå i krig för. Valet faller nog för mig mellan Guardiola och Klopp, och svaret beror nog helt på om man i valet lägger in även cupfotbollen.

Nominerade till säsongens unga spelare i Premier League är Trent Alexander-Arnold, Phil Foden, Conor Gallagher, Tyrick Mitchell, Mason Mount, Aaron Ramsdale, Declan Rice och Bukayo Saka. Här lever Premier League som vanligt kvar i gamla tiders tänkande och räknar alltså 24-åringar som unga spelare. Jag tänker hellre i stil med rookie of the year och bland annat därför, men inte bara, så väljer jag Connor Gallagher.

Nominerade till säsongens spelare är Trent Alexander-Arnold. Jarrod Bowen, Joao Cancelo, Kevin De Bruyne, Bukayo Saka, Mohamed Salah, Heung-Min Son och James Ward-Prowse. Både Saka och Ward-Prowse betraktar jag som dumheter och Bowen som tveksam. Jag noterar att det defensivaste som finns på listan är två offensiva wingbackar, och inte på listan är spelaren som vunnit månadens spelare flest gånger av alla.

Vilka har då enligt mig varit Premier Leagues åtta bästa spelare under säsongen?

(8) Trent Alexander-Arnold, Liverpool

Hade likt flera andra spelare i Liverpool det lite tufft förra säsongen och började kanske bli lite ifrågasatt, men har den här säsongen verkligen satt punkt för den diskussionen med en lång sträcka av lysande insatser som offensiv wingback.

Där finns frågetecken kring defensiven, vilka är dumma att förneka, men samtidigt är det också en helt medveten kalkyl givet Alexander-Arnold är värd så väldigt mycket för Liverpool i offensiven.

(7) James Maddison, Leicester

Leicester har inte haft någon särskilt bra säsong, men om fler spelare i Leicester hade haft en lika bra säsong som Maddison så hade den här säsongen gått väldigt mycket bättre för Leicester, om cirkelresonemanget tillåts.

Maddison har inte varit dålig tidigare säsonger i Leicester, men har under den här säsongen klivit fram som lagets bästa spelare och kanske framför allt blivit mer jämn i sina insatser.

(6) Fabinho, Liverpool

En spelare som inte syns riktigt lika mycket som många andra spelare och som kanske därför i hög utsträckning glöms bort. Men Fabinho är spelaren som i hög utsträckning gör övriga offensiva spelare i Liverpool utrymme att spela sitt spel.

Alla lag behöver en sådan spelare och Liverpool behöver Fabinho. Därför var det oroväckande inför FA-cupfinalen när Liverpool saknade Fabinho. Därför vore kanske en skada på Fabinho inför Champions League-finalen mer oroväckande än på t ex Salah.

(5) Declan Rice, West Ham

Likt alla engelska spelare omges Rice av en smått schizofren diskurs om att både vara överhypad bara för att han råkar vara en engelsk spelare och underskattad just för att han är en engelsk spelare, kanske för att så många tar för givet att han är överhypad.

Men letar vi förklaringen till West Hams framgångar de senaste två säsongerna, och inte minst den här säsongen när West Ham återigen tar sig ut i Europa, och gick till semifinal i Europa League, så är det till slut omöjligt att inte landa på Rice.

(4) Joao Cancelo, Man City

Att kategorisera Man Citys säsong är inte alldeles lätt. Det känns på ett sätt inte som deras allra bästa säsong under åren med Guardiola, men lik förbaskat är det ändå en väldigt bra och kanske framför allt stabil säsong.

Lika svårt är det inte att kategorisera Cancelos säsong, detta är tveklöst hans bästa säsong i Man City och han har varit långa stunder ovärderlig för Man City med sin mångsidighet som ytterback, med flera poänggivande insatser.

(3) Mohamed Salah, Liverpool

Det är lustigt att tänka sig tillbaka för fyra-fem år sedan när folk envisades med att kalla Salah för ett ensäsongsunder. Här är alltså Salah fyra-fem år senare, alltid väldigt hög klass, men långa stunder den här säsongen en spelare i högsta världsklass.

När det pratas om Premier Leagues bästa spelare pratas det ofrånkomligen om Salah eller De Bruyne. Det går att ha olika åsikter om den saken, men avgörande för den här listan är att när säsongen skulle avgöras klev en av spelarna fram, och Salah mer bakåt.

(2) Heung-Min Son, Tottenham

Fortsätter göra makalösa insatser och säsonger i Tottenhamtröjan utan att det riktigt pratas om på samma sätt som med Salah, eller med De Bruyne, eller för den delen med Harry Kane.

Utan Heung-Min Son är inte Tottenham ens i närheten av att spela i Champions League nästa säsong. Svårare än så är det inte. Tottenham har haft en strulig säsong på många olika sätt, men Son har alltid lyckats hålla dem på rätt kurs.

(1) Kevin De Bruyne, Man City

Om Pep Guardiola letar efter argument att banka i skallen på Patrice Evra, Dimitar Berbatov med flera så istället för barnsliga påhopp om gamla Champions League-finaler hade han så klart bara kunnat välja Kevin De Bruyne.

De Bruyne är så klart det absolut bästa argumentet, om än kanske ett av få, mot påståendet att Guardiola inte skulle vilja ha stora personligheter i sitt lag. Men då hade kanske Guardiolas svar behövt handla mer om De Bruyne än om Guardiola själv.

Att byta ut De Bruyne på Bernabeu i den 72:a minuten var ett märkligt beslut som mycket väl kan ha kostat Man City Champions League-finalen. Därefter har De Bruyne svarat för några magnifika matcher som vunnit ligatiteln åt Man City.

Kevin De Bruyne är alltid bra för Man City, men när säsongen skulle avgöras och Man City behövde De Bruyne som allra mest så spelade De Bruyne också som allra bäst. Därför är han ligans bästa spelare den här säsongen.

Därför är Kevin De Bruyne Premier Leagues bästa spelare oavsett säsong.

Det har varit en märklig säsong på så vis att många saker som folk en bit in på säsongen trodde redan var avgjort ännu i själva verket inte är avgjort inför den sista omgången. Till exempel ligastriden trodde ju många innan ligan knappt ens var halvvägs att Man City redan vunnit, men detta är alltså ännu inte helt säkert. Och även om Man City kanske ändå mest troligt vinner till slut, så blir inte det felaktiga omdömet mer rätt därför.

På sätt och vis är det kanske ändå lite speciellt att det fortfarande finns så många oklarheter på alla ställen i ligan inför den sista omgången. Utan att ha gjort någon helt vetenskaplig undersökning av saken känns det rätt ovanligt. Titelstriden rör sig ju inte jätteofta ända in i slutomgången exempelvis. Införandet av en tredje europeisk cup har även adderat en dimension att spela om.

Generellt får man kanske betrakta detta som ett styrkebesked för ligan som helhet, ett slags friskhetstecken. Möjligen är det också tämligen signifikativt specifikt för den här säsongen som varit ganska jämn och lite upp och ned, fram och tillbaka för många lag. Det säger kanske sig självt att det under en sådan säsong inte på samma sätt kommer kristalliseras lika tydligare vinnare runt de olika ”strecken” i tabellen.

Vad är det då som fortfarande ska avgöras i Premier League inför den allra sista omgången för den här säsongen? Jo, följande:

Vinner Man City eller Liverpool ligan?

På sätt och vis känns det väl nästan avgjort redan, för vem tror egentligen att Man City ska kunna göra något annat än att vinna hemma mot ett Aston Villa som inte har något alls att spela för?

Nåja, värre saker har kanske hänt genom fotbollshistorien, och Man City har ju t ex själva alldeles nyligen firat tioårsdagen av en annan match de inte skulle kunna undvika att förlora för att vinna ligatiteln, men lik förbaskat ändå var snubblande nära att förlora.

Visst kommer det snackas både vitt och brett om Steven Gerrard, Aston Villas manager och uppenbar Liverpoolikon, som teoretiskt alltså skulle ha chansen att till slut ändå spela hem en ligatitel till Liverpool.

Men poängtappet mot Tottenham stod Liverpool riktigt dyrt. Det gav i realiteten Man City möjligheten att förlora mot West Ham förra helgen och ändå ha kontroll över titelstriden. Skys försök att hävda något annat var bara bullshit.

Det enda Liverpool kan göra är att se till att vinna mot Wolves på Anfield, och hoppas på något slags mirakel på Etihad.

Går Arsenal eller Tottenham till Champions League?

Arsenals förlust mot Newcastle såg till att ge övertaget till Tottenham i kampen om den fjärde och sista Champions League-platsen. Vilket fått många att ta för givet att Tottenham kommer gå till Champions League.

Jag är för all del ingen stor anhängare av det här tjafset om spursighet, som är mer banter än verklighet. Men man kan ändå inte ta alldeles för givet att Tottenham faktiskt ska vinna mot Norwich. Helt säkert måste det vara skönt för Tottenham att det faktiskt räcker med oavgjort för dem.

Låt gå för att Norwich redan är nedflyttade. Men med det kan de också spela utan press och att avsluta snyggt på hemmaplan brukar kunna vara något som är viktigt för alla lag, och kanske speciellt lag som inte haft den allra bästa säsongen.

Arsenal å sin sida möter Everton på hemmaplan, och det är kanske inte några gratispoäng det heller precis, men med Everton redan säkra i nedflyttningsstriden känns det som en match Arsenal borde vinna.

Tottenham har ödet helt i egna händer, men gjorde kanske klokt att hålla lite bättre koll den här gången på vad för löst folk som rör sig runt deras matservering.

Blir det Europa League eller Europa Conference League för West Ham och Man Utd?

Europa Conference League har för all del visat sig vara något av en succé under sin allra första säsong, men det betyder så klart inte att man hellre spelar där än vad man spelar i Europa League.

West Ham har absurt nog bättre målskillnad än Man Utd, fast ligger alltså två poäng efter Man Utd. West Ham måste alltså vinna, och om Man Utd då inte vinner så är det West Ham som spelar i Europa League nästa säsong och Man Utd i Europa Conference League.

Är det ett osannolikt scenario? Nej, inte alls. Båda lagen har tuffa bortamatcher, West Ham mot Brighton och Man Utd mot Crystal Palace. Men att döma av vad vi har sett de senaste veckorna av Man Utd finns där knappt någon vilja kvar alls.

Om West Ham kan vinna mot Brighton har de väldigt goda chanser att gå till Europa League och sluta sexa, före Man Utd i ligan.

Åker Burnley eller Leeds ur Premier League?

Två av nedflyttningsplatserna är redan avgjorda, och i torsdags blev det klart att Everton till slut ändå håller sig kvar i Premier League. Den tredje nedflyttningsplatsen står alltså och väger mellan Leeds och Burnley.

Leeds kvittering mot Brighton förra helgen kändes som en seger sa Jesse Marsch efter matchen, och det är lätt att förstå både känslan och logiken. Den poängen vände åtminstone där och då på dynamiken i nedflyttningsstriden.

Problemet, för Leeds, är att det gjorde därefter även Burnleys poäng borta mot Aston Villa i torsdags. Den poängen betyder att Burnley, till skillnad från Leeds, har ödet i sina egna händer den här dagen.

Om Burnley vinner mot Newcastle hemma på Turf Moor så räddar de sig kvar i Premier League. Leeds måste med största sannolikhet vinna borta mot Brentford, och inte ens det är alltså säkert att det räcker.

Båda lagen ligger alltså på samma poäng, men Burnley med väsentligt mycket bättre målskillnad, så Leeds måste ta mer poäng i sista omgången än Burnley för att hålla sig kvar i Premier League.

Magkänslan säger mig att Burnley kommer lyckas vinna mot Newcastle, att Turf Moor så att säga räddar kvar Burnley nästan på samma sätt som Goodison Park har räddat kvar Everton i Premier League.

Åtminstone lär nog Burnley greja oavgjort i alla fall, och det skulle i så fall piska Leeds att vinna borta mot Brentford, vilket jag ärligt talat, återigen magkänslan som talar, tvivlar på att de kommer klara av.

Hur tänker Pontus Jansson, tongivande mittback i Brentford, som ju vid några tillfällen sagt sig ha i alla fall en del av sitt hjärta kvar i Leeds?

Kanske var det tänkt att fungera som något slags krigsrop för den egna klubben, att måla sig själva som playoff-finalens stora underdogs kämpandes mot alla odds mot det elaka etablissemanget, kanske fungera som motiverande i stil med att vi ska minsann ge de där kaxiga jäklarna på käften! Frågan är väl emellertid om det inte snarare riskerar lyckas med motsatsen, att göra Sunderland om möjligt ännu mer motiverade.

Laget med Netflixshowen är så klart Sunderland, som hade kameror följandes sig under sina första säsonger i League One. Det har inte Sunderland längre. Man kan självfallet med all rätt tycka att det där är en rätt nedsättande kommentar om vad som i realiteten är en av Englands äldsta, största och mest meriterade klubbar. Om Alex Neil letade efter material till sitt lagprat så har Rob Couhig vänligen bistått med just detta.

Inte blev det precis mindre absurt av att Couhig därefter började prata om hur Wycombe minsann skulle sälja biljetter i jämna steg med Sunderland. Helt övertygad sade sig Couhig vara att Wycombe skulle sälja ut alla sina biljetter på Wembley. Parodiskt började det bli när Couhig därefter hänvisade till sitt ”hemliga vapen”: The WorldWide Wycombe Wanderers Phenomenon. Fråga inte…

Det skulle tydligen komma supportrar från hela världen, från när och från fjärran, för att fylla upp Wembley i Wycombes färger. Med risk för att det möjligen existerar någon form av globalt Wycombefenomen som jag i så fall helt och hållet har missat så måste man börja fundera på vad det egentligen är för häftiga grejor som Couhig röker, för det där känns som kräver att man har huvudet i molnen och inte fötterna kvar på jorden.

Kanske var det någon slags omedelbar överreaktion på prat som redan hade börjat komma från Sunderlands supportrars håll om hur det egentligen kom sig att Wycombe och Sunderland fick samma biljettallokering till Wembley, fastän ena klubben har en arena med en kapacitet under 10,000 och den andra klubben, det vill säga deras klubb, har en arena med en kapacitet närmare 50,000.

Sunderlands supportrar tyckte alltså att detta borde motivera en större andel biljetter till dem, helt enkelt för att de har många fler supportrar, följaktligen även många fler supportrar som vill ha biljetter till Wembley, och därmed lika följaktligen många fler supportrar som inte kommer få biljetter till Wembley. På samma gång en förståelig tankegång samtidigt som den så klart är rent principiellt rätt orimlig.

Man kanske kan förstå varför Rob Couhig gick igång på det där, på vad han säkert uppfattade som någon slags den större klubbens arrogans och nedsättande attityd mot den egna klubben. Kanske såg Couhig det som något slags påhitt på den egna klubbens storhet eller kanske snarare litenhet, och redan Freud hade väl ett och annat att säga om den specifikt manliga överkänsligheten för just den typen av attacker.

Mindre pinsamt blev det kanske inte i efterhand när det mycket riktigt visade sig att Sunderlands supportrar ändå fick rätt. Sunderland sålde väldigt kvickt ut sin andel av biljetterna till Wembley samtidigt som Wycombe misslyckades med att sälja ut mer än knappt hälften av sina biljetter. Vilket har gjort att Wycombe har sålt iväg närmare hälften av sina biljetter till Sunderland och deras supportrar.

Men det är väl egentligen inget märkligt med det. Wycombe är en väsentligt mycket mindre klubb än Sunderland, det behöver inte sägas som någon form av påhopp, det är helt enkelt bara en korrekt beskrivning av verkligheten. Det finns inget fel med det, mindre klubbar är inte mindre värda i moralisk mening än större klubbar. Rob Couhig snedtände helt enkelt i onödan.

Wycombe och Sunderland visar gemensamt på bredden i den engelska fotbollen, det som är dess allra mest grundläggande styrka. Utan bredden på engelsk fotboll skulle inte Premier League kunna vara så stort och värdefullt, även om det är något som klubbarna i Premier League inte alltid verkar komma ihåg. Men i League One kan alltså en relativt liten klubb som Wycombe spela på lika villkor med en jätteklubb som Sunderland.

Vilket möjligen förtjänar sitt eget lilla omnämnade givet att det ibland brukar pratas om detta med stora klubbar och stora supporterskaror ända nere i den tredje divisionen som något närmast unikt med tysk fotboll, förmodar att det är Kaiserslautern det då tänks på i första hand. Men i Englands tredjedivision hittar vi alltså bland flera andra Sunderland, och då ska vi komma ihåg att de i semifinalen besegrade Sheffield Wednesday.

Unikt för tysk fotboll är det alltså inte, vi hittar det även i engelsk fotboll. Men med storleken följer naturligtvis också desto större krav på laget. Pressen på Sunderland att vinna dagens playoff-final och ta sig tillbaka till i första hand EFL Championship är naturligtvis enorm. Sunderland har nu tillbringat fyra säsonger i League One och det vore alls ingen överdrift att säga att detta redan är fyra säsonger för mycket.

Kanske var det därför viktigare för Sunderland med uppflyttning den här säsongen än vad det var för Sheffield Wednesday. Sheffield Wednesday gjorde sin första säsong nere i League One, de kommer ha alla möjligheter i världen att gå upp nästa säsong. Men för Sunderland börjar det bli en risk att så att säga fastna i League One, vissa skulle kanske säga att de redan i någon mening har börjat göra det.

Vinsten mot Sheffield Wednesday kan därför visa sig värdefull för Sunderland. Dels för all del för att många såg just den semifinalen som något av den moraliska finalen och antog att vinnaren av den semifinalen skulle vara favorit att vinna också finalen. Men även dels och kanske framför allt för att Sunderland visade prov både på kvalitet och på mental styrka mot Sheffield Wednesday, att lyckas vinna under svåra omständigheter.

Corry Evans, Luke O’Nien, Alex Pritchard, Patrick Roberts, Ross Stewart med flera. Det vimlar av väldigt skickliga spelare i Sunderland, spelare med kvaliteten att kliva fram och avgöra de viktiga matcherna och de stora matcherna. Och det har inte funnits någon viktigare eller någon större match för Sunderland på många långa år än dagens match på Wembley mot Wycombe Wanderers.

Sunderland har inte förlorat en match sedan den 19 februari. Kan Sunderland förlänga den sviten med en enda dag så spelar de i EFL Championship nästa säsong. Det vore väl i så fall en säsong som förtjänar en Netflixshow!

Everton vinner fem matcher under de cirka två månader som laget befinner sig svårt indragna i nedflyttningsstriden, fem matcher som till slut är vad som håller Everton kvar i Premier League, och fyra av dessa matcher är på Goodison Park. Det är vinster mot Man Utd och mot Chelsea, det är en dramatisk vinst med tio man mot Newcastle i nionde tilläggsminuten, och det var torsdagens dramatiska vändning mot Crystal Palace.

Everton tar under den här viktiga och avgörande perioden 13 av 18 möjliga poäng hemma på Goodison Park. Två poäng tappas i en oavgjord match mot Leicester, efter ett längre speluppehåll, och så då den enda förlusten i söndags mot Brentford, en match i vilken Paul Branthwaite blir utvisad efter en dryg kvart. En förlust som sannerligen såg ut att följas upp av ännu en ödesdiger förlust mot Crystal Palace.

Evertons vinster har knappast varit några taktiska mästerverk. Gårdagens vändning mot Crystal Palace är ett utmärkt exempel på just detta. Det Everton som försökte genomföra matchen med någon form av plan var ett tveksamt, ineffektivt och misstagsbenäget Everton som gick in i halvtid i 0-2-underläge. Det Everton som vände matchen till 3-2 seger var ett Everton som slängt planen åt sidan och gjorde matchen till kaos.

Exemplet är inget undantag. Samma mönster existerar även i övriga vinster på Goodison Park, om än möjligen i mindre utsträckning och kanske framför allt inte i riktigt lika dramatisk form. Det är mer sturm und drang än vad det är struktur, det krigas och det kämpas, målvakten storspelar, spelare slänger sig in i situationer, bollen sugs nästan in i målet av atmosfären.

Möjligen förtjänar detta att påpekas eftersom det naturligtvis inte tog många sekunder efter slutsignalen för de första påståendena att börja rulla in om vilken enastående insats detta var av Frank Lampard, hur Lampard räddat kvar Everton i Premier League och så vidare i all sin enfald. Man anar nästan i några fall att vissa redan hade skrivit sina texter på förhand och bara väntade på att få skicka iväg dem.

Everton har vunnit fem matcher, varav fyra på Goodison Park, och lyckats hålla sig kvar i Premier League. Men Everton har inte varit ett bra fotbollslag i dessa matcher. Everton vinner inte dessa matcher på grund av någon större taktisk skicklighet än någon av sina motståndare, vilket vore det mest naturliga att leta efter om man vill hävda just Lampards betydelse, snarare tvärtom. Everton vinner och håller sig kvar tack vare Goodison Park.

Här hävdas det då, lite mer flummigt kan man tycka, att Frank Lampard minsann har ”galvaniserat” Everton igen, alltså fått ihop spelare, styrelse och supportrar och så att säga i någon mening skapat förutsättningarna för denna atmosfär på Goodison Park. Vilket för all del har ett korn av sanning i sig, Lampard är definitivt en mer sammanhållande karaktär för Evertons supportrar än vad Rafa Benitez någonsin kunde vara.

Men om Lampard skulle ha galvaniserat Everton så var det sannerligen ingenting som hände eller var ens nära att hända under de första två tredjedelarna av hans tid i Everton, då Goodison Park var betydligt mer beskedligt fullt i stil med lagets allmänna spel och resultat, många skulle även säga attityd. Lampard var möjligen inte lika splittrande som Benitez, men han var heller inte därför galvaniserande.

Vad som galvaniserade Goodison Park och Evertons supportrar var inte i första hand Frank Lampard utan det ju närmare säsongens slut alltmer konkreta och påträngande hotet att Everton faktiskt riskerade att flyttas ned ur Premier League för första gången på 68 år. Att detta faktiskt var på väg att kunna bli Evertons sista matcher i Premier League på Goodison Park om inte någonsin så åtminstone inom en överskådlig framtid.

Om inte Everton befinner sig i denna högst påtagliga nedflyttningsstrid så galvaniseras över huvud taget inte Goodison Park. Och Everton befann sig i denna nedflyttningsstrid långt ifrån enbart på grund av Frank Lampard, men inte heller på något sätt trots Frank Lampard. Lampard gjorde aldrig Everton bättre och därmed drogs Everton under hans management allt djupare in i nedflyttningsstriden.

För all del är det så klart fullt förståeligt att det struntas högaktningsfullt i detta just direkt efter matchen. Att det kramas, skrattas och ryggdunkas av både lättnad och naturligtvis helt genuin glädje. Omedelbart efter matchen är inte precis rätt läge att börja försöka sig på kalla och nyktra analyser. Men på längre sikt, och inför nästa säsong, måste Everton självfallet rätt värdera orsakerna både till nedflyttningsstriden och räddningen.

Euforin och glädjen på Goodison Park är fullt förståelig även den. Här har kommit de högst förutsägbara men inte därför mer klyftiga glåporden om hur Everton minsann firar att de inte åkt ur Premier League. Vilket är riktigt fånigt. Man kan självfallet kritisera och om man vill häckla Everton för att de alls hamnat i nedflyttningsstriden. Men man kan lika självfallet inte häckla Everton för att fira att de lyckats vinna den.

Särskilt inte när Everton vänder och vinner nedflyttningsstriden på det sätt som de gjorde i torsdags på Goodison Park. Den som inte förstår känslorna detta både skapar och släpper lös kanske bara inte förstår fotboll.

Att Cristiano Ronaldo är en kontroversiell och kanske något splittrande karaktär var möjligen givet, även om man väljer att titta och tänka enbart på rent fotbollsrelaterade frågor och sätta åt sidan besvärande omständigheter utanför fotbollsplanen. Han väcker väldigt starka åsikter åt alla håll, på ett sätt som exempelvis Leo Messi aldrig har lyckats göra. Förmodligen är det något med hans personlighet.

De som hävdar att Cristiano Ronaldo är problemet, eller ett symptom på problemet, för Man Utd menar att Ronaldo är en egoistisk och individualistisk spelare som spelar för sig själv utan att jobba för laget och utan att forma in sig i något större spelsystem. De pekar på en spelare som tänker offensivt utan att göra något jobb defensivt. Vad de ser är en för all del väldigt bra spelare som ändå gör laget sämre.

Allt det här kan sägas vara sådant som för all del stämmer utan att riktigt lyckas ge hela bilden av Cristiano Ronaldo i Man Utd. Det är sanningen, men inte hela sanningen. Visst är Ronaldo både en egoist och en individualist, men det är han ju sannerligen inte ensam om och även sådana kan vara väldigt nyttiga, kanske till och med nödvändiga, för ett fotbollslag om de används och utnyttjas på rätt sätt.

Visst stämmer det att Cristiano Ronaldo är en spelare som först och främst tänker offensivt och som många gånger den här säsongen inte riktigt har tagit det defensiva jobbet på det sätt som kanske krävs och vore önskvärt. Om detta skulle man möjligen kunna säga att Ronaldo i så fall knappast är den enda eller den största syndaren i detta avseende, vilket möjligen speglar att problemet är mer systematiskt än individuellt.

Återigen är det där en fråga om lagets struktur och spelsystem. Det behöver inte vara något problem i sig att ha en spelare som inte är väldigt aktiv i lagets defensiva jobb, om det är så spelarens uppgift på planen faktiskt är definierad. Svårigheterna uppstår när spelarnas uppgifter och roller på planen, och deras samband, inte är tydliggjorda och därför allas ansvar så att säga blir ingens ansvar.

Kanske beror mycket av problemen med Cristiano Ronaldo i Man Utd på att spelaren värvades egentligen utan någon som helst tanke på hur han skulle passa in i lagets spelsystem. Vilket självfallet hade varit svårt till att börja med då Man Utd aldrig riktigt hade något tydligt spelsystem under Ole-Gunnar Solskjaer. Men framför allt värvades ju Ronaldo mest som en slags statusvärvning av Man Utd, som så många före honom.

Spelare värvas med andra ord utan någon större eller djupare tanke på lagets taktiska behov eller hur spelaren faktiskt ska kunna bidra till laget rent taktiskt. Detta har varit ett återkommande mönster i Man Utds agerande de senaste tio åren, och förklarar rätt väl hur det kommer sig att nästan alla spelare tenderar att bli sämre när de kommer till Man Utd, och bli bättre igen när de lämnar Man Utd.

Man kan möjligen se en poäng i resonemanget att Cristiano Ronaldo kom in och skakade om ett anfallsspel som under förra säsongen ändå hade börjat fungera hjälpligt, med Edinson Cavani som anfallare, och med laget tvåa i tabellen efter Man City. Det ligger något i det, samtidigt som det måste påpekas att betydelsen av den där andraplatsen och Man Utds inbillade spelstyrka våldsamt övervärderades inför säsongen.

Självfallet är det också här många så att säga fastnar i sitt tänkande gällande Cristiano Ronaldo i Man Utd. Man Utd slutade ju tvåa förra säsongen, och Man Utd slutar den här säsongen som bäst sexa, kanske sjua, tiotalet poäng bakom den fjärde och sista Champions League-platsen. Man Utd har alltså blivit sämre med Cristiano Ronaldo, alltså gör Ronaldo Man Utd sämre. Således är Cristiano Ronaldo problemet!

Men är egentligen det sättet att tänka så värst mycket mer begåvat än de på andra sidan som bara tittar på Cristiano Ronaldos många mål, dess betydelse i termer av poäng, och på ett eller annat sätt har räknat ut att om det inte hade varit för Cristiano Ronaldo så hade Man Utd minsann bara befunnit sig en handfull poäng ovanför nedflyttningsstrecket? Båda tänkesätten är så klart grovt förenklade.

Vad man möjligen skulle kunna säga om detta är att det ändå känns rätt enfaldigt att plocka ut spelaren som ändå gjort överlägset flest mål i ligan, överlägset flest vinnande och poänggivande mål, och beskriva just honom som ”problemet”, eller lagets största problem. Man Utd var ändå med i Champions League-striden in i slutomgångarna, Man Utd gick till slutspel i Champions League. Hade Man Utd gjort det utan Ronaldo?

Det där utesluter självfallet inte att Cristiano Ronaldo i sig är en del av lagets problem, eller ett uttryck för dess problem. En spelare kan självfallet ha väldigt bra individuell statistik utan att detta därför nödvändigtvis är det bästa möjliga alternativet för lagets prestation. Vill man vara lite tuff skulle man lätt kunna säga att detta lite var fallet med Leo Messi i Barcelona under de senare åren. Detsamma kan gälla här.

Med ett lag som Man Utd som så uppenbart är format runt tanken om individuell spetskvalitet snarare än idén om kollektiv kompetens som vi ser hos många av Man Utds rivaler och konkurrenter är det kanske inte så underligt att den tanken till sist slår över i dess ytterlighet. Man Utd kan mycket väl ha blivit ett lag där en individ har fått glänsa på lagets bekostnad.

Ändå känns inte detta riktigt som en rättvis beskrivning. Om ett av de största och mest frustrerande problemen vi sett med Man Utd som lag under säsongen är spelare som helt enkelt inte bryr sig och inte känns engagerade för laget så blir det mycket märkligt att börja hacka på en spelare som definitivt visar att han bryr sig, att han är engagerad, som ställer höga krav, både på sig och på sin omgivning.

Belackarna menar kanske då att Cristiano Ronaldo absolut bryr sig och är väldigt engagerad, men mer om och för sig själv, inte om eller för laget. Enligt dem är hans engagemang för lagets prestation begränsad till att om det går dåligt för laget så ser det dåligt ut för honom, och omvänt. Enligt detta sätt att se på saken är laget snarare till för Cristiano Ronaldo, snarare än Cristiano Ronaldo till för laget.

Elakt och cyniskt skulle man nog kunna tycka, och ger nog mest intrycket att man låter egna personliga känslor om Cristiano Ronaldo som uppfattad personlighet färga omdömet om honom som spelare. Vad man däremot skulle kunna inflika är att ett skäl att spelare inte bryr sig eller är engagerade i laget skulle kunna vara att de känner att laget inte längre handlar om dem, utan bara om Cristiano Ronaldo.

Samtidigt är ju detta ett problem vi sett under flera säsonger, alltså även innan Cristiano Ronaldo kom tillbaka till Man Utd inför den här säsongen. Så det vore helt fel att säga att Ronaldo är skulden till detta problem, även om det så klart finns en viss risk att han kan ha förvärrat problemet, direkt eller indirekt. Man Utd är inte ett lag som saknar stjärnor och stora egon, och de kan så klart reagera negativt när en större stjärna anländer.

Poängen med detta har emellertid inte varit någon annan än att försöka problematisera synen på Cristiano Ronaldo i Man Utd som antingen problemet eller lösningen, när han i själva verket kan vara både och på en och samma gång. Men också att detta inte i sig är något som måste vara statiskt utan faktiskt kan förändras beroende på omständigheter och hur Man Utd faktiskt använder sig av Cristiano Ronaldo.

Huruvida Cristiano Ronaldo är problemet eller lösningen för Man Utd, eller kanske rättare sagt om han är i större utsträckning ett problem än han är en lösning eller tvärtom, är alltså en fråga som Erik ten Hag nu har att brottas med och försöka hitta ett bra svar på.

Port Vale, precis som övriga tre playoff-lag, har sin story att berätta under säsongen. Det har naturligtvis gjorts stor sak av att managern Darrell Clarke tvingades ta tjänstledigt under våren på grund av en privat familjetragedi. Klubben har däremot slutit sig samman, Clarke har börjat komma tillbaka till laget, och både en och annan hoppas så klart att Port Vale ska kunna vinna playoff inte bara för sig själva, utan också för Clarke.

Svårt att se att det ska kunna ha just sådan betydelse, och ärligt talat är det kanske till och med en något morbid tanke att reducera privata tragedier till motivation för framgångar på fotbollsplanen. På något sätt känns det också lite som att leta efter orsaker att tro på Port Vale i detta playoff. Och att behöva leta efter sådana orsaker är självfallet aldrig något särskilt bra tecken.

Vi hittar Port Vales främsta styrkor i lagets försvarsspel, men efter förlusten i den första semifinalen mot Swindon är det inte försvarsspelet som i första hand måste fungera för Port Vale den här kvällen. Port Vale måste vinna den här matchen, måste alltså anfalla och det kan visa sig riskabelt att behöva göra mot League Twos mest offensiva och målfarliga lag i Swindon Town.

Managern: Darrell Clarke (med Andy Crosby)
Haft en tuff säsong där assistenten Andy Crosby har fått ta över under våren på grund av en privat familjetragedi för Clarke. Framåt maj har däremot Clarke börjat återvända till klubben och genomför detta playoff tillsammans med Crosby.

Nyckelspelarna: Connor Hall, Ben Garrity och Tom Pett
Connor Hall styr och ställer i Port Vales backlinje på ett bra sätt, och framför honom på mittfältet kombinerar Garrity och Pett offensiv kreativitet med defensiv stabilitet. Port Vales centrala linje är väldigt stark.

Målskytten: Jamie Proctor
Erfaren målskytt som spelat för många klubbar högre upp i det engelska seriesystemet, men verkar ha hittat sina främsta målgörardagar just i Port Vale. Måste hitta målet om Port Vale ska lyckas i detta playoff.

Arenan: Vale Park
Den näst högst belägna arenan över havet i engelsk professionell fotboll, vilket av olika skäl jag varken begriper eller orkar förklara gör gräset väldigt torrt, och försvårar ett snabbt passningsspel. Port Vale är så klart vana, men hur påverkar det Swindon?

Hur går det?

Semifinalen mellan Port Vale och Swindon lever fortfarande, och hemmaplan är naturligtvis alltid hemmaplan, men det känns som om luften i någon mening har gått ur Port Vale den här säsongen.

Swindon kan spela på resultatet, Port Vale måste anfalla och därmed öppna sig, och det kommer ett snabbt och offensivt Swindon kunna utnyttja till sin fördel. Det mesta tyder på en playoff-final på Wembley mellan Northampton och Swindon.

Port Vale har däremot varit relativt bra just mot andra topplag den här säsongen, och kanske kan detta visa sig avgörande den här kvällen. Problemet är bara att Swindon har varit ännu bättre i dessa matcher.

Vilket möjligen antyder att laget som vinner kvällens semifinal har rätt stora chanser att därefter vinna playoff-finalen.

Vilket är en tämligen missvisande formulering. Frank Lampard räddade inte Everton från nedflyttning. Lampard tog över Everton när laget fortfarande låg en god bit ovanför den där nedflyttningsstriden, såg därefter till att Everton genom en längre svit av svaga resultat drogs med i nedflyttningsstriden. Everton var inte med i nedflyttningsstriden innan Lampard, men hamnade i nedflyttningsstriden med Lampard.

Möjligen kan man hävda att Frank Lampard lyckades undvika nedflyttning med Everton, vilket är mer rättvisande än att säga att han räddade dem från nedflyttning. Det ena signalerar att Lampard skulle ha åstadkommit något tämligen beundransvärt, kanske till och med något bragdartat. Det andra signalerar snarare att Lampard åtminstone lyckades undvika det värsta tänkbara utfallet som Evertons manager.

Här skulle kunna göras en kanske rimlig invändning att Frank Lampard på något sätt är damned if he does, damned if he doesn’t. Det vill säga att Lampard alltså får skit oavsett om han håller Everton kvar i Premier League eller ej. Med andra ord kan han inte vinna, eftersom omdömet om Lampard som Evertons manager så att säga är bestämt redan på förhand. För all del något som är värt att flagga för.

Men det är också en invändning som själv riskerar göra sig skyldig till att så att säga flytta målstolparna mer än en aning för Frank Lampard genom att formulera målsättningen som att hålla Everton kvar i Premier League – eller ej. Men det var inte målsättningen med vilken Everton anställde Lampard. Målsättningen var att stoppa lagets fall i tabellen, hålla dem borta från nedflyttningsstriden och flytta dem uppåt i tabellen.

Om Frank Lampard hade motsvarat den målsättningen, eller åtminstone varit nära att motsvara den målsättningen, då hade det inte funnits några skäl att kritisera hans insats som Evertons manager. Då hade det heller inte funnits några uppenbara rationella skäl att ifrågasätta hans framtid som Evertons manager. Hade man då kritiserat Lampards jobb som manager hade det däremot varit lite damned if he does, damned if he doesn’t.

Men om vi nu föreställer oss att Frank Lampard ändå lyckas hålla Everton kvar i Premier League, lyckas undvika nedflyttning, vilket alltså måste betraktas som sannolikt givet nu gällande utgångsläge, vad betyder då detta för Lampards framtid i Everton? Vad bör det betyda? Bör Everton behålla eller byta ut Frank Lampard som manager efter den här säsongen och inför nästa säsong?

Bör Everton behålla Frank Lampard?

Ett första påpekande gällande detta är att Everton med största sannolikhet inte kommer byta ut Frank Lampard om de håller sig kvar i Premier League. En lättad klubbledning kommer då troligtvis inte orka att öppna upp ännu en anställningsprocess.

Men detta är naturligtvis en bedömning av vad Everton kommer att göra, inte vad Everton bör göra. Och givet att Everton tillsammans med Man Utd just nu tävlar om omdömet ligans mest inkompetent skötta klubb är det en rätt viktig skillnad.

Ett rationellt argument för Everton att behålla Lampard vore kanske att Everton ändå mår bäst av lite lugn och stabilitet på managerposten för en gångs skull. Det vill säga även om Lampard inte är någon ideal manager så kan det vara skadligt att byta ännu en gång.

Ett finansiellt argument för Everton att inte sparka Lampard, vilket kan vara nog så relevant i dessa tider för ett ryskägt Everton, kan vara att det riskerar vara rätt så dyrt att bryta kontraktet med Lampard.

Vän av ordning noterar säkert att inget av detta egentligen är särskilt positiva eller konstruktiva argument för Everton att behålla Frank Lampard som manager. Snarare är det argument relaterade till någon form av kostnad med att byta ut honom.

Bör Everton byta ut Frank Lampard?

Som en direkt replik till det första påpekandet under förra stycket kan framföras att risken så klart är väldigt hög att Everton ändå kommer tvingas byta ut Lampard någon gång under nästa säsong, och att då är det betydligt lättare att göra det under sommaren.

Samma replik kan egentligen göras på båda argumenten för att behålla Lampard. Oavsett om vi pratar om en organisatorisk kostnad eller en finansiell kostnad för Everton att byta ut Lampard så är det kostnader som Everton mycket väl kan tvingas ta ändå.

Everton behöver en ”riktig” manager för att få fart igen. Frank Lampard anställdes inte för sina meriter som manager, vilka är ringa och otillräckliga för en klubb som Everton, han anställdes för att han heter Lampard, ett namn som signalerar storhet.

Det finns ingenting i Lampards tidigare managergärning, eller i hans managergärning hittills med Everton, som tyder på att han skulle vara kapabel att höja Everton ens från sitt nuvarande läge, än mindre upp mot europeiska cupplatser.

Ja, Everton har i flera matcher här under slutet av säsongen lyckats samla sig och ta viktiga poäng som förmodligen håller dem kvar i Premier League. Men detta förklaras mer av situationen som sådan än av Lampards managerinsatser.

Everton, både spelare och supportrar, har lyckats samla sig inför ett påträngande hot om nedflyttning. Men detta hot är ett temporärt tillstånd. Innan detta hot började bli alltför konkret fanns inga reella tecken på framsteg eller förbättring.

Om det inga vettiga alternativ fanns på managermarknaden hade detta kunnat vara ett skäl att ändå vänta och se med Frank Lampard. Men för närvarande finns den här sommaren ganska många potentiella och potentiellt väldigt bra managers tillgängliga.

Unai Emery har sannerligen visat vad han är kapabel med en klubb vars förutsättningar inte är alldeles olika Evertons. Julen Lopetegui likaså, och här finns andra intressanta namn som Ruben Amorim, Paulo Fonseca, Christophe Galtier med flera.

Letar man efter managers med mer erfarenhet från Premier League så vore Nuno Espirito Santo alls inget dåligt alternativ. Ett namn som var aktuellt att ersätta Rafa Benitez men som av outgrundliga skäl valdes bort av Everton.

Möjligen mer långsökt, men ändå inte alldeles omöjligt, vore kanske Mauricio Pochettino som ju verkar närmast garanterad att få sparken av PSG och där det inte nödvändigtvis just nu ligger några andra storklubbar och väntar på honom i vassen.

Håller man på Brighton kanske man skulle ifrågasätta varför Graham Potter skulle vilja byta ner sig från Brighton till Everton, men det vore ju mer banter än brains. Everton vore så klart ett väldigt spännande nästa steg för Potter.

Många gånger när frågan om att byta manager kommer på tal så ställs den retoriska frågan om vem eller vilka som klubben skulle anställa eller ha anställt istället. Det går inte att på ett trovärdigt sätt ställa den retoriska frågan med Everton och Lampard.

Kanske är det i sig ett väl så starkt svar på frågan om Everton faktiskt bör byta ut Frank Lampard som manager. För när det finns så många namn som tämligen uppenbart vore bättre managers för Everton måste ett rationellt svar till slut bli ja.

Och några större emotionella skäl för Everton att behålla just Frank Lampard som manager är svåra att se.

Northampton huffade och puffade om smutsspel hit och dit, men det tjänade naturligtvis ingenting till. All energi Northampton lade på den saken skulle bara ta energi från det playoff som ofrånkomligen var på väg. Skulle Northampton fysiskt och mentalt orka med att ladda om för detta playoff? Detta var den förutsägbara men ändå naturliga frågan inför lördagens bortamatch mot Mansfield.

Det verkade inte så. Mansfield gick fram till 2-0 redan i första halvlek, frånvaron av den väldigt skicklige målvakten Liam Roberts kändes precis så kostsam som man på förhand hade skäl att misstänka, och playoff och därmed uppflyttning såg ut att vara på väg att glida Northampton ur händerna ännu en gång på mindre än en vecka. Northampton lyckades ändå ta sig samman i andra halvlek.

Mansfield är helt säkert nöjda med att ha vunnit den första matchen med 2-1. Men det är givet omständigheterna helt säkert också ett resultat som Northampton känner sig rätt nöjda med, det hade kunnat vara betydligt värre. Northampton behöver nu bara vinna mot Mansfield hemma på Sixfields, och det känns alls inte som någon omöjlig uppgift för vad som i grund och botten är ett bra och formstarkt fotbollslag.

Managern: Jon Brady
En manager som har Northampton i ryggmärgen efter att ha gjort den långa resan inom klubben från ungdomslagen till att ta över a-laget inför förra säsongen. Kan klubben, kan staden och kan spelarna.

Nyckelspelarna: Liam Roberts, John Guthrie och Ali Koiki
Guthrie håller ihop Northamptons trebackslinje och Koiki är den offensiva wingbacken på vänsterkanten som bidrar mycket till Northamptons offensiv. Viktigast är däremot Roberts, målvakten med bäst statistik i League Two.

Målskytten: Sam Hoskins
Alltid målfarlig och med tretton ligamål den här säsongen har Hoskins i hög grad bidragit till Northamptons starka tabellplacering, som om inte för en act of god redan hade sett Northampton uppflyttade till League One.

Arenan: Sixfields Stadium
En av de mer atmosfäriska engelska arenorna på den här nivån och det är alls ingen tillfällighet att Northampton vid flera tillfällen har gjort bra cup runs, även om betydligt mer högre rankat motstånd. Kan vara mycket värt ikväll.

Hur går det?

Northampton släppte in lägst antal mål av alla lag i League Two, och det är ingen överdrift att påstå att lagets främsta styrkor ligger i defensiven. Från målvakten Liam Roberts till en stabil trebackslinje. Detta är självfallet värdefullt i ett playoff.

Men defensiven har kommit på bekostnad av lagets anfallsspel. Lagets 60 mål på 46 ligamatcher är ingen jätteproduktion precis, och nästan en tredjedel av lagets mål har gjorts av mittbacksparet Guthrie och Fraser Horsfall.

Svårigheterna för Northampton att göra mål, och frånvaron av riktigt pålitliga målskyttar, är alltså Northamptons främsta bekymmer inför kvällens match, liksom inför en eventuell playoff-final på Wembley.

Men Northampton är bra på hemmaplan, och Mansfield har haft det väldigt svårt på bortaplan, så mycket talar för Northampton ikväll.

Men fotbollens vägar äro liksom herrens outgrundliga. Magin på Ibrox har tagit Rangers förbi Dortmund, tagit Rangers förbi Röda Stjärnan, tagit Rangers förbi Braga och till slut alltså tagit Rangers förbi även RB Leipzig. Flera av motståndarlagen har verkat nästan chockade av ljudnivån och atmosfären på Ibrox och det vore i det här fallet knappast någon överdrift att prata om den tolfte spelaren.

Rangers har däremot ingenting att be om ursäkt för när de nu går in på Ramón Sanchez Pizjuan i Sevilla för att spela klubbens fjärde europeiska cupfinal, den här gången mot Eintracht Frankfurt. Rangers har spelat en snabb, aggressiv och inte minst offensiv fotboll under hela den långa resan i Europa League. Rangers har spelat med en attityd och ett självförtroende och för varje match växt med uppgiften.

Europa League-finalen mot Eintracht Frankfurt representerar väldigt mycket på en och samma gång för Rangers. Självfallet möjligheten att vinna en europeisk cuptitel, klubbens andra efter segern i Cupvinnarcupen 1972, för exakt 50 år sedan alltså. Möjligheten att knäppa Celtic på näsan, som ju har vunnit ligan den här säsongen, men som under sina många år av dominans under 2010-talet aldrig hade några europeiska framgångar.

Rangers har knappast heller råd att blunda för den finansiella sidan av myntet. Rangers är redan garanterade £18m i prispengar från Europa League. Vinner Rangers Europa League betyder detta för all del ytterligare £3-4m, lika mycket för att spela UEFA Super Cup, men framför betyder det en garanterad plats i Champions League nästa säsong vilket i sin tur betyder garanterade intäkter om £16-18m plus ytterligare £800,000 per poäng.

En vinst i Europa League skulle ge Rangers möjligheten att kraftfullt minska Celtics finansiella försprång och konkurrenskraft, särskilt som Celtic i och med deras ligaseger själva är garanterade att få spela i Champions League. Men inte minst ger det Rangers möjligheten både att värva en annan kaliber av spelare och att i högre utsträckning kunna behålla några av sina egna bästa spelare.

Att vinna Europa League kan alltså betyda att Rangers har bättre möjligheter att utmana Celtic i ligaspelet de närmaste åren och på så sätt se till att Rangers ligaseger förra säsongen blir mer än enbart ett isolerat undantag. Rangers vill naturligtvis hitta tillbaka till en position där de konkurrerar med Celtic på jämlika villkor och vinner titlar i alla fall i samma utsträckning som dem.

Rangers har haft en lurig säsong. Deras första säsong som regerande ligamästare på väldigt länge, liksom deras första säsong med Giovanni van Bronckhorst som ny manager efter Steven Gerrard, har varit väldigt upp och ned. De som sett Rangers vinna match efter match i Europa League förvånas kanske över att samma lag tappar poäng mot lag som Ross County och Motherwell, Ligacupsemifinalen mot Hibs och så vidare.

För att inte tala om Champions League-playoffet mot Malmö FF av alla.

Vad det kanske visar på är att det har varit en säsong av omställning för Rangers, en ny manager under nya förutsättningar. Vad det visar är självfallet även de små marginaler som finns att jobba med i den skotska ligan där Rangers och framför allt Celtic är så pass dominanta som de ändå är. Vad det möjligen visar är att den europeiska fotbollen den här säsongen har passat Rangers bättre än den inhemska.

Ett sätt att se på den saken är rent taktiskt, nämligen att i Europa League har Rangers i högre utsträckning kunna kontringsspela och inte i samma grad behövt dominera och styra matchbilden helt på egen hand. Något som för all del kan ha spelat in även under matcherna mot Malmö FF. Rangers har kort sagt kunnat spela en delvis annorlunda fotboll mot delvis andra motståndare i Europa League.

Ett annat sätt att se på saken är mer psykologiskt. Dels har Rangers aldrig haft något att förlora i Europa League på samma sätt som de ofrånkomligen, inte minst som regerande mästare, haft i det inhemska liga- och cupspelet. Rangers har för det mesta kunnat spela utan press, varje match en potentiell vinst mer än en potentiell förlust. Dels känns det som om Rangers helt enkelt verkar ha tyckt att den europeiska fotbollen var roligare.

Delvis är det där helt säkert ett slags cirkelresonemang, den europeiska fotbollen blir roligare eftersom det den här säsongen råkar gå bättre för Rangers i europeiskt cupspel än i det inhemska ligaspelet, och kanske går det bättre i europeiskt cupspel för att det råkar upplevas som roligare. I slutänden spelar det naturligtvis ingen större roll varför Rangers ikväll spelar Europa League-final mot Eintracht Frankfurt, bara att de gör det.

Något som i sig skulle kunna beskrivas som en unik prestation. Inte bara för att Rangers inte rimligtvis har någon business, sett till storlek och resurser relativt konkurrenterna, att faktiskt vara i någon Europa League-final. Utan för att Rangers för bara tio år sedan var en klubb under förvaltning, utröstade ur skotska Premier League, därmed förvisade till den skotska fjärdedivisionen under formellt ny flagga.

Fem år senare var Rangers ändå tillbaka i Premier League, efter tre uppflyttningar på fyra år. Ytterligare fem år senare har Rangers alltså först vunnit den skotska ligan, överlägset och obesegrade, och därefter tagit sig till final i Europa League. Även om Rangers status i skotsk är så speciell att det bara vore larvigt att jämföra med om t ex Bournemouth hade vunnit Europa League förra säsongen, är det ändå en massiv bedrift.

Rangers har kanske ingen business att spela Europa League-final ikväll. Men ingen kan förneka att Rangers förtjänar att spela Europa League-final ikväll, i Sevilla, mot Eintracht Frankfurt.

Men kan det där även ligga Nottingham Forest till last? Det finns en risk att det faktum att Forest var så nära automatisk uppflyttning men så att säga missade på målsnöret väcker en hel del gamla spöken till liv. Med favoritskapet följer också press och Forests hela historia kan komma att vila tungt på spelarnas axlar. Att gå in i playoff med en känsla av att ha missat uppflyttning kan också visa sig betungande.

Men det där är för tillfället inte så mycket mer än rena spekulationer. Sällan har det varit så här positivt på och runt City Ground som det är för tillfället. Nottingham Forest är bättre och närmare Premier League än vad de har varit på många år. Forest rider en framgångsvåg in i playoff och även om det alltid är tufft motstånd och väldigt små marginaler i ett playoff så är det mycket som talar för Forest.

Den positiva feelingen omger inte bara a-laget utan hela klubben. Bara för en knapp vecka sedan spelade Nottingham Forest klubbens första final i FA Youth Cup i klubbens historia. Framtiden ser ljus ut för Nottingham Forest, på fler sätt än ett. För första gången på väldigt många år vågar Forests egna supportrar verkligen tro på det egna laget, vana som de ändå varit vid att få sina förhoppningar brutalt krossade.

Samma känsla finns inte riktigt den här gången, även om Nottingham Forest faktiskt skulle förlora detta playoff, antingen redan ikväll mot Sheffield United eller playoff-finalen på Wembley. Det är inte nu eller aldrig på riktigt samma sätt. Nottingham Forest är arguably ligans bästa lag, och går de inte upp via playoff den här säsongen är de stora favoriter att bli uppflyttade nästa säsong.

Men en uppflyttning idag är naturligtvis alltid värd mer än en uppflyttning imorgon.

Managern: Steve Cooper
Tog över Nottingham Forest med laget på 23:e plats i ligan med sex förluster och en poäng efter sju matcher. Sedan Cooper tagit över har inget lag i ligan tagit fler poäng än Forest. Var väldigt nära att lyckas nå automatisk uppflyttning.

Nyckelspelarna: Brennan Johnson, James Garner och Djed Spence
Något av det mest spännande med Nottingham Forest den här säsongen har varit deras unga anfall med kanske framför allt Johnson, som öst in mål och målgivande passningar, och Man Utd-lånet Garner. En väldigt produktiv anfallstrio.

Målskytten: Lewis Grabban
Grabban är lagets stora målskytt och en spelare som kan göra mål från vad som ibland kan verka som ingenting alls. Oroväckande med Grabbans skada under säsongen som gör det tveksamt om han hinner komma till spel i playoff, men positivt är att Forest har lyckats vinna och göra mål ändå.

Arenan: City Ground
Klassisk, vissa skulle till och med säga helig, engelsk fotbollsmark. Nottingham Forest har vunnit mot både Arsenal och Leicester på City Ground den här säsongen, och atmosfären på arenan har många gånger varit elektrisk. Kan mycket väl visa sig bli en avgörande faktor den här kvällen.

Taktiken

Få om något lag är så allround starka som Nottingham Forest. En välorganiserad defensiv med ett väl balanserat mittfält kompletteras med ett fartfyllt och kreativt anfallsspel. Med Steve Cooper har Forest skapat en väldigt lyckad 3-5-2-taktik.

Vad som gör Nottingham Forest så väldigt farliga är det dubbla hot som utgörs av lagets två spelare i Brennan Johnson och Djed Spence. Båda spelarna är snabba, kreativa och framför allt smarta både i positionsspel och beslutsfattande på planen.

Men Forest saknar knappas kvalitet i övriga lagdelar. Joe Worrall, Jack Colback, Sam Surridge, James Garner, Ryan Yates, Philip Zinckernagel, Keinan Davies och Lewis Grabban är andra spelare som gör Forest till ett formidabelt fotbollslag.

Nottingham Forests många spelare av hög kvalitet har framför allt gjort det möjligt för Steve Cooper att vara tämligen flexibel i sin taktik. Cooper har visat en god förmåga att med god effekt skifta taktik både mellan matcher och under matcher.

Styrkor och svagheter

Kvaliteten på spelarna är något som måste nämnas som en av Nottingham Forests stora styrkor, där flera av spelarna kommer att spela i Premier League inom de närmaste åren, på ett eller annat sätt.

Som redan nämnts har Steve Coopers matchcoachning också visat sig vara en av Forests styrkor den här säsongen. Det finns en flexibilitet och variation som gör Forest svåra att läsa och svåra att kontrollera för motståndarna.

Skador är Nottingham Forests stora svaghet. Laget har jobbiga skador både på Keinan Davies och på Lewis Grabban, och statusen på Jack Colback är osäker. Sam Surridge är en kapabel anfallare men måste vara på topp om Forest ska vara framgångsrika.

Hur går det?

Det är svårt att sätta något lag som större favoriter än Nottingham Forest att faktiskt vinna detta playoff. Vilket som vi vet inte på något sätt är någon garanti för att Forest i det här fallet faktiskt vinner playoff.

Många håller semifinalen mot Sheffield United som den moraliska finalen, och det kan nog stämma så till vida att vilket lag som än går vidare ikväll också kommer vara ganska klara favoriter på Wembley.

Kan Nottingham Forest spela behjälpta av klubbens stolta historia snarare än att belastas av den som så ofta förut så ska det mycket till för att Forest inte ska spela i Premier League nästa säsong.

Annars har det nästan varit lätt att glömma bort både  Southampton och Hasenhüttl den här säsongen. De har liksom inte riktigt synts till i något meningsfullt sammanhang. De har inte varit med i någon titelstrid, inte slagits om europeiska cupplatser, aldrig riktigt varit aktuella för den övre halvan men heller aldrig riktigt inblandade i nedflyttningsstriden. Kort sagt har Southampton varit väldigt anonyma.

Rent rationellt går det att hävda att detta är bra nog. Ralph Hasenhüttl kan åtminstone inte anklagas för att ha gjort ett dåligt jobb i Southampton. Southampton har investerat £14m netto i spelartruppen under hans snart tre år i  klubben, Southampton har ligans fjortonde högsta lönebudget och laget slutar i genomsnitt på fjortonde plats i ligan. Med andra ord kan man se Southamptons position som fullt logisk.

Men fotbollen drivs mer av känsla än logik. Och vad som får supportrar att dra igång är inte logiska nyttokalkyler lika mycket som drömmar och ambitioner. Och man kan självfallet förstå Southamptons supportrar om de kanske inte är riktigt lika lyckliga med lagets nuvarande anonymitet som klubbens ägare och ledning säger sig vara. Ett fenomen vi så klart känner igen från flera andra klubbar.

Möjligen har det även att göra med förväntningar.

Southampton inledde de senaste tio åren med fyra raka topp åtta-placeringar i ligan, med europeiskt cupspel och med finaler. Utan att bli orealistiska i vad man hoppades på kändet det som om Southampton byggde något spännande för framtiden. Men på denna grund har Southampton inte lyckats bygga vidare utan de senaste åren förväntas Southamptons supportrar istället vara nöjda med att laget undviker nedflyttning.

Att följa Southampton säsong för säsong ger ett liknande mönster. Southampton har haft en tendens att starta säsongen relativt starkt, och börja på övre halvan, bara för att under säsongen sakta tappa luften och falla nedåt i tabellen. Vi har sett det den här säsongen och vi har sett samma sak under tidigare säsonger. Detta är regeln för Southampton snarare än undantaget.

Lustigt nog går det att se något liknande match för match med Southampton under den här säsongen. Southampton har lyckats vinna färre än hälften av ligamatcherna de tagit ledningen i under säsongen. Southampton har tappat 26 poäng från så kallade vinnande positioner vilket är överlägset mest i ligan. Hade Southampton tappat endast hälften av dessa poäng hade de nu slagits om europeiska cupplatser.

Lads, det är Southampton!

Här finns självfallet någon slags gemensam nämnare. Oavsett om det är på riktigt lång sikt eller på väldigt kort sikt så har Southampton en tendens att så att säga lova runt men hålla tunt. Southampton börjar bra men håller aldrig riktigt hela vägen. Matcher, säsonger, längre tidsperioder börjar många gånger i dur men slutar nästan ofrånkomligen i moll för Southampton. Detta skapar ett förståeligt missnöje.

Det är väldigt svårt att se några framsteg med Southampton, vilket brukar vara nödvändigt för att behålla förtroendet och engagemanget för en viss manager eller ett visst lag. Ralph Hasenhüttl har hållit Southampton kvar i Premier League under sina tre år som manager men det är ytterst tveksamt om Hasenhüttl verkligen har lyckats göra Southampton bättre, mer konkurrenskraftigt eller mer spännande.

Om något tyder kanske siffrorna på motsatsen. Southampton gjorde 51 ligamål under Hasenhüttls första säsong som Southamptons manager. Förra säsongen gjorde Southampton 47 mål. Hittills den här säsongen, med två matcher kvar att spela, har Southampton gjort 41 mål. Detta är en rätt tydlig tillbakagång för Southampton, ned till vad som är närmast nedflyttningsnivå i den egna målproduktionen.

Cupspelet har inte inneburit några större höjdpunkter det heller. Vid fem av sju tillfällen har Southampton åkt ut redan i de första omgångarna av Ligacupen eller FA-cupen med Hasenhüttl som manager. Endast vid ett enda tillfälle, FA-cupen förra säsongen, har Southampton gått längre i cupspelet då de gick till semifinal. Men i semifinalen mot Leicester lyckades Southampton inte prestera ett enda skott på mål.

Alltså är det kanske inte så underligt om Southamptons supportrar har börjat tröttna på Ralph Hasenhüttl som manager. Man vet vad man har men inte vad man får brukar det ju heta, men i det här fallet börjar det förmodligen mer tala till Hasenhüttls nackdel än till dennes fördel. Southamptons supportrar vet helt enkelt vad de får med Hasenhüttl, och de börjar bli redo att pröva på något nytt.

Inte heller går det precis att anklaga Southamptons supportrar för att vara alldeles för otåliga eller illojala. Två gånger har Southampton förlorat med 0-9 under Hasenhüttl, resultat som normalt sett hade fått vilka som helst supportrar att vända sig mot honom och kräva avgång. Southamptons supportrar stöttade istället Hasenhüttl, men varje sådant resultat tär naturligtvis på goodwill och på förtroendekapitalet.

Sedan finns där självfallet den gamla sanningen att stillastånd är detsamma som tillbakagång. Rör man sig inte framåt så rör man sig snart bakåt. Så ett Southampton som möjligen upplever sig som nöjda med att befinna sig på trygg plats från nedflyttning i tabellen kan tämligen omgående komma att upptäcka att den tryggheten vilar på mycket lös sand. Och då kan det vara alldeles för sent att göra något åt.

Vad vill Southampton?

Den frågan har Southampton att brottas med efter den här säsongen. Enbart att vilja hålla sig kvar i Premier League duger inte som svar. Även detta har vi lärt oss av flera andra klubbar genom åren. Anonymitet är bara det första stadiet för klubbar som i alltför hög utsträckning börjar tänka på det sättet. Nästa stadie tenderar vara irrelevans, i alla fall utifrån ett Premier League-perspektiv.

Southampton var för cirka tio år sedan en av Premier Leagues friast tänkande och mest profilstarka klubbar. Tio år senare är det ingen överdrift att säga att Southampton är Premier Leagues just nu mest anonyma klubb.

Fokus och favoritskap har placerats helt hållet på den andra semifinalen och de båda lagen som spelar den, det vill säga Sheffield United och Nottingham Forest. Detta fastän det ändå är Huddersfield som slutade trea i tabellen och alltså går in i playoff som det högst rankade laget. Samtidigt kommer allt snack om underdogs att fokusera enbart på Luton Town. Detta fastän Huddersfield Town inte är mycket mindre underdog de.

Huddersfields båda säsonger i EFL Championship efter nedflyttningen från Premier League har varit tuffa säsonger. Båda gångerna har Huddersfield med nöd och ibland även med näppe lyckats undvika nedflyttning. Ännu en nedflyttningsstrid var nog vad de flesta gissade även inför den här säsongen. Istället har Huddersfield tämligen konsekvent befunnit sig i toppen av tabellen.

Inte mycket är kvar av det Huddersfield vi såg i Premier League för några år sedan. Av spelarna i det laget är endast någon enstaka kvar i startelvan. Borta är den fotboll som spelades med David Wagner som manager. Under Carlos Corberán som manager har Huddersfield i hög utsträckning fått en annan identitet och en betydligt mer taktiskt flexibel identitet.

Vad dagens Huddersfield däremot har gemensamt med David Wagners Huddersfield är att deras tabellplacering i hög utsträckning trotsar tillgänglia fotbollsdata. Huddersfield slutar trea i tabellen fastän laget ligger befinner sig på nedre halvan i förväntat antal gjorda mål, endast en fjärdedel av spelet ägnas i offensiv tredjedel vilket är lägst i ligan, laget har en betydligt bättre målskillnad än förväntat och så vidare.

Huddersfield kan helt enkelt få blixten att slå ned två gånger på samma ställe.

Managern: Carlos Corberán
Coach under Marcelo Bielsa i Leeds som lämnade för Huddersfield inför den här säsongen, hans första jobb på seniornivå. Har lyckats skapa en bra lagsammanhållning och visar upp en taktisk flexibilitet man kanske inte hade gissat sig till från någon som alltså påstås vara skolad av Bielsa.

Nyckelspelarna: Sorba Thomas, Lewis O’Brien och Harry Toffolo
Om Danny Ward gör målen så är det i huvudsak Sorba Thomas som spelar fram till dem, högeryttern har varit väldigt farlig för Huddersfield hela säsongen. Lewis O’Brien har bra kontroll på det centrala mittfältet och på vänsterbacken har Harry Toffolo verkligen vuxit fram i slutet av säsongen med fem mål på de senaste sju matcherna.

Målskytten: Danny Ward
Med 14 mål i ligan den här säsongen är Danny Ward knappast någon av ligans absolut mest målfarliga anfallare, men han är farlig nog. Den som framför allt står för Huddersfields offensiva hot i öppet spel, snabb spelare som öppnar ytor också för andra spelare.

Arenan: John Smith’s Stadium
I min mening kanske inte en av Englands mer skräckinjagande arenor, lite för öppen för det och publiken är kanske inte riktigt lika fanatisk där som på andra ställen. Kommer inte vara någon tolfte spelare för Huddersfield under playoff.

Taktiken

Generellt sett den här säsongen har Carlos Corberán valt att spela en trebackslinje med Huddersfield, med offensiva wingbackar. Detta har utan undantag gällt mot lag som spelar med två anfallare, vilket Luton Town normalt sett brukar göra.

Huddersfield är ett samlat och välorganiserat lag som är svåra att bryta ned. Fokus ligger alltså inte i första hand på eget bollinnehav utan på egen organisation och på att kontrollera egna ytor.

Detta gör Huddersfield till ett jobbigt lag att möta. Huddersfield är bra på att försvara ledningar och släpper därtill sällan in första målet. Få lag i EFL Championship har befunnit sig i underläge under kortare tid den här säsongen än Huddersfield.

Dessutom är Huddersfield bra på att jaga matcher. Av de totalt tretton matcher där motståndarna gjorde det första målet har Huddersfield vid tio tillfällen ändå lyckats vinna eller undvika att förlora matchen.

Styrkor och svagheter

En av Huddersfields främsta styrkor är fasta situationer. Med 20 gjorda mål på offensiva fasta situationer, bäst i ligan, är detta ett viktigt och effektivt anfallsvapen för Huddersfield som kan visa sig extremt värdefullt i playoff.

Detta kompenserar väl för Huddersfields fokus på organisation och ett samlat försvarsspel. Men Huddersfields styrka på fasta situationer märks inte enbart offensivt, även defensivt är Huddersfield ett av ligans bästa lag i detta avseende.

Kanske lite märkligt givet att Huddersfield är ett tämligen kort lag, och faktiskt vinner färre än 50% av sina nickdueller.

Skador är ett orosmoln för Huddersfield. Även om Huddersfield har visat sig kapabla under säsongen att vinna även utan nyckelspelare som Lee Nicholls, Matty Pearson, Lewis O’Brien, Sorba Thomas, Danny Ward m fl har de en av ligans tunnaste spelartrupper.

Hur går det?

Även om Huddersfields supportrar möjligen surar över att andra klubbar nämns som favoriter före dem så är det förmodligen bara till Huddersfields hjälp. Det betyder att de kan spela med mindre press på sig och kan slå lite mer ur underläge.

Något som borde kunna tala till Huddersfields fördel är även att de i interna matcher mot övriga playoff-klubbar under säsongen faktiskt har bäst facit, även om det i många fall handlar om oavgjorda matcher.

Huddersfield är favoriter mot Luton Town i semifinalen men kommer i en eventuell playoff-final kunna slå ur underläge. Det kan passa dem väldigt väl.

Stridslinjerna ritades upp väldigt snabbt och på ett högst förutsägbart sätt. Kritikerna av det saudiska ägandet och dess försök att sporttvätta det egna landets regim såg detta som ännu ett bevis för sin sak. Det större flertalet av Newcastles supportrar vägrar mer eller mindre konsekvent att se någon koppling alls, och i den händelse de ändå medger någon koppling så vägrar de se något som helst problem med detta.

Ägandet är självfallet vad ägandet är, både på gott och på ont. Det måste vara möjligt att se och erkänna de positiva fotbollsmässiga effekterna av ägandet både på Newcastle som klubb och Premier League som liga, och samtidigt kunna se och erkänna de moraliska och politiska problem som just denna typ av ägande faktiskt medför, och för vilka syften engelsk fotboll, engelska klubbar och engelska supportrar utnyttjas.

Att välja att se bara den ena av dessa båda sidor av inget bättre skäl för att det är den storyn man råkar föredra är knappast särskilt begåvat. För all del kan de som kritiserar sporttvättande ibland vara rätt ensidiga även de, men när det kommer till att hitta på usla ursäkter för att bara se sin sida och avfärda all form av kritik så är det naturligtvis få som just nu konkurrerar med kollektivet av Newcastles supportrar och opinionsbildare.

Listan kan självfallet göras rätt lång, ursäkter kommer ofta i olika varianter, men vilka är åtta av de mest vanliga usla ursäkterna för Newcastles saudiska ägande?

(8) Ingen koppling till den saudiska staten!

Det här är en riktig goody, men den har alltså använts på fullaste allvar. Här väljer alltså folk att göra någon slags formell åtskillnad på den saudiska staten och den saudiska statliga investeringsfonden PIF, som formellt äger 80% av Newcastle.

Föreställningen att PIF skulle representera något annat än Saudiarabien självt är naturligtvis bollocks. Oavsett om man ser till de individer som sitter där, eller om man ser det mer institutionellt vad som faktiskt är den statliga investeringsfondens syfte.

(7) Handlar bara om avundsjuka!

Som taget direkt från skolgården är ett vanligt sätt att avfärda kritiken mot det saudiska ägandet att det bara bygger på avundsjuka. Kritikerna är alltså alldeles gröna (fniss) av avund för att Newcastle plötsligt är rikare än Allah.

Svårt att argumentera mot den typen av barnsligheter, och frågan är väl om det ens är meningsfullt att försöka. Om avundsjuka är enda skäl till kritiken så konstaterar jag att det ändå finns en hel del Newcastlesupportrar som i så fall är avundsjuka på sig själva.

(6) Kritiken är bara arabhat!

Den här är inte precis ovanlig, till och med Pep Guardiola har ju slängt sig med den här som något slags moraliskt självförsvar. Tanken är alltså att kritiken bara beror på att det är arabiska pengar, inte t ex amerikanska pengar. Man spelar alltså rasistkortet.

Trams naturligtvis. Kritiken har ingenting alls att göra med ägarnas nationalitet i sig självt, utan det faktum att engelska och europeiska klubbar i realiteten ägs av nationalstater med politiska motiv för sitt ägande av dessa klubbar.

(5) Staten gör affärer med Saudiarabien!

Ett väldigt vanligt försvar ägnat att rättfärdiga Newcastles saudiska ägande, nämligen att det måste vara okej för Newcastle att arbeta med Saudiarabien eftersom t ex den brittiska regeringen handlar med Saudiarabien.

Varför ska fotbollen och enskilda klubbar ta ett ansvar som den brittiska staten och samhället vägrar att ta? Det finns en poäng med denna ursäkt, åtminstone ger det ju Newcastle ett effektivt alibi, även om att andra gör fel aldrig ursäktar eget agerande.

Man kan hävda att engelska klubbar är sociala institutioner som är ägnade att spegla vissa specifika värderingar. Det måste alltså vara möjligt att problematisera vilka värderingar engelska klubbar speglar, oavsett vad andra institutioner tar sig för.

(4) Kritiken är bara allmänt Newcastlehat!

En vanlig teori är att kritiken bara existerar eftersom det handlar om Newcastle, att press och media är biased specifikt mot Newcastle som klubb och som stad. Varför kritiseras inte Man City på samma sätt frågar t ex vissa Newcastlesupportrar högst retoriskt.

Nåja, dessa Newcastlesupportrar måste i så fall ha missat det mesta av den rätt tydliga kritik som ändå har riktats mot Man City de senaste dryga tio åren. Man City är väl förmodligen rätt nöjda med att en annan klubb nu avleder mycket av kritiken från dem.

Sant är möjligen att kritiken kanske inte var lika tung och tydlig just när UAE köpte Man City för tolv-tretton år sedan. Vilket möjligen kan förklaras med att det inte var många som visste särskilt mycket om sporttvättande på den tiden. Det var rätt nytt.

(3) Ingen kritik om Saudiarabien köpt Man Utd eller Tottenham t ex!

Förmodligen en ursäkt besläktad med den förra. Även här inbillar sig Newcastles supportrar att det saudiska ägandet kritiseras enbart för att det är Newcastle, inget annat, man spelar även lite på myten att vissa klubbar är mer värda än alla andra.

Men tanken att det skulle ha varit tyst om Man Utd blivit saudiskt ägt är närmast skrattretande. Det snurrade en del väldigt lösa rykten om ett saudiskt köp av Man Utd, och redan det var nog att producera ett antal minst sagt svidande artiklar på ämnet.

(2) Bara en tröja!

Möjligen en mer specifik ursäkt med anledning av den nyss läckta grönvita bortatröjan, men den är symbolisk för en allmän attityd. Nämligen att försöka vifta bort sådana här saker som i grund och botten meningslösa.

Men symboler spelar roll, och det är märkligt att i det här fallet höra supportrar säga att det bara är en tröja samtidigt som supportrar i alla andra fall brukar gå fullständigt apskit om det ens andas om att fippla med den egna klubbens tröjor eller klubbmärke.

Något säger mig att om Newcastle hade föreslagit en rödvitrandig bortatröja så hade det inte längre varit frågan om att bara vara en tröja. Då hade det nog inte ens hjälpt att det bara handlade om en bortatröja.

(1) Newcastle förtjänar framgångar!

Ja, det är väl klart att Newcastle gör det, eller att Newcastles supportrar gör det, i alla fall på samma sätt som kan sägas för alla klubbar och alla supportrar. Det är väl ingen som tycker eller tänker att just Newcastle ska behöva lida för alla våra synder.

Men att jag förtjänar något betyder inte att det inte spelar någon roll hur jag i så fall skaffar mig det. Jag kan så klart tycka att jag förtjänar en saftig hamburgare med extra räksallad på, det gör det inte okej att sälja droger för att betala för den.

Kanske inte världens bästa exempel, men andemeningen borde framgå. Kompromissar man sina egna värderingar för att snabbare nå fram till någon önskat och uttalat mål så får man självfallet vara beredd att också stå för detta.

Newcastle har onekligen nått fram till sitt önskade och uttalade mål för den här säsongen, nämligen att hålla sig kvar i Premier League. Leeds förlust mot Chelsea betydde att Newcastle inte längre kan bli nedflyttade.

Nu kan Newcastle ändå komma att spela en rätt stor roll för avslutningen av ligan den här säsongen. Dels möter de Arsenal ikväll hemma på St James Park, där Arsenal måste vinna för att hålla Tottenham efter dem i tabellen.

Därefter möter Newcastle Burnley i sista omgången, i vad som kan vara en helt avgörande match om vilka mellan Burnley eller Leeds som precis som Newcastle håller sig kvar i Premier League.

Tottenham och Leeds hoppas naturligtvis att Newcastle inte ursäktar sig i dessa båda matcher.

Jesse Marsch nöjde sig för all del inte bara med att hänvisa till Gandhi när han försökte inspirera Leeds spelare. Även Moder Teresa och Muhammad Ali slängdes in i grytan och man får kanske kämpa en smula för att hitta den gemensamma nämnaren mellan dessa tre för all del profilstarka karaktärer. Alla är möjligen förespråkare för fred på sina olika sätt, men kanske framför allt Ali skiljer sig ju väldigt mycket från övriga två.

Och om nu Marsch försökte sprida något slags budskap om fred och icke-våld så verkar det budskapet sannerligen inte riktigt ha landat som det i så fall var tänkt hos Leeds spelare. Matchen mot Arsenal var fortfarande ung när Luke Ayling fick för sig att bli utvisad genom en våldsam tackling. Matchen mot Chelsea var inte mycket äldre när Dan James fick för sig att ta ett rött kort med en ännu värre tackling.

Därav alltså alla dessa memes där Gandhi tillskrivs citat som t ex gå ut och sparka benen av dem, lads! Väldigt underhållande på sitt sätt. Även om jag är rätt säker på att både Leeds och Jesse Marsch kan hålla sig för skratt.

Några synpunkter kan vara på sin plats gällande detta. För det första att det ger ett ganska klart intryck av en manager som möjligen tar sig själv på lite för stort allvar, och som möjligen är lite för pretentiös för sitt eget bästa. För det andra att om det möjligen fanns en allmän brittisk skepsis för en amerikansk manager, kanske en benägenhet att se honom som en slags Ted Lasso, så riskerar detta mest bekräfta sådana uppfattningar.

En annan kanske mer allvarlig synpunkt skulle kunna vara att det sällan är något särskilt positivt tecken när tongivande spelare tar dumma utvisningar på det sätt som både Ayling och James alltså har gjort de senaste matcherna. Man vill nog gärna se det som individuella hjärnsläpp, men oftast brukar det vara ett tecken på ett underliggande problem eller missnöje. Det sker inte i friska fotbollslag.

Lag som gör sådana här saker brukar åka ur Premier League. Lag som åker ur Premier League brukar göra sådana här saker. Svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget annat än att där finns ett samband. Lag som gjort till dålig vana att släppa in både ett och två tidiga mål och alltså snabbt hamna i underläge, som Leeds gjorde mot både Arsenal och Chelsea, brukar också åka ur Premier League.

Det var inte tal om några oviktiga matcher för Leeds. I det här läget av säsongen och med nedflyttningsstriden som den ändå är så är inga matcher oviktiga för Leeds. I synnerhet hemmamatchen mot Chelsea var självfallet väldigt viktigt, ett utmärkt tillfälle för Leeds att plocka tre viktiga poäng, precis som Everton gjorde hemma mot Chelsea. Matcher i vilka Leeds var sin egen värsta fiende och slängde bort den egna chansen till poäng.

Här hittar vi den kanske främsta invändningen mot Jesse Marschs management med Leeds för närvarande. Leeds känns alldeles för softa. Leeds saknar nog inte kampmoral, men verkar fullständigt sakna motståndskraft. Leeds har blivit ett lag som är lätta att slå hål på och som viker ned sig i motgång. Leeds är ett lag som saknar självförtroende, möjligen för att det inte längre finns något förtroende för lagledningen.

Att förlora fotbollsmatcher är naturligt, är något som alla fotbollslag gör, och närmast per definition något som lag i nedflyttningsstriden gör. Men hur ett lag förlorar matcher är inte oviktigt i sammanhanget och Leeds förlorar för närvarande matcher på nästan värsta tänkbara sätt. Matcherna hinner knappt börja innan Leeds har minst till hälften hunnit med att förlora dem. Det måste spridas en känsla av hopplöshet och uppgivenhet.

Var det ett misstag att sparka Marcelo Bielsa? Svårt att säga. I meningen att det inte har blivit så värst mycket bättre därefter kan man så klart hävda att det var ett misstag. Men samtidigt är inte Jesse Marschs svårigheter och möjliga misslyckande i sig något som förändrar den situation som Leeds befann sig i med Bielsa. Möjligen var det ett misstag att anställa Jesse Marsch?!

Måstematcherna kommer nu tätt för Leeds. De har två matcher kvar på sig att rädda säsongen och rädda sig kvar i Premier League. Brighton hemma idag, och så i sista omgången borta mot Brentford. Leeds behöver verkligen vinna båda dessa matcher för att ge sig själva åtminstone en realistisk chans att hålla sig kvar i Premier League. Om Leeds lyckas vinna båda dessa matcher borde de kunna hålla sig kvar.

Om Leeds ska hålla sig kvar i Premier League så ser det nog ut att behöva vara på Burnleys bekostnad. Evertons läge börjar se allt ljusare ut. De ligger två poäng före både Burnley och Leeds, har en match mer kvar att spela, och nu på programmet två matcher på hemmaplan mot Brentford och Crystal Palace. Det ska nog mycket till för att Everton faktiskt ska bli ”den största klubben” att åka ur Premier League.

Burnley har också tre matcher kvar att spela, men ett betydligt tuffare spelschema med två tuffa bortamatcher mot Tottenham idag och Aston Villa under veckan. Där kan inte Burnley räkna med många poäng. Däremot har Burnley en potentiell räddningplanka i sista omgången hemma mot Newcastle. Leeds vill inte gå in i sista omgången utan ett poängförsprång på Burnley.

Och då måste Leeds vinna mot Brighton idag. Inte för att jag tror att några som helst citat från vare sig Mahatma Gandhi, Moder Teresa eller Muhammad Ali kommer leda Leeds till vinst mot Brighton. Det handlar desto mer om fotbollens basics. Att inte släppa in tidiga mål är en viktig sak. Att inte dra på sig fullständigt onödiga röda kort tidigt i matchen är en annan viktig sak.

Svårt att se att Gandhi, Teresa eller Ali hade något att säga om dessa saker.

Flippsidan av detta är att Swindon samtidigt är det lag i detta playoff som släppt in flest mål med 54 insläppta mål under säsongen. Sammantaget ger detta oss en bild av ett Swindon som attackerar friskt och spelar mest med attityden att göra fler mål än motståndarna. Charmigt, och kan vara effektivt inte minst i enstaka matcher, men brukar också anses riskfyllt i playoff eller cupspel.

Men givet att League Twos playoff de två senaste säsongerna har vunnits av det lag som gjort flest mål under säsongen så är kanske detta ett bra omen för Swindon. Vad som kanske i någon mening är oroväckande för Swindon är att deras förväntade antal gjorda mål per match (1,31) inte är väldigt mycket högre än deras förväntade antal insläppta mål per match (1,22).

Men kanske är Swindon motiverade sin hakuna matata-attityd den här säsongen. Ett stormigt ägarbyte skedde inför säsongen, den kritiserade och kontroversielle ägaren Steve Anderson tvingades lämna klubben, en ny ägare i Clem Morfuni kom in och en ny manager anställdes. Bara veckorna innan säsongen skulle börja hade Swindon som mest en halv startelva att ställa ut på planen.

Under dessa förutsättningar är det naturligtvis beundransvärt av Swindon och manager Ben Garner att ändå ta sig till playoff, fastän de blev nedflyttade från League One förra säsongen. Men det ger naturligtvis även Swindon något av ett positivt momentum inför playoff. Swindon har så att säga ingenting alls att förlora och kan spela helt och hållet utan press.

Managern: Ben Garner
Har gjort ett stort jobb under svåra omständigheter med ett lag som knappt ens kom till spel när säsongen skulle börja. Kanske har detta bidragit till Swindons bekymmersfria attityd till säsongen som helhet.

Nyckelspelarna: Jack Payne, Louie Barry och Louis Reed
Mittfältsmotorerna Payne och Reed kontrollerar mittfältet för Swindon och Barry är en bra forward och ett utmärkt komplement till övriga anfallare. Swindon tänker offensivt och nyckelspelarna är ett bra exempel på det.

Målskytten: Harry McKirdy
Lagets främste målskytt den här säsongen är McKirdy med sina sjutton mål i ligan, totalt arton. Bidrar med sitt offensiva hot från högerkanten till att Swindon är så svåra att hålla koll på för motståndarförsvaren.

Arenan: The County Ground
Om Swindon istället hade varit Juventus hade kanske den här arenan hetat något betydligt häftigar som Communale. Nu är det alltså The County Ground, varken mer eller mindre. Den positiva stämningen är definitivt tillbaka på arenan.

Hur går det?

Med fyra raka vinster avslutade Swindon säsongen väldigt starkt och går alltså in i playoff med maximalt momentum. Allting måste alltså kännas positivt för Swindon som knappast hade kunnat förvänta sig detta inför säsongen.

Swindon har en ovärderlig tillgång i ett stort antal potentiella matchvinnare i laget i form av Harry McKirdy, Jack Payne, Jonathan Williams, Josh Davison och Louie Barry. Swindon har öst in mål under säsongen och håller detta i sig blir de livsfarliga.

Både en och annan håller Swindon som favoriter i detta playoff. Jag kan tycka att det är lite magstarkt jämfört med framför allt Northampton, men givet form och psykologi är det alls ingen oäven bedömning.

Mellan slutet av november till mitten av mars förlorade inte Mansfield en enda match, och det var först under våren som Mansfields form började svikta något. Fem förluster på tio matcher under mars och april gjorde att Mansfields playoff-förhoppningar började se lite skakiga ut. Men Mansfield samlade ihop sig och med åtta poäng på sina fyra sista matcher slutade Mansfield till slut sjua.

Mansfields story den här säsongen är alltså att ha gått från vad som såg ut att vara nedflyttningskandidater till att ha chans på uppflyttning till League One. Mansfield kan inte riktigt göra anspråk på att vara bättre än något av övriga playoff-lag i egentligen något avseende, men vad som ändå talar för dem är att de inte heller kan anses vara sämst i något av dessa avseenden.

Hemmaplan har varit Mansfields melodi den här säsongen. 49 av lagets 77 poäng har plockats på hemmaplan samtidigt som Mansfield bara vann sju av sina 23 bortamatcher den här säsongen. Detta sätter rimligtvis viss press på Mansfield inför kvällens match, då det knappast känns särskilt sannolikt att de plötsligt kommer kunna vända och vinna borta på Sixfields mot Northampton.

Managern: Nigel Clough
Denne journeyman i Football League har alltså till slut landat i Mansfield som han nu förväntas ta upp i League One. Ingen lätt uppgift, många har försökt och misslyckats, men kan någon så kan kanske Clough.

Nyckelspelarna: Oliver Hawkins, Stephen McLauglin och Matty Longstaff
Mansfield visar upp en stark backlinje med stabile mittbacken Hawkins och mycket offensiva vänsterbacken McLaughlin som har en väldigt bra säsong. Mest namnkunnigt är det kanske på mittfältet med Newcastlelånet Longstaff en väldigt värdefull spelare.

Målskytten: Rhys Oates
Med tio mål totalt och åtta mål i ligan är Oates Mansfields bästa anfallare, vilket möjligen inte säger särskilt mycket om Oates men kanske desto mer om Mansfield. Mansfield gör en del mål utan att därför ha någon särskilt utpräglad målskytt.

Arenan: Field Mill
Rätt typisk engelsk fotbollsarena på League Two-nivå får man nog ändå säga med en kapacitet strax under 10,000 åskådare. Kommer behöva vara på sitt bästa humör för att ge Mansfield en fördel mot Northampton ikväll.

Hur går det?

Mansfield kan inte räknas som favoriter i detta playoff, vare sig i denna semifinal eller i playoff som helhet. Vad Mansfield däremot har är formen på sin sida och i synnerhet då formen hemma på Field Mill där de vunnit 13 av sina senaste 15 ligamatcher.

Förmodligen tar det stopp för Mansfield redan i semifinalen mot Northampton, men det är inte med några större marginaler. Ska Mansfield störa Northampton så är det framför allt ikväll på hemmaplan som de ska göra det.

Northampton kommer inte sikta på att avgöra semifinalen ikväll utan hoppas ha ett spelbart resultat med sig till returen på hemmaplan. Målvakten Lee Roberts är avstängd och de cirklar förmodligen fortfarande såren efter dramat i sista omgången.

Northampton hoppas förmodligen på en rätt lugn match i vilken de kan hitta balansen igen efter förra helgens besvikelse. Mansfields uppgift måste vara att inte ge dem detta utan ta matchen till Northampton.

Avslutet på Roman Abramovitjs tid som ägare i Chelsea lämnar naturligtvis en bitter eftersmak. Det var inte rimligtvis så här det var tänkt att sluta. Men oavsett hur det nu än har slutat, och avsett hur mycket press och media väljer att måndagsquarterbacka motiven bakom Abramovitjs ägande, så ändrar inte detta den i grunden positiva effekten både på Chelsea och på engelsk fotboll som Abramovitjs ägande har haft.

Två Champions League-titlar, fem Premier League-titlar, fem FA-cuptitlar, tre Ligacuptitlar, två Europa League-titlar, en UEFA Super Cup-titel och en FIFA VM-titel för klubblag. Det har regnat silver över Chelsea under Roman Abramovitjs 20 år som ägare och många skulle kanske säga att detta var ett av syftena. Under Abramovitj tog Chelsea sin allra första Double.

Passande vore det alltså på många sätt om Chelsea kunde sätta punkt för denna väldigt framgångsrika era i klubbens historia genom att vinna ytterligare silver. För tredje året i rad ska Chelsea spela FA-cupfinal. Detta är i sig en bedrift som endast Man Utd, Everton, Arsenal och Blackburn Rovers av fortfarande levande engelska klubbar har klarat av. De kan däremot bli den första engelska klubben att förlora tre FA-cupfinaler i rad.

Revansch finns även att utkräva mot Liverpool, motståndarna i FA-cupfinalen. Chelsea har redan förlorat en cupfinal mot Liverpool den här säsongen, när de förlorade på straffar i Ligacupfinalen. Inte precis Kepa Arrizabelagas finaste dag i engelsk fotboll om vi säger så, och han har inte precis haft många fina dagar till att börja med. Men med Liverpool på andra sidan är motståndet så klart också tuffast möjliga för Chelsea.

Det har av fullt förståeliga skäl varit en extremt turbulent säsong för Chelsea, fyllt med osäkerhet och spekulation som inte på något sätt hjälpt dem under säsongen. Även om man kanske fick ta sig lite för pannan när Thomas Tuchel i en intervju nyligen tämligen verklighetsfrånvänt beklagade sig över att ingen klubb vare sig nu eller någon gång förut drabbats av den här typen av hemskheter.

Om det var en groda av Tuchel, vilket det naturligtvis var, så må han vara förlåten för den saken. För det är en av väldigt få grodor Tuchel har kläckt ur sig under hela den här rätt besvärliga processen, kanske den enda. Till skillnad från kanske framför allt Eddie Howe i Newcastle har Tuchel inte på något sätt duckat de svåra frågorna, frågor som han blivit tämligen utlämnad att svara på helt själv av Chelseas klubbledning.

Långa stunder under säsongen var det rätt imponerande att se hur Tuchel lyckades hålla ordning och reda på Chelsea mitt i all turbulens. Det är kanske egentligen först senaste månaden som det har börjat krackelera något. Prestationerna har börjat svaja och svikta, och man får kanske säga att i och med förlusten mot Real Madrid i Champions League känns det ändå som att mycket av luften gick ur Chelsea.

Detta gör Chelseas situation i den här FA-cupfinalen något märklig. Plötsligt ska de alltså in och spela en cupfinal mot Liverpool efter att till synes redan ha befunnit sig på stranden under ett antal veckor. Normalt sett brukar det kunna vara rätt svårt att bara slå av och på fokus, intensitet och koncentration som krävs för att vinna sådana här matcher, och detta måste vara ett av Chelseas största frågetecken inför matchen.

Positivt för Chelsea är ändå att de med segern mot Leeds förmodligen ändå säkrade tredjeplatsen och spel i Champions League kommande säsong. Sådant har deras ras varit de senaste veckorna att det faktiskt började se ut som om både Arsenal och Tottenham var på väg att komma ikapp dem. Det hade kunnat bli en riktigt jobbig dryg vecka framöver annars.

Skönt måste det hur som helst vara både för Chelsea och för Tuchel själv att faktiskt ha chansen att sätta punkt för en extremt svår och jobbig säsong med att spela en cupfinal och ha chans att vinna ännu en titel. Får Chelsea lyfta FA-cuppokalen på Wembley ikväll är det på samma gång ett fint avslut på en väldigt framgångsrik era för Chelsea och ett möjligt startskott på en ny helt era för Chelsea.

Den möjligheten vill naturligtvis Liverpool sabotera. Det får ändå sägas vara en slags ödets ironi att för ett lag som det för mindre än en vecka sedan pratades treblar och kvaduplar om så kan den här säsongen mycket väl sluta med att Liverpool bara har lyckats vinna Ligacupen. För all del inte så bara i sig självt, men i relation till vad det har pratats om framstår det ju plötsligt som rätt fattigt.

Nominellt är ju varken treblen eller quadrupeln förlorad för Liverpool, även om den högst troligt är det i realiteten. Ligatiteln ser onekligen ut att ha glidit dem ur händerna, i den utsträckning de någonsin hade händerna på den. Champions League-finalen är till sin själva natur alltid oviss mot en i sammanhanget väldigt otäck motståndare. Här har vi alltså FA-cupfinalen mot ett Chelsea för vilka FA-cuptiteln är allt de har att vinna.

Fabinho är inte tillgänglig för spel för Liverpool, vilket är ett tungt avbräck på deras mittfält. Liverpool saknar knappast kompetenta ersättare, men Chelsea måste ändå se detta som ett positivt tecken för dem. Avgörande kommer troligtvis bli Chelseas förmåga att göra mål på sina chanser, en förmåga som brast för dem under Ligacupfinalen och som troligtvis gjorde att de förlorade den cupfinalen.

Passande på något sätt att det är just Chelsea och Liverpool som möts i den allra sista cupfinalen med Roman Abramovitj som Chelseas ägare, när det var just rivaliteten mellan dessa båda klubbar som definierade mycket av Abramovitjs första år som Chelseas nya ägare. Kanske har ingen annan klubb lyckats provocera Liverpool riktigt lika mycket som Chelsea har gjort under de senaste 20 åren.

Ett bättre sätt att provocera Liverpool än att vinna FA-cupfinalen över dem finns självfallet inte för Chelsea. Varje moln har en silverkant brukar det ibland sägas. Om det stämmer vet jag inte. Men det mörka Abramovitj-moln som hängt över Chelsea under en stor del av säsongen, har Chelsea idag möjligheten att i alla fall sätta en silverkant på.

Med en snittålder om strax över 28 år har Sheffield United också den äldsta spelartruppen i EFL Championship. Oliver Norwood, Chris Basham, John Egan, Enda Stevens, John Fleck, David McGoldrick, George Baldock och Billy Sharp är samtliga 29 år eller äldre, och flera av dessa är fortfarande nyckelspelare i Sheffield United. Erfarenhet borde alltså vara något som Sheffield United inte lider brist på.

Men något sätter det kanske fingret på att det riskerar vara lite nu eller aldrig vad gäller uppflyttning och återkomst till Premier League för detta Sheffield United. Sheffield United står inför en ofrånkomlig generationsväxling, och med en sådan i full sving kan det vara svårt att samtidigt slåss om uppflyttning. Omvänt blir knappast nuvarande spelare precis yngre i Premier League heller.

Uppflyttning såg inte ut att stå på programmet  för Sheffield United den här säsongen heller. Sheffield United inledde säsongen svagt och såg ut att vara det nyss nedflyttade lag som skulle få det svårast att acklimatisera sig både till EFL Championship och kanske ännu mer till det faktum att Chris Wilder inte längre var lagets manager. Sakta men säkert har däremot Sheffield United börjat vinna matcher och stigit i tabellen.

Många ser nu Sheffield United som om inte favoriterna så definitivt en av favoriterna i detta playoff. Det är svårt att säga hur mycket detta beror på att Sheffield United spelade i Premier League förra säsongen, eller på något inte mer dramatiskt än att de vann stort mot Fulham i sista omgången. Hur som helst slutade de femma, och kan bli det tredje laget av tre möjliga som reboundar upp i Premier League den här säsongen.

Ålder går före skönhet i Sheffield United.

Managern: Paul Heckingbottom
Slavisa Jokanovic visade sig fel för Sheffield United och blev inte lång på posten. Inte många höjde på några ögonbryn när Sheffield United istället anställde Heckingbottom, som hittills inte gort något större väsen åt något håll i EFL Championship. Tveksamt om Heckingbottom uträttat några större mirakel med Sheffield United.

Nyckelspelarna: Morgan Gibbs-White, Oliver Norwood och John Egan
Morgan Gibbs-White har varit en av Sheffield Uniteds bästa och viktigaste spelare den här säsongen och gett laget nytt syre i offensiven. Norwood fortsätter vara en viktig motor på mittfältet och bakom honom är Egan en värdefull mittback. Tillsammans formar de en tung centrallinje i Sheffield United.

Målskytten: Billy Sharp
Gammal är alltjämt äldst i Sheffield United där en 36 år gammal Billy Sharp har en säsong som påminner om fornstora dagar. Det kan diskuteras om detta mest beror på att Sharp har sin nivå i Football League mer än i Premier League. Oavsett vilket är 14 mål och sju målgivande passningar ett viktigt bidrag till Sheffield Uniteds hopp om uppflyttning.

Arenan: Bramall Lane
Stor och tät arena som kan bära fram Sheffield United till seger mot Nottingham Forest ikväll, vilket mycket väl kan visa sig nödvändigt om Sheffield United ska ta sig till Wembley och playoff-finalen.

Taktiken

Sheffield United har den bästa xG-statistiken både defensivt och offensivt av samtliga fyra lag inblandade i detta playoff. På pappret är de alltså både farligast framåt och tryggast bakåt. Men fotboll spelas som vi vet på gräs, inte på papper.

Slavisa Jokanovics största misstag var att envisas med att spela en fyrbackslinje med Sheffield United, något de inte hade spelartruppen för. Heckingbottoms beslut att återgå till en trebackslinje vände på lagets säsong.

Heckingbottoms approach att återgå till vad Sheffield United kan bäst betyder också att Sheffield United blivit tryggare i det egna bollinnehavet, samt som 3-5-2-systemet delvis dikterar anfaller primärt genom offensiva ytterbackar.

Finns det någon skillnad i Sheffield United med Heckingbottom som manager jämfört med Chris Wilders Sheffield United så är det att laget nu i högre utsträckning försöker hitta den mer direkta genomskärande passningen.

Styrkor och svagheter

Morgan Gibbs-White, lånet från Wolves, har varit ovärderlig för Sheffield United den här säsongen. Gibbs-White gör mål men vad som gör honom ovärderlig för laget är mängden målchanser han skapar, både för sig själv och för andra spelare.

Vi hittar en annan styrka i planens andra ände. Målvakten Wes Foderingham har hållit nollan 18 gånger den här säsongen och släppt in endast 22 mål på de 32 matcher han spelat. Ingen annan målvakt i ligan har förhindrat fler mål än Foderingham.

Billy Sharps ålder och fysiska fitness är ett frågetecken, vilket riskerar göra laget trubbigt i offensiven och alltför beroende av Gibbs-White. Sheffield United riskerar ibland att bli lite förutsägbara och lättlästa i sin fotboll.

Hur går det?

Erfarenheten och kvaliteten är vad Sheffield United i någon mening bankar på ska ta dem tillbaka till Premier League. De är tveklöst det lag i detta playoff med flest spelare vana vid både sådana här matcher och vana vid Premier League.

Men med fokus på erfarenhet riskerar spelet ofta bli lite fantasilöst. Här kommer Sander Berge på offensivt mittfält bli en viktig spelare att diktera tempot och stå för idéerna i Sheffield Uniteds spel, men han möter tufft motstånd på Nottingham Forests mittfält.

Vem som än vinner den här semifinalen kommer vara favoriter på Wembley i playoff-semifinalen. Men just i den här semifinalen lutar nog favoritskapet åt Nottingham Forest, om än inte i någon större utsträckning.

Mycket kan komma att bestämmas av hur Sheffield United drar nytta av att få spela på Bramall Lane i dagens första semifinal.

Och så till slut, längst ned så kontrasterades Luton Towns totala kostnad för sin spelartrupp om smått makalösa £1,5m. Jodå, ni läser den siffran rätt. Luton Town spelar alltså playoff i EFL Championship, fastän de har en spelartrupp som bokstavligen kostat en hundradel av Fulhams spelartrupp. Självfallet är detta en siffra som använts för att illustrera hur mycket av en underdog Luton Town är i detta playoff.

Men pengar är pengar och siffror är bara siffror. Jay Socik och dennes rekryteringsteam i Luton Town har under flera år gjort ett fantastiskt jobb med att identifiera och rekrytera väldigt skickliga spelare från League One och League Two, och Nathan Jones och dennes coachteam har gjort ett minst lika bra jobb med att utveckla dessa spelare. Värdet på Luton Towns spelartrupp är betydligt högre än dess kostnad.

Vi hittar här förklaringen bakom Luton Towns magiska resa. För åtta år sedan spelade Luton Town fortfarande i National League. För fyra år sedan spelade Luton Town fortfarande i League Two. För två år sedan räddade sig Luton Town kvar i EFL Championship i sista omgången. Förra säsongen slutade Luton Town tolva. Nu spelar Luton Town alltså för att ta sig tillbaka till Premier League.

Jodå, ta sig tillbaka. För även om yngre supportrar möjligen knappt ens hört talas om Luton Town så kommer äldre supportrar ihåg att Luton Town spelade i First Division, det som skulle komma att bli Premier League, under tio år mellan 1982 och 1992. Under den perioden hann de även med att 1988 vinna Ligacupen. Luton Town är alltså inte en klubb som så att säga kommer från ingenstans.

Luton Town är däremot en klubb på väg någonstans.

Managern: Nathan Jones
Har på något sätt blivit synonym med Luton Town och det är på något sätt talande att Lutons egentligen enda svaga period under de senaste tio åren kom i samband med Jones tillfälliga utflykt till Stoke. Under Jones har Luton Town förbättrat sin ligaposition nio av tio år.

Nyckelspelarna: Sonny Bradley, Kai Naismith och Harry Cornick
Harry Cornick har varit ovärderlig som anfallarkomplement till Elijah Adebayo, men mittbacken Kai Naismith har förmodligen genomgående varit Luton Towns bästa spelare den här säsongen. Mittbacken Sonny Bradley likaså väldigt viktig för Luton Town.

Målskytten: Elijah Adebayo
Väldigt skicklig anfallare som kombinerar snabbhet och explosivitet i de offensiva löpningarna med förmåga att hålla i bollen och fördela den vidare. Inte alls konstigt att flera Premier League-klubbar tittar på Adebayo. Oroväckande för Luton Town att Adebayo drog på sig en skada i slutomgångarna och är tveksam till spel.

Arenan: Kenilworth Road
Klassisk engelsk fotbollsarena som kan skapa en väldigt tät atmosfär. Kan visa sig både viktigt och avgörande ikväll om Luton Town kan rida på hemmaarenans elektricitet och ge sig själva ett försprång inför returen.

Taktiken

Luton tog sig upp till EFL Championship med ett tämligen fast taktiskt system, med en mittfältsdiamant och två rasande offensiva ytterbackar. Väl i EFL Championship har Luton Town och Nathan Jones däremot blivit betydligt mer taktiskt flexibla.

Framför allt har Luton Town blivit betydligt mer raka och direkta i sin fotboll. Att kalla Luton Town för ett kontringslag vore möjligen magstarkt, men en viktig del i deras anfallsspel är definitivt att hitta den tidiga passningen i djupled till Adebayo eller Cornick.

Om Luton Town gärna gamblar lite i passningsspelet på det viset så gamblar de inte alls när det kommer till målchanser och avslut. Luton Town skapar inte jättemånga chanser, men de chanser som skapas är å andra sidan relativt bra. Kvalitetet före volym således.

Vad vi ser är alltså ett lag som när det vinner boll gärna letar efter den snabba passningen, men som när det har bollen tar sin tid med den och försöker hitta de rätta och bästa lägena med den.

Styrkor och svagheter

Paradoxalt skulle anfallsspelet kunna beskrivas både som en styrka och en svaghet. Med Adebayo frisk i laget är anfallsspelet en av Luton Towns stora styrkor, men utan Adebayo och med ett tröttare lag mot slutet av säsongen, har anfallsspelet blivit trubbigare.

Genomgående har en styrka för Luton Town den här säsongen varit deras förmåga att göra första målet, vilket de lyckats med i 20 av 24 matcher efter årsskiftet. Viktig egenskap i ett playoff.

Luton Town visar även upp en mental motståndskraft. Att förlora matcher är sällan något positivt, men vad som har varit positivt för Luton Town under säsongen är att varje gång de förlorat en match har de vunnit nästa.

En uppenbar svaghet är skador, och Luton Town har varit svårt skadedrabbat under våren och framför allt slutet av våren. Med skador på viktiga spelare har Luton Town svårt att hålla i kvaliteten i det egna spelet, vilket lätt riskerar få stora konsekvenser.

Hur går det?

Luton Town går in i detta playoff som dess absoluta underdog, laget med lägst sannolikhet att verkligen vinna playoff. Men å andra sidan är det förmodligen det läget som Luton Town gillar allra bäst.

Huddersfield i semifinalen är en särskilt tuff nöt för Luton Town att knäcka, ett välorganiserat lag skickliga på att undvika att hamna i underläge. De kommer göra sitt bästa för att låsa och stänga Luton Town i kvällens match.

Playoff-semifinalerna i League One visade emellertid på fördelen med att få börja på hemmaplan. Kan Luton Town rida på atmosfären på Kenilworth Road ikväll så har de goda möjligheter att halvt avgöra semifinalen redan ikväll.

I så fall befinner sig Luton Town en enda match från Premier League.

Därmed inte sagt att UEFA:s nya modell för Champions League, precis som den europeiska superligan, först och främst är ägnad att gynna de största klubbarna från de största ligorna. Det är kort sagt ännu en i en lång rad av påstådda kompromisser som UEFA fattat genom åren just i syfte att vara storklubbarna till gagn, oftast hänvisandes till något annat ännu värre förslag som en form av hot.

Det mest kontroversiella med UEFA:s föreslagna modell har även det slipats bort. Det tänkta gruppspelet har reducerats från tio till åtta matcher, vilket sätter mindre tryck på det inhemska liga- och cupspelet. Dessutom har idén att ge två platser till två klubbar med högst historisk klubbkoefficient justerats till att ge varsin plats till de två ligor med högst ligakoefficient under den gångna säsongen.

Vilket ändå måste vara en bättre lösning. Dels ger det inte enskilda klubbar företräde framför ligor. Dels så utgör det faktiskt ett incitament för ett lands klubbar att prestera bra i europeiskt cupspel. Framför allt tar det ju bort detta att en klubb kan kvalificera sig till Champions League före andra klubbar som faktiskt placerat sig före dem i ligan, vilket inte minst var vad som orsakade irritation med UEFA:s första förslag.

I realiteten kommer detta nästan alltid betyda att Premier League och La Liga får en femte Champions League-plats. Nio av tio platser under de senaste fem åren hade gått till dessa båda ligor, och fyra av fem möjliga platser till Premier League. Den här säsongen hade de två extraplatserna i Champions League gått till Premier League och till Eredivisie, tack vare de holländska klubbarnas framgångar i Europa Conference League.

Mönstret är för övrigt exakt detsamma under de senaste tio åren. Så det är självfallet ingen fluke. Lägg därtill att det inte längre finns något tak på det möjliga antalet klubbar från samma land och det kan mycket väl bli så, beroende på om engelska klubbar vinner Champions League eller Europa League, att det blir sex eller kanske till och med sju engelska klubbar i Champions League under en säsong.

Vad hade detta betytt i termer av Champions League-kvalificering de senaste fem åren som exempel? Förra säsongen hade t ex Leicester och Real Sociedad kvalificerat sig för Champions League. Bakåt i tiden hittar vi parvis Villarreal och Bayer Leverkusen, Arsenal och Getafe, Chelsea och Villarreal, samt Villarreal och Arsenal. Kanske inte jättespännande på det stora hela, men naturligtvis väldigt värdefullt för aktuella klubbar.

Detta får både en och annan praktisk konsekvens för Premier League. En sådan konsekvens är att teoretiskt över hälften av klubbarna i Premier League skulle kunna delta i europeiskt cupspel under en och samma säsong, även om det är osannolikt. Sju lag i Champions League, tre lag i Europa League och ett lag i Europa Conference League. Mer sannolikt är att närmare hälften av lagen varje säsong också spelar i Europa.

En annan rätt rolig konsekvens är att lag kan spela Champions League-platser till andra klubbar i Premier League. Om vi exempelvis antar att Premier League ligger trea i ligakoefficienten, Tottenham ligger femma i Premier League, så skulle Arsenal genom att vinna Europa League-finalen, om detta flyttar Premier League upp på andra plats i koefficienten, kunna spela Tottenham till Champions League. Och tvärtom så klart.

Med gjorda justeringar är det svårt att tycka alltför illa om UEFA:s nya förslag till Champions League. De värsta delarna i förslaget är bortplockade och invändningarna är därmed inte längre lika aktuella. Att beskriva det som inget annat än den europeiska superligan med ett annat namn är missvisande. Generellt verkar kritik mot förslaget utgå från två olika ståndpunkter:

Det är inte Europacupen!

Många motsätter sig Champions League rent generellt av ingen annan grund att det inte längre är vad Europacupen en gång i tiden var, alltså rent cupspel mellan endast mästarna från varje europeisk liga.

Detta har alltså inget i sig att göra med Champions Leagues nya modell, utan Champions League rent generellt som idé, även om den nya modellen möjligen går ännu längre i en för dem icke önskad riktning.

Vill man vara vänlig med den här kritiken skulle man kunna beskriva det som någon form av principiell hållning, att hålla fast vid en gammal och mer jämlik fotbollsmodell, där den moderna fotbollen blivit alltmer ojämlik.

Nu tvivlar jag på att det egentligen är så värst reflekterat. I vilket fall är det hur som helst helt omöjligt att hävda att Europacupen i dess gamla format var bättre fotboll eller en bättre turnering än dagens Champions League.

Det är vad jag skulle kalla för överromantiserat bakåtsträveri.

Det är inte dagens Champions League!

En annan ståndpunkt, som jag har betydligt lättare att relatera till, är att man försöker fixa något som inte bara inte är trasigt utan som dessutom fungerar väldigt bra, nämligen dagens format med åtta fyrgrupper och därefter ett rakt slutspel.

Det är här jag hittar mina invändningar mot UEFA:s nya modell. Det existerar inga problem med den befintliga modellen som en ny modell är tänkt att lösa. Det handlar bara om att ge vissa klubbar fler fördelar i form av fler matcher, säkrare deltagande etc.

Hade det varit så att den nya modellen hade kunnat ge dessa klubbar dessa fördelar utan att det samtidigt hade begränsat fördelarna för andra klubbar från andra ligor hade jag nog inte haft samma invändningar. Men så är självfallet inte riktigt fallet.

Vad sedan gäller själva formen i sig med åtta grupper plus slutspel så är jag mindre brydd om just den saken. Sådant förändras alltid. Den modellen har för övrigt bara funnits sedan 2003, innan dess var det under ett antal år ett system med två gruppspel.

Den modellen plockades bort för att de större engelska och europeiska klubbarna ville spela färre matcher i eureopiskt cupspel varje säsong. Nu införs den här modellen för att samma engelska och europeiska klubbar vill spela fler matcher i europeiskt cupspel.

Tiderna förändras, och Champions League förändras med tiden.

Först var det alltså Xisco Muñoz som fick sparken redan i början av oktober, och alltså höll ut ganska exakt en och en halv månad in på säsongen sedan han innan dess alltså på ett imponerande sätt tagit Watford tillbaka till Premier League. Anmärkningsvärt, även om Watford då hade förlorat fyra av sina sju första ligamatcher, låg Watford vid den tidpunkten inte ens under nedflyttningsstrecket.

Sedan var det Claudio Ranieri som fick för sig att göra ännu en olycksalig comeback i engelsk fotboll. Watford spelade minst sagt väldigt hårt just på de romantiska nostalgikorten och hur Ranieri minsann ledde Leicester till helt nya höjder. Den betydligt mer passande parallellen vore så klart till Ranieris tid med Fulham. Detta slutade på samma sätt, Ranieri fick gå i januari, med Watford under nedflyttningsstrecket.

Till sist blev det alltså Roy Hodgson som ringdes in från pensionärshemmet och tog över en Premier League-klubb igen. Om Watfords tänk med Ranieri inte var så värst mycket mer avancerat än att Ranieri vann ligan med Leicester så var nog tänket med Hodgson heller inte mer avancerat än att Hodgson räddade Crystal Palace kvar i Premier League och borde kunna göra samma med Watford. Det gick alltså inte alls.

Kanske är det inte precis oväntat att det är just Watford som slår detta svårslagna rekord med tre sparkade managers under en och samma säsong. Watford har under den senaste tioårsperioden ett snitt på nästan 1,25 managers per år, vilket betyder att Watford sparkar managers i en rasande takt. Det är heller ingen statistisk anomali, ingen manager har under den här tioårsperioden blivit mer långvarig än Javi Gracias 18 månader.

Letar man efter skäl eller orsaker varför Watford åker ur Premier League den här gången, vilket ju är en typ av blogg jag brukar göra på lite olika sätt, så behöver man förmodligen inte titta så värst mycket längre än så. Watford har en relativt stark spelartrupp, definitivt en spelartrupp kapabel att hålla sig kvar i Premier League. Men de snabbt svängande dörrarna på managerposten har gjort laget alldeles för instabilt.

Förut har jag försvarat Watford gällande detta. Ofta pratas det lite för nationalromantiskt om ”långsiktighet” i engelsk fotboll där det på något sätt blivite n form av dygd att inte byta manager, även om eller när det blivit uppenbart att det inte fungerar. Watford har haft en annan modell där långsiktighet på managerposten inte varit något särskilt värt att eftersträva. Tidvis har det till synes fungerat rätt väl.

Men de senaste åren går det inte att säga att det har fungerat. Ett stort skäl till det är att kvaliteten i rekryteringen av managers har sjunkit drastiskt. Anställningar som Nigel Pearson, Vladimir Ivic och Roy Hodgson har känts väldigt udda för att vara Watford, och inte alls i harmoni med vad som varit förut eller kommit därefter. Watford har till synes börjat få slut på idéer i sin managerrekrytering.

Rätt som från ingenstans kommer därför nu Rob Edwards, som Watford under onsdagen bekräftade som klubbens nya manager från och med nästa säsong. Edwards är en helt färsk manager på seniornivå där han den här säsongen gjorde sin allra första säsong som manager med Forest Green Rovers, som han prompt tog till ligaseger i League Two och för första gången i klubbens historia upp i League One.

Man kan tycka att det är ett modigt och annorlunda steg av Watford att nyss nedflyttade från Premier League plötsligt anställa en för all del ung och lovande manager ända nerifrån League Two. Det passar sannerligen inte in i deras managermönster under de senaste tio åren. Man kan också tycka det är modigt, det är ett ord för det, av Edwards att flytta till Watford givet just deras managermönster de senaste tio åren.

Hur ska man då förstå Watfords beslut att anställa Rob Edwards – som ett försök att trycka på ännu en knapp efter tryckandet på Ranieri och Hodgson och hoppas att just den här knappen ska fungera, eller ett försök till omstart och reboot? Kan det faktiskt vara så att Watford har sett problemet, förstått att något måste göras annorlunda, och nu är beredda att pröva en mer långsiktig managerapproach?

Exakt hur långsiktig är egentligen den approachen om allting inte går som på rosor för Watford i EFL Championship nästa säsong? Är Rod Edwards Watfords nästa manager, eller är Rob Edwards Watfords nästa före detta manager?

Watford agerade hur som helst väldigt snabbt för att låsa fast Rob Edwards som deras nya manager. Alltför snabbt tyckte nog Forest Green Rovers som blev helt tagna på sängen. Edwards har tydligen förhandlat med Watford utan att ha meddelat Forest Green Rovers detta. Vilket han möjligen var i sin fulla rätt att göra, men det är ju inte för den sakens skull särskilt snyggt att göra.

Dale Vince, Forest Green Rovers karismatiske ägare och ordförande, tog inte precis saken på något särskilt bra sätt. Pressmeddelandet från Forest Green Rovers, liksom dennes TV-framträdanden under onsdagen, var minst sagt välsaltade. Normalt sett brukar ju de flesta vara rätt noga med att försöka avsluta sådana här relationer så snyggt som möjligt, oavsett frustration, men Vince var helt tydligt fly förbannad.

På sätt och vis ett gott renommé för Rob Edwards och Watford, värre hade kanske varit om Dale Vince inte riktigt brytt sig. Samtidigt vet jag inte om relationer som börjar på ett sådant här sätt brukar sluta särskilt lyckligt. Skulle det hur som helst visa sig en bit in på nästa säsong att Watford snackat ihop sig med en ny manager, vilket de ju som sagt är kända för att kunna göra, så kan väl Edwards därmed knappast klaga.

Om Rob Edwards däremot lyckas med Watford, och blir åtminstone relativt långvarig där, är det ju ett rätt fint tidens tecken om klubbar som Watford mer aktivt börjar anställa framgångsrika managers från League One och League Two, snarare än från den samma gamla vanliga managerkarusellen.

Vilket naturligtvis i slutänden spelar ingen som helst roll. Arsenal, på samma sätt som exempelvis Liverpool, kan självfallet bara spela mot och besegra de lag som faktiskt står på andra sidan planen. Inte några andra lag så som de teoretiskt skulle kunna vara. Men det är klart att för Tottenham, som för egen del har fått möta helt andra Chelseas och Man Utds, känns det kanske lite surt. Men detta är ju delvis ligaspelets natur, när det går in i slutomgångarna har olika lag olika mycket att spela för.

Ikväll är det däremot en match där inga sådana ursäkter eller undantag existerar, en match som potentiellt kan komma att bli direkt avgörande för hela säsongen, eller i alla fall för Arsenals och Tottenhams säsonger, hängmatchen och Norra London-derbyt mellan de båda på White Hart Lane. Upp till bevis för båda lagen. Det lag som vinner kommer förmodligen i Arsenals fall eller eventuellt i Tottenhams fall sluta fyra och gå till Champions League.

En stundtals framförd uppfattning under säsongen är att Arsenal skulle vara på gång att sluta fyra utan att ha ett lag som egentligen ska kunna sluta fyra. Som bevis för sin tes lyfter man då fram spelare som Eddie Nketiah, Mohamed Elneny och Nuno Tavares som inte ska vara bra nog för något sådant lag. Jag kan bara förmoda att detta är ett sätt att haussa Arsenals och Mikel Artetas bedrift om Arsenal faktiskt slutar fyra, alternativt baissa Arsenals misslyckande om de slutar femma eller sämre.

Att ta det där på allvar är ärligt talat rätt svårt. Att påstå att Arsenal har ett lag för dåligt för att kunna sluta fyra stämmer inte överens med vad som sagts vare sig inför säsongen eller under stora delar av säsongen. Det överdriver betydelsen av tre enskilda spelare, som därtill underskattas allihopa. Arsenal har självfallet ett lag som under de rätta förutsättningarna är bra nog att sluta topp fyra. Problemet är bara att det finns minst fem-sex andra klubbar som också har lag bra nog att sluta fyra eller bättre.

Oavsett om Arsenal slutar fyra eller femma den här säsongen, jag utgår från att det nästan måste bli någon av de båda placeringarna, så har Arsenal tagit ett fall framåt den här säsongen. Mycket av det kan förklaras med att Mikel Arteta verkligen rensat rejält i spelartruppen och inte bara pratat om högre krav, utan också genomfört dem. Av de fyra gamla spelar-managers som anställts i Premier League de senaste åren är Arteta den som lyckats bäst. Därmed inte sagt att det har varit bra nog.

Vad behöver då falla på plats för att Arsenal ska sluta fyra? Naturligtvis att Arsenal inte faller ur ramen igen som de gjorde för någon månad sedan. Arsenal måste även vinna matcherna de ska vinna, inte bara vinna matcherna ingen riktigt tror att de ska vinna. Det är en Champions League-strid som inget av de inblandade lagen riktigt har gett intryck av att vilja vinna, varje gång de fått övertaget har de slarvat bort det, men följande faktorer talar ändå för att Arsenal till sist slutar fyra och går till Champions League:

Kontinuitet

Det kan diskuteras om Mikel Arteta är rätt manager för Arsenal för närvarande, ännu mer om han är rätt manager för Arsenal att ta nästa nödvändiga kliv härifrån, men han har i vilket fall som helst varit Arsenals manager hela säsongen, inklusive försäsong.

Varken Antonio Conte eller Ralf Rangnick kan säga detsamma i Tottenham eller Man Utd, även om det nog är mest relevant för Conte och Tottenham. Tottenham velade med Conte i somras, anställde Nuno Espirito Santo, och inledde säsongen extremt svagt.

Man Utd å sin sida fortsatte med att dröja med beslutet att säga tack och adjö till Ole-Gunnar Solskjaer och dribblade därmed bort hela säsongen. Arsenal har alltså haft en kontinuitet som både Tottenham och Man Utd har saknat.

Kontinuitet är inte allt i fotbollen, men det tenderar ge en trygghet och en stabilitet som kan visa sig värdefull över en längre tid. Man skulle kunna säga att kontinuitet normalt sett höjer ett lags lägstanivå och reducerar de riktiga bottennappen.

Om vi tittar på Arsenals säsong jämfört med Tottenhams och Man Utds respektive säsonger känns det som en hyfsat aktuell förklaring för varför Arsenal slutar fyra och går till Champions League, om nu detta blir fallet.

Konfidens

Självförtroende med ett annat ord, men det allittererar ju inte lika väl med övriga punkter, är även det en förklaring. Mycket av detta menar jag handlar om Mikel Artetas management av spelartruppen som helhet.

Laget känns mer harmoniskt. Mycket av detta tror jag har att göra med att stjärnor och störande element har rensats från spelartruppen. Laget drar åt ett och samma håll, alla jobbar för laget, och Artetas auktoritet är etablerad.

Men det har även att göra med Arsenals många unga spelare, som har klivit fram och hittat sina roller i laget, spelare som spelar med glädje och utan någon större rädsla, kanske inte på samma sätt färgade av tidigare års fiaskon som andra spelare.

Det känns ironiskt på något sätt att säga detta om Arsenal som slösade så många år på att prata om alla sina unga spelare och om en lysande framtid som aldrig kom. Men utan ungdomarna och Artetas satsning på dem slutar inte Arsenal fyra i år.

Kanske hör det ungdomen till att kunna spela rätt fritt och obekymrat, att inte bry sig så mycket om pressen och låta den störa, möjligen för att man är för ung och dum för att riktigt förstå sig på pressen.

Kontroll

Mikel Arteta har på många håll framställts som Pep Guardiolas lärjunge. Vilket är lite latmansanalys kan tyckas men ändå inte helt saknar poäng. Guardiola eftersträvar kontroll, och Arteta har lyckats ge Arsenal ett större mått av taktisk kontroll.

Vi kanske ser det framför allt i på pappret tuffa bortamatcher, där Arsenal har haft en uddamålsledning och lyckats hålla den ledningen. Detta hade nog annars varit matcher som Arsenal under tidigare säsonger tappat kontrollen, ledningen och poängen.

Bortamatchen mot West Ham för någon vecka sedan är ett bra exempel på just detta, men inte det enda. En match där Arsenal nästan förväntades tappa poäng, men i och med att de tog tre poäng vände över fördelen i Champions League-striden till sig själva.

Konklusion

Utan att det sägs rakt ut går det kanske att ana av bloggrubriken att jag nu gissar att det blir Arsenal som slutar fyra och går till Champions League. Vilket skiljer sig från min prognos från några veckor sedan, då jag trodde Tottenham.

Inget konstigt med det, när omständigheterna och förutsättningarna förändras behöver även bedömningarna förändras och förnyas. Märkligare vore kanske om jag envist höll fast vid Tottenham bara för att.

Kickern blev Arsenals vinst mot West Ham.

Att Tottenham inte skulle vinna bortamatchen mot Liverpool var ändå väntat, liksom att Arsenal skulle vinna mot Leeds. Men Arsenals vinst mot West Ham gör att de nu leder med fyra poäng över Tottenham.

Även om Arsenal med andra ord förlorar mot Tottenham ikväll så har de fortfarande en poängs försprång. Hade inte Arsenal vunnit mot West Ham hade Tottenham passerat dem ikväll vid vinst.

Arsenals återstående matcher är Newcastle (b) och Everton (h). Det är inga självklara poäng, men ändå matcher Arsenal tack vare punkterna ovanför mycket väl borde kunna vinna.

Newcastle har inget att spela för, vilket brukar kunna vara betydelsefullt. Och det är tämligen troligt att inte heller Everton kommer ha det i sista omgången.

Tottenhams enda uppgift ikväll är att ge sig själva chansen att gå till Champions League, och ge Arsenal chansen att misslyckas i sina två sista omgångar. Enda sättet Tottenham kan göra det är genom att vinna derbyt.

Vilket Tottenham är favoriter att göra! Oavsett om och i vilken utsträckning detta påstående sårar Arsenalsupportrarnas självkänsla.

Men Arsenal är favoriter att gå till Champions League.

Delvis speglar detta helt säkert någon slags vilja hos Man Utds supportrar att avsluta en väldigt mörk säsong för dem med något ljust och upplyftande. Beggars can’t be choosers som det engelska uttrycket lyder. Delvis säger det förmodligen också något om en just nu ljusare syn på framtiden än på rätt länge. För det är ju just det som FA Youth Cup mer än något annat representerar – framtiden, eller hopp för framtiden.

Man Utd har en stolt tradition i FA Youth Cup. Man skulle på sätt och vis kunna säga att de är den här turneringens Real Madrid, i meningen att de vann fe fem första upplagorna av cupen mellan 1952 och 1957, med det berömda ungdomslag som skulle komma att bli berömda som Busby Banes innan de något år därefter tragiskt gick bort. Man Utd är också med totalt tio vinster FA Youth Cups mesta mästare.

(Under 2010-talet har Chelsea mellan 2013 och 2018 upprepat Man Utds bedrift om fem raka titlar, och med sju titlar under 2010-talet har Chelsea varit de senaste årens stora dominanter i FA Youth Cup.)

FA Youth Cup har varit språngbrädan för Man Utds två stora perioder av dominans inom engelsk fotboll. Först alltså under 1950-talet med Matt Busby och Jimmy Murphy och det lag som skulle komma att vinna flera titlar under 1950-talet och 1960-talet och till slut alltså bli det första engelska laget att vinna Champions League, vad som på den tiden och inte minst av känslomässiga skäl var Man Utds och Busbys heliga graal.

Därefter under början av 1990-talet där vad som kom att bli känt som Class of 92 med Ryan Giggs, David Beckham, Paul Scholes, Nicky Butt med flera lade grunden för närmare 20 år av dominans av engelsk fotboll under Alex Ferguson och Eric Harrison. Det pratas ofta väldigt slarvigt och slängigt om DNA och The United Way, vilket mest är bullshit, men finns där en stolt tradition byggd på värderingar i Man Utd så är det just detta.

Alla framgångar i FA Youth Cup har emellertid inte föregått några större framgångar för Man Utd på seniornivå. Laget som vann 2011 med vid den tiden väldigt lovande och lovordade spelare som t ex Paul Pogba, Ravel Morrison, Jesse Lingard med flera rann i mångt och mycket ut i sanden. För detta finns flera förklaringar, men en är alldeles säkert att utan rätt strategi och struktur i klubben är det svårt att tillvarata akademin.

Vilka är då spelarna som ska göra det för Man Utd den här gången? Lagets stora stjärna är argentinska underbarnet Alejandro Garnacho, som ju redan börjat knacka på dörren till a-laget liksom argentinska landslaget. Garnacho har gjort mål i nästan varenda omgång av FA Youth Cup hittills, varav tre av fem mål i kvartsfinalen och semifinalen. Anfallaren Charlie McNeill och mittfältaren Kobbie Mainoo är andra spelare att hålla ögonen på.

Nottingham Forest synar detta kanske framför allt med 17-årige anfallaren Detlef Esapa Osong som med bland annat två mycket sena mål såg till att Forest vann semifinalen mot Chelsea med 3-1. En annan av lagets stora stjärnor, och motorn på mittfältet, är Jack Nadin som varit tungan på vågen i flertalet av Forests matcher. Oklart om Nadin kommer till spel ikväll efter att ha blivit utburen på bår under semifinalen.

På sidlinjen för Nottingham Forest hittar däremot Man Utd ett välkänt ansikte. Warren Joyce var head coach tillsammans med Ole-Gunnar Solskjaer för Man Utds lag i FA Youth Cup 2011, senast Man Utd vann turneringen, och hade därefter ensam hand om laget under fem år därefter. Här återvänder han alltså till FA Youth Cup-finalen med Forest, hemsökandes sin tidigare klubb.

Om Man Utd är FA Youth Cups mesta mästare och kanske mest prominenta klubb så är Nottingham Forest möjligen deras raka motsats. Nottingham Forest har aldrig förut vunnit FA Youth Cup och detta är i själva verket den första FA Youth Cup-finalen i Forests långa och stolta historia. Men precis som för Man Utd så representerar FA Youth Cup i hög utsträckning hoppet om en ljusare framtid för Forest.

Nottingham Forest är en av Englands mest klassiska och mest meriterade klubbar. Med sina två Champions League-titlar har de t ex alltjämt vunnit Champions League fler gånger än vad klubbar som Arsenal, Tottenham och Man City gjort tillsammans. Men ända sedan slutet av 1990-talet har Forest befunnit sig utanför Premier League, på jakt efter den tid som flytt, och en framtid som aldrig blivit mer än en dröm.

Plötsligt står emellertid Nottingham Forest på tröskeln till Premier League igen och knackar på. Automatisk uppflyttning gick till slut inte vägen, försprånget blev till slut för tufft att hinna hämta igen, men hade säsongen varit några veckor längre hade det kunnat sluta annorlunda. Forest går däremot in i playoff som favoriter baserat på lagets kvalitet och form under våren.

Även om Forest inte lyckas vinna detta playoff kommer de i så fall räknas som en av de stora favoriterna inför nästa säsong att göra en Leeds, eller göra en Brentford, alltså sumpa ett playoff för att därefter bli uppflyttade nästa säsong. Framgångarna för laget i FA Youth Cup måste ses och förstås i detta ljus och hur det spelar in i klubbens och supportrarnas drömmar och ambitioner för framtiden.

Här har det nog heller inte undgått någon att Steve Cooper, Nottingham Forests manager, har en mångårig och väldigt framgångsrik historik som coach för Englands ungdomslandslag för U16- och U17-spelare, med vilka han bland annat vunnit U17-VM för några år sedan. Här finns alltså både kompetensen och troligtvis även viljan att både utveckla unga spelare och utveckla a-laget med dessa spelare.

Vilket för övrigt har varit en av de säljande punkterna för Erik ten Hag som manager för Man Utd. På så sätt kan alltså kvällens final i FA Youth Cup fungera som en signal för framtiden både för Man Utd och för Nottingham Forest. Vilket i sig förklarar det rekordstora intresset för just den här finalen. Man Utd och Nottingham Forest är med kvällens FA Youth Cup-final halvvägs till framtiden.

Halvvägs, men det är långt kvar än!

Chelseas situation är naturligtvis besvärlig. Klubben befinner sig i en slags limbo där den inte kan ingå nya avtal och där osäkerheten om framtiden är stor. Detta kan redan antas ha spelat åtminstone en stor roll i att Antonio Rüdiger lämnar klubben, och även att andra spelare lär ”värdera läget” som det lite fint heter. Viktigt att komma ihåg dock att det är inte Chelsea som sanktionerats, utan Abramovitj själv.

Konsekvenserna för Chelsea kunde förväntas bli färre, mildare och mindre dyrbara ju kortare denna period av limbo och osäkerhet faktiskt blir. Det vill säga ju snabbare Chelsea hittade och kom överens med en köpare av klubben, en ny ägare. Och med tre-fyra seriösa bud såg det inte ut att vara något problem på den fronten. Ryktena om Chelseas nära förestående undergång syntes en smula överdrivna.

Plötsligt började däremot Roman Abramovitj att krångla. Det börjar med att han i elfte timmen plötsligt begär av samtliga budgivare att de ska höja sina bud med £500m, vilket får anses som tämligen irreguljärt. Därefter kom kickern där Abramovitj och dennes team plötsligt ville att försäljningen skulle omstruktureras så att Abramovitj faktiskt får sin fordran om £1,6b på Chelsea reglerad. Vilket vore oacceptabelt för den brittiska regeringen.

Här måste man då börja få känslan att Roman Abramovitjs vackra ord om att bara vilja det bästa för Chelsea och inte bry sig om pengarna bara var just ord. Bara det faktum att han vill ha pengarna tillbaka gör det svårt att ta det där med helt ideell och välvillig ägare på något större allvar. Vad som förmodligen var ännu värre är att Abramovitj med detta krav riskerade dra ut Chelseas limboperiod över betydligt längre tid.

Med detta börjar vi komma in i en situation där Abramovitj faktiskt börjar tillfoga Chelsea avsiktlig skada, om vi väljer att se situationen som helhet som något som Abramovitj i alla fall inte avsett eller haft någon kontroll över. Ett snabbt ägarskifte kan ge Chelsea tid och möjlighet att jobba vidare från sin nuvarande position relativt obehindrat. Ett utdraget ägarskifte med oklart utfall riskerar omöjliggöra all form av planering för framtiden.

Här bör man dessutom väga in att problematiskt med Abramovitjs agerande är inte enbart att han plötsligt säger sig vilja ha sina pengar tillbaka, utan att han dessutom väljer att meddela detta så här sent i processen. Deadlinen för bud har passerat, det har gått flera månader sedan sanktionerna infördes, och att komma med helt nya krav i detta läge kan bara vara ägnat att medvetet komplicera och krångla till hela processen.

En annan tveksamhet som uppstått är att Todd Boehlys bud, som utsetts till det föredragna budet, har tydliga kopplingar till Chelseas nuvarande ledning. Det vill säga om Boehlys bud vinner så skulle personer som Marina Granovskaija och Bruce Buck fortsätta jobba i klubben. Med andra ord, Chelseas ägare och klubbledning som getts något slags sista ord i försäljningsprocessen, utser till föredragen köpare det bud som gör att de själva är kvar i klubben.

I detta finns även ett annat potentiellt tekniskt problem. Nämligen att budet bygger på att överskjutande medel ska frysas för att därefter gå till något som kallats för “goda ändamål”. Exakt vilka dessa goda ändamål känns oklart och odefinierat, hur detta beslut ska fattas och av vilka, samt formerna för hur pengarna faktiskt ska frysas är även detta höljt i dunkel. Kort sagt känns det som att den brittiska regeringen hoppas problemen ska lösas av sig själva.

Man måste självfallet även fråga sig hur den brittiska regeringen kunde få för sig att sätta Roman Abramovitj i en position i den här processen som gav honom möjlighet att krångla på det här sättet. Det kan så klart inte komma som någon total överraskning varken att Abramovitj har privata intressen i detta, eller att Abramovitj riskerar vara en pjäs i ett större politiskt spel. Men så minns man vad detta är för brittisk regering.

Vad man tycker att den brittiska regeringen borde ha kunnat göra är att tillämpa ungefär samma mekanism som när en klubb hamnar under förvaltning, det vill säga man tillsätter en särskild förvaltare, eller som Liverpools fordringsägare gjorde i början av 2010-talet och tillsatte sin egen styrelseordförande med enda uppgift att sälja klubben på bästa möjliga sätt, när herrar Hicks och Gillett själva visade sig inkapabla, och som agerar och beslutar på eget mandat.

Chelsea befinner sig i en väldigt komplicerad situation, och Roman Abramovitj har genom den brittiska regeringens omsorg eller bristande omdöme placerats på en position där han kan välja att göra situationen mycket mindre komplicerad eller mycket mer komplicerad. Hittills har Abramovitj valt att göra den mycket mer komplicerad, där Chelsea som klubb mår bäst av att detta görs så okomplicerat som möjligt.

Tid är en bristvara för Chelsea. Sanktionerna gör det omöjligt för Abramovitjs företag att bedriva någon form av verksamhet i Storbritannien. Ett särskilt undantag med väldigt specifika restriktioner har gjorts för Chelsea fram till den 31 maj, det vill säga om nu mindre än en månad. Vad som händer med Chelsea efter den 31 maj är inte precis glasklart. Men det är heller inte den enda deadlinen Chelsea har att bekymra sig för.

Varje år håller Premier League sin årsstämma i slutet av säsongen för att bestämma ligans sammansättning kommande säsong. Formellt ingår alltså 20 klubbar ett gemensamt avtal för det kommande året. Men vad händer dels om Chelsea alltså inte får ingå nya avtal, dels om Chelseas ägarsituation alltjämt är i högsta grad oklar? Förra året hölls Premier Leagues årsstämma den 10 juni, och den kommer inte kunna hållas mycket senare detta år.

Vi befinner oss här i en hypotetisk eller möjligen teoretisk situation där Chelsea faktiskt riskerar att bli utslängda ur Premier League. Mycket hinner så klart hända, men det är så pass kort tid kvar att man ändå behöver vara medveten om risken och ställa sig några rätt viktiga frågor. Varför har Roman Abramovitj getts sista ordet? Har den brittiska regeringen någon form av alternativ plan om försäljningen av Chelsea inte blir av?

Vad fyller Jim Ratcliffes bud på Chelsea, som av oklara skäl var högre än alla andra bud, inkom långt efter deadline och till Chelsea snarare än till investmentbanken som leder processen, för roll i detta politiska rävspel? Roman Abramovitj har säkert sina privata motiv för sitt agerande, men det är inte motiv som på något sätt har med Chelseas bästa att göra. Så kanske är det dags att placera den fantasin där den hör hemma, på avbytarbänken!

I och med att Todd Boehlys bud på Chelsea har accepterats och formellt utsetts till klubbens föredragna köpare finns det formellt en process där Chelsea kommer ha en ny ägare innan maj månads slut. Det handlar om att uppköpet ska godkännas av Premier League och av den brittiska regeringen. Så kan mycket väl komma att bli fallet, men det saknas inte formella frågetecken med det här köpet som skulle kunna komma att äventyra dess godkännande.

Parallellt med osäkerheten utanför planen börjar Chelsea se alltmer osäkert ut både på planen och i tabellen. Det har varit tydligt de senaste veckorna att Chelsea inte alls spelar med samma intensitet och koncentration som tidigare, misstagen framför allt defensivt har börjat bli många fler. Som ett brev på posten har därmed Chelsea börjat tappa poäng och förlora allt fler matcher.

Plötsligt börjar därmed Chelseas Champions League-plats riskera att hamna i den så kallade farozonen. Det ska för all del väldigt mycket till för att Chelsea ska hinna med att tappa det försprång de ändå haft, men det har ändå hunnit med att gå från att vara en Champions League-plats alla nog tog för givet till en plats som, om säsongen hade varit några veckor längre, så hade den varit hotad på allvar.

Matchen mot Leeds ikväll är både viktig och svår. Everton har redan tagit tre viktiga poäng på Chelsea på ett kokande Goodison Park. Ikväll är det alltså Leeds som på vad man måste förmoda kommer vara ett minst lika kokande Elland Road verkligen skulle må bra av att upprepa Evertons bedrift och ta tre poäng mot Chelsea. Här kan vi faktiskt hitta skillnaden mellan att åka ur och hålla sig kvar i Premier League för båda lagen.

Men matchen är självfallet viktig också för Chelsea. Dels för att hålla vargarna bakom sig i ligatabellen. Dels för att Chelsea om några dagar ska spela FA-cupfinal mot Liverpool på Wembley. Chelsea går helt säkert mycket hellre in till den matchen med råg i ryggen än med en förlust i ryggen. Med detta sagt, och med endast tre dagar till FA-cupfinalen, är det kanske rätt troligt att Chelsea ställer ut ett lite mer reservbetonat lag ikväll.

Chelseas säsongsavslutning är kanske det enda som just nu är okomplicerat med Chelsea, det enda de i realiteten har kvar att spela om, definitivt det enda Chelsea har att vinna, är FA-cupen.

Sant eller falskt, rätt eller fel, har ju många spekulerat i att Steven Gerrard skulle vara aktuell som manager för Liverpool när Jürgen Klopp bestämmer sig för att kepsen börjar bli för trång på Anfield. Skälen till detta skriver mer eller mindre sig själva, och det har väl nästan varit ofrånkomligt att många såg hans beslut att flytta från Rangers till Aston Villa bara som ett slags steg på vägen tillbaka till Anfield i hans managerkarriär.

Tankegången bygger emellertid på att Steven Gerrard lyckas som manager för Aston Villa, helt enkelt att han är framgångsrik där utifrån resurser, utifrån förutsättningar och utifrån målsättningar. Naturligtvis är det nog väldigt många som vill se Gerrard som manager för Liverpool, men Gerrard måste samtidigt ge dem en anledning utöver hans namn att vilja det, eller allra minst inte ge dem en anledning att inte vilja det.

Vad händer då om Gerrard inte är framgångsrik med Aston Villa? Ett alternativ är då så klart för Gerrard att gå till en annan klubb och hoppas det går bättre där. Det andra alternativet vore självfallet att Liverpool väljer att anställa Gerrard ändå, just på grund av dennes namnkapital och koppling till klubben, men det har vi också sett både med Frank Lampard i Chelsea och med Ole-Gunnar Solskjaer i Man Utd att det sällan blir bra.

Har då Steven Gerrard varit framgångsrik med Aston Villa?

Högst tveksamt måste man nog ändå säga. Aston Villa sparkade Dean Smith, managern som tagit klubben tillbaka till Premier League, den 7 november och fyra dagar senare meddelade Aston Villa att de anställde Gerrard som ersättare. Aston Villa låg då på sextonde plats, oroväckande nära nedflyttningsstrecket. Aston Villas ambition med Gerrard var att ta sig bort från nedflyttningsstriden och mot europeiska cupplatser.

Verkligheten, ganska precis ett halvår senare, är ett Aston Villa som inte är i närheten av några europeiska cupplatser, som på femtonde plats i tabellen är tillbaka inte långt ifrån där de så att säga började och i alla fall matematiskt inte helt och hållet borta från nedflyttningsstriden. Verkligheten är också en känsla av ett Aston Villa som under Gerrard kanske inte gått bakåt men ändå i någon mening står rätt stilla.

Tiden i Aston Villa började för all del bra med Gerrard som manager. Aston Villa vann fyra av lagets första sex matcher och marscherade rätt kvickt upp till tionde plats. Därefter har Aston Villa däremot bara vunnit fyra av sina därpå följande femton ligamatcher, och tre av dem kom under en och samma vecka i februari. Och de fem senaste matcherna utan vinst och med en enda poäng har sett dem ramla snabbt nedåt i tabellen.

Svårt att se att detta skulle vara vad Aston Villa väntade sig med anställningen av Steven Gerrard, särskilt som de investerat en hel del pengar i spelartruppen, både inför säsongen och under januari. Det här var tänkt som den säsong då Aston Villa verkligen skulle etablera sig högre upp i Premier League, etablera sig i kampen om europeiska cupplatser, exakt 40 år efter Aston Villas allra största framgång, vinsten i Champions League.

Gerrards användande av Aston Villas spelartrupp har börjat ifrågasättas. Värvningen av Philippe Coutinho, på lån från Barcelona, var lyckad inledningsvis, men inte helt olikt Gerrard själv har Coutinhos insatser senare under säsongen planat ut. Ändå fortsätter Gerrard spela Coutinho, med följden att Emiliano Buendia, inköpt för närmare £40m, får spela väldigt många matcher från bänken.

Fotbollen i sig är inte heller överdrivet uppmuntrande för Aston Villa eller deras supportrar. Gerrard anställdes med tanken att Aston Villa skulle börja spela en mer progressiv och offensiv fotboll än under Dean Smith, men även om det kanske startade på det sättet har Gerrards fotboll alltmer återgått till vad vi redan såg under Smith. Det finns inte jättemycket att hänga på kroken helt enkelt.

Nu ska det inte göras för stor sak av detta just här och nu. Det är för tidigt att avfärda Gerrard som manager för Aston Villa, han har bara varit manager i sex månader, och har heller inte haft någon försäsong med laget. Problemet är möjligen att det inte finns mycket med dessa sex månader som lovar gott inför framtiden. Så visst måste saker förändras och förbättras med Aston Villa, men ännu ett managerbyte vore förhastat.

Något kvar att vinna finns inte för Aston Villa den här säsongen. Allt som återstår är att se till att Aston Villa gör en så bra avslutning som möjligt på den här säsongen och därmed skaffar sig ett positivt momentum inför nästa säsong. Förutsättningarna finns onekligen för detta, för vad kan ge en klubb som Aston Villa ett bättre momentum än att vinna mot lag som t ex Man City och, redan ikväll, Liverpool?!

Så grym kan alltså fotbollens ironi vara, att ett sätt för Steven Gerrard att demonstrera sin kapacitet som manager för Aston Villa, och därmed i förlängningen kanske även sin kapacitet som möjlig manager för Liverpool, är att vinna mot och fälla ett förmodligen avgörande krokben för Liverpool i titelstriden.

Med den segern i ryggen, liksom med den egna publiken i ryggen, går Sheffield Wednesday in till detta playoff med ett våldsamt momentum. Om detta bär Sheffield Wednesday hela vägen till Wembley och tillbaka till EFL Championship är kanske inte självklart, men det är definivit något som talar till deras fördel. Miljön i klubben är inte längre förgiftad utan tvärtom positiv.

Managern: Darren Moore
En stor anledning till det är Darren Moore. Moore har varit ifrågasatt som manager av Sheffield Wednesdays supportrar, men har framför allt under våren övertygat allt fler, om inte alltid med sin taktik så med sin lugna och lugnande personlighet.

Stjärnan: Barry Bannan
En lista över Bannans fem bästa mål bara den här säsongen hade varit fullt tillräcklig för att göra till och med Leo Messis många trollkonton blaugrana av avund. Det kan bara vara en tidsfråga innan det börjar dyka upp Chuck Norris-skämt om Bannan.

Målskytten: Lee Gregory
Har exploderat i målprotokollet under framför allt våren och har en stor del i Sheffield Wednesdays framgångar och plats i playoff. Viktigt att Gregory fortsätter producera om Sheffield Wednesday ska vinna playoff.

Profilen: Saido Berahino
Inte riktigt Freddy Adu-nivå på Berahino men heller inte särskilt långt ifrån, i termer av spelare som spåddes en lysande framtid de aldrig lyckades leva upp till. Berahino har haft många problem men verkar ha hittat fotfästet igen i Sheffield Wednesday.

Sheffield Wednesdays fem fördelar

Sheffield Wednesday ser nog sig själva som lite för stora för att spela i League One, och på pappret har de förmodligen en rätt god poäng. Sheffield Wednesday har beskrivits som League Ones Man City, vilket naturligtvis enbart syftar på kvaliteten och bredden i spelartruppen. Nominellt är de playoffets klart bästa lag. Andra fördelar är:

Darren Moore
Att Sheffield Wednesday ens spelar i League One beror mer på en teknikalitet än på fotboll med ägaren Dejphon Chansiri dribblandes för mycket med regelverket. Förståeligt har frustrationen med ägaren varit väldigt stor i och runt klubben.

Vi har sett i flera andra klubbar att det där kan vara distraherande, och hade kunnat vara det även för Sheffield Wednesday om inte för Darren Moore. Han har hållit ihop laget och hållit ihop relationen med supportrarna.

Ligans bästa mittfält
Sheffield Wednesday har ett mittfält som utan problem skulle kunna spela i EFL Championship och ett mittfält som egentligen är alldeles för bra för att behöva spela i League One.

Barry Bannan, Massimo Luongo och Marvin Johnson flankeras av flera andra yngre och skickliga spelare, och de båda första namnen hade inte varit chockerande att se spelandes för en Premier League-klubb.

Målskyttet har förbättrats
En av de stora anledningarna till Sheffield Wednesdays bekymmer förra säsongen var lagets oförmåga att göra mål. Något Sheffield Wednesday försökte åtgärda inför den här säsongen med värvningen av Florian Kamberi.

Just den lösningen har knappast gått hem för Sheffield Wednesday men där en dörr stängs öppnas fort andra dörrar brukar det sägas. Målen har istället börjat komma från Lee Gregory, Saido Berahino, Barry Bannan med flera.

Dominic Iorfa
Tunga rykten placerade Iorfa i Watford inför säsongen och det är väl inte utan att man känner att Iorfa hade kunnat vara skillnaden för Watford i nedflyttningsstriden. Istället spelar Iorfa alltså för Sheffield Wednesday i League One.

Mittbacken Iorfa slet av hälsenan förra säsongen, annars betvivlar jag att Sheffield Wednesday hade spelat i League One nu. Men runt Iorfa som mittback har Sheffield Wednesday definitivt försvaret att ta sig direkt tillbaka till EFL Championship.

Målvakten
Ett av de stora orosmolnen inför säsongen var Sheffield Wednesdays målvaktsposition, men de molnen har verkligen skingrats av Bailey Peacock-Farrell som värvades inför säsongen på lån från Burnley. Viktigt med en bra målvakt i playoff.

Prognos inför playoff

Kvaliteten talar för Sheffield Wednesday. Momentum talar för Sheffield Wednesday. Allt talar kanske för Sheffield Wednesday? Pressen på dem att ta sig tillbaka till EFL Championship är självfallet hög och den psykologin kan möjligen bli en belastning, men det har de i så fall gemensamt med semifinalmotståndarna Sunderland. Returmatchen på Hillsborough gör Sheffield Wednesday till favoriter.

Fantastisk värvning för Man City naturligtvis. Arguably finns det just nu ett fåtal andra bättre eller lika bra anfallare i världsfotbollen, men det finns knappast någon bättre eller mer spännande anfallare för den närmaste och förutsägbara framtiden. Man Citys behov av en anfallare har varit uppenbart under säsongen, Haaland passar perfekt in i Pep Guardiolas lag, och Guardiola passar förmodligen också perfekt för Haalands utveckling.

En liten triumf för Man City också, för Haaland är ju minst sagt eftertraktat byte. Å andra sidan fanns det kanske inte många andra klubbar som kunde bli aktuella för Haaland. Här kommer stor sak göras av pappans koppling till klubben, men det som faktiskt spelar roll är naturligtvis storleken på Man Citys kvalitet och kapacitet som klubb, liksom storleken på lönekuvertet som Man City med detta ger Haaland.

Inga andra engelska klubbar har känts aktuella för Haaland. Varken Chelsea eller Man Utd befinner sig för närvarande riktigt i den administrativa eller sportsliga positionen att vara attraktiva för Haaland. Liverpool har det som vi vet kämpigt nog att erbjuda Salah det kontrakt han vill ha för att förlänga, och Haalands kontrakt är ännu större. Vissa av Arsenals supportrar har hoppats på Haaland, men de får ta och kolla sina huvuden.

Återstår gör då bara de spanska superklubbarna, men deras position och pengapåsar är inte längre vad de en gång var. Real Madrid värvar till synes mest fria transfers nu för tiden, för att istället kunna konkurrera med lön. Barcelona drog någon extremt barnslig ursäkt om att de inte ville värva Haaland på grund av dennes ”livsstil”, vilket så klart låter mycket coolare än ”vi har inte råd med honom och han har redan valt en annan klubb.”

Något av ett kap är det väl också för Man City. Detta i och med att Haaland tydligen har en utköpsklausul med Dortmund som sägs ligga någonstans runt £70m. Givet vad världsspelare av den här kalibern, och för all del en och annan spelare också, har gått för under de senaste åren är det så klart tämligen billigt. Mino Raiola, Haalands nyss bortgångne agent, småler säkert från sin himmel.

Man City bankar alltså på stora trumman bara dagarna efter det minst sagt nesliga Champions League-uttåget mot Real Madrid. Det är så klart smart. Vad som annars hade kunnat vara en rätt bitter period av hård kritik, tufft ifrågasättande och möjligen hög grad av negativism har med detta rätt enkla ”bröd åt folket”-grepp vänt situationen till att mer vädras ambition och positivism för framtiden.

Man City hade värvat Erling Haaland ändå, även om de vunnit mot Real Madrid, men jag är inte säker på att timingen på beskedet hade varit densamma. Så köpet av Haaland får med detta ses som den sista eller senaste, garanterat den största och viktigaste pusselbiten i vad man kanske skulle kunna kalla för Man Citys krishantering, i den mening man kan prata om ännu ett Champions League-uttåg som en form av kris.

En tidigare pusselbit var självfallet 5-0-demoleringen av Newcastle. En vinst som gjorde både intryck och avtryck, imponerande efter det som hände i onsdags inte minst, och som tillsammans med Liverpools poängförlust mot Tottenham med största sannolikhet innebär att Man City plockar hem även den här ligatiteln. Kanske inget plåster på Champions League-såret, men ändå någon form av balsam för själen.

Men Pep Guardiola lät sig heller inte med detta riktigt nöja. Vinsten mot Newcastle följdes av vad som närmast var fighting words och en slags öppen krigsförklaring med sina ord om hur alla och varenda en i hela England, media och supportrar med flera, håller och hoppas på Liverpool och att de ska vinna, och med piken om att Liverpool trots sin fina historia i Champions League ändå bara vunnit Premier League en gång på 30 år.

På sätt och vis finns det nog en poäng i det Guardiola säger, det har varit ganska sötsliskigt att följa hur det har pratats om Liverpool framför allt i press och media de senaste månaderna. Särskilt som det ändå alltid har varit Man City som befunnit sig i förarsätet, i alla fall i ligan. Samtidigt vet jag inte om Guardiola har skäl att klaga, för det har ju gullats rätt mycket med honom också de senaste åren.

Sedan är kanske den där piken om Liverpools historik i Premier League minst sagt en aning missvisande givet att Liverpool vunnit nästan tre gånger så många ligatitlar som Man City, men visst, bara en under Premier League-eran så klart. Småttigt naturligtvis, men man får ta detta för vad det är. Guardiola vapen-iserar bara sådana uppfattningar han vet redan finns hos de egna supportrarna. Vi-mot-dem och så vidare.

Man måste ju komma ihåg att Pep Guardiola är Premier Leagues just nu och de senaste årens största skitsnackare. Man kan väldigt sällan ta vad han säger bokstavligt eller på face-value. Om Jürgen Klopp så att säga är Arsene Wenger fast på tyska, med sitt eviga gnällande om andra lags anti-fotboll och liknande, så kanske Guardiola i någon mening är Alex Ferguson fast på spanska.

Guardiola precis som Ferguson har en förmåga att hela tiden parallellt planera och agera för framtiden. Guardiolas publikfrieri och krigsretorik är ett slag för framtiden. Man Citys värvning av Erling Haaland är ett ännu större, tyngre och bättre slag för framtiden!

Vi vet vilka klubbar som har blivit automatiskt uppflyttade. Fulham och Bournemouth går upp från EFL Championship. Wigan och Rotherham går upp från League One till EFL Championship. Och Forest Green Rovers, Exeter City och Northampton Town går upp från League Two till League One. För dessa klubbar är säsongen nu slut och de kan börja planera och förbereda sig för nästa säsong i en högre division.

Vi vet även vilka klubbar som har blivit nedflyttade. Peterborough, Barnsley och Derby County åker ner från EFL Championship till League One, där Derby County förmodligen kan vänta sig att få börja även nästa säsong med ett poängavdrag. Gillingham, AFC Wimbledon, Doncaster och Crewe Alexandra åker ner från League One till League Two, och i League Two åker Oldham och Scunthorpe ur Football League helt och hållet.

Vi vet också vilka klubbar som de kommande veckorna ska spela playoff. Det blir i EFL Championship Nottingham Forest, Luton Town, Huddersfield och Sheffield United som får göra upp om den tredje och sista uppflyttningsplatsen. League One får se ett tajt playoff mellan MK Dons, Sheffield Wednesday, Plymouth Argyle och Sunderland. League Twos playoff spelas mellan Port Vale, Mansfield, Bristol Rovers och Sutton United.

Vi vet också mycket om spelarna i Football League. Exempelvis att säsongens vinnare i skytteligorna blev Fulhams Aleksandar Mitrovic (EFL Championship), Wigans Will Keane (League One) och Forest Green Rovers Kane Wilson. Precis som vi vet att i alla fall i Mitrovics och i Wilsons fall betydde detta att de även röstades fram till säsongens spelare i sina respektive ligor.

Men vad har varit bäst och sämst, mest positivt och mest negativt, mest överraskande och mest uppseendeväckande i Football League under 2021-22? Ett sätt att sammanfatta detta är med åtta highlights från den nyss avslutade säsongen i Football League.

(8) Huddersfield Town

Slogs för att undvika en andra nedflyttning förra säsongen och många tog nog för givet att det inte fanns så mycket kräm kvar i Huddersfield sedan David Wagners magi avtog för några år sedan.

Men Carlos Corberán har gjort en väldigt stark debutsäsong som manager, Huddersfield är tillbaka i toppstriden i EFL Championship, har ryckt åt sig en playoff-plats och var faktiskt ända in i slutet med i matchen om automatisk uppflyttning.

(7) Bristol Rovers

Har gjort en stark säsong i League Two och kan nu se fram emot ett playoff i vilket de knappast går in med någon större press på sig. Joey Barton har många belackare men som manager har han hittills lyckats rätt bra på den här nivån.

Mest imponerande är förmodligen den positiva stämning som ändå råder runt Bristol Rovers, där både klubben och hela staden, eller åtminstone halva staden, verkligen har slutit sig samman. Och Barton själv har mycket med det att göra.

(6) Millwall

Det nådde inte hela vägen fram till playoff för Millwall, men det var nära ända in i slutet och det var långt ifrån någon tillfällighet. Gary Rowett har gjort Millwall tuffa, täta och svåra att besegra.

Av lagen som ändå utmanade om uppflyttning och playoff under säsongen i EFL Championship så får nog ändå Millwall ses som ett av de mer överraskande, och mycket tyder på att det är något de kommer kunna bygga vidare på nästa säsong.

(5) Forest Green Rovers

Marscherar just nu raskt genom det engelska seriesystemet. Ett lag som alltså befann sig i National League för inte alls särskilt många år sedan är nu alltså ända uppe i League One, vilket så klart är en stor bedrift.

Kanske kom det inte som någon större överraskning, Forest Green Rovers var inte långt från uppflyttning redan förra säsongen, men Forest Green Rovers har samtidigt lyckats ta ytterligare ett kliv framåt i sin utveckling den här säsongen.

(4) MK Dons

Att berömma MK Dons är ju förenat med viss kontroversialism givet att många nog helst önskade att klubben inte existerade. Men historiken förändrar naturligtvis inte det faktum att MK Dons har gjort en väldigt stark säsong på fotbollsplanen.

När försnacket inför säsongen drog igång var det inte många som nämnde MK Dons runt toppen av tabellen, men här utmanades om uppflyttning ända in i slutomgången. Nu väntar ett playoff där MK Dons bör ha lika stor chans som övriga lag.

(3) Exeter City

Ett lag som kämpat och kämpat i League Two under rätt många år, som ofta varit nära uppflyttning utan att riktigt ha nått hela vägen fram. Den här gången var det däremot ingenting som kunde stoppa Exeter City.

Matt Taylor är ingen jätterutinerad manager, han är i själva verket bara några år in i sin karriär och har dessutom bara varit manager för Exeter. Han tog över efter Paul Tisdale och en förlorad playoff-final 2018, och har gjort det med den äran.

(2) Nottingham Forest

Varenda nostalgiklocka i hela världen ringer så klart när Nottingham Forest plötsligt befinner sig i toppstriden i EFL Championship, med möjligheten att återvända till Premier League och till det engelska finrummet.

Det gnälldes och gnölades som vanligt när Forest sparkade Chris Hughton en bit in på säsongen, men den bistra sanningen är nog att om Forest anställt Steve Cooper tidigare så hade de förmodligen redan varit klara för Premier League.

(1) Luton Town

När Luton Town gick upp i EFL Championship inför förra säsongen varnade jag för dem även som en potentiell utmanare för uppflyttning till Premier League. Det såg inte särskilt troligt ut, och en och annan skrattade åt tanken, men här är vi alltså nu två år senare.

Luton Town går förmodligen inte in i detta som några favoriter, men givet att de är klubben i ligan med lägst lönebudget, överlägset lägre än seriens storklubbar, gör det till en smått fantastisk bedrift att de ens har tagit sig till detta playoff.

Anledningen är självfallet en rasande välskött klubb, och en manager i Nathan Jones som helt enkelt har lyckats bli synonym med Luton Town. Av det skälet kan jag förmodligen förlåta honom även för ofoget att bränna pingisbord på träningsanläggningen.

Bordtenniskultur menade Jones att han upptäckte när han kom till Luton Town. Spelarna var mer intresserade av att vinna vid pingisbordet än att gymma och jobba. Att Luton alltså är ett hårt jobbande lag bör därför inte komma som någon överraskning.

Att Luton Town jobbar sig upp i Premier League redan den här säsongen är kanske inte sannolikt, men det är heller inte omöjligt.

Frågan är självfallet i vilken utsträckning detta påverkar MK Dons psykologi inför ett playoff. Det kan vara svårt att ladda om efter besvikelsen att inte ha blivit automatiskt uppflyttade. MK Dons har samtidigt haft en riktigt stark vårsäsong och utöver en blipp om två matcher under april har de bara förlorat en enda match sedan årsskiftet. MK Dons är en av favoriterna inför playoff.

Managern: Liam Manning
Tog över i början av säsongen sedan Russell Martin flyttat till Swansea. Det tog ett tag för Manning, med detta hans första managerjobb på seniornivå i England, att få MK Dons dit han ville men har under säsongens andra halva visat att han lyckats väldigt väl.

Stjärnan och målskytten: Scott Twine
Lagets stora stjärna och samtidigt lagets överlägset främsta målskytt från sin position på MK Dons mittfält, säsongens spelare i League One. Gjorde fyra av MK Dons fem mål mot Plymouth i lördags.

Profilen: Troy Parrott
Lånet från Tottenham har spelat de flesta av MK Dons matcher under säsongen men inte riktigt lyckats med målskyttet. Har möjligheten att visa upp sig i playoff och har kapaciteten att avlasta Twines ansvar i anfallet.

MK Dons fem fördelar

Oavsett om man hatar eller älskar MK Dons, och det är av historiskt uppenbara skäl många fler som hatar dem än som älskar dem, så är det en välskött klubb och ett lag med en mycket tydlig identitet på planen. Något som tydligt indikeras även av MK Dons rätt sömlösa transition från Russell Martin till Liam Manning. Andra fördelar är:

Dean Lewington
Ord som kapten, ledare och legend slängs omkring tämligen liberalt i engelsk fotboll under senare år men när det kommer till Dean Lewington i MK Dons är det sannerligen ingen överdrift.

Lewingtons betydelse för ett i övrigt tämligen ungt MK Dons bör heller inte underskattas, en spelare som skapar lugn och trygghet i laget och genom sin närvaro får övriga och yngre spelare att växa.

Ung energi
Yang till Lewingtons yin är MK Dons många unga spelare, i form av exempelvis Harry Darling, Warren O’Hora, Zak Jules, Matt O’Reilly, Charlie Brown, Josh Martin, Max Watters och Mo Eisa. Man måste om inte annat gilla namnen.

Scott Twine
Men lagets stora stjärna är bortom allt tvivel Scott Twine som måste vara något av årets fynd i engelsk fotboll rent generellt och det skulle inte förvåna mig om vi på ena eller andra sättet får se Twine i Premier League de närmaste åren.

Extremt spektakulär spelare, med ett väldigt fint passningsregister, god spelförståelse, och förmågan både till det långa skottet och den smidiga dribblingsraiden på liten yta, en spelare egentligen för bra för den här nivån.

Effektivt bollinnehav
MK Dons har under flera år byggt upp en bollinnehavsorienterad fotboll men har även under det senaste året lyckats hitta den rätta balansen mellan kontroll och offensiv, och har på det viset blivit ett betydligt mer effektivt fotbollslag.

Tryggt försvarsspel
Ett av elementen som gjorde att MK Dons missade playoff förra säsongen var att laget släppte in för många mål och generellt var för tama runt eget straffområde. Detta har åtgärdats den här säsongen och MK Dons är betydligt tätare bakåt.

Viktig egenskap naturligtvis inför ett avgörande playoff, och MK Dons fotboll generellt är tämligen väl anpassat till ett playoff. Förmågan att kontrollera bollen och på det sättet även kontrollera matchbilden kan visa sig helt avgörande.

Prognos inför playoff

På pappret borde MK Dons vara favoriter i detta playoff givet att de slutade trea i ligan och därmed bäst av de fyra inblandade lagen. Riktigt så enkelt är det naturligtvis inte, men det är hur som helst svårt att se något annat lag som favoriter mot MK Dons i detta playoff, även om det inte betyder att det kan vara helt lika villkor. Mot Wycombe Wanderers i semifinalen ger jag däremot MK Dons ett mer tydligt favoritskap.

Matchen mot Real Madrid var i själva verket inte ens slut innan Guillem Balague hann med att att tweeta liksom från ingenstans och apropå egentligen ingenting att detta Real Madrid, och det som alltså inträffade, var omöjligt att planera eller förbereda för. Vad syftet eller poängen med ett sådant påstående skulle kunna vara annat än att urskulda Pep Guardiola från allt ansvar är inte helt lätt att begripa.

På sätt och vis säger det kanske desto mer att Balague ändå känner detta omedelbara behov att försvara Guardiola. Om det verkligen bara hade varit en ren tillfällighet, en fluke, något som inte gick att förutse och än mindre förbereda sig för, då hade man ju knappt ens behövt tänka på saken, då hade det bara varit att avfärda. Men Balague ser så klart samma saker som alla vi andra också ser, och han vet att vi ser det.

Pep Guardiola är kanske eller förmodligen världens tekniskt och taktiskt allra mest framstående manager. Det finns inte mycket att säga mot den saken. Guardiolas systematisering av den moderna fotbollen har på många sätt förändrat fotbollen i grunden. Det är en systematisering som mer än något annat syftar till att skaffa sig själv och det egna laget kontroll över bollen och kontroll över matchbilden.

Detta har varit en extremt framgångsrik metod och ansats, både rent generellt och mer specifikt med Man City. Eftersom oftast fungerar det precis som det är tänkt. Men inte alltid, och det är vi ser risken eller kostnaden med graden av systematisering. Sådana här gånger, när systemet kraschar, när allt börjar gå fel,, då blir det inte bra. Då finns ingen på planen som riktigt kan ta ansvaret, bryta systemet och kanske göra det oväntade.

Fotbollsmatcher handlar naturligtvis väldigt mycket om kontroll. Det är inte minst just därför som Pep Guardiola och Man City har varit så väldigt framgångsrika. Men varje fotbollsmatch innehåller även och oundvikligen ett element av kaos. Och ju större matcherna och sammanhanget blir, och ju bättre och tuffare motståndarna är, desto mer omfattande och avgörande riskerar detta kaos att bli.

Just därför är det kanske inte så meningsfullt som en del har ägnat sig åt efter matchen i onsdags att avfärda kritik med att Man City minsann kontrollerade 179 minuter av den här semifinalen mot Real Madrid, alltså måste Guardiola ha gjort rätt, alltså finns det inga problem med hans metoder. Men poängen är inte helheten utan just dessa överblivna eller förlorade minuter som även förlorade Man City matchen och semifinalen.

Inte heller är det något isolerat undantag. Majoriteten av gångerna som Guardiolas lag åkt ur Champions League har något liknande hänt. En olycka kommer aldrig ensam, när laget tappar kontrollen, när systemet glitchar, så tappas den totalt. Bara för Man City pratar vi 2 mål på 8 minuter (2017), 3 mål på 19 minuter (2018), 2 mål på 3 minuter (2019), 2 mål på 8 minuter (2020) och nu 3 mål på drygt 6 minuter (2022).

Även om vi har sett detta många gånger förut blev just den här bristen eller det här problemet så väldigt tydligt i matchen eller till och med matcherna mot Real Madrid den senaste dryga veckan, och kanske mer specifikt genom den närmast totala kontrasten mellan Guardiola och Carlo Ancelotti. Både lag och managers framstod i det här fallet som varandras totala motsatser.

En svaghet jag kan se i Guardiola är att det många gånger känns som att det i större utsträckning är ”han” som spelar dessa matcher mer än spelarna själva. Det viftas, härjas och pekas på sidlinjen. Som sagt, systemet handlar om kontroll, och kanske mer specifikt om Guardiolas eget behov av kontroll. Spelarna ska helt och hållet spela precis så som systemet dikterar.

Jämför Guardiolas uppträdande på sidlinjen med spelarna inför förlängningen och i pausen av förlängningen med Ancelottis. Guardiola skriker, pekar, delar ut direktiv och berättar för spelarna vad de ska göra. Ancelotti är betydligt lugnare, säger något ord här och där men förlitar sig i betydligt högre utsträckning på att spelarna själva redan vet vad de ska göra och vad de måste göra.

Vi behöver inte fundera över utfallet eftersom det är känt. Real Madrid vände under enorm press en till synes omöjlig situation till seger, spelarna klev fram och gjorde exakt vad de kunde göra. Man City satt under samma enorma press föll samman och skapade exakt ingenting under förläningen och ingen verkade riktigt veta vad de skulle göra. Låt gå för att det självfallet måste ha varit mentalt extremt jobbigt.

Men här har managerns beteende en psykologisk, inte bara teknisk, betydelse. Real Madrid-spelarnas lugn i stressade situationer speglar Ancelottis lugn på sidlinjen. Hur vana Man City-spelarna än är vid Guardiola måste det vara psykologiskt tuffare att veta att varje miss och misstag bemöts, som jag sagt förut, som en galen pingispappa viftandes på läktaren över att pojken inte spelar precis som han vill.

Här är kickern. Pep Guardiola är en mästare på att coacha och utveckla sina spelare att hålla kontrollen över en fotbollsmatch. Carlo Ancelotti, oavsett de taktiska brister många anser att han har som manager, är å sin sida en mästare på att ge sina spelare det helt nödvändiga förtroendet och framför allt verktygen att hantera även när matcher tappar kontrollen, när de blåser omkring i en storm av kaos.

Efter matchen har det gjorts rätt stora nummer av rent institutionella förklaringar. Att Real Madrid som klubb vet hur man vinner sådana här matcher, samtidigt som Man City som klubb inte vet det. Det ligger en viss sanning i detta, även om detta alltid är lätt att påstå med facit på hand jämfört med i t ex 85:e minuten i onsdags. Men, som jag försöker visa med den här bloggen, jag ser ett större värde i mer individuella förklaringar.

Att på grund av detta börja prata om Pep Guardiolas framtid som Man Citys manager, vissa av både ljusblå och annan färg har gått så långt som att tycka att han borde få sparken, blir naturligtvis lite larvigt. Man måste se helheten, och det går heller inte att peka på någon som garanterat skulle lyckas där Guardiola hittills misslyckats. Han har trots allt, utöver allt annat, tagit Man City både till finaler och semifinaler.

Men finaler och semifinaler är inte Man Citys målsättning och kan i detta fall bara bedömas utifrån uteblivna titlar, och de brister och svagheter som är orsaken till detta. Vill man komma till rätta med ett problem måste man först förstå det, inte förneka det. Och för Pep Guardiola är det ett problem som gör att man frågar sig om han är Champions Leagues mest underpresterande manager de senaste tio åren.

För Man City är frågan en annan. Det är ett Man City-lag som framställs och gärna framställer sig själva som ett av om inte det allra största och bästa engelska lagen av alla tider. Men det går inte att hävda utan att ha vunnit Champions League. Det går inte att hävda om man saknar hårdheten att vinna även utan kontroll, eller kontrollera kaoset om man så vill, en egenskap alla de största engelska lagen har haft.

Bara några dagar efter vad som måste vara detta Man Citys tyngsta förlust måste de nu alltså samla ihop sig igen och försöka vinna fyra raka ligamatcher för att på så sätt säkra i alla fall ligatiteln den här säsongen. Med början ikväll mot Newcastle. Det vore utifrån omständigheterna en imponerande bedrift redan till att börja med, och desto mer så nu kanske. Det kommer däremot kräva en enastående kontroll över sig själva.

Men är det något detta Man City trots allt har så är det ju kontroll.

Rapporterna om Antonio Conte, som kom från franska källor ungefär samtidigt som PSG säkrade den franska ligatiteln, gjorde å ena sidan gällande att PSG höll på att sparka Mauricio Pochettino som manager och å andra sidan att Conte själv tydligen kontaktat PSG och erbjudit dem sina tjänster. Vilket kan kännas som en något märklig sak att göra för en manager som trivs i den klubb där han redan befinner sig.

Nu ska för all del sägas att Antonio Conte själv avfärdade det där som lögn och påhitt i samband med en presskonferens några dagar senare. Och även det kanske inte ligger i Contes direkta intresse att vara helt öppen med det där så bär det ändå sannolikhetens prägel, då en manager som Conte nog snarare har statusen att klubbar kontaktar dem snarare än att de ringer runt och erbjuder sig till klubbar.

Oavsett om den franska rapporten var sann eller falsk så var det ändå ännu en vers i en melodi vi blivit tvångsmatade med under mest hela säsongen, i alla fall ända sedan Conte tog över som Tottenhams manager. Nämligen att Conte inte blir kvar i Tottenham efter säsongen och att han vill bort därifrån. Ett narrativ som började pumpas så fort Conte tog över, och ett narrativ experter och journalister hela tiden försöker bekräfta.

Skillnaderna mellan Klopps position i Liverpool och Contes position i Tottenham synes med andra ord helt annorlunda. Ingen skulle naturligtvis få för sig att misstänkliggöra Klopp på samma sätt eller antyda att han var sugen på att lämna Liverpool. Men där finns samtidigt en viss likhet mellan bådas respektive kontraktssituation i sina klubbar, med avseende på dess politiska funktion.

För Liverpool och för Jürgen Klopp blev det viktigt att förlänga kontraktet för att ge Liverpool en starkare postiion i kontraktsförhandlingar med sina spelare, eller möjliga nya spelare. En spelare kommer vara mindre benägen att skriva ett kontrakt med Liverpool om de ser en risk med att Klopp lämnar klubben om något eller några år. Osäkerhet är ingen bra sak i dessa frågor, och med detta beslut har Liverpool reducerat osäkerhet.

För Tottenham eller kanske snarare för Antonio Conte handlar det kanske tvärtom om att utnyttja osäkerhet, och låta den spela till sin egen fördel. Conte är en världsmanager och kan därmed utöva ett relativt stort inflytande på Tottenhams framtid och riktning. Vill Tottenham behålla Conte, vilket de borde vilja, så behöver de också visa detta genom att investera rejält i spelartruppen.

Både Klopp och Conte agerar med andra ord politiskt med sina respektive kontrakt med klubben, om än på olika sätt och med olika utgångspunkter. Olikheter som ganska lätt kan förklaras med olikheterna i klubbarnas respektive position. Liverpool befinner sig på toppen, och Tottenham har befunnit sig på toppen och behöver nu bygga upp sig själva igen.

Varför Jürgen Klopp förlänger kontraktet med Liverpool är kanske inte särskilt intressant utifrån rena Liverpoolögon, bara att han gör det. Naturligtvis är det något som borde glädja alla runt klubben. Samtidigt rådde det väl aldrig någon större tvekan om att Klopp till slut skulle skriva på ett nytt kontrakt, det var mest en fråga om när. Att han skulle sluta, eller byta klubb, har aldrig ens känts som en avlägsen tanke.

Många har säkert valt att lägga märke till att Klopp förlängde kontraktet med Liverpool utan någon löneförhöjning. Vilket naturligtvis har tolkats som ännu ett bevis för Klopps kärlek till klubben och allmänna dude-ness. För all del, även om han helt säkert redan har väldigt bra betalt, men viktigast för Klopp verkar ha varit försäkringar om klubbens ambitioner och organisation för framtiden.

Även på det sättet går det alltså att se vissa bestämda likheter mellan Jürgen Klopp och Antonio Conte, hur olika de än är på alla andra sätt, både som managers och som personligheter.

Liverpool dundrar hur som helst vidare i sin titelstrid, och ikväll kommer vad som onekligen riskerar vara den största risken under hela slutspurten. Hemmaplan för all del, men Tottenham har redan vunnit borta mot Man City den här säsongen. En vinst som gav Liverpool en fot in i titelstriden igen. Men tjänsten som Tottenham gjorde Liverpool den gången kan likaväl bli tjänsten de gör Man City ikväll.

För Tottenham handlar det så klart om Champions League-striden, och om att hämta vad som kanske ändå måste ses som några obudgeterade poäng borta mot Liverpool, innan torsdagens våldsamt viktiga derby mot Arsenal. Poäng här för Tottenham kan lätta på trycket något på dem själva inför den matchen, och självfallet ge dem en större och bättre chans att faktiskt ta sig till Champions League nästa säsong.

Vid sidan av Man City själva är det svårt att se något annat lag ha större och bättre chans att störa Liverpool på Anfield än Tottenham, och då i synnerhet ett Tottenham med Antonio Conte som manager.

Därmed vet vi även att både Nottingham Forest och Huddersfield Town kommer tvingas spela playoff om den tredje och sista uppflyttningsplatsen. Vad som återstår att bestämma där är mest vilken tabellplacering de slutar på, vilket avgör motståndet i playoff. Sedan tidigare vet vi också att Blackburn Rovers är borta från playoff-pratet, förlusten senast mot Bournemouth garanterade det.

Öppet är det även gällande de två sista playoff-platserna. Här har Luton Town och Sheffield United för all del ödet i sina egna respektive händer, men de lever samtidigt med pressen av både Middlesbrough och Millwall jagandes bakom dem. Kan Millwall och Middlesbrough vinna sina matcher, vilket de måste göra, så tvingar det även Sheffield United och Luton Town att vinna.

Enkla matcher finns det knappast i dessa sammanhang. Till att börja med är EFL Championship en så pass jämn och oförutsägbar liga att det inte ens kan beskrivas som en klyscha att säga att allting verkligen kan hända. Lägg därtill den anspänning och de nervspöken som blir ofrånkomliga när det är sista omgången och så väldigt mycket står på spel.

Vilka är alltså brännpunkterna inför sista omgången i EFL Championship, det vill säga matcherna ni bör hålla ett särskilt öga på under dagen?!

Bournemouth vs Millwall

En match som Millwall helt enkelt måste vinna för att kunna nå playoff. Och om de ska vara behjälpta av något så är det möjligtvis att Bournemouth fortfarande är bakfulla efter att ha säkrat uppflyttning i tisdags mot Nottingham Forest.

Men det räcker inte enbart med vinst för Millwall. Samtidigt måste först och främst Luton Town förlora sin match, Sheffield Uniteds målskillnad går troligtvis inte att komma ikapp, och dessutom får i så fall heller inte Middlesbrough vinna.

Det är ingen liten beställning att greja för Millwall, det blir tufft nog bara att vinna själva borta mot Bournemouth. Alltså måste man nog betrakta playoff-chansen som mycket liten för Millwall.

Huddersfield Town vs Bristol City

Det stod klart redan när Bournemouth besegrade Blackburn Rovers förra helgen att Huddersfields förhoppningar om automatisk uppflyttning var borta. Det blir playoff för Huddersfield.

Har Huddersfield väl hunnit med att vänja sig vid den tanken handlar det naturligtvis om att sluta trea eller fyra i tabellen, och därmed vilka man får möta i playoff-semifinalen. Att sluta fyra ser ut att betyda Sheffield United, vilket möjligen inte är den bekvämaste lottningen.

Nottingham Forest har tredjeplatsen i egna händer, men kan Huddersfield vinna pressar de samtidigt också Forest att vinna.

Hull City vs Nottingham Forest

Av Nottingham Forests 82 poäng hittills den här säsongen har de tagit 78 av poängen med Steve Cooper som manager. Inget lag i EFL Championship har tagit fler poäng än Forest under samma tidsperiod, från slutet av september.

Forest har visat upp fantastisk form under våren, och om de kan behålla den formen utan att tappa modet efter förlusten mot Bournemouth så går de in i playoff som enligt mig rätt klara favoriter.

Här gäller det dock att ge sig själva bästa möjliga förutsättningar inför ett playoff, och då kan det vara värdefullt att knipa tredjeplatsen. Forest kommer oavsett vilket få avsluta semifinalen på hemmaplan, men det kan vara en fördel att få möta det lag som slutar sexa, eventuellt Luton Town.

Luton Town vs Reading

En av säsongens stora sensationer är Luton Town. Att Luton Town ens är i närheten av playoff är en strålande bedrift av en klubb med ligans kanske minsta resurser, men playoff är hur som helst nu mycket nära.

Emellertid har Luton krånglat till det lite för sig. Brakförlusten med 0-7 i måndags mot Fulham rejält försämrat lagets målskillnad och gjort att Luton måste vinna den här matchen för att vara säkra på playoff.

Hemmamatch mot ett Reading utan något att spela för borde ge bästa möjliga förutsättningar. Men vinner inte Luton, samtidigt som Middlesbrough vinner så missar Luton playoff i säsongens elfte timme.

Preston North End vs Middlesbrough

Middlesbrough måste vinna borta mot Preston North End och samtidigt hoppas att Sheffield United och-eller Luton Town inte vinner sina respektive hemmamatcher. Om detta slår in så spelar Middlesbrough sig till playoff.

Svårt nog att leva upp till redan det första kriteriet. Preston North End är ett formidabelt ojämnt fotbollslag men hemma på Deepdale kan de vara väldigt starka, dessutom har de ett överraskande starkt facit mot ligans topplag just på hemmaplan.

Sheffield United vs Fulham

Obehagligt oviss match för Sheffield United. Å ena sidan ett Fulham som redan vunnit ligan, redan säkrat uppflyttning och inte har något särskilt att spela för. Å andra sidan ett Fulham som är ligans bästa och målfarligaste lag, och som vi såg senast mot Luton Town inte ett lag som verkar vara på semester.

Sheffield United har däremot ett antal outs i den här omgången. Middlesbrough och Millwall måste som bekant vinna tuffa bortamatcher å sin sida, och oavgjort räcker även det för Sheffield United, om inte Middlesbrough vinner med tre mål eller fler.

Den främsta farhågan för Sheffield United är alltså att de förlorar mot Fulham, varmed de lämnat över ödet helt i andras händer. Det kan förvisso gå vägen ändå, men det vore heller inget bra sätt att gå in i ett playoff på.

:::

Burnley kan ta en smått osannolik fjärde raka ligavinst hemma mot Aston Villa. Deras formkurva är i själva verket fantastisk sedan de sparkade Sean Dyche och även om det är svårt att se det något större uttryck för klokhet av Burnleys styrelse, så väcker det ändå frågan om Dyche närde eller tärde Burnleys energi den här säsongen.

Burnley släppte för övrigt sina senaste siffror under veckan. Där det i svårläst klartext klart och tydligt står att om Burnley skulle åka ur Premier League, eller ens riskera åka ur Premier League, så är ägarens första prio att omedelbart plocka pengar ur klubben och betala tillbaka det lån den lagt på klubben för att finansiera köpet av klubben.

Inget snack med andra ord om att investera i klubben eller i laget, och anledningen är väl rätt enkel. Åker Burnley ur Premier League så kommer de under några år få fallskärmsbetalningar därifrån. Slutsatsen är tämligen deprimerande, att om Burnley åker ur Premier League finns inga goda skäl att tro att de kommer tillbaka.

:::

Kvällens stormatch är Liverpool mot Tottenham så klart. En extrainsatt matchblogg är planerad för den matchen till 16-rycket.

Den stora kontroversen under säsongen var beslutet att sparka Lee Johnson i slutet av januari. Beslutet kom till synes lite från ingenstans utan något större, eller åtminstone inte något särskilt tydligt stöd i resultaten. Det har pratats om oenighet gällande värvningar och misstanken är svår att undvika att det hade någonting med Jerman Defoe att göra, som i januari gjorde plötslig comeback i klubben.

Managern: Alex Neil
Tog över efter Lee Johnson i mitten av februari och har efter en tuff start fått bra ordning på Sunderland, som inte förlorat en match sedan den 19 februari. Har gjort den här resan en gång förut med Norwich.

Stjärnan: Corry Evans
Både en och annan inföding menar att Sunderland är ett lag utan Evans på mittfältet och ett helt annat lag med Evans på mittfältet. Motorn i Sunderlands lag som på ett bra sätt syr ihop försvar och anfall.

Målskytten: Ross Stewart
Med 22 ligamål den här säsongen är Stewart den som kom närmast Wigans Will Keane i skytteligan. Stewart ledde i själva verket skytteligan inför sista omgången. Sunderlands främsta målhot och spelaren som Sheffield Wednesday lär tappa lite sömn över.

Profilen: Lynden Gooch
Den amerikanska yttermittfältaren med det lite lustiga namnet har länge varit något av en kultfigur på Stadium of Light. Har kanske aldrig lyckats bli så bra som många hoppades på men gör ändå värdefulla och avgörande insatser här och där.

Sunderlands fem fördelar

Några månader efter att Alex Neil tog över Sunderland berättade han att den största svagheten han såg i Sunderland jämfört med lagets konkurrenter var defensiven, att Sunderland släppte in för många mål. Detta är också något som har förbättrats under våren, vilket självfallet är viktigt i ett playoff. Andra viktiga fördelar för Sunderland är:

Ross Stewart
Alex Neils större fokus på att förbättra Sunderlands defensiv har gjort att lagets anfallsspel tappat i fart och rytm. Desto viktigare då för Sunderland att ha anfallare kapabla att göra mål på eget initiativ och med ett begränsat antal målchanser.

Stewart är den anfallaren, och desto viktigare kanske då Charlie Wyke flyttade till Wigan i somras och Will Grigg inte alls har upprätthållit samma nivå som förut. Stewart är en EFL Championship-spelare i League One.

Stabilitet i och runt klubben
Det har gungat under fötterna för Sunderland under rätt många år och kaos i klubben leder ofrånkomligen förr eller senare till kaos också på planen. Men med nya ägare har kaoset lagt sig och även om allt inte är frid och fröjd över en natt så finns nu en stabilitet i Sunderland som inte funnits under tidigare playoff-äventyr.

Formkurvan
Sunderland avslutar ligasäsongen med åtta vinster på lagets sista tretton matcher och utan att ha förlorat en match sedan mitten av februari. Vilket bygger självförtroende inför ett prövande playoff.

Kontrasten med förra säsongen är tydlig där Sunderland krigade om uppflyttning men avslutade säsongen dåligt och tvingades till playoff. Istället för att ha något att vinna hade Sunderland något att förlora, och gjorde en svag första semifinal mot Lincoln City.

Kvalitet före kvantitet
Nio spelare lämnade Sunderland i somras och många oroade sig för att detta skulle skapa hål i Sunderlands spelartrupp. Särskilt som endast tre spelare anlände under sommaren till Sunderland.

Detta har däremot visat sig vara tre väldigt bra spelare i form av Alex Pritchard, Corry Evans och Callum Doyle på lån från Man City. Alla tre spelare har gjort viktiga avtryck under säsongen och visar på ett större fokus på kvalitet före kvantitet.

Bredden i spelartruppen
En av de stora styrkorna i Sunderland är mängden av spelare som kan kliva fram och vinna matcher åt Sunderland. Ross Stewart, Aiden McGeady, Lynden Gooch, Luke O’Nien, Alex Pritchard, det saknas inte erfarna spelare och matchvinnare.

Prognos inför playoff

Omöjligt att förutsäga detta playoff för Sunderland, som i semifinalen ställs mot en annan storklubb i form av Sheffield Wednesday. Vem som än vinner semifinalen kommer vara någon form av folkets favorit i playoff-finalen. Hugget som stucket i semifinalen, men skulle jag ge något lag den lilla fördelen så vore det nog Sheffield Wednesday, särskilt med returmatchen på Hillsborough. Blir det fjärde gången gillt för Sunderland eller blir det en femte säsong i League One?

Men här finns en annan sida av samma samtal. Någon påpekade just detta för några veckor sedan men jag kan inte för mitt liv komma ihåg vem. Vad jag däremot ändå minns är att det gjordes i form av en rolig kommentar fastän den vid närmare eftertanke faktiskt var baserad på en sann historia så att säga. Det vill säga att Premier League som helhet har börjat fungera som sportswashing av England, eller Storbritannien.

Omedelbar bakgrund för detta påpekande var den brittiska regeringens annonsering av planer att skicka iväg sina immigranter till Rwanda istället, det vill säga outsourca sin egen flyktingpolitik och humanitära insatser. Det vill säga lämpa över ”problemet” någon annanstans och inte bry sig så mycket om vad som händer med människorna. Det är inget unikt förslag, Israel har gjort samma sak förut, med högst förutsägbara följder.

Naturligtvis kommer det där policyförslaget som det senaste i en väldigt lång rad av poltiiska fadäser och skandaler. Allt från de lögner som ledde fram till Brexit och vars följder nu märks i högre priser på alla former av levnadsomkostnader, brister på både vanliga varor och personal på viktiga samhällsområden, till de lögner och det totala myndighetsmissbruk som ägnats åt att försvara premiärminsterns eget Covid-fusk.

Den bakomliggande tankefiguren är således att England, eller Storbritannien, vad som ändå en gång i tiden för inte alls väldigt länge sedan var en av den demokratiska parlamentarismens främsta förebilder här i världen, tragiskt nog inte längre skiljer sig särskilt mycket alls från de bananrepubliker, skurkstater och oljediktaturer vi normalt sett förknippar med sportswashing för att försöka tvätta det egna landets ansikte utåt.

Premier League, alltså den engelska fotbollen, verkar nu vara det främsta för att inte säga det enda som ändå ger England och Storbritannien någon slags positiv reklam och air av respektabilitet utåt. Det är svårt att se många andra saker som ger England mer positiv reklam runtom i världen än Premier League, och genom att ratta in engelsk fotboll varje vecka ges vi ändå någon slags känsla av att England fortfarande är Good Old England.

Värt att suga lite på den karamellen kanske!

Exakt vad detta betyder eller får för konsekvenser för den brittiska regeringens möjliga vilja och konkreta försök att reglera den engelska fotbollen är svårt att säga. För någon dryg vecka sedan presenterades regeringens plan för att ”fixa fotbollen”, som de så charmigt uttryckte det. Det var en plan i tre punkter: (1) En oberoende myndighet, (2) integritetstest för att skydda klubbar från dåligare, samt (3) större supporterinflytande.

Att det finns problem i engelsk fotboll går knappast att förneka, och det är det nog heller ingen som egentligen gör. Vad man ska göra för att komma åt och åtgärda dessa problem är däremot långt ifrån lika självklart, och det är när detta kommer på tal väldigt lätt att ramla ned i ren populism. Och vad den brittiska regeringens plan andas mer än kanske något annat är just ren och skär populism.

Kravet på en oberoende myndighet är det kanske tydligaste exemplet på just denna populism. Det är en väldigt populär idé som fått fotfäste i engelsk fotboll under framför allt det senaste året genom draghjälp från högljudda profiler som t ex Gary Neville. Vad exakt myndigheten faktiskt ska göra, och hur denna påstått ”oberoende” myndighet ska tillsättas, är däremot långt ifrån klart.

Vad som är sant i detta avseende är att det är ett genuint problem för den engelska fotbollens governance, det  vill säga styrning, att Football League och Premier League i realiteten bara är amalgam av klubbarna själva. Detta har skapat tröghet i systemet och en institutionell ovilja att faktiskt fatta beslut som riskerar inkräkta på enskilda eller kanske till och med samtliga klubbars frihet och flexibilitet.

Men en myndighet, oavsett om man kallar den för oberoende eller ej, måste bemannas och tillsättas på något sätt. Tillsätts den av Football League och Premier League så löper den samma risk som idag att inte vara särskilt oberoende. Är den istället statligt tillsatt så blir den inte särskilt oberoende på ett annat sätt, och FIFA brukar vara noga med politiskt oberoende, och detta kan ses som en grad av förstatligande av fotbollen.

Införandet av särskilda tester för att skydda klubbarna från illasinnade och inkompetenta ägare låter naturligtvis bra. Men det är också tämligen naivt, eller tandlöst. Problemet vi ser i engelsk fotboll har i väldigt få fall att göra med att ägare eller potentiella ägare är brottslingar, försyndare eller illasinnade på olika sätt, det vill säga sådant som är realistiskt att fånga upp med den här typen av ägartest.

Problemet med engelsk fotboll, och vad som i den överlägsna majoriteten av fall är vad som har väckt uppmärksamhet och indignation, är ägare som i grund och botten helt enkelt är inkompetenta. Ägare som saknar kunnandet och till slut kanske även viljan att driva en engelsk fotbollsklubb. Men det är naturligtvis i realiteten mer eller mindre omöjligt att reglera mot någon så subjektivt och svårfångat som inkompetens.

Vi märker det inte minst eftersom inkompetens förekommer i alla system och sätt att organisera fotboll, oavsett om detta är i England, i Spanien, i Tyskland eller i Sverige. Vi hittar exempel på klubbar som förfaller och går under överallt. Det går inte att reglera eller testa bort inkompetens eftersom det ligger i den mänskliga naturen. Det hade varit lite lustigt att se någon faktiskt försöka utforma ett sådant test.

Frågan är om den brittiska regeringen faktiskt förstår detta, eller om de egentligen ens bryr sig om detta. För dem tror jag inte detta handlar om så mycket mer än om att försöka plocka hem billiga politiska poäng genom att till synes ”åtgärda” något som väldigt många i England ändå bryr sig om. Att ”fixa” Premier League och engelsk fotboll är därför också ett sätt att försöka sporttvätta den brittiska regeringen.

Om det sedan leder till någon konkret faktisk förändring är högst oklart, precis som om någon eventuell förändring i så fall faktiskt kommer bli meningsfull. Givet hur planen eller förslagen är utformade är det lite svårt att se det. Premier League har redan protesterat och menar att de är på väg att komma med egna förslag som adresserar mycket av detta redan, och kanske tar det kraften ur den brittiska regeringens reformer.

Hur som helst är det något som kryper i kroppen på mig när jag hör den brittiska regeringen, och då naturligtvis i synnerhet denna brittiska regering, säga att de ska ”fixa fotbollen”. Jag har redan sett hur den har fixat Brexit, jag har sett hur den har fixat den globala pandemin, jag har sett hur den har fixat skola, vård och omsorg, jag har sett dess plan för att fixa flyktingpolitiken och så vidare längs en väldigt lång lista.

Föreställningen att denna brittiska regering skulle kunna ”fixa fotbollen” kan bara beskrivas som ett praktfullt självmål.

Halvvägs in på säsongen såg det ut som om Wycombe Wanderers skulle plocka en av de automatiska uppflyttningsplatserna, och därmed ta sig omedelbart tillbaka till EFL Championship som de åkte ur förra säsongen. Wycombe har varit något av ett jojo-lag de senaste säsongerna. Men ett rejält formtapp från mitten av januari till och med februari som helhet såg dem tappa rejält med mark i en stenhård liga.

Managern: Gareth Ainsworth
Gör sitt tionde år som manager för Wycombe och är därmed inte bara League Ones utan en av engelsk fotbolls mest långvariga managers i en och samma klubb. En personlighet både vid och utanför planen.

Stjärnan: Josh Scowen
Återvände inför förra säsongen till sin moderklubb Wycombe efter några år i Barnsley, QPR och Sunderland. Riktigt rivjärn på mittfältet som personifierar Wycombes tuffa attityd, men saknar sannerligen inte spelskicklighet heller.

Målskytten: Sam Vokes
En långvägare i engelsk fotboll som vi känner igen från Wolves, Burnley och senast från Stoke har landat i Wycombe. Med 16 ligamål den här säsongen är han ett ständigt hot för motståndarförsvaren.

Profilen: Adebayo Akinfenwa
En omöjlig spelare att missa om man ser honom, och det är omöjligt att inte se honom så stor som han är. Svårt att föreställa sig hur Akinfenwa ens kan röra sig på en fotbollsplan men han har en tendens att göra avtryck i avgörande lägen.

Wycombes fem fördelar

Ett lag som slutar sexa i ligan borde vara laget med minst chans i playoff. Men så fungerar ju inte riktigt playoff-fotbollen. Alla lag i League Ones playoff har spelat i EFL Championship förut, men Wycombe gjorde det senast. Detta kan vara en fördel för Wycombe, utöver följande fem fördelar:

Rutin och erfarenhet
Flertalet av spelarna i detta Wycombe är inte bara samma spelare som spelade i EFL Championship förra säsongen utan som för två år sedan också gick upp i EFL Championship.

Wycombe har med andra ord varit här förut, vilket alltid är en positiv egenskap. De har kvaliteten i laget, men till skillnad från kanske framför allt Sheffield Wednesday och Sunderland behöver de inte alls spela under samma press och uppmärksamhet.

Kontinuitet med Gareth Ainsworth
Med Ainsworths långvarighet i klubben följer vissa uppenbara fördelar som att alla är trygga och välbevandrade i såväl det taktiska spelsystemet som i varandras roller på och utanför planen.

Lag som snabbt går upp och mer mellan divisioner som Wycombe har gjort brukar kunna tappa i långsiktighet, men med Ainsworth på plats har Wycombe hållit fast vid den inslagna vägen utan några excesser som kunnat störa laget.

Tuffa, fysiska och intensiva
Den progressiva fotbollen har för all del smugit sig även ner till League One, vilket även märks på i alla fall tre av fyra playoff-lag den här säsongen. Wycombe, det fjärde laget, är för all del knappast några dödgrävare, men definitivt det mest direkta laget av de fyra.

Wycombe spelar tufft, fysiskt och intensivt vilket många gånger kan få motståndarna ur rytmen, vilket naturligtvis också är avsikten. Många gånger är detta en vinnande fotboll just i cupspel och playoff-spel där att störa kan vara lättare än att förföra.

Fasta situationer, huvudspelet
Inte på något sätt Wycombes enda vapen i arsenalen men ändå ett av deras främsta vapen i arsenalen, något de är bland de bästa lagen i ligan på. Även detta något som ofta kan visa sig extra värdefullt just i enskilda matcher, och därmed i ett playoff.

League Ones bästa målvakt?
Svårt att säga om David Stockdale verkligen är League Ones bästa målvakt, kanske Viktor Johansson har något han skulle vilja säga om den saken, men han är onekligen en av de bästa. En trygg och stabil målvakt som inte missat en match under säsongen.

Prognos inför playoff

Extremt ovisst playoff rent generellt men jag hade nog gett Wycombe ännu bättre chanser mot Sunderland eller Sheffield Wednesday, som kanske varit mer benägna att falla för Wycombes sätt att spela fotboll. MK Dons kan på så sätt vara en tuffare motståndare för Wycombe, som gissningsvis får slå ur underläge.

Det har sagts om Liverpools motståndare i kvarts- och semifinalerna, Benfica och Vilarreal, att i princip har haft Europa League-motstånd för att ta sig till Champions League-final. Vilket på sätt och vis kanske stämmer, men förmodligen säger mer om den onödigt svartvita uppdelning som många gånger och lite för lättvindigt görs mellan framför allt Champions League och Europa League.

Till att börja med underskattas nog generellt lagen i Europa League, om inte till namnen så i alla fall gällande lagens kvalitet. Värt att komma ihåg att Ajax som alla skrålat och skränat om de senaste åren bara för några år sedan beskrevs som ett av blåbärslagen i Europa League. Men sedan är det nog lika mycket en fråga om överskattning av Champions League, där det snabbt blir tunnare nedanför superklubbarna.

Lite går det ju att titta på Europa Conference League, som den här säsongen spelas i sin allra första upplaga. Där hittar vi alltså i semifinalerna förutom Leicester klubbar som Roma, Marseille och Feyenoord. Detta är alltså Europas tredjeturnering och det hade alls inte känts offside att se egentligen något av dessa lag i en Champions League-kvartsfinal. Rätt hög kvalitet för att vara en påstådd c-turnering.

Hur bedömer vi då möjligheterna för de tre brittiska lagen inför kvällens semifinalreturer? Det ser svårt ut för alla tre, så det är väl vettigt att kalla det för långskott. Men ingenting är avgjort och allt kan som vi vet hända i europeiskt cupspel.

Leicester

Om uttrycket nära skjuter ingen hare hade ett ansikte så hade det ansiktet varit Brendan Rodgers ansikte. Rodgers har gjort sport av att komma väldigt nära men aldrig riktigt hela vägen fram.

Svårt att komma från den känslan i den här europeiska cupsemifinalen. Kanske är det för att han står mot vad som åtminstone i det avseendet måste ses som hans raka motsats, nämligen José Mourinho.

Leicester dominerade mycket av spelet i den första matchen, men fick bara med sig 1-1, och den spontana känslan är väl att det är något Mourinho är mycket nöjd med, kanske var det till och med hela hans matchplan.

Matchen i Rom kommer bli annorlunda. Roma kommer vara modigare och farligare offensivt. Leicester är inte riktigt vana vid den här typen av matcher eller den här miljön, och måste göra kanske sin bästa match den här säsongen för att vinna.

Finalchans: 35%

West Ham

Mycket av prägeln i den första matchen sattes av att Eintracht Frankfurt tilläts göra mål redan i matchens första minuter. Det skapade en oro i West Ham som var påtaglig både defensivt och offensivt.

Mängder av målchanser missades av West Ham, och det måste naturligtvis gräma dem då det gör förlusten så onödig. Det här hade varit en helt annan semifinal om West Ham inte hade förlorat första matchen.

Semifinalen är för all del inte avgjord. Vi såg mot Lyon att det alls inte passar West Ham illa att spela på bortaplan i europeiskt cupspel, och ett enda mål så är naturligtvis matchen helt jämn.

Men det är tufft att spela på bortaplan mot ett lag som har en ledning i ryggen och dessutom kommer bäras fram av sin hemmaarena. Känslan är helt enkelt att West Ham nog inte är tillräckligt kliniska eller kallblodiga för att greja detta.

Finalchans: 30%

Rangers

Länge såg det faktiskt ut som om Rangers skulle lyckas få med sig 0-0 hem till Ibrox, men i slutet av matchen slängde RB Leipzig in ett väldigt stort gruskorn i det maskineriet. En redan svår uppgift blev plötsligt ännu svårare.

Magin på Ibrox kan möjligen ordna detta ändå för Rangers, 0-1 är sannerligen inget omöjligt resultat att vända, särskilt inte utan bortamålsregel. Men RB Leipzig är ett skickligt fotbollslag, vana vid att spela inför tuffa bortaarenor.

Värt också att komma ihåg att Ibrox magi var på vippen att inte räcka till redan mot ett decimerat Braga med bara tio spelare på planen. Men om Rangers ska greja detta så vill det till att hemmapubliken verkligen drar sitt strå till stacken.

Finalchans: 25%

Men Real Madrid är onekligen väldigt jobbiga på just det här sättet. Hur utspelade de än är så har de förmågan att ändå på något sätt hålla kontakten och därmed behålla chansen att vinna eller åtminstone inte förlora. Att förlora med 3-4 är kanske inget bra resultat för Real Madrid, Man City är fortfarande favoriter att vinna, men ett bra resultat sett till matchbilden och ett resultat som ger Real Madrid chansen att vinna.

Annars är det en ytterst välbekant bild från mer eller mindre hela 2010-talet. Ett Pep Guardiola-lag som kanske i någon mening borde ha vunnit ett europeiskt cupmöte för länge sedan men som av någon mer eller mindre oförklarlig anledning misslyckats med att avgöra det. Ett Real Madrid som sett till matchbild och målchanser inte borde vara i närheten av att vinna men på något sätt lyckas trolla kaninen ur hatten.

Många verkade helfrälsta efter matchen på Etihad. En fantastiskt bra fotbollsmatch på den allra högsta nivån var en vanlig synpunkt. Vissa gick så långt att kalla det för en av de bästa europeiska cupmatcherna i historien. Någon meddelade mig att man inte kan (!) tycka något annat än att det var en fantastisk fotbollsmatch på den absolut högsta nivån, en match som hade precis allt!

Jag är inte ens i närheten att hålla med om detta. Visst var det en match med många mål och många mål är ju nästan alltid underhållande och många mål skapar lätt en illusion av dramatik och kvalitet, men många mål innebär inte nödvändigtvis att en fotbollsmatch håller hög kvalitet. När man säger att matchen hade precis allt så svarar jag javisst absolut, även några lysande exempel på alldeles fantastiskt uselt försvarsspel.

Man City inledde matchen strålande men verkade själva liksom Etihad som helhet, svårt att säga vad som var hönan och ägget där, därefter mer eller mindre somna in. Detta gav Real Madrid en väg in i matchen igen. Öppna chanser missades offensivt och grova misstag gjordes defensivt. Kort sagt kändes Man City nerviga och obestämda fastän de i mer eller mindre allting på planen var det överlägset bättre fotbollslaget.

En alltmer gnagande misstanke är att Pep Guardiolas egen mimik och kroppsspråk på sidlinjen och på bänken knappast hjälper Man City i detta avseende. Det är eller var i det här fallet inget positivt kroppsspråk, mer ett nervöst sådant. Det var en mimik som mest av allt påminner väldigt mycket om den jobbiga och överkontrollerande pingispappan som viftar vilt med armarna på läktaren när pojken inte spelar som han vill.

Jämför detta med Carlo Ancelottis lugna ”det ordnar sig”-framtoning på bänken och det är kanske inte underligt att Real Madrid själva känner att de kan spela med känslan av att allting ändå ordnar sig till slut. Pep Guardiola är på helheten en bättre manager än Ancelotti, men i Champions Leagues slutomgångar är det små marginaler som avgör, och då kan just detta vara en väldigt avgörande marginal.

Inför matchen förra veckan påstod jag att om Man City behöll kontrollen så skule de vinna matchen mot Real Madrid. Man City lyckades aldrig riktigt behålla kontrollen mot Real Madrid men de vann matchen ändå. Inför kvällens returmatch upprepar jag samma påstående, att om Man City kan behålla kontrollen över matchen så kommer de vinna mot Real Madrid, vinna semifinalen och gå till sin andra raka Champions League-final.

Om det samtidigt är en match som kommer att sätta Man Citys och Pep Guardiolas förmåga att behålla kontrollen på prov så måste det vara just den här matchen. Semifinal i Champions League, på Santiago Bernabeu, mot Real Madrid. Kanske det största testet vi hittills sett av både Man Citys och Guardiolas förmåga att behålla både taktisk och psykologisk kontroll både över matchen och över sig själva.

Det är i dessa matcher Man City tidigare misslyckats med just detta. Det var mot Monaco, mot Liverpool, mot Tottenham, i mindre utsträckning mot Lyon, och till sist mot Chelsea i finalen förra säsongen, som Man City misslyckades med detta. Det är på grund av dessa matcher som folk fortfarande säger att Man City inte kan vinna Champions League. Det är dessa matcher som gjort att Guardiola inte vunnit Champions League på elva år.

Ursäkterna börjar ta slut för Man City och för Guardiola. Om de inte vinner Champions League på sex år fastän de under större delen av den tiden varit världens bästa och rikaste lag har de helt enkelt inte varit bra nog för att vinna. Om de inte vinner mot Real Madrid ikväll är det ingen idé att fortsätta prata om otur och små marginaler, istället måste man till slut börja fråga sig själva vad det faktiskt är man gör för fel.

En gång är ingen gång, kanske kan man säga mer eller mindre detsamma om två gånger eller till och med tre gånger. Men när man förlorar för sjätte gången, och i så fall gör det på snarlika sätt och av snarlika skäl, då måste man ändå någon gång tänka tanken att det kanske inte enbart handlar om rena tillfälligheter. Att göra samma sak om och om igen och vänta sig ett annat utfall är galenskap.

Vi vet att det ligger i Champions Leagues natur att det bästa laget inte alltid vinner. Men det betyder inte därmed att det är en rimlig tankegång eller ett rimligt utfall att det bästa laget därför aldrig vinner.

Kvällens match mellan Bournemouth och Nottingham Forest är en sådan match. Jag vet inte om lottningsgudarna när de gjorde säsongens spelschema såg framför sig att just den här hängmatchen mellan dessa båda lag skulle visa sig bli så avgörande, mellan just dessa båda lag och dessutom gällande uppflyttning till Premier League. Rent effektivt en playoff-final mitt under pågående ligasäsong.

Vad som gör matchen mellan Bournemouth och Nottingham Forest så speciell är dess tre helt öppna utfall. Om Bournemouth vinner är de klara för Premier League. Vinner Forest så har de ödet och sin egen uppflyttning nästan helt i egna händer. Blir det oavgjort så behåller Bournemouth övertaget, men har i så fall pressen på sig att inte förlora i sista omgången mot Millwall.

Scott Parker, Bournemouths manager, gillar inte riktigt att prata om press. Han menar istället att han själv och sina spelare vill spela just sådana här matcher, toppmatcher där väldigt mycket står på spel. Parker påstår att Bournemouth har ett bra facit i just sådana matcher den här säsongen, men en titt på Bournemouths resultat visar blandade bevis för just den saken.

Kanske ägnar sig Parker ändå inte enbart åt rätt typiskt brittiskt managermumbojumbo i just detta fall. Möjligen övervärderar han det egna lagets resultat, kanske har han de positiva resultaten längst fram i skallen, men även sett till Bournemouths senaste matcher så är det definitivt matcher i vilka Bournemouth har satts under rejäl press men visat sig mogna situationen.

Hemma mot Fulham var Bournemouth långa stunder det bättre laget i en match som slutade 1-1 med mersmak. Följande bortamatch mot Swansea inleddes katastrofalt och med 20 minuter kvar av matchen leder Swansea med 3-0, innan ett sent rally av Bournemouth gör att matchen slutar 3-3 och Bournemouth fortfarande med kontroll över sitt eget öde. En väldigt stark upphämtning av Bournemouth.

Därefter väntade en tuff bortamatch mot ett playoff-jagande Blackburn Rovers men i den matchen gav Bournemouth motståndarna inte en chans. Matchen slutade 3-0 till Bournemouth, vilket händelsevis även var Bournemouths blott andra vinst på de sina senaste sju matcher. Om detta visar på något så visar det till synes på ett Bournemouth som kliver fram när det verkligen som mest och bäst behövs.

Hittills har det inte behövts mer eller bättre än just ikväll. Nottingham Forest har ett starkt case för att ses som ligans bästa lag sedan Steve Cooper tog över som manager, inget lag har i alla fall tagit mer poäng än dem sedan dess. Forest är dessutom ligans formstarkaste lag för närvarande med nio vinster på sina tio senaste matcher. Forest har steg för steg käkat upp Bournemouths försprång och kan ikväll för första gången passera dem.

Annars finns inte så mycket att separera dessa båda lag, mer än tre poäng i tabellen som efter kvällens match kan vara noll. Bournemouth och Nottingham Forest har vunnit lika många matcher, gjort exakt lika många mål och har en nästan identisk målskillnad. Om Bournemouth kan beklaga sig över för många onödiga oavgjorda matcher kan Forest beklaga sig över att de inledde säsongen med en poäng på sina första sju matcher.

Hur klarar då Nottingham Forest av stormatcher av det här slaget? En relevant fråga givet Forests moderna historia av rejäla chokes och ha komma nära men aldrig riktigt lyckas komma hela vägen fram. Forest är en klubb med enorm historia och precis som för t ex Liverpool under många år så är det en historia som ibland kommer i vägen. Hela världen nästan tittar nu på Forest och vill ha dem tillbaka till Premier League.

Lika många är kanske inte lika pigga på att se Bournemouth återvända till Premier League, två år efter att de åkte ut. Dels har de kanske inte längre nyhetens behag. Dels har de inte alls nostalgiska romantik omkring som Forest har. Med fem år i Premier League i ryggen är Bournemouth heller inte någon underdog som förra gången utan är pumpade fulla med såväl ryska ägarpengar som engelska fallskärmspengar.

Vi vet hur Scott Parker spelade fotboll med Fulham och det är ingen egentlig skillnad i Bournemouth. Bournemouth spelar en fysiskt intensiv fotboll med högt fokus på det egna bollinnehavet. Samma kritik som riktades mot Parker i Fulham kan och har riktats mot Parker i Bournemouth, nämligen att hans lag spelar lite för långsamt, lite för passivt och för försiktigt. Bournemouth är bra mitt på planen, sämre i de båda ändarna.

Bournemouth är däremot ett skickligt lag, kapabelt att kontrollera en matchbild, och Bournemouth är dessutom ett fysiskt väldigt fit lag. Parker hävdar att Bournemouth är ligans fysiskt bäst tränade lag och alltså laget med bäst ork och kondition. Vilket är och kan vara en nog så viktig fördel både i slutet av matcherna och i slutet av en väldigt lång och krävande säsong.

Kvällens match avgör om Bournemouth eller Nottingham Forest är det bästa fotbollslaget. Kvällens match kan också avgöra om Bournemouth eller Nottingham Forest återvänder till Premier League. Alla matcher är lika mycket värda, men vissa matcher är lite mer lika mycket värda än alla andra!

Åtminstone har Unai Emery skapat ett riktigt starkt cuplag med dessa spelare, och då i synnerhet ett europeiskt cuplag. Villarreal vann Europa League förra säsongen och har den här säsongen sensationellt tagit sig hela vägen till Champions Leagues semifinal, efter vinster längs vägen mot Juventus och Bayern München. Det har sannerligen inte varit vackert, men det har varit väldigt effektivt.

Riktigt lika bra gick det kanske inte mot Liverpool i den första semifinalen, som Villarreal förlorade med 0-2. Samtidigt lyckades Villarreal åtminstone under hela första halvleken till hundra procent med sin matchplan att försvara sig extremt lågt med hela laget, att dra ner matchtempot hela tiden och frustrera Liverpool. Det är även så Villarreal har tagit sig till semifinalen. Svårt att klaga på något som faktiskt fungerar!

Eller svårt åtminstone om man har någon form av anständighet i kroppen. Någon sådan anständighet verkar snackepåsen Jason Cundy sakna som omedelbart efter förra veckans match gick ut i TalkSport och förklarade att Villarreal var ett patetiskt fotbollslag och en skamfläck för Champions League. Ironiskt nog avslutat, i ett lysande exempel på arguing from ignorance, med att han inte förstod hur Villarreal kunde ha tagit sig till semifinal.

Genom att försvara sig precis så här defensivt så klart! Det är och har varit Villarreals matchplan längs hela vägen vilket är uppenbart om man sett dem spela. Alla som säger att det minsann inte fungerar bara för att de nu förlorade den första matchen borta mot Liverpool blundar naturligtvis för det alldeles uppenbara, nämligen att de alltså redan besegrat både Juventus och Bayern München. Det fungerade utmärkt mot dem!

Men det passar naturligtvis inte riktigt in med den allmänna bilden av spansk fotboll, och kanske passar det inte heller riktigt in med den spanska självbilden. Guillem Balague fick t ex frågan inför andra halvlek på Anfield om Villarreal är nöjda med matchbilden och har fått den dit de vill. Balagues svar blir att Villarreal nog skulle vilja anfalla lite mer än vad de gjort i första halvlek. Nej, det ville Villarreal naturligtvis inte alls!

Villarreals fotboll passar så klart betydligt bättre i cupspel där det finns mycket mer att vinna på att försöka försvara och förstöra snarare än att skapa. Det är ingen tillfällighet att fastän Villarreal alltså spelar semifinal i Champions League just nu så har de egentligen aldrig klivit över en sjundeplats i ligaspelet under säsongen. Ligaspelet kräver en annan typ av mentalitet, och det är inte riktigt Villarreals mentalitet.

Men en sådan mentalitet måste de illa kvickt skaffa sig om de ska ha någon som helst förhoppning om att faktiskt ta sig till Champions League-final. De startar kvällens match mot Liverpool med ett 0-2-underläge och måste nu naturligtvis ta matchen till Liverpool och sätta en helt annan press på dem än vad de gjorde på Anfield, vad de gjorde mot Bayern München eller de gjorde mot Juventus.

Liverpool klagar sannerligen inte över den saken, det borde passa dem betydligt bättre med ett Villarreal som måste överge sina skyttegravspositioner. Det ger dem fler och större ytor och gör det möjligt för Liverpools betydligt högre kvalitet att få maximal utväxling. Ingenting är omöjligt i europeisk cupfotboll, Liverpool borde veta det bättre än de allra flesta, men skulle Villarreal vinna detta är det en av historiens stora vändningar.

Utmaningen för Liverpool består i att inte redan ta för givet att de befinner sig i Champions League-final utan faktiskt knyta ihop säcken mot Villarreal, och samtidigt göra mesta möjliga av de åtgärder som krävs för att hålla laget så piggt och friskt som möjligt inför helgens tuffa och viktiga match mot Tottenham på Anfield. En match som, likt alla andra ligamatcher, mycket väl kan avgöra titelstriden.

Just den där balansgången är nu, kanske lite som väntat, något kontroversiellt i snacket mellan Liverpool och Man City. Det klagas mycket på vilka som har det tuffaste respektive det lättaste spelschemat och där får man väl säga att båda lagen både vunnit och förlorat så att säga. Liverpool har haft det lättare motståndet, samtidigt är det Man City som haft fyra dagar mellan sina matcher jämfört med Liverpools tre.

Fortfarande klagas det något alldeles fantastiskt på att Liverpool minsann bara har fått möta Benfica och Villarreal i Champions Leagues kvarts- och semifinaler. Vilket för all del bekvämt bortser från att Liverpool i åttondelsfinalen lottades mot Inter och Man City mot Sporting. Återigen är det ju heller knappast Liverpools fel att Villarreal vinner mot Juventus och Bayern München, och att Benfica slår ut Barcelona i gruppspelet.

Men en Champions League-final, om än fortfarande en eventuell Champions League-final, kommer ju bli annorlunda för Liverpool. Där kommer de ställas antingen mot Real Madrid eller Man City. Vilket oavsett motståndare naturligtvis blir en väldigt smaskig final, antingen mot världens kanske största och mest framgångsrika klubb genom alla tider, eller mot världens just nu kanske bästa fotbollslag.

Vilka vill Liverpool helst möta? Jag vågar nästan säkert säga att de skulle föredra Real Madrid i finalen. Dels för att Real Madrid är ett svagare fotbollslag än Man City och därför lättare att besegra. Dels för att få revansch för förlusten i finalen för fyra år sedan. Men kanske också för att i händelse av förlust så vore det nog betydligt mycket mer lättsmält att förlora mot Real Madrid än mot just Man City.

Europeiska cupfinaler mot andra engelska klubbar är ett helvete!

Brentford skulle alltså kunna beskrivas som ett av Premier Leagues wtf-lag. Det vill säga lag som folk undrar hur de över huvud taget har tagit sig till Premier League, än mer hur de lyckas hålla sig kvar i Premier League. Lag som helt enkelt får folk att fråga sig vafan?! på ren svenska – fast på ett i grund och botten positivt, överraskat sätt. Det är samtidigt en definition som utesluter one season wonders som t ex Blackpool och Millwall.

Vilka är då de åtta största wtf-lagen under Premier League-eran? Det är ämnet för denna måndagslista. Det gäller alltså de mest överraskande lagen som faktiskt tagit sig upp till Premier League, och som dessutom spelat i minst två sammanhängande säsonger. Det gäller kort sagt lag som majoriteten av den engelska fotbollsexpertisen tog för givet skulle åka omedelbart ut ur Premier League igen.

Flera av lagen på den här listan lyckades faktiskt hålla sig kvar i Premier League längre än bara två säsonger. I någon mening skulle man kunna säga att de faktiskt under en tid lyckades etablera sig i Premier League. Ingenting varar naturligtvis för evigt, men det säger oss att vi kanske borde vara lite mer försiktiga i våra omdömen om de lag som verkligen jobbar sig upp från Football League.

Listan enligt mig, som utöver de som räknas upp har vägt och värderat andra möjliga wtf-lag såsom Bradford 1999-00, Charlton 2000-01, Hull City och Stoke 2008-09, Huddersfield 2017-18 samt Sheffield United 2019-20.

(8) Bolton Wanderers, 2001-02

Kanske var det ingen jätte-wtf när Bolton Wanderers dök upp i Premier League, de hade varit uppe och vänt några gånger tidigare, vilket å andra sidan betydde att många tog för givet att så skulle bli fallet även den här gången.

Istället blev Bolton Wanderers faktiskt det mest långlivade wtf-laget på den här listan, åtminstone hittills, med tio säsonger i Premier League innan de till slut ändå åkte ur. Inte bara det, Bolton Wanderers blev till något av ligans kultlag med flera kultspelare i laget.

(7) Swansea, 2012-13

När Swansea vann en dramatisk playoff-final mot Reading var det många som höjde på ögonbrynen eftersom Swansea spelade en helt annan typ av fotboll än den fotboll man normalt sett associerade med nykomlingar från Football League.

Det var inte många som trodde den fotbollen skulle gå hem i Premier League och därför förutspådde många att Swanseas tillvaro där skulle bli kortlivad. Men Swansea höll sig kvar fem år i Premier League och fick dessutom med sig en cuptitel ner i Football League.

(6) Portsmouth, 2003-04

Southampton hade dominerat på sydkusten under lång tid och därför var det en smula överraskande för alla när kort efter att Southampton åkt ur Premier League Portsmouth plötsligt dök upp i deras ställe.

Slutet på storyn blev inte vackert för Portsmouth. Men vägen dit var kanske vackrare. Det blev sex säsonger i Premier League för Portsmouth, flera av dem med placeringar på övre halvan. Kronan på verket var FA-cupsegern 2008.

(5) Brentford, 2021-22

Norwich och Watford blev automatiskt uppflyttade förra säsongen, och ligger nu händelsevis sist och näst sist I Premier League, mer eller mindre garanterade att åka raka vägen ur igen.

Brentford, laget som blev uppflyttade via playoff, ligger däremot tryggt på tolfte plats. Vi får se vad den andra säsongen i Premier League slutar med, men det är ingen tillfällighet att de håller sig kvar i Premier League, samtidigt som Norwich och Watford inte gör det.

(4) Oldham, 1992-93

Om vi skulle titta enbart på klubbnamnen så är detta förmodligen det enskilt största wtf-laget, för mycket mer wtf än så här blir det nog inte. Oldham hade etablerat sig som ett starkt cuplag men ingen trodde att de skulle ta sig upp i Premier League.

Det blev bara två säsonger i Premier League för Oldham, som emellertid med det blev en av de grundande klubbarna av den ”nya” ligan. Desto mer deprimerande i dessa dagar kanske, då Oldham precis för första gången i klubbens historia åkt ur Football League.

(3) Brighton, 2017-18

Smög lite under radarn den här säsongen eftersom ett på sätt och vis ännu mer osannolikt lag tog sig upp i Premier League samtidigt, nämligen Huddersfield. Men man måste nog säga att det med tiden har blivit Brighton som är betydligt mer wtf.

Brightons första säsonger i Premier League präglades av en kamp att hålla sig kvar i Premier League, och Chris Hughton höll dem med viss möda kvar. När Brighton anställde Graham Potter istället tog väldigt många felaktigt för givet att det var början på slutet.

(2) Bournemouth, 2015-16

När Bournemouth tog klivet upp i Premier League var det sista steget på en resa som börjat ända nere i botten av League Two, fjärdedivisionen. Eddie Howe hade med icke ringa mått av såväl egen genialitet som ryska pengar gjort det till synes omöjliga.

Med en arena som tog in strax över 10,000 åskådare var Bournemouth på de allra flesta sätt Premier Leagues minsta klubb. Men Bournemouth spelade en större fotboll än de allra flesta, och blev kvar i Premier League beundransvärda fem långa år.

(1) Wigan, 2005-06

Mitt i en tid då ryska oligarker och oljepengar fortfarande var något helt nytt i engelsk och europeisk fotboll, uttrycket superklubbar började myntas, Big Four började sätta sig, och fotbollskartan ritades om, så dök plötsligt Wigan upp liksom från ingenstans.

Rugbystaden Wigan, strax utanför Manchester, hade plötsligt ett lag i Premier League, backade av Dave Whelan. Det var på sätt och vis Blackburn Rovers ännu en gång, fast i mycket mindre skala.

Ingen gav Wigan någon större möjlighet att hålla sig kvar i Premier League, men när Wigan sju år senare till sist ändå åkte ur Premier League så hade det gått tillräckligt lång tid att ingen istället trodde att Wigan faktiskt skulle åka ur Premier League.

Att de åkte ur Premier League samtidigt som de firade en fullständigt sensationell FA-cuptitel är möjligen att betrakta som historiskt unikt i engelsk fotboll, men det var å andra sidan inte mindre än Wigan förtjänade, en på flera sätt historiskt unik klubb.

Vad som däremot fastnade i mitt huvud var något Carragher sa i TV-studion i samband med den matchen, jag kommer inte ihåg om det var före eller efter matchen. Han ställde då den retoriska frågan apropå Evertons möjliga nedflyttning om någon större klubb faktiskt hade blivit nedflyttad från Premier League förut. Graeme Souness replikerade nästan lite förvånat Newcastle, någon annan nämnde Sunderland.

För all del råder nog ingen tvekan om att Everton är den mest meriterade klubben av dessa tre. Men i termer av klubbarnas storlek vore det i stort sett bara larvigt att försöka hävda att Newcastle och Sunderland vore mindre klubbar än Everton. Det är klubbar av motsvarande storlek, och till dem skulle vi lätt kunna addera t ex West Ham, Aston Villa, Man City och Sheffield Wednesday, Leeds m fl.

Med detta är det inte min avsikt att på något sätt förminska Everton, snarare handlar det som jag ser det om att inte förminska dessa övriga klubbar.

Den egentligen enda skillnaden mellan dessa klubbar hittar vi i att alla andra klubbar någon gång faktiskt har blivit nedflyttade från Premier League, medans Everton aldrig har blivit det, även om det varit nära vid några tillfällen. Här fastnar man emellertid väldigt lätt i ett cirkelresonemang. Och börjar man prata storlek utifrån att aldrig ha åkt ur Premier League så känns det onekligen som att man bränner ljuset från fel ände.

Men detta är på sätt och vis en rätt ovidkommande diskussion, något som så att säga cirklar likt katten runt het gröt. Vad det säger är nog mest bara att det på många sätt är anmärkningsvärt att Everton faktiskt är på väg eller åtminstone i högsta grad riskerar att åka ur Premier League. Men det anmärkningsvärda för mig ligger inte i påstådd storlek utan mycket mer i faktisk investering.

Sky gjorde en grafisk sammanställning över detta sedan 2016, och kontrasterade för effektens skull just Everton och Liverpool. Då är det självfallet viktigt att komma ihåg att Liverpool under dessa fem-sex år sedan dess har gått från en position i tabellen alls inte olik Evertons position i tabellen inför den här säsongen, och därifrån vunnit både ligan och Champions League, och blivit ett av världens absolut bästa lag.

Vad Skys sammanställning visar är att Liverpool har investerat £569m i nya spelare till spelartruppen, jämfört med Evertons £639m under samma period. Everton har alltså investerat väsentligt mer än Liverpool. Någon större skillnad gör det inte heller att titta på nettoinvesteringen, som ju vissa är väldigt förtjusta i att göra. Netto har Liverpool investerat £157m under denna period, Everton däremot £317m, alltså dubbelt så mycket.

Här förtjänar för all del att påpekas att Liverpool började sin bana från en bättre och starkare intern position än Everton. Men det är ändå uppseendeväckande siffror, som i ärlighetens namn på samma gång säger att Liverpool har gjort det väldigt bra och att Everton gjort det rejält dåligt. Uttryckt annorlunda med ord jag egentligen inte gillar men som är vanligt använda: Liverpool har överpresterat, Everton har underpresterat!

Liverpools så kallade överprestation uttrycks förmodligen bäst i deras hittills tre stora titlar under denna tidsperiod, men självfallet också i att Liverpool konsekvent de senaste tre-fyra åren spelat flera Champions League-finaler och konsekvent utmanat Man City om ligatiteln. Evertons underprestation å sin sida markeras av ingen vunnen större titel, inget Champions League-spel och nu alltså risk för nedflyttning.

Att begära att Everton skulle vinna titlar är varken särskilt rimligt eller realistiskt, och det är väl egentligen på gränsen att förvänta sig Champions League också. Vad som däremot hade varit rimligt att förvänta sig vid det här laget vore att Everton åtminstone vore med i pratet om möjligt Champions League-spel. Det finns ingen anledning att det är Leicester och West Ham som utmanar om detta på allvar och inte Everton.

Skys sammanställning innehåller en annan intressant uppgift, vilken utgår från hur Liverpool respektive Everton har fördelat sina investeringar. Liverpool har investerat över £40m på sju olika spelare under dessa år, Everton bara på tre. Men kickern är kanske följande, att där Liverpool har investerat i tolv spelare mellan £20-40m så har Everton investerat i 20 sådana spelare under dessa fem-sex år.

Många bäckar små blir snabbt en stor å brukar det sägas, och här har vi nog ett bra exempel på det. Problemet för Everton är självfallet att många halvbra spelare inte nödvändigtvis bildar ett mycket bra fotbollslag. Everton har investerat väldigt stora pengar, men investerat betydligt mer i kvantitet än vad de någonsin investerat i kvalitet. Och Everton som alla andra får så klart vad de betalar för.

Evertons mellanmjölkiga investeringspolitik speglar klubbens spretiga struktur och oklara organisation under dessa år. Makten har delats mellan ägaren och dennes partner, klubbens ordförande och klubbens sportsliga ledning. Någon samsyn eller gemensam strategi verkar däremot aldrig existera. Everton anställer en progressiv director of football men väljer därefter konsekvent att inte ge denne något reelt inflytande.

En riktigt bra manager hade kanske kunnat uppnå saker även med en spelartrupp av en sådan här spretig kvalitet. Men Evertons managerjobb har varit en snurrande karusell av tämligen mellanmjölkiga managers, som därtill underminerats av Evertons interna politik liksom av Evertons sedan tidigare fattade beslut i fråga om spelarköp etc. Bristande kvalitet har förvärrats av en minst lika bristande kontinuitet.

Detta förklarar varför Everton aldrig riktigt lyckats uppnå klubbens målsättning att börja utmana tabelltoppen och om europeiska cupplatser. Men det kan knappast sägas ensamt kunna förklara varför Everton plötslig befinner sig under nedflyttningsstrecket med bara en handfull matcher kvar av säsongen. För att förstå det behöver vi förstå vad det var som fick skiten att träffa fläkten just den här säsongen.

Allt började med att Carlo Ancelotti fick ett erbjudande han inte kunde säga nej till, nämligen från Real Madrid. Plötsligt var Everton tvungna att hitta en ny manager och fattade det förmodligen sämsta beslut just de kunde fatta, nämligen att anställa Rafa Benitez. Benitez är absolut en kompetent manager, men för Everton var han av nästan varenda tänkbart skäl helt fel manager.

Efter att detta beslut både misslyckats och punkterat Everton inifrån börjar Evertons tabellplacering bli alltmer prekär. I det läget sparkar Everton Benitez, fullt förståeligt, och väljer efter många om och men att ersätta denne med Frank Lampard, mycket mindre förståeligt. Lampard bär inte mycket av personlig skuld för att Everton befinner sig där de nu gör, men han var ett väldigt märkligt val av manager i det läge Everton befann sig i.

Everton är den enda klubben i Premier League som under perioden sedan 2016 faktiskt kan utmana Man Utd om den ytterst tveksamma titeln mest underpresterande klubben i Premier League, och underförstått så klart den sämst skötta klubben. Skillnaden är emellertid att för Man Utd behöver inte strukturell underprestation av det här slaget betyda mycket mer än att de missar Champions League.

För Everton riskerar den här formen av strukturell underprestation desto allvarligare betyda att de åker ur Premier League. Everton är en av Englands största klubbar. Men som vi sett flera gånger förut med klubbar som Newcastle, West Ham, Sunderland, Man City, Leeds, Sheffield Wednesday med flera så är klubbar som Everton varken för små för att vinna Premier League eller för stora för att åka ur Premier League.

Ännu har Everton emellertid inte åkt ur Premier League. Ett första stort steg mot att undvika att åka ur Premier League presenterar sig redan idag, när Everton tar emot Chelsea hemma på Goodison Park. En match Everton kanske inte måste vinna, men verkligen behöver vinna!