Reflexen både hos Man City-fans och hos mer allmänna Pepologer kommer vara att avfärda vad som hände i onsdags som enbart ett obegripligt utfall av ren och skär otur och tillfälligheter. Det är lättast så förmodar jag. Att detta sedan är ett mönster som har upprepats år efter år i fem-tio år, beroende på hur man väljer att räkna, vägrar man att se ens något litet samband mellan.
Matchen mot Real Madrid var i själva verket inte ens slut innan Guillem Balague hann med att att tweeta liksom från ingenstans och apropå egentligen ingenting att detta Real Madrid, och det som alltså inträffade, var omöjligt att planera eller förbereda för. Vad syftet eller poängen med ett sådant påstående skulle kunna vara annat än att urskulda Pep Guardiola från allt ansvar är inte helt lätt att begripa.
På sätt och vis säger det kanske desto mer att Balague ändå känner detta omedelbara behov att försvara Guardiola. Om det verkligen bara hade varit en ren tillfällighet, en fluke, något som inte gick att förutse och än mindre förbereda sig för, då hade man ju knappt ens behövt tänka på saken, då hade det bara varit att avfärda. Men Balague ser så klart samma saker som alla vi andra också ser, och han vet att vi ser det.
Pep Guardiola är kanske eller förmodligen världens tekniskt och taktiskt allra mest framstående manager. Det finns inte mycket att säga mot den saken. Guardiolas systematisering av den moderna fotbollen har på många sätt förändrat fotbollen i grunden. Det är en systematisering som mer än något annat syftar till att skaffa sig själv och det egna laget kontroll över bollen och kontroll över matchbilden.
Detta har varit en extremt framgångsrik metod och ansats, både rent generellt och mer specifikt med Man City. Eftersom oftast fungerar det precis som det är tänkt. Men inte alltid, och det är vi ser risken eller kostnaden med graden av systematisering. Sådana här gånger, när systemet kraschar, när allt börjar gå fel,, då blir det inte bra. Då finns ingen på planen som riktigt kan ta ansvaret, bryta systemet och kanske göra det oväntade.
Fotbollsmatcher handlar naturligtvis väldigt mycket om kontroll. Det är inte minst just därför som Pep Guardiola och Man City har varit så väldigt framgångsrika. Men varje fotbollsmatch innehåller även och oundvikligen ett element av kaos. Och ju större matcherna och sammanhanget blir, och ju bättre och tuffare motståndarna är, desto mer omfattande och avgörande riskerar detta kaos att bli.
Just därför är det kanske inte så meningsfullt som en del har ägnat sig åt efter matchen i onsdags att avfärda kritik med att Man City minsann kontrollerade 179 minuter av den här semifinalen mot Real Madrid, alltså måste Guardiola ha gjort rätt, alltså finns det inga problem med hans metoder. Men poängen är inte helheten utan just dessa överblivna eller förlorade minuter som även förlorade Man City matchen och semifinalen.
Inte heller är det något isolerat undantag. Majoriteten av gångerna som Guardiolas lag åkt ur Champions League har något liknande hänt. En olycka kommer aldrig ensam, när laget tappar kontrollen, när systemet glitchar, så tappas den totalt. Bara för Man City pratar vi 2 mål på 8 minuter (2017), 3 mål på 19 minuter (2018), 2 mål på 3 minuter (2019), 2 mål på 8 minuter (2020) och nu 3 mål på drygt 6 minuter (2022).
Även om vi har sett detta många gånger förut blev just den här bristen eller det här problemet så väldigt tydligt i matchen eller till och med matcherna mot Real Madrid den senaste dryga veckan, och kanske mer specifikt genom den närmast totala kontrasten mellan Guardiola och Carlo Ancelotti. Både lag och managers framstod i det här fallet som varandras totala motsatser.
En svaghet jag kan se i Guardiola är att det många gånger känns som att det i större utsträckning är ”han” som spelar dessa matcher mer än spelarna själva. Det viftas, härjas och pekas på sidlinjen. Som sagt, systemet handlar om kontroll, och kanske mer specifikt om Guardiolas eget behov av kontroll. Spelarna ska helt och hållet spela precis så som systemet dikterar.
Jämför Guardiolas uppträdande på sidlinjen med spelarna inför förlängningen och i pausen av förlängningen med Ancelottis. Guardiola skriker, pekar, delar ut direktiv och berättar för spelarna vad de ska göra. Ancelotti är betydligt lugnare, säger något ord här och där men förlitar sig i betydligt högre utsträckning på att spelarna själva redan vet vad de ska göra och vad de måste göra.
Vi behöver inte fundera över utfallet eftersom det är känt. Real Madrid vände under enorm press en till synes omöjlig situation till seger, spelarna klev fram och gjorde exakt vad de kunde göra. Man City satt under samma enorma press föll samman och skapade exakt ingenting under förläningen och ingen verkade riktigt veta vad de skulle göra. Låt gå för att det självfallet måste ha varit mentalt extremt jobbigt.
Men här har managerns beteende en psykologisk, inte bara teknisk, betydelse. Real Madrid-spelarnas lugn i stressade situationer speglar Ancelottis lugn på sidlinjen. Hur vana Man City-spelarna än är vid Guardiola måste det vara psykologiskt tuffare att veta att varje miss och misstag bemöts, som jag sagt förut, som en galen pingispappa viftandes på läktaren över att pojken inte spelar precis som han vill.
Här är kickern. Pep Guardiola är en mästare på att coacha och utveckla sina spelare att hålla kontrollen över en fotbollsmatch. Carlo Ancelotti, oavsett de taktiska brister många anser att han har som manager, är å sin sida en mästare på att ge sina spelare det helt nödvändiga förtroendet och framför allt verktygen att hantera även när matcher tappar kontrollen, när de blåser omkring i en storm av kaos.
Efter matchen har det gjorts rätt stora nummer av rent institutionella förklaringar. Att Real Madrid som klubb vet hur man vinner sådana här matcher, samtidigt som Man City som klubb inte vet det. Det ligger en viss sanning i detta, även om detta alltid är lätt att påstå med facit på hand jämfört med i t ex 85:e minuten i onsdags. Men, som jag försöker visa med den här bloggen, jag ser ett större värde i mer individuella förklaringar.
Att på grund av detta börja prata om Pep Guardiolas framtid som Man Citys manager, vissa av både ljusblå och annan färg har gått så långt som att tycka att han borde få sparken, blir naturligtvis lite larvigt. Man måste se helheten, och det går heller inte att peka på någon som garanterat skulle lyckas där Guardiola hittills misslyckats. Han har trots allt, utöver allt annat, tagit Man City både till finaler och semifinaler.
Men finaler och semifinaler är inte Man Citys målsättning och kan i detta fall bara bedömas utifrån uteblivna titlar, och de brister och svagheter som är orsaken till detta. Vill man komma till rätta med ett problem måste man först förstå det, inte förneka det. Och för Pep Guardiola är det ett problem som gör att man frågar sig om han är Champions Leagues mest underpresterande manager de senaste tio åren.
För Man City är frågan en annan. Det är ett Man City-lag som framställs och gärna framställer sig själva som ett av om inte det allra största och bästa engelska lagen av alla tider. Men det går inte att hävda utan att ha vunnit Champions League. Det går inte att hävda om man saknar hårdheten att vinna även utan kontroll, eller kontrollera kaoset om man så vill, en egenskap alla de största engelska lagen har haft.
Bara några dagar efter vad som måste vara detta Man Citys tyngsta förlust måste de nu alltså samla ihop sig igen och försöka vinna fyra raka ligamatcher för att på så sätt säkra i alla fall ligatiteln den här säsongen. Med början ikväll mot Newcastle. Det vore utifrån omständigheterna en imponerande bedrift redan till att börja med, och desto mer så nu kanske. Det kommer däremot kräva en enastående kontroll över sig själva.
Men är det något detta Man City trots allt har så är det ju kontroll.