Hela idén är ju att Roman Abramovitj ska vara en välvillig ägare som älskar Chelsea och ingenting annat vill än klubbens bästa. Abramovitj ägande av Chelsea har inte tjänat några andra syften, och när det stod klart att Abramovitj hamnade på den brittiska sanktionslistan så kom både det ena och det andra uttalandet om att Abramovitj alls inte ville få Chelseas skuld till honom reglerad, hur pengarna skulle gå till fred etc.
Chelseas situation är naturligtvis besvärlig. Klubben befinner sig i en slags limbo där den inte kan ingå nya avtal och där osäkerheten om framtiden är stor. Detta kan redan antas ha spelat åtminstone en stor roll i att Antonio Rüdiger lämnar klubben, och även att andra spelare lär ”värdera läget” som det lite fint heter. Viktigt att komma ihåg dock att det är inte Chelsea som sanktionerats, utan Abramovitj själv.
Konsekvenserna för Chelsea kunde förväntas bli färre, mildare och mindre dyrbara ju kortare denna period av limbo och osäkerhet faktiskt blir. Det vill säga ju snabbare Chelsea hittade och kom överens med en köpare av klubben, en ny ägare. Och med tre-fyra seriösa bud såg det inte ut att vara något problem på den fronten. Ryktena om Chelseas nära förestående undergång syntes en smula överdrivna.
Plötsligt började däremot Roman Abramovitj att krångla. Det börjar med att han i elfte timmen plötsligt begär av samtliga budgivare att de ska höja sina bud med £500m, vilket får anses som tämligen irreguljärt. Därefter kom kickern där Abramovitj och dennes team plötsligt ville att försäljningen skulle omstruktureras så att Abramovitj faktiskt får sin fordran om £1,6b på Chelsea reglerad. Vilket vore oacceptabelt för den brittiska regeringen.
Här måste man då börja få känslan att Roman Abramovitjs vackra ord om att bara vilja det bästa för Chelsea och inte bry sig om pengarna bara var just ord. Bara det faktum att han vill ha pengarna tillbaka gör det svårt att ta det där med helt ideell och välvillig ägare på något större allvar. Vad som förmodligen var ännu värre är att Abramovitj med detta krav riskerade dra ut Chelseas limboperiod över betydligt längre tid.
Med detta börjar vi komma in i en situation där Abramovitj faktiskt börjar tillfoga Chelsea avsiktlig skada, om vi väljer att se situationen som helhet som något som Abramovitj i alla fall inte avsett eller haft någon kontroll över. Ett snabbt ägarskifte kan ge Chelsea tid och möjlighet att jobba vidare från sin nuvarande position relativt obehindrat. Ett utdraget ägarskifte med oklart utfall riskerar omöjliggöra all form av planering för framtiden.
Här bör man dessutom väga in att problematiskt med Abramovitjs agerande är inte enbart att han plötsligt säger sig vilja ha sina pengar tillbaka, utan att han dessutom väljer att meddela detta så här sent i processen. Deadlinen för bud har passerat, det har gått flera månader sedan sanktionerna infördes, och att komma med helt nya krav i detta läge kan bara vara ägnat att medvetet komplicera och krångla till hela processen.
En annan tveksamhet som uppstått är att Todd Boehlys bud, som utsetts till det föredragna budet, har tydliga kopplingar till Chelseas nuvarande ledning. Det vill säga om Boehlys bud vinner så skulle personer som Marina Granovskaija och Bruce Buck fortsätta jobba i klubben. Med andra ord, Chelseas ägare och klubbledning som getts något slags sista ord i försäljningsprocessen, utser till föredragen köpare det bud som gör att de själva är kvar i klubben.
I detta finns även ett annat potentiellt tekniskt problem. Nämligen att budet bygger på att överskjutande medel ska frysas för att därefter gå till något som kallats för “goda ändamål”. Exakt vilka dessa goda ändamål känns oklart och odefinierat, hur detta beslut ska fattas och av vilka, samt formerna för hur pengarna faktiskt ska frysas är även detta höljt i dunkel. Kort sagt känns det som att den brittiska regeringen hoppas problemen ska lösas av sig själva.
Man måste självfallet även fråga sig hur den brittiska regeringen kunde få för sig att sätta Roman Abramovitj i en position i den här processen som gav honom möjlighet att krångla på det här sättet. Det kan så klart inte komma som någon total överraskning varken att Abramovitj har privata intressen i detta, eller att Abramovitj riskerar vara en pjäs i ett större politiskt spel. Men så minns man vad detta är för brittisk regering.
Vad man tycker att den brittiska regeringen borde ha kunnat göra är att tillämpa ungefär samma mekanism som när en klubb hamnar under förvaltning, det vill säga man tillsätter en särskild förvaltare, eller som Liverpools fordringsägare gjorde i början av 2010-talet och tillsatte sin egen styrelseordförande med enda uppgift att sälja klubben på bästa möjliga sätt, när herrar Hicks och Gillett själva visade sig inkapabla, och som agerar och beslutar på eget mandat.
Chelsea befinner sig i en väldigt komplicerad situation, och Roman Abramovitj har genom den brittiska regeringens omsorg eller bristande omdöme placerats på en position där han kan välja att göra situationen mycket mindre komplicerad eller mycket mer komplicerad. Hittills har Abramovitj valt att göra den mycket mer komplicerad, där Chelsea som klubb mår bäst av att detta görs så okomplicerat som möjligt.
Tid är en bristvara för Chelsea. Sanktionerna gör det omöjligt för Abramovitjs företag att bedriva någon form av verksamhet i Storbritannien. Ett särskilt undantag med väldigt specifika restriktioner har gjorts för Chelsea fram till den 31 maj, det vill säga om nu mindre än en månad. Vad som händer med Chelsea efter den 31 maj är inte precis glasklart. Men det är heller inte den enda deadlinen Chelsea har att bekymra sig för.
Varje år håller Premier League sin årsstämma i slutet av säsongen för att bestämma ligans sammansättning kommande säsong. Formellt ingår alltså 20 klubbar ett gemensamt avtal för det kommande året. Men vad händer dels om Chelsea alltså inte får ingå nya avtal, dels om Chelseas ägarsituation alltjämt är i högsta grad oklar? Förra året hölls Premier Leagues årsstämma den 10 juni, och den kommer inte kunna hållas mycket senare detta år.
Vi befinner oss här i en hypotetisk eller möjligen teoretisk situation där Chelsea faktiskt riskerar att bli utslängda ur Premier League. Mycket hinner så klart hända, men det är så pass kort tid kvar att man ändå behöver vara medveten om risken och ställa sig några rätt viktiga frågor. Varför har Roman Abramovitj getts sista ordet? Har den brittiska regeringen någon form av alternativ plan om försäljningen av Chelsea inte blir av?
Vad fyller Jim Ratcliffes bud på Chelsea, som av oklara skäl var högre än alla andra bud, inkom långt efter deadline och till Chelsea snarare än till investmentbanken som leder processen, för roll i detta politiska rävspel? Roman Abramovitj har säkert sina privata motiv för sitt agerande, men det är inte motiv som på något sätt har med Chelseas bästa att göra. Så kanske är det dags att placera den fantasin där den hör hemma, på avbytarbänken!
I och med att Todd Boehlys bud på Chelsea har accepterats och formellt utsetts till klubbens föredragna köpare finns det formellt en process där Chelsea kommer ha en ny ägare innan maj månads slut. Det handlar om att uppköpet ska godkännas av Premier League och av den brittiska regeringen. Så kan mycket väl komma att bli fallet, men det saknas inte formella frågetecken med det här köpet som skulle kunna komma att äventyra dess godkännande.
Parallellt med osäkerheten utanför planen börjar Chelsea se alltmer osäkert ut både på planen och i tabellen. Det har varit tydligt de senaste veckorna att Chelsea inte alls spelar med samma intensitet och koncentration som tidigare, misstagen framför allt defensivt har börjat bli många fler. Som ett brev på posten har därmed Chelsea börjat tappa poäng och förlora allt fler matcher.
Plötsligt börjar därmed Chelseas Champions League-plats riskera att hamna i den så kallade farozonen. Det ska för all del väldigt mycket till för att Chelsea ska hinna med att tappa det försprång de ändå haft, men det har ändå hunnit med att gå från att vara en Champions League-plats alla nog tog för givet till en plats som, om säsongen hade varit några veckor längre, så hade den varit hotad på allvar.
Matchen mot Leeds ikväll är både viktig och svår. Everton har redan tagit tre viktiga poäng på Chelsea på ett kokande Goodison Park. Ikväll är det alltså Leeds som på vad man måste förmoda kommer vara ett minst lika kokande Elland Road verkligen skulle må bra av att upprepa Evertons bedrift och ta tre poäng mot Chelsea. Här kan vi faktiskt hitta skillnaden mellan att åka ur och hålla sig kvar i Premier League för båda lagen.
Men matchen är självfallet viktig också för Chelsea. Dels för att hålla vargarna bakom sig i ligatabellen. Dels för att Chelsea om några dagar ska spela FA-cupfinal mot Liverpool på Wembley. Chelsea går helt säkert mycket hellre in till den matchen med råg i ryggen än med en förlust i ryggen. Med detta sagt, och med endast tre dagar till FA-cupfinalen, är det kanske rätt troligt att Chelsea ställer ut ett lite mer reservbetonat lag ikväll.
Chelseas säsongsavslutning är kanske det enda som just nu är okomplicerat med Chelsea, det enda de i realiteten har kvar att spela om, definitivt det enda Chelsea har att vinna, är FA-cupen.