Har någon annan arena räddat kvar ett lag i Premier League lika mycket som Goodison Park har räddat Everton kvar i Premier League den här säsongen? Det är ingen jättelätt fråga men det är också svårt att tänka sig. The Hawthorns kanske för West Brom i deras great escape 2005. Villa Park var rejält i gasen när Aston Villa räddade sig kvar för två år sedan. Men båda dessa exempel var mer avgränsade och begränsade.
Everton vinner fem matcher under de cirka två månader som laget befinner sig svårt indragna i nedflyttningsstriden, fem matcher som till slut är vad som håller Everton kvar i Premier League, och fyra av dessa matcher är på Goodison Park. Det är vinster mot Man Utd och mot Chelsea, det är en dramatisk vinst med tio man mot Newcastle i nionde tilläggsminuten, och det var torsdagens dramatiska vändning mot Crystal Palace.
Everton tar under den här viktiga och avgörande perioden 13 av 18 möjliga poäng hemma på Goodison Park. Två poäng tappas i en oavgjord match mot Leicester, efter ett längre speluppehåll, och så då den enda förlusten i söndags mot Brentford, en match i vilken Paul Branthwaite blir utvisad efter en dryg kvart. En förlust som sannerligen såg ut att följas upp av ännu en ödesdiger förlust mot Crystal Palace.
Evertons vinster har knappast varit några taktiska mästerverk. Gårdagens vändning mot Crystal Palace är ett utmärkt exempel på just detta. Det Everton som försökte genomföra matchen med någon form av plan var ett tveksamt, ineffektivt och misstagsbenäget Everton som gick in i halvtid i 0-2-underläge. Det Everton som vände matchen till 3-2 seger var ett Everton som slängt planen åt sidan och gjorde matchen till kaos.
Exemplet är inget undantag. Samma mönster existerar även i övriga vinster på Goodison Park, om än möjligen i mindre utsträckning och kanske framför allt inte i riktigt lika dramatisk form. Det är mer sturm und drang än vad det är struktur, det krigas och det kämpas, målvakten storspelar, spelare slänger sig in i situationer, bollen sugs nästan in i målet av atmosfären.
Möjligen förtjänar detta att påpekas eftersom det naturligtvis inte tog många sekunder efter slutsignalen för de första påståendena att börja rulla in om vilken enastående insats detta var av Frank Lampard, hur Lampard räddat kvar Everton i Premier League och så vidare i all sin enfald. Man anar nästan i några fall att vissa redan hade skrivit sina texter på förhand och bara väntade på att få skicka iväg dem.
Everton har vunnit fem matcher, varav fyra på Goodison Park, och lyckats hålla sig kvar i Premier League. Men Everton har inte varit ett bra fotbollslag i dessa matcher. Everton vinner inte dessa matcher på grund av någon större taktisk skicklighet än någon av sina motståndare, vilket vore det mest naturliga att leta efter om man vill hävda just Lampards betydelse, snarare tvärtom. Everton vinner och håller sig kvar tack vare Goodison Park.
Här hävdas det då, lite mer flummigt kan man tycka, att Frank Lampard minsann har ”galvaniserat” Everton igen, alltså fått ihop spelare, styrelse och supportrar och så att säga i någon mening skapat förutsättningarna för denna atmosfär på Goodison Park. Vilket för all del har ett korn av sanning i sig, Lampard är definitivt en mer sammanhållande karaktär för Evertons supportrar än vad Rafa Benitez någonsin kunde vara.
Men om Lampard skulle ha galvaniserat Everton så var det sannerligen ingenting som hände eller var ens nära att hända under de första två tredjedelarna av hans tid i Everton, då Goodison Park var betydligt mer beskedligt fullt i stil med lagets allmänna spel och resultat, många skulle även säga attityd. Lampard var möjligen inte lika splittrande som Benitez, men han var heller inte därför galvaniserande.
Vad som galvaniserade Goodison Park och Evertons supportrar var inte i första hand Frank Lampard utan det ju närmare säsongens slut alltmer konkreta och påträngande hotet att Everton faktiskt riskerade att flyttas ned ur Premier League för första gången på 68 år. Att detta faktiskt var på väg att kunna bli Evertons sista matcher i Premier League på Goodison Park om inte någonsin så åtminstone inom en överskådlig framtid.
Om inte Everton befinner sig i denna högst påtagliga nedflyttningsstrid så galvaniseras över huvud taget inte Goodison Park. Och Everton befann sig i denna nedflyttningsstrid långt ifrån enbart på grund av Frank Lampard, men inte heller på något sätt trots Frank Lampard. Lampard gjorde aldrig Everton bättre och därmed drogs Everton under hans management allt djupare in i nedflyttningsstriden.
För all del är det så klart fullt förståeligt att det struntas högaktningsfullt i detta just direkt efter matchen. Att det kramas, skrattas och ryggdunkas av både lättnad och naturligtvis helt genuin glädje. Omedelbart efter matchen är inte precis rätt läge att börja försöka sig på kalla och nyktra analyser. Men på längre sikt, och inför nästa säsong, måste Everton självfallet rätt värdera orsakerna både till nedflyttningsstriden och räddningen.
Euforin och glädjen på Goodison Park är fullt förståelig även den. Här har kommit de högst förutsägbara men inte därför mer klyftiga glåporden om hur Everton minsann firar att de inte åkt ur Premier League. Vilket är riktigt fånigt. Man kan självfallet kritisera och om man vill häckla Everton för att de alls hamnat i nedflyttningsstriden. Men man kan lika självfallet inte häckla Everton för att fira att de lyckats vinna den.
Särskilt inte när Everton vänder och vinner nedflyttningsstriden på det sätt som de gjorde i torsdags på Goodison Park. Den som inte förstår känslorna detta både skapar och släpper lös kanske bara inte förstår fotboll.