Man måste kanske undra vad Wycombes ordförande Rob Couhig tänkte när han dagen efter det stod klart att League Ones playoff-final på Wembley skulle spelas mellan just Wycombe och Sunderland gick ut med ett call to arms till alla tänkbara och kanske även en del otänkbara Wycombesupportrar att köpa biljetter till Wembley och inte låta laget med en Netflixshow ”skrämma dem” med sina många supportrar.
Kanske var det tänkt att fungera som något slags krigsrop för den egna klubben, att måla sig själva som playoff-finalens stora underdogs kämpandes mot alla odds mot det elaka etablissemanget, kanske fungera som motiverande i stil med att vi ska minsann ge de där kaxiga jäklarna på käften! Frågan är väl emellertid om det inte snarare riskerar lyckas med motsatsen, att göra Sunderland om möjligt ännu mer motiverade.
Laget med Netflixshowen är så klart Sunderland, som hade kameror följandes sig under sina första säsonger i League One. Det har inte Sunderland längre. Man kan självfallet med all rätt tycka att det där är en rätt nedsättande kommentar om vad som i realiteten är en av Englands äldsta, största och mest meriterade klubbar. Om Alex Neil letade efter material till sitt lagprat så har Rob Couhig vänligen bistått med just detta.
Inte blev det precis mindre absurt av att Couhig därefter började prata om hur Wycombe minsann skulle sälja biljetter i jämna steg med Sunderland. Helt övertygad sade sig Couhig vara att Wycombe skulle sälja ut alla sina biljetter på Wembley. Parodiskt började det bli när Couhig därefter hänvisade till sitt ”hemliga vapen”: The WorldWide Wycombe Wanderers Phenomenon. Fråga inte…
Det skulle tydligen komma supportrar från hela världen, från när och från fjärran, för att fylla upp Wembley i Wycombes färger. Med risk för att det möjligen existerar någon form av globalt Wycombefenomen som jag i så fall helt och hållet har missat så måste man börja fundera på vad det egentligen är för häftiga grejor som Couhig röker, för det där känns som kräver att man har huvudet i molnen och inte fötterna kvar på jorden.
Kanske var det någon slags omedelbar överreaktion på prat som redan hade börjat komma från Sunderlands supportrars håll om hur det egentligen kom sig att Wycombe och Sunderland fick samma biljettallokering till Wembley, fastän ena klubben har en arena med en kapacitet under 10,000 och den andra klubben, det vill säga deras klubb, har en arena med en kapacitet närmare 50,000.
Sunderlands supportrar tyckte alltså att detta borde motivera en större andel biljetter till dem, helt enkelt för att de har många fler supportrar, följaktligen även många fler supportrar som vill ha biljetter till Wembley, och därmed lika följaktligen många fler supportrar som inte kommer få biljetter till Wembley. På samma gång en förståelig tankegång samtidigt som den så klart är rent principiellt rätt orimlig.
Man kanske kan förstå varför Rob Couhig gick igång på det där, på vad han säkert uppfattade som någon slags den större klubbens arrogans och nedsättande attityd mot den egna klubben. Kanske såg Couhig det som något slags påhitt på den egna klubbens storhet eller kanske snarare litenhet, och redan Freud hade väl ett och annat att säga om den specifikt manliga överkänsligheten för just den typen av attacker.
Mindre pinsamt blev det kanske inte i efterhand när det mycket riktigt visade sig att Sunderlands supportrar ändå fick rätt. Sunderland sålde väldigt kvickt ut sin andel av biljetterna till Wembley samtidigt som Wycombe misslyckades med att sälja ut mer än knappt hälften av sina biljetter. Vilket har gjort att Wycombe har sålt iväg närmare hälften av sina biljetter till Sunderland och deras supportrar.
Men det är väl egentligen inget märkligt med det. Wycombe är en väsentligt mycket mindre klubb än Sunderland, det behöver inte sägas som någon form av påhopp, det är helt enkelt bara en korrekt beskrivning av verkligheten. Det finns inget fel med det, mindre klubbar är inte mindre värda i moralisk mening än större klubbar. Rob Couhig snedtände helt enkelt i onödan.
Wycombe och Sunderland visar gemensamt på bredden i den engelska fotbollen, det som är dess allra mest grundläggande styrka. Utan bredden på engelsk fotboll skulle inte Premier League kunna vara så stort och värdefullt, även om det är något som klubbarna i Premier League inte alltid verkar komma ihåg. Men i League One kan alltså en relativt liten klubb som Wycombe spela på lika villkor med en jätteklubb som Sunderland.
Vilket möjligen förtjänar sitt eget lilla omnämnade givet att det ibland brukar pratas om detta med stora klubbar och stora supporterskaror ända nere i den tredje divisionen som något närmast unikt med tysk fotboll, förmodar att det är Kaiserslautern det då tänks på i första hand. Men i Englands tredjedivision hittar vi alltså bland flera andra Sunderland, och då ska vi komma ihåg att de i semifinalen besegrade Sheffield Wednesday.
Unikt för tysk fotboll är det alltså inte, vi hittar det även i engelsk fotboll. Men med storleken följer naturligtvis också desto större krav på laget. Pressen på Sunderland att vinna dagens playoff-final och ta sig tillbaka till i första hand EFL Championship är naturligtvis enorm. Sunderland har nu tillbringat fyra säsonger i League One och det vore alls ingen överdrift att säga att detta redan är fyra säsonger för mycket.
Kanske var det därför viktigare för Sunderland med uppflyttning den här säsongen än vad det var för Sheffield Wednesday. Sheffield Wednesday gjorde sin första säsong nere i League One, de kommer ha alla möjligheter i världen att gå upp nästa säsong. Men för Sunderland börjar det bli en risk att så att säga fastna i League One, vissa skulle kanske säga att de redan i någon mening har börjat göra det.
Vinsten mot Sheffield Wednesday kan därför visa sig värdefull för Sunderland. Dels för all del för att många såg just den semifinalen som något av den moraliska finalen och antog att vinnaren av den semifinalen skulle vara favorit att vinna också finalen. Men även dels och kanske framför allt för att Sunderland visade prov både på kvalitet och på mental styrka mot Sheffield Wednesday, att lyckas vinna under svåra omständigheter.
Corry Evans, Luke O’Nien, Alex Pritchard, Patrick Roberts, Ross Stewart med flera. Det vimlar av väldigt skickliga spelare i Sunderland, spelare med kvaliteten att kliva fram och avgöra de viktiga matcherna och de stora matcherna. Och det har inte funnits någon viktigare eller någon större match för Sunderland på många långa år än dagens match på Wembley mot Wycombe Wanderers.
Sunderland har inte förlorat en match sedan den 19 februari. Kan Sunderland förlänga den sviten med en enda dag så spelar de i EFL Championship nästa säsong. Det vore väl i så fall en säsong som förtjänar en Netflixshow!