Man City är återigen ligamästare. Det finns inte så mycket att säga om just den saken, det är ett fantastiskt bra fotbollslag som spelar en offensiv och underhållande fotboll. Kanske inte ett riktigt lika felfritt fotbollslag som vissa verkar vilja inbilla sig, men tveklöst ett lag med anspråk på att vara ett av den engelska fotbollens allra bästa fotbollslag. Högre pris är svårt att ge något lag.
Kanske skulle man kunna vända på det och tänka att det ändå finns väldigt mycket man skulle kunna säga om Man Citys fantastiska fotboll och framgångar. Många verkar vilja rycka på axlarna åt deras bedrifter som om de nästan inte var något värda, som om det bara är något naturligt givet Man Citys resurser och förutsättningar. Men självfallet ligger det mycket mer bakom dem än så.
Pep Guardiola ägnade en försvarlig del av säsongens sista veckor åt att bygga upp en rejäl så kallad siege-mentalitet, att verkligen försöka fostra vi mot dem-kulturen runt Man City. På sätt och vis förståeligt. Dels var det kanske något Man City behövde efter farsen mot Real Madrid och de återstående matcherna i ligan. Dels var det så klart ett sätt att hantera eller möjligen förekomma kritiken mot honom själv.
Guardiola drog onekligen fram alla greatest hits på den listan, och det har väl mer eller mindre varit taget rätt ur Man City-supportrarnas lilla ljusblå partibok. Där kom den mer eller mindre självklara utsagan om hur alla i hela England minsann älskade Liverpool och höll på dem, allt från press och media, supportrar, andra klubbar och spelare, förbund och ligaorganisationer och så vidare.
Där kom den självklara piken om hur Liverpool minsann bara vunnit en enda ligatitel på 30 år, vilket självfallet bara är ett annat sätt att säga att Man City är bättre eftersom de minsann vinner ligan. Absolut vad de egna supportrarna vill höra. Då spelar det väl liksom ingen roll att det blir lite lätt småkorkat att säga att Liverpool saknar ligakultur när de ju i själva verket har vunnit närmare tre gånger så många ligatitlar som Man City.
Självfallet kom där den närmast obligatoriska pratpunkten om hur det hycklades kring Liverpools och Man Utds amerikanska pengar, som om det på något sätt vore moraliskt likvärdigt med Man Citys nationalstatliga pengar. Även detta är naturligtvis något som Man City-supportrarna väldigt gärna vill höra, men det är värt att notera att Guardiola som i andra sammanhang pratar vitt om mänskliga rättigheter här väljer att ”see no evil”.
Till sist kom den självklara smockan mot Patrice Evra och Dimitar Berbatov, och kanske därmed underförstått Man Utd, om hur han minsann mosade dem i några Champions League-finaler för över tio år sedan. Ett något barnsligt svar på deras för all del kanske lite väl hårt dragna åsikter gällande personligheter i Guardiolas lag. Hans freudianska sätt att vilja säga ”jag” istället för ”vi” var däremot inte honom till någon större hjälp.
Men jag återvänder nog ändå till den första punkten som den största, den mest allvarligt och uppriktigt menade, den som Pep Guardiola verkar ha lagt mest energi på att tänka ut och den som han förmodligen också stör sig mest på. Nämligen det där om att alla älskar Liverpool i hela England. För det är väldigt svårt att komma ifrån intrycket att det där verkar vara en väldigt öm tå för Pep Guardiola, och för Man Citys supportrar.
Millwall är ju kända för ett av de allra mest välbekanta uttrycken för sådan här vi-mot-dem-baserad siege-mentalitet. ”We are Millwall, no one likes us, we don’t care!” Vi är Millwall, ingen gillar oss, men det skiter vi i! Magnus Uggla hade knappast kunna säga det bättre. Poängen är denna: En förutsättning för en siege-mentalitet är att man helt enkelt skiter i vad andra tycker om en.
Nu var det någon, jag tror det var Miguel Delaney, alla Man City- och Newcastlessupportrars favorit, som sa något jag faktiskt tyckte var rätt klokt eller i alla fall tankeväckande. Nämligen att det där helt enkelt inte stämmer in på Man City eller mer specifikt Pep Guardiola. För dem eller för honom gäller snarare att ”ingen bryr sig, och det gillar vi inte!”
“No one really cares, and we don’t like it!” Har inte riktigt samma rim och rytm som Millwalls dänga om jag får säga det migsjälv. Framför allt reflekterar det ju en helt annan för att inte säga motsatt attityd till det där med att inte bry sig om vad andra tycker, utan tvärtom gör man sig mer eller mindre beroende av vad andra tycker. Man City och Pep Guardiola vill inte bara vinna, de vill också bli älskade.
Vilket är en svår för att inte säga omöjlig kombination inom fotbollen. Åtminstone för de klubbar som vinner regelbundet. Liverpool är möjligen i någon mening älskade just nu, men var det knappast på samma sätt när de fullständigt dominerade engelsk fotboll under kanske framför allt 1980-talet. Man Utd var definitivt inte älskade under deras två decennier av dominans, och ingen älskade precis heller Chelsea när de var bäst.
Men Pep Guardiola är ju som bekant inte bara en manager som vinner, utan han är ju gubevars en manager som har ”ett annat sätt” att vinna. Det är naturligtvis med den där utgångspunkten, som Guardiola själv har varit med om att odla, som man måste förstå gnället om att alla i England älskar Liverpool, vilket så klart bara är ett annat sätt att gnälla över att ingen älskar Man City, och kanske mer specifikt Guardiola själv.
Vilket för det första känns som en rätt märklig observation givet den närmast religiösa för att inte säga stundtals obscena gullfest som regelbundet förekommer i engelsk press och media om Pep Guardiolas och Man Citys fotboll. Den som tittar igenom engelsk press under Guardiolas nu sex år som Man Citys manager kommer kunna ägna många dygn åt att läsa hyllningstexter av alla möjliga slag om Guardiola och Man City.
Dessutom för det andra är det nog mest en fråga om att acceptera den position man nu ofrånkomligen har inom engelsk fotboll. Man är i någon mening den rikaste klubben, i alla fall den just nu mest framgångsrika rikaste klubben i engelsk fotboll, och man har allmänt sett de bästa förutsättningarna. Då kommer det aldrig bli riktigt lika mycket ”wow” när man vinner, alldeles oavsett hur stort eller hur snyggt man vinner.
Många beundrar Man City och Pep Guardiola. Man City och Guardiola verkar inte riktigt nöja sig med den saken utan vill också bli älskade. Det bästa för både Man City och för Guardiola vore däremot att bara strunta i vad andra tycker om dem. Kanske är det så att alla i England älskar Liverpool, även om jag rätt starkt tvivlar på just den saken, men jag tvivlar däremot inte på att Liverpool själva inte bryr sig så mycket om den saken.
Alla älskar oss, men det skiter vi i? Oavsett om den meningen börjar med alla eller med ingen så är ju poängen att ingenting som kommer före kommatecknet har någon som helst betydelse.