Kan det verkligen vara så som Pep Guardiola säger, och som Thomas Tuchel åtminstone i någon utsträckning höll med om, att alla i engelsk fotboll verkligen älskar Liverpool? Det låter inte riktigt som en helt rimlig tankegång. Om jag exempelvis själv hade valt att svara på den frågan i egenskap av Man Utd-supporter så hade jag kanske valt att som svar ställa en motfråga: Hur är det ens möjligt för någon att älska Liverpool?!
Om vi bortser från det rent skämtsamma med det där så är det naturligtvis i sig en rätt uppenbar invändning mot Guardiolas påstående. Alla älskar alldeles uppenbart inte Liverpool i engelsk fotboll, det finns en mängd supportrar till Man Utd och ett antal andra klubbar som nog snarare har det som någon slags nationalsport att tvärtom hata Liverpool och allt de står för.
Utan att ha brytt mig om att göra någon mer systematisk undersökning går det ändå att se vissa mönster i vad man ser på twitter och andra sociala medier bland supportrar, via olika fankonton med mera. Och vad gäller titelstriden i ligan så inte är det då Liverpool som dessa supportrar och halvofficiella fankonton vill se vinna istället för Man City. Det kan sägas samma sak fast i mindre utsträckning gällande Champions League.
Vad gäller andra länder och ligor verkar det ofta vara någon slags självklarhet att man i det europeiska cupspelet håller på lag från de egna ligorna. När t ex Real Madrid mötte Man City var det tämligen absurt nog en hel del från helt andra klubbar, från helt andra regioner i Spanien, som av någon anledning höll alla tummar som fanns för Real Madrid för att detta på något sätt skulle bevisa att La Liga fortfarande var bäst.
Det dumma med den tankegången behöver inte ältas ännu en gång. Poängen är snarare att så där fungerar det inte riktigt inom den engelska fotbollen. Möjligen för att vi redan i betydligt högre utsträckning är övertygade om att Premier League är den bästa ligan och därför inte har samma behov av bekräftelse. Men kanske framför allt för att vi tenderar att mer hålla enbart på våra egna klubbar, inte länder, och inte ligor.
Alltså ska vi nog inte räkna med att det är så väldigt många utöver Liverpool själva som kommer sitta och hoppas att Liverpool vinner Champions League ikväll. Även om det nog kan vara ganska splittrat på många håll, inte minst eftersom Real Madrid knappast är den mest älskade klubben. Åtminstone kan nog följande sägas, att om Liverpool skulle förlora ikväll så kommer det definitivt inte råda någon brist på skadeglädje över den saken.
Uppfattningen att alla älskar Liverpool är alltså minst sagt överdriven. Det speglar som jag ser det snarare en besvikelse att inte alla älskar eller möjligen respekterar Man City och Pep Guardiola på riktigt samma sätt eller i samma utsträckning. Det där tror jag för övrigt inte är någon oviktig distinktion. För även om långt ifrån alla älskar Liverpool så tror jag väldigt många i någon mening ändå respekterar Liverpool.
Vad beror då detta på?
Ett enkelt men ändå väldigt generellt svar är att Liverpool ända sedan deras dominans av engelsk fotboll inleddes för cirka 50 år sedan i hög grad har förkroppsligat det bästa med den engelska fotbollen, eller åtminstone allt det bästa som den engelska fotbollen har velat se i sig själv. Klubben som jobbat långsiktigt och lojalt utifrån tydliga värderingar och i någon mening alltid djupt rotat i den engelska fotbollens sociala mylla.
Men Liverpool var en klubb som faktiskt inte bara sa allt det där, det var en klubb som också verkligen var allt det, det vill säga allt det bästa med engelsk fotboll. När Liverpool var bäst så var även engelsk fotboll bäst. Och det allra mest konkreta, påtagliga och tydliga uttrycket för det var självfallet Liverpools fyra Champions League-titlar under sju år mellan slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.
Nottingham Forest och Aston Villa hängde med det där tåget och adderade ytterligare tre Champions League-titlar under dessa år, men det var Liverpool som visade vägen och som ledde vägen. Den engelska fotbollen representerades i världen först och främst av Liverpool, kanske till och med i ännu högre än av Englands landslag. Ibland kanske på ont, som i samband med Heysel, men överlägset oftast enbart på gott.
Ingen annan engelsk klubb har vunnit lika många Champions League-titlar som Liverpools sex titlar. Ingen annan engelsk klubb är ens i närheten och Liverpool har vunnit nästan hälften av alla titlar som engelska lag vunnit. Man Utd borde ha vunnit fler och vara närmare i det avseendet, men har sin respekt genom att ha släpat engelsk fotboll ut i Europa till att börja med, och dessutom vara först att vinna Champions League.
Svårare än så behöver det kanske inte vara. Liverpool har sin speciella särställning och respekt i engelsk fotboll i hög utsträckning på grund av lagets framgångar i förmodligen framför allt Champions League. Det är med andra ord en särställning och en respekt som Liverpool har förtjänat under många och långa år. Om Man City och Pep Guardiola känner att de inte har samma ställning och respekt så är därför förklaringen rätt enkel.
Utöver Liverpools hittills sex Champions League-titlar har ju klubben dessutom spelat och förlorat ytterligare tre Champions League-finaler – 1985, 2007 och 2018. Vilket självfallet adderar till deras story i Champions League och i europeisk fotboll genom åren. Den stora frågan inför kvällen är naturligtvis om 2022 adderar till Liverpools antal vunna Champions League-titlar eller till Liverpools antal förlorade Champions League-finaler.
För Liverpool är detta naturligtvis en speciell Champions League-final på flera olika sätt, inte minst givet kvällens motståndare Real Madrid. Arguably den enda klubben med en stoltare europeisk historik än Liverpool och med något av en större vinnarkultur just i Champions League än Liverpool. Men också samma Real Madrid som under vad som bara kan ses som rätt kontroversiella former besegrade Liverpool i 2018-finalen.
Mohamed Salah har inte gjort någon hemlighet av att han just av det skälet väldigt gärna möter just Real Madrid, och man måste förmoda att han inte är ensam om den saken i Liverpool. Faran för Liverpool blir så klart att man förlorar fokus på grund av något slags upplevt behov av hämnd och revansch. Liverpool behöver självklart hålla koll på att det är betydligt viktigare att vinna matchen än att besegra Real Madrid.
Liverpool går, till skillnad från förra finalen, in i den här Champions League-finalen som rätt klara favoriter mot Real Madrid, helt enkelt i kraft av att vara det bättre fotbollslaget av de två. Men det behöver som vi vet inte betyda särskilt mycket med just detta Real Madrid, där ju exakt samma sak kunde sägas både på förhand och i efterhand om i tur och ordning PSG, Chelsea och Man City.
Att Real Madrid ens spelar den här Champions League-finalen är mer eller mindre ett mirakel, men just denna mirakulösa natur av Real Madrids väg till finalen har skapat en känsla av oundviklighet och ödesbestämdhet att Real Madrid helt enkelt bara ska vinna Champions League den här säsongen, att Real Madrid inte kan förlora. Och kanske är Real Madrids viktigaste vapen att de förmodligen måste ha börjat tro detta själva.
Mentala monster är alltså Real Madrid för närvarande. Mentala monster har även Liverpool beskrivits som, och beskrivit sig själva som. Ikväll kommer den beskrivningen att ställas inför sitt slutliga test och kanske sitt största prov.