Vad är Gabriel Jesus till Arsenal egentligen för statement?

Fast vad är då egentligen Arsenals köp av Gabriel Jesus från Man City, för den om inte enorma så ändå heller inte lilla summan om cirka £45m, för så kallat statement of intent, eller avsiktsförklaring på ren svenska? Är Gabriel Jesus en av världens bästa anfallare så det är ett statement på det sättet? Nej, han får nog som bäst räknas till nivån under dessa anfallare. Väljer Gabriel Jesus bort Man City för Arsenal? Nej, Man City vill sälja.

Sanningen sitter så att säga i summan. Gabriel Jesus är fortfarande bara 25 år gammal och har alltså många år kvar framför sig. Om Gabriel Jesus hade varit en av världens bästa anfallare, eller haft potentialen att vara det, så hade inte Man City varit det minsta lilla intresserade av att sälja honom för det första, och Gabriel Jesus hade inte varit intresserad av att lämna, och transfersumman hade i så fall varit väldigt mycket högre för det andra.

När Arsenal värvade Pierre-Emerick Aubameyang för några år sedan, kanske även fast i mindre utsträckning när de några månader dessförinnan värvade Alexandre Lacazette, så fanns det, oavsett vad man än ansåg om den värvningen där och då eller hur man än sedan anser att det blev med den spelaren, goda skäl att kalla den värvningen för ett statement of intent. För det var ju vad den mer än något annat faktiskt var.

Gabriel Jesus är inte en spelare med t ex Aubameyangs kvalitet eller status. Vilket för all del inte behöver betyda att Jesus blir en sämre anfallare för Arsenal än vad Aubameyang var, och där går det ju som bekant att ha lite olika uppfattningar om hur bra han egentligen var. Vissa tycker han var fantastisk, andra som jag var mer avvaktande. Men Jesus kan som profil och person teoretiskt passa bättre in i Mikel Artetas lagbygge.

Men vad är det då för anfallare som Arsenal värvar i Gabriel Jesus? Arsenal har under en längre tid sagt sig sakna en central anfallare med fokus på mål, och det står bortom allt tvivel att detta är i alla fall vad Arsenals supportrar tror sig få med Gabriel Jesus. Samtidigt som Gabriel Jesus själv haft svårt i den rollen i både klubblag och landslag och uttryckligen själv sett sig mer som en forward som anfallare mer från kanten.

Grabbarna på Arsenal Fan TV saliverade över värvningen av Gabriel Jesus och menade att det är en anfallare som kommer göra 20 ligamål eller fler för Arsenal varje säsong. Detta fastän Gabriel Jesus aldrig gjort fler än 14 ligamål under en och samma säsong för Man City, ett våldsamt offensivt och målproducerande lag, och i genomsnitt under sina fulla säsonger för Man City bara gjort strax över tio ligamål per säsong.

Vilket är en stor del i varför Man City och Pep Guardiola nu väljer att sälja Gabriel Jesus. Gabriel Jesus blev aldrig riktigt så bra för Man City som man trodde att han skulle bli, och framför allt har han haft problem med just målskyttet, inte minst i de större matcherna. Detta betyder inte att det inte kan bli annat i Arsenal, kanske faller allt på plats där, mindre press och mer stjärna, men det är fattigt foder för önsketänkande.

Kan det vara ett annat typ av statement? Någon, kommer inte ihåg vem, skrev att det var ett rejält fall framåt för Arsenal att inte längre värva Chelseas föredettingar eller has-beens utan istället värva Man Citys yngre fringe players. Det må vara hur det vill med den saken, jag är för all del benägen att hålla med, men det är fortfarande inget större ”statement” för en klubb som Arsenal att värva någon klubbs marginalspelare.

Åtminstone är det inte det typ av statement som t ex John Cross tror eller tycker att det är.

Värvar Arsenal ens Gabriel Jesus om inte Mikel Arteta är Arsenals manager, och han innan dess har varit assisterande coach i just Man City och alltså har en relation både med Man City och med Pep Guardiola som med Gabriel Jesus själv? Det där kan självfallet vara både på gott och på ont, kanske finns det ett värde i att Arteta och Jesus känner varandra sedan tidigare, men det är även här en manager som värvar ”sina” gamla spelare.

Var ligger ens tyngdpunkten i denna spelarövergång, är det mer Arsenal som köper Gabriel Jesus än det är Man City som säljer Gabriel Jesus? En av superklubbarnas största svårigheter med att ha drivit upp spelarlönerna i sådan utsträckning är att hitta klubbar till vilka de sedan kan sälja spelarna vidare. De begränsar så att säga sin egen utmarknad och därmed börjar vi se dessa klubbar sälja mer och mer till varandra.

Gabriel Jesus är inte den enda spelaren som Man City säljer till en annan superklubb den här sommaren, det verkar ju även som om Raheem Sterling är på väg att säljas till Chelsea. Raheem Sterling, där hade man kanske snarare kunnat snacka om ett slags statement för Arsenal. Men vad är det egentligen för ”statement” att ha lyckats bli en klubb som Man City vill sälja sina förbrukade spelare till för rätt stora pengar?

Förhoppningen med alla affärer är självfallet att båda parter ska vinna på den. Hittills går det däremot bara att se hur Man City har vunnit på Gabriel Jesus försäljning till Arsenal, det återstår att se om, hur och i vilken utsträckning Arsenal också vinner på köpet av Gabriel Jesus från Man City. Gabriel Jesus kan visa sig vara en bra värvning för Arsenal, men det är inget stort statement eller avsiktsförklaring av Arsenal.

Vilket kan visa sig vara bra bra. För många klubbar bekymrar sig mer om att göra statements med sina värvningar än om att bara göra bra värvningar. Arsenal har varit en av dessa klubbar de senaste åren.

Att säga att detta skulle representera något slags strategiskifte för Leeds är att dra alldeles för grova slutsatser. Snarare är det en funktion av ett Leeds som under ett par år har befunnit sig på en uppåtgående resa, samt en helt naturlig utveckling för vilken som helst klubb. Raphinha kändes aldrig som någon särskilt långvarig spelare, och om en klubb som Man City vill värva Phillips blir det svårt för Phillips att säga nej.

Däremot sätter det ett desto tyngre finger på det faktum att Leeds genomgår en förnyelse som kan beskrivas som både påtvingad och självorsakad. Leeds lyckades hålla sig kvar i Premier League förra säsongen med minsta möjliga marginal. Jesse Marsch förväntas nu ta Leeds vidare från den utsatta positionen samtidigt som Leeds alltså är på väg att sälja sina kanske två bästa och viktigaste spelare.

Anställningen av Jesse Marsch var egentligen ifrågasatt av Leeds supportrar redan från början. Rättare sagt var det förmodligen beslutet att sparka Marcelo Bielsa som var rejält ifrågasatt, vilket så klart spillde över på uppfattningen om Marsch. Och även om Leeds till slut höll sig kvar i Premier League var det inte mycket däremellan som direkt övertygade Leeds supportrar att ändra uppfattning i frågan och om Marsch.

Tveksamheten gällande Jesse Marsch har inte fått den effekt på Leeds ledning som kanske kunde ha förväntats, utan istället skulle man kunna säga att de har dubblat upp på Marschs managementmodell. Dels genom att försäljningen av lagets bästa spelare betyder att Leeds allt annat lika blir desto mer beroende av att Marschs modell verkligen lyckas. Säkerhetsmarginalerna blir helt enkelt betydligt mindre.

Dels genom att så många av Leeds värvningar hittills under sommaren kan länkas direkt till Jesse Marsch själv och spelare han känner till och arbetat med förut. Både Brendan Aaronson och Rasmus Kristensen kommer från Red Bull Salzburg. Leeds har även uttryckt ett intresse för Tyler Adams i RB Leipzig. Båda klubbar där Marsch varit manager. Som av en händelse är både Aaronson och Adams likt Marsch amerikaner.

Sammantaget är det en oroväckande bild av Leeds som framkallas. Leeds räddade sig kvar i Premier League nästan bokstavligt talat i sista minuten förra säsongen, vilket kändes mer som en varningsklocka än ett olyckligt undantagsfall. Lagets bästa spelare lämnar klubben samtidigt som managern värvar spelare han känner igen från gamla klubbar. Normalt sett är detta tecken på en klubb utan idéer men med problem.

Man kan även med detta hävda att Leeds i högre utsträckning surrar fast sig vid masten och lägger väldigt många ägg i en och samma korg med Jesse Marschs namn på den. För ju fler spelare som värvas som är direkt kopplade till honom desto krångligare kan det bli för en möjlig ersättare att forma sitt lag, om behovet dyker upp. Leeds stänger med andra ord dörr och efter dörr och ger sig själva allt färre utvägar om det börjar brinna.

Samtidigt kan man självfallet fråga sig vad Leeds egentligen kan eller bör göra i detta läge? De har klart och tydligt valt att gå på Jesse Marsch, och något annat realistiskt och garanterat bättre alternativ är inte riktigt aktuellt, och då måste de självfallet ge Marsch bästa möjliga förutsättningar att lyckas. Att satsa halvhjärtat riskerar orsaka de problem man förmodligen helst av allt undviker.

Leeds måste helt enkelt planera för det bästa, det vill säga att Jesse Marschs modell visar sig fungera i Premier League. Men Leeds behöver även förbereda sig för det värsta, det vill säga vad som händer och vad de ska göra om Marschs modell inte fungerar.

:::

Något av slutet på en era när nu både Gabriel Jesus och Raheem Sterling ser ut att vara på väg att lämna Man City.

Båda spelarna har haft bra och väldigt framgångsrika fem-sju år med Man City. Båda spelarna har absolut i hög grad varit delaktiga i Man Citys framgångar under dessa fem-sju år.

Men, och det är naturligtvis även därför som Man City nu byter ut dem, båda spelarna känns även som att de kanske aldrig eller i alla fall sällan varit eller blivit riktigt så där bra som man känner att de hade kunnat vara, och många trodde de skulle bli.

Vilket möjligen förklarar varför Man City inte varit ännu mer framgångsrika under dessa fem-sju år.

Båda spelarna har varit lite tunna med målskyttet, för att vara anfallare i ett lag med ambitioner att vinna engelska och europeiska titlar. Vilket förklarar varför Pep Guardiola nu uppgraderar till spelare som känns som mer naturliga eller effektiva målskyttar.

Utan Sergio Aguero höll det inte riktigt längre?

:::

Pressen ökar på Todd Boehly i Chelsea som nu på kort tid säckat Bruce Buck, Marina Granovskaia och Peter Cech och tagit på sig alla deras uppgifter själv. Swim or sink för Chelsea den här sommaren.

:::

Har ni möjlighet så kolla gärna in HBO-serien Winning Time, en dramatisering av Los Angeles Lakers 1980-tal. Some good shit!

Och TV4 lyckas faktiskt i ”VM 94 – en sportsaga” med den inte helt lätta uppgiften att säga något nytt och insiktsfullt om detta VM och vad det betydde i stort såväl som i smått.

Apple-dokumentären ”They Call Me Magic”, Magic Johnsons motsvarighet till The Last Dance, var däremot ingenting att hänga i midsommarstången.

:::

TRANSFERKOLLEN

Sven Botman, Lille till Newcastle. Vet inte riktigt vad det säger att Botman väljer att gå till Newcastle hellre än Milan. Oavsett är det en kanonvärvning för Newcastle som de ju bespetsat sig på en längre tid redan, en mittback som bedöms kunna bli en av världens bästa. En kvalitetsvärvning. Betyg: Berömlig – (+++++)

Vilket många gånger leder till ungefär följande scenario där en svans av supportrar och så kallade experter kritiserar för att inte säga kastrerar en domare för att ha dömt på ett visst sätt, för att sedan när de får påpekat för sig att domaren i själva verket har dömt helt enligt gällande regler värja sig med att det då är en dum regel. Vilket även om det är sant knappast är något domaren kan göra något åt.

Naturligtvis är det även så att kritiken väldigt sällan är konsekvent, utan vad som anses vara ett bra eller dåligt domslut har tvärtom en närmast perfekt positiv korrelation med vad för domslut som händelsevis råkar vara bra eller dåligt för det egna laget. Och man börjar snabbt förstå att vad domarna egentligen har är en närmast omöjlig uppgift, eller i alla fall ett uppdrag som aldrig kan göra mer än ett relativt fåtal nöjda för en stund.

Lägg därtill att kritiken och missnöjet många gånger fullständigt saknar både perspektiv och sammanhang. Med andra ord så är domarna i till exempel Premier League inte bara dåliga, det finns heller inga så dåliga domare som i Premier League i någon annan liga någon annanstans i världen! Vilket man vet inget om och vilket inte heller är sant, inte minst eftersom exakt samma sak sägs i andra ligor och i andra länder.

https://www.theguardian.com/football/blog/2022/jun/26/the-cultural-stigmatisation-of-referees-is-still-relevant-today

Händelsevis kommer domarna i Premier League stå mer i centrum inför kommande säsong än vad de kanske gjort någon gång tidigare. Detta eftersom en rätt stor grupp av kända, erfarna och etablerade domare har valt att lägga domarpipan på hyllan och avsluta sina karriärer denna sommar. Till dessa domare räknas Mike Dean, Jon Moss, Martin Atkinson och Kevin Friend.

Vi pratar här inte om något litet domartapp för Premier League. Tillsammans har Dean, Moss, Atkinson och Friend 63 års erfarenhet av att döma i Premier League. Tillsammans hade de huvudansvaret för 95 matcher i Premier League förra säsongen, vilket är exakt 25% av förra säsongens alla ligamatcher. Ett lag som hade tvingats byta ut en fjärdedel av sin startelva hade setts som ett lag under omfattande generationsväxling.

Här kommer naturligtvis många säkert att jubla och tyckte att det var väl på tiden och dessa domare borde ha slutat för länge sedan, så usla som de enligt dem är och har varit under lång tid. Problemet med detta sätt att tänka är så klart att det är svårt att föreställa sig någon domare som dessa ljushuvuden faktiskt tycker är bra, och i den osannolika händelse att någon domare anses okej är det bara en tidsfråga innan även de är piss.

Premier League ska alltså byta ut och ersätta fyra etablerade domare denna sommar. De kommer ofrånkomligen att ersättas med domare underifrån i det engelska domarsystemet, med andra ord yngre och mindre erfarna domare. Detta är ju hur sådana här system fungerar och kanske måste fungera, och även on nya domare inte behöver betyda sämre domare, definitivt inte dåliga domare, så är det mindre erfarna domare.

Domarna som alltså nu ska befordras till Premier League-domare har rimligtvis förut varit domare i Football League. Då frågar man sig kanske om det är så att domarna i Football League allmänt sett har ett bättre omdöme än domarna i Premier League. Är missnöjet med domarna lägre i Football League än vad det är i Premier League? Nej, det kan man inte med bästa vilja i världen påstå.

Annars kunde man tänka sig att den något mindre intensiva mediabevakningen och relativa frånvaron av superklubbar med dess flockar av fans hade kunnat resultera i en något annan syn även på domarna. Men kvaliteten på domsluten i EFL Championship håller till och från betydligt lägre nivå än i Premier League, vilket på sätt och vis även det är naturligt, och det har i sin tur haft sin fullt förståeliga effekt på domarmissnöjet.

Alltså måste man förmoda att även om det nu försvinner fyra kontroversiella domarnamn från Premier League så kommer detta knappast minska missnöjet med domarna i Premier League. Missnöjet kommer bara riktas mot delvis nya personer och möjligtvis av delvis andra skäl. Helt enkelt eftersom domarmissnöjet är endast till liten del rationellt, men till desto större del systematiskt, kulturellt och ideologiskt.

Man kan så klart med goda skäl fundera över domarorganisationen PGMOL:s långsiktiga planering här med fyra etablerade domare som slutar på en och samma gång. Det är ett rejält kompetenstapp att försöka ersätta när det istället hade varit betydligt lättare att ersätta det mer gradvis, om exempelvis två slutade åt gången. Vilket ställer kritiska frågor om utbildning, kompetensutveckling och successionsplanering.

Till detta kommer ett omfattande missnöje bland Premier Leagues klubbar med hur domarorganisationen har introducerat och implementerat VAR och det börjar bli lätt att förstå att det höjs alltfler röster om att byta ut Mike Riley som domarchef i Premier League och ersätta honom med Howard Webb. Webb satt själv i PGMOL efter att han slutat som aktiv domare, men sa upp sig i frustration efter något år.

Mycket håller alltså på att hända både med domarorganisationen som helhet och med domarna på planen i Premier League. En redan väldigt kontroversiell sida av Premier League riskerar alltså hamna ännu mer under luppen under kommande säsong, kanske även av mer befogade skäl än vad som normalt sett brukar vara fallet. Kritiken och missnöjet blir på så sätt till en slags självuppfyllande profetia.

Domarna och domarorganisationen blir många gånger en slags eftertanke inom professionell idrott. Ofta eftersom domarna och deras företrädare många gånger är måna om att styra sig själva, och till viss del även bevaka sina egna positioner. Vilket får till följd att domarna och domarorganisationen många gånger är det som fungerar sämst och mest amatörmässigt inom professionell idrott, oavsett idrott, land eller nivå.

Här ges dock en sedan tidigare ställd fråga nytt liv: Borde det inte kunna vara så att Premier League, världens kanske mest professionaliserade liga som genom status och pengar attraherar och rekryterar världens bästa spelare, världens bästa managers, världens bästa coacher, världens bästa läkare och så vidare – även skulle kunna attrahera och rekrytera världens bästa domare?

Borde inte ”världens bästa” liga även ha ”världens bästa” domare? Finns det några andra goda skäl varför detta inte sker än rent domar- och fotbollförbundspolitiska skäl?

:::

TRANSFERKOLLEN

Matt Turner, New England Revolution till Arsenal. En målvaktsvärvning som egentligen inte säger mig så mycket mer än att Bernd Leno troligtvis är på gång att lämna och-eller säljas. Svårt att se Turner bli mer än en backup till Aaron Ramsdale som definitivt var bra nog förra säsongen att tills vidare räknas som Arsenals första målvakt. Betyg: Godkänd – (++)

Malcolm Ebiowei, Derby County till Crystal Palace. Av alla spelare som påståtts ha tackat nej till Man Utd bara denna sommar, och det verkar ju vara mängder enligt media, är det nog denna som kanske svider lite. För vad säger det om Man Utd när en ung stor talang som Ebiowei väljer bort dem för Crystal Palace? Inget bra, om än ej heller något oförtjänt. Däremot säger det bara bra saker om Crystal Palace och om Vieira. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Oftast ställer jag mig rätt tveksam till den typen av historiskt grandiosa påståenden som många gånger doftar tungt av tröttsam självgodhet. Men ju mer jag sög på just den där karamellen desto mer kändes det som en rätt pricksäker observation. Varken Brasilien eller VM-fotbollen har egentligen varit sig riktig lik efter 1982.

Visst har Brasilien vunnit några VM-titlar därefter, men det har varit ett helt annat Brasilien, som vunnit med en fotboll som många i Brasilien har spottat på. VM-fotbollen generellt har blivit svagare men också mer och mer taktisk, alls inte så fri och eventuellt inspirerande som Brasilien trots allt var fram till och med 1982.

På lång sikt har detta knappast gynnat vare sig Brasilien eller sydamerikanska landslag i största allmänhet. Det är nu t ex 20 år sedan Brasilien eliminerade ett europeiskt landslag i ett VM-slutspel. Det vill säga ända sedan Ronaldo rullade in vinstmålet på Oliver Kahn i Yokohama. Därefter har Europa vunnit samtliga VM.

Det var som om Brasiliens traumatiska förlust mot Italien 1982 landade i slutsatsen att det helt enkelt inte längre gick att vinna med vacker fotboll. Att det var där man kom fram till att det var mer effektivt och framgångsrikt att spela taktiskt, försvara sig och utnyttja motståndarnas misstag.

Jag var precis lite för ung för VM 1982. Jag har vaga minnen av att det syntes på TV:n men det var 1986 i Mexiko som var mitt allra första fullt medvetna VM. Men jag har så klart sett mängder av bilder, filmer och dokumentärer från VM 1982. Och visst var det ett fantastiskt Brasilien att titta på.

Att detta Brasilien aldrig vann VM är en av fotbollens tragedier. Men vilka är egentligen de åtta bästa landslagen som aldrig vann VM?

(8) Skottland, 1978

I dessa dagar har det nästan blivit omöjligt att se Skottland ens spela ett VM, än mindre vinna ett VM. Men det var en tid när Skottland var mer eller mindre ständiga deltagare i VM, och detta med betydligt färre tillgängliga VM-platser.

Bäst var kanske Skottland just 1978. Utan att det var något uttryck för brittisk arrogans nämndes de som en av förhandsfavoriterna. Inte så konstigt med spelare som Souness, Dalglish, Buchan, Burns, Robertson, Rioch, Gemmill, Jordan, Johnston med flera.

Men 1-3 mot Peru i premiären gjorde att det inte räckte att vinna mot Holland i sista gruppmatchen.

(7) Brasilien, 1950

Det nationella trauma som uppstod när Brasilien förlorade semifinalen med 1-7 mot Tyskland för åtta år sedan var inte första gången Brasilien genomled ett sådant trauma. Frågan är om det gjorde saken bättre eller värre.

Hela Brasilien, om inte hela världen, hade i princip knycklat in sig på Maracana när Brasilien skulle spela VM-final mot Uruguay 1950. Alla förväntade sig triumf och seger, men ödet ville annorlunda.

Men kanske var det VM-finalen Brasilien behövde förlora för att vinna alla kommande VM-finaler.

(6) Sverige, 1958

Lite tramsigt kan det ju vara att prata om Sverige i dessa sammanhang, men givet att VM-turneringarna var betydligt mindre på den här tiden, och konkurrensen allmänt sett svagare, så var detta ändå en gyllene chans för Sverige att vinna VM.

Man ska inte heller blunda för att Sverige just här hade ett fenomenalt starkt lag, med spelare som var dominerande figurerar i världsfotbollen och i de allra största ligorna, inte minst i Italien.

1994 hade det varit en skräll om Sverige vann VM, det hade det inte varit här.

(5) Sovjet, 1962-66

När vi tänker Sovjet så tänker vi ishockey, åtminstone när vi pratar om de stora lagsporterna. Men Sovjet hade något rejält på gång även inom fotbollen, och då inte minst under 1960-talet då laget var en dominerande kraft.

Idrottsliga framgångar var en del i det kalla krigets ideologiska kamp, så det är ändå lite spännande att spekulera i hur annorlunda världsfotbollen hade kunnat se ut om Sovjet hade fått sitt break under 1960-talet och vunnit VM.

Kanske hade då fotbollen varit död i USA för all framtid.

(4) Frankrike 1982-86

Etsad i fotbollshistorien är självfallet Frankrikes semifinal mot Västtyskland 1982, en av de mer skandalösa matcherna i ett VM som bestod av fler skandalösa matcher än förmodligen något annat VM i historien.

Värre ändå var kanske semifinalförlusten mot Västtyskland 1986, där Frankrike mycket mer tydligt var det bättre laget, med Platini, Tigana, Fernandes, Giresse, Bossis, Stopyra m fl, men där det tyska spöket återigen gav sig till känna.

Hade Maradona vunnit VM om det varit Frankrike i finalen istället?

(3) Holland, 1974-78

Cruyff, Neeskens, Haan, Rep, Rensenbrink, namnen rullar av tungan på klassiska spelare i detta holländska landslag som representerade något nytt inom fotbollen med sin taktiska totalfotboll som den kallades.

Laget tog sig till två raka VM-finaler men lyckades förlora båda dessa finaler mot hemmanatiionen, först Västtyskland och sedan Argentina. Båda gångerna inte precis utan vad som skulle kunna kallas för rejäla tjuv- och rackarknep.

Hade man vunnit 1978 om Cruyff spelat?

(2) Ungern, 1954

Kommer nog alltid räknas både som en av de stora VM-tragedierna liksom en av de stora VM-skrällarna att Ungern inte vann VM 1954. Laget spelade en bländande fotboll, långt före sin tid, med mängder av legendariska spelare som Puskas, Kocsis, Hidegkuti m fl.

Laget gick fram som en slåttermasking genom VM-turneringen och skulle i finalen möta Västtyskland som man besegrat i gruppen med 8-3. Alla räknade med vinst, inte minst sedan Puskas och Czibor gett Ungern en mycket tidig 2-0-ledning.

Matchen slutade 2-3.

(1) Brasilien, 1982

Tar upp just detta lag i inledningen så klart, så det kanske inte förvånar särskilt mycket att det är just detta Brasilien som så att säga toppar listan. Vilket fantastiskt landslag, med sådana fantastiska profiler som spelade en fantastiskt rolig fotboll.

Det var nog med detta lag som den moderna brasseromantiken i Sveriges VM-medvetande fick fullt fäste. Än idag kan jag höra vuxna i övrigt kloka män mer eller mindre oreflekterat och helt utan goda skäl utse Brasilien till stora VM-favoriter.

Det var här det började!

:::

TRANSFERKOLLEN

Joe Rothwell, Blackburn Rovers till Bournemouth. Kreativ mittfältare som hittills visat framfötterna i Football League och i EFL Championship. Förstärker Bournemouths mittfält även om det är något svårt att se att Rothwell är spelaren som gör Bournemouth mer till ett Premier League-lag än ett lag i EFL Championship. Betyg: Godkänd – (++)

Simon Adingra, Nordsjaelland till Brighton. Brightons strategi att värva ungt och kontinentalt håller onekligen i sig. Adingra är en ivoriansk anfallare som trots ung ålder redan haft några bra år i den danska ligan. Som vanligt med Brightons värvningar känns detta som en framåtblickande värvning. Betyg: Godkänd – (++)

Taiwo Awoniyi, Union Berlin till Nottingham Forest. Forest slår sitt transferrekord för att värva denna nigerianske anfallare som gjort viss succé i Bundesliga, även om detta kanske inte säger jättemycket givet att det är 23 år sedan Forest senast spelade i Premier League. Höga förväntningar och förhoppningar. Betyg: Väl godkänd – (+++)

(Skulle något alldeles enastående inträffa under helgen, alla respekterar ju inte precis den svenska midsommaren, så lär det komma någon extrablogg om det, men låt oss hoppas att det håller sig lugnt.)

The Times har gjort en tycker jag hyfsat ambitiös sammanställning över hur Premier League-klubbarna har presterat baserat på hur mycket de faktiskt spenderat, eller rättare sagt investerat i sina spelartrupper i form av amortisering av transfersummor samt löner de betalar spelartruppen. Poäng per pund med andra ord!

Allt enligt klubbarnas egna finansiella redovisningar.

Intressantast är alltså hur många poäng en klubb faktiskt tar jämfört med hur många poäng de förväntas att ta baserat på graden av investering. Här har The Times hjärntrust kommit fram till 23 poäng som någon slags baslinje, och därifrån skall varje klubb tydligen ta ytterligare 1,2 poäng per £10m i investering.

Liverpool är alltså klubben som presterar bäst i denna tabell, vilket för all del inte kommer som någon större överraskning. Men säkert glädjer det maffian som ägnar stor del av sina liv åt att komma på just alternativa tabeller enligt vilka Liverpool egentligen har vunnit.

Värt dock att påpeka att även Man City presterar klart bra i denna tabell, om än inte riktigt lika enastående bra som t ex Liverpool och Tottenham. Men att säga att Man City vinner bara för att de spenderar är alltså fel och förenklat. Även Man City vinner för att de spenderar bra.

Överraskande är det väl knappast heller att Man Utd är klubben som presterar absolut sämst i denna tabell. Nu kanske just detta var en något extrem säsong på flera sätt, men det speglar självfallet bara vad vi har sett under dessa senaste år. Detsamma kan så klart sägas om Everton.

Väldiga pluspoäng till Brentford och Brighton!

Andra tankar?

:::

Just på temat om hur klubbar spenderar, och mer eller mindre hjärndöda jämförelser mellan framför allt just Liverpool och Man City, så gör Swiss Ramble nyligen ett rätt bra jobb med att skilja fakta från fiktion i denna fråga:

:::

Även detta på spenderingstemat, så har det tjafsats mycket under veckan och kommer säkert tjafsas ännu mer under helgen, om Man Utd vars ägare tar ut aktieutdelning i dagarna, vilket vissa försöker koppla till Man Utds värvningar, eller kanske rättare sagt brist på värvningar.

Dels har dessa två saker naturligtvis ingenting alls med varandra att göra! Det är det första att hålla i huvudet. Det är en koppling som görs av ren och skär populism, inget annat.

Dels är det inte så lite hål i huvudet att gnälla över att Man Utds ägare inte investerar pengar i spelartruppen när Man Utd i själva verket är en av de klubbar som spenderat mest av alla på spelare de senaste tio åren.

Vill man klaga på Man Utds ägare så saknas det knappast saker att klaga på. Bristen på strategi och struktur, en allmän inkompetens, prioriteringen av business och brand före fotboll, kvaliteten i sina egna investeringar, och så vidare längs en lång lista.

Folk som ändå väljer att klaga på att det inte investeras gör det bara för att de vill inte bara att Man Utd ska värva spelare utan värva spelare nu! De gör därmed sig själva till en del i Man Utds mångåriga problem att värva för att värva, och värva utan tanke.

Som nog alla förstår så hamnar inte Man Utd längst ned i tabellen ovan för att man inte har slängt pengar på spelartruppen. Tvärtom. Problemet måste alltså vara något annat.

:::

TRANSFERKOLLEN

Ryan Fredericks, West Ham till Bournemouth. Jodå, det är väl en helt okej värvning som Bournemouth inleder sommarsäsongen med. Rutinerad ytterback som kanske haft lite svårt att etablera sig i West Ham men som definitivt kan bli ett kvalitetslyft för Bournemouth. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Nick Pope, Burnley till Newcastle. Man får nog ändå säga att Burnley åker ur Premier League betydligt mer trots Pope än på grund av Pope. Newcastle värvar en engelsk landslagsmålvakt och en av ligans bästa och jämnaste målvakter de senaste säsongerna, och fixar till en position som varit lite oklar. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

:::

Glad midsommar!

Större förändringar och övergångar av det här slaget tar dock alltid viss tid och viss energi, och kräver alltid en viss form av anpassning. Kompetens och institutionellt kapital försvinner ur klubben och måste ersättas, vilket tar tid och kan försvåra verksamhet och viktiga beslut under denna tid. Roman Abramovitj har lämnat Chelsea, och med honom har nu även Bruce Buck och Marina Granovskaia lämnat sina poster i Chelsea.

Därför står Chelsea inför andra men kanske mer praktiska utmaningar under denna första sommar under nytt ägande och management. Antonio Rüdiger och Andreas Christensen har redan lämnat Chelsea, Cesar Azpilicueta verkar vara på väg ut även han, och Thiago Silva kommer allt närmare 40-strecket. Lägg därtill Romelu Lukakus hädanfärd samt att spelare som N’golo Kanté och Jorginho är över 30 år med ett år kvar på sina kontrakt.

Allting verkar heller inte frid och fröjd runt spelare som Christian Pulisic och Hakim Ziyech som båda på olika sätt har antytts vara på väg att lämna Chelsea. Oavsett om detta är sant eller ej, eller rättare sagt oavsett hur sant detta än är, är det uppenbart att Chelsea under denna sommar och under kommande år har ett tämligen omfattande arbete på gång med att förnya och föryngra sin spelartrupp.

Just inför ett sådant arbete kan det naturligtvis framstå som särskilt dyrbart att på en och samma gång bli av med klubbens arbetande ordförande i Bruce Buck liksom klubbens påstådda transferguru i Marina Granovskaia. Inte känns det precis mer stabilt över att Todd Boehly tydligen utser sig själv som ersättare i båda rollerna. Vilket andas mer tillfällig nödlösning än vad det andas genomtänkt plan.

Lägg därtill att Todd Boehly inte precis tar över ett helt och hållet på egen hand flytande skepp, och att han rimligtvis måste förväntas driva Chelsea på ett annat sätt än Chelsea har drivits under Abramovitj. Det går knappast att klaga på Chelseas transferverksamhet som tvärtom generellt har varit väldigt stark, men Chelsea är samtidigt en klubb som har drivits med stora finansiella förluster de senaste 20 åren.

Just den ekonomiska sammanställningen är rätt bister läsning för Chelsea. Ingen klubb, alltså inte ens Man City, har gjort större förluster än Chelsea under dessa år. Ingen klubb kommer ens i närheten ärligt talat. Det där var som vi vet okej med Abramovitj som ägare men kan knappast förväntas fortsätta för Chelseas nya ägare. Här krävs alltså inte bara en allmän anpassning utan en fundamental omställning av Chelseas business.

På sätt och vis kanske detta på sikt kan vara bra för Chelsea. Med Abramovitjs vilja att svälja finansiella förluster fanns aldrig riktigt samma tvångsmässiga behov att förbättra och utveckla den egna verksamheten och de egna tillgångarna. En ny verklighet kan t ex tvinga Chelsea att ta tag i Stamford Bridge, vars kapacitet om 40,000 åskådare är 20-30,000 färre än övriga engelska superklubbar, och ett signifikant finansiellt handikapp.

Ett nytt, större och modernare Stamford Bridge var alltid ett projekt för Chelsea med Roman Abramovitj som ägare, men kanske också mer av ett lyxprojekt, något som vore nice to have. Med nya ägare och nya förutsättningar för Chelsea blir ett större Stamford Bridge kanske mer av ett need to have-projekt. Samma resonemang kan tillämpas på andra kommersiella grenar av Chelseas verksamhet.

Både på kort och på lång sikt finns det alltså stora saker för Chelsea och för Todd Boehly att göra. Men viktigare än att göra många saker snabbt och smutsigt är förstås att göra saker bra. Något som ofta glöms bort i dessa dagar, kanske inte minst under silly season när supportrar och andra bedömare till synes helt tappar sina huvuden. Chelseas position är i grund och botten en stark position, och det gäller att bygga vidare på den.

Prioriterat den här sommaren måste rimligtvis vara Chelseas backlinje, som är den som drabbats hårdast av den senaste tidens spelarflykt. I grund och botten är det en helt ny backlinje som Chelsea har att ställa ut på planen när Premier League-säsongen börjar om cirka en och en halv månad. Ändå pratas det just nu mer om Ousmane Dembele och om Raheem Sterling än om mittbackar.

Det senare måste naturligtvis inte vara Chelseas eller Todd Boehlys fel, och behöver som vi vet heller inte precis spegla verkligheten utan speglar möjligen snarare sillymedias egna intressen. Det är alltid spexigare och säljer alltid mer att skriva om häftiga offensiva värvningar än om mer industriella defensiva värvningar. Detta är fallet inte bara för Chelsea utan egentligen för alla klubbar.

Ändå är det lite oroande. Kanske för att Todd Boehly knappast vore den första amerikanske affärscowboyen i engelsk fotboll att utan att egentligen veta något om fotboll och transfers ta över ansvaret för detta i en stor klubb från en redan rätt väloljad organisation. Vi har så att säga sett just den saken förut, på flera håll, och det har inte precis varit någon särskilt uppmuntrande syn.

Men möjligen betyder detta att Thomas Tuchel får en tyngre röst just i frågan om transfers i Chelsea, åtminstone för tillfället. Det är möjligen även den skillnaden som Chelsea faktiskt har jämfört med övriga klubbar i samma situation att de i Tuchel har en sittande manager som varit i klubben under några år redan, med en tydlig uppfattning om hur han vill att Chelsea ska spela, om Chelseas spelare och vilka spelare han vill ha.

Även om Tuchel säkert har haft en röst i Chelseas transferbeslut även tidigare så har det inte känts helt samordnat. Vad som hänt med Romelu Lukaku exempelvis känns som ett case där Chelseas ledning med Buck och Granovskaia kanske inte kommunicerat i tillräcklig utsträckning med just Tuchel. Här har vi en del i Chelseas organisation som kan fungera bättre än vad den många gånger gjort under Abramovitjs ägande.

Chelsea kommer vara en annan klubb med nya ägare. Det medför sina särskilda svårigheter, men även sina speciella möjligheter.

Delvis har detta haft att göra med West Hams resultat under dessa år, där en klubb som borde vara betydligt bättre än så alldeles för ofta har tvingats slåss på tabellens nedre halva och ibland till och med i nedflyttningsstriden. Delvis har detta kommit sig av flytten från klassiska Boleyn Ground till moderna London Stadium, en rätt bjärt kontrast, och en flytt som kanske inte gick riktigt så friktionsfritt som man kanske hade hoppats.

Lite får man kanske ändå säga att flytten och den nya arenan har överdrivits sett till sin betydelse. När West Ham gjorde succé under 2021-22 menade många, alldeles för många, att detta berodde på att West Ham vann på att spela sina hemmamatcher framför tomma läktare. Om säsongen därefter, den nyss avslutade säsongen, visade något så var det att arenan var en funktion av resultaten, betydligt mycket mer än tvärtom.

En annan slutsats som kunde dras av West Ham den gångna säsongen är att deras spelartrupp håller hög kvalitet, men är för tunn för att kunna konkurrera kraftfullt på fler fronter samtidigt. Laget tappade i ligan under slutet av säsongen, och möjligheten till Champions League gled dem ur händerna, samtidigt som West Ham krånglade sig hela vägen fram till semifinal i Europa League.

West Ham kvalificerade sig ändå till Europa Conference League, och kunde kanske anses ha förtjänat Europa League framför Man Utd, men kände kanske att de borde ha kunnat komma närmare Champions League som säsongen innan. West Ham tog sig till semifinal i Europa League, efter att ha besegrat både Sevilla och Lyon, men kan självfallet känna att semifinalen mot Eintracht Frankfurt var en match de inte hade behövt förlora.

Att det blev på det sättet måste delvis förklaras med en tunn spelartrupp. Det var i alla fall en faktor som bidrog. Att det blev på det sättet gör kanske också att det existerar ett större om inte missnöje så åtminstone en känsla av att något ändå gled West Ham ur händerna den här säsongen. Vilket har skapat ett desto större onus på West Ham att förstärka sina positioner inför nästa säsong.

Här måste man i så fall säga att West Ham förmodligen är rätt nöjda med att det hittills har varit oväntat tyst runt flera av lagets stjärnor. Kanske framför allt runt Declan Rice, en defensiv mittfältare i världsklass för närvarande. Möjligen eftersom West Ham har pratat om niosiffriga belopp varje gång frågan kommit på tal senaste månaderna. Men även Jarrod Bowen som nyss gjort sin landslagsdebut för England.

Sedan måste West Ham självfallet inte bara behålla spelare, utan även värva spelare, och där har West Ham precis gjort ett första positivt steg in på marknaden med köpet av Nayef Aguerd, marockanske mittbacken från Rennes. Den mittbacken köptes heller inte för några småsummor, och givet att det var en värvning som ryktades vara på väg att kapas av Newcastle så drogs kanske en och annan suck av lättnad.

(För all del misstänker jag att varenda värvning inom ett visst intervall den här sommaren kommer sägas vara på väg att kapas av Newcastle. Det betyder ju inte att så faktiskt är fallet, men det är bra storys som säkert gynnar någon.)

Kanske blir det där viktigt eftersom det spelar in i ett större mönster runt West Ham hittills den här sommaren. Flera av deras påstådda targets ryktas vara på gång till andra klubbar. Everton t ex sägs rycka i både Man Citys Oleksandr Zinchenko och i Watfords Emmanuel Dennis. Kanske är det heller ingen tillfällighet att både Newcastle och Everton råkar vara klubbar som i högsta grad utmanar West Hams plats i ligans hierarki.

Naturligtvis är det även här som klockorna börjar ringa för West Ham, för vad vill egentligen West Ham härifrån? Att ha slutat sexa respektive sjua de senaste säsongerna är positivt, definitivt bättre än vad egentligen någon trodde på förhand, men att behålla och bevara den positionen är tufft och blir allt tuffare. Ska West Ham lyckas med detta, kanske till och med förbättra sig ytterligare, måste investering följa ambitioner.

Just nu kan finnas skäl att fundera kring West Hams ambitioner. Vi vet att GSB, det vill säga West Hams ägare David Gold, David Sullivan och Karren Brady, är på gång att sälja klubben till den tjeckiske miljardären Daniel Kretinsky. Kretinsky äger redan 27% av West Ham och har en överenskommelse att köpa resten av klubben nästa år när en särskild skatteklausul upphör att gälla. Vilket möjligen placerar West Ham lite i limbo till dess.

West Hams kopplingar till Daniel Kretinsky är för all del ingen nyhet. Snarare är det kanske en förklaring till West Hams framgångar under senare år. Kretinsky är för all del delägare och president i Sparta Prag, men det känns som mer än en tillfällighet att några av Tjeckiens och Slavia Prags bästa spelare har landat i just West Ham, såsom Tomas Soucek och Vladimir Coufal.

Transitionen i West Hams ägande börjar märkas även på andra sätt. När Laurence Bassini t ex motiverar sitt tänkta uppköp av Birmingham City med att David Sullivan är en av hans finansiärer, och att utöver honom så ingår två övriga personer i ett tänkt team att ta över Birmingham City, så ger ju det en rätt specifik vink om att Sullivan ser sig om efter andra saker att göra än West Ham. Även om Bassini knappast är helt pålitlig.

Missnöjet och misstron mot West Hams ägare är kanske därför på väg att så att säga göra sig självt obsolet. Kanske är den mer specifika och därmed även mer relevanta frågan istället följande: Vad vill Daniel Kretinsky med West Ham? Att döma av de senaste årens framsteg och framgångar i West Ham känns svaret på den frågan betydligt mer uppmuntrande.

Det enda som enligt min subjektiva magkänsla känns offside i detta, och troligtvis ännu mer med Kretinsky snarare än med Gold, Sullivan och Brady som ägare, och utan att vilja förringa dennes insatser dessa två senaste år, är David Moyes som manager.

:::

TRANSFERKOLLEN

Armel Bella-Kotchap, Bochum till Southampton. Utan att på något sätt kännas som en särskilt spännande värvning så är det ändå med rätt god marginal Southamptons mest spännande värvning hittills den här sommaren. Ung men ändå erfaren mittback som ger Southampton en om inte mycket bättre så i alla fall något bredare defensiv. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Föga förvånande är det Stewart Donald och Charlie Methven, Sunderlands tidigare majoritetsägare, som fortsätter ställa till problem för klubben. Fastän de sålde en stor del av sina aktier till Kyril Louis-Dreyfus för ett och ett halvt år sedan äger de fortfarande 39% av Sunderland. När Donald och Methven nu vill sälja även dessa 39% verkar de vilja sälja till en kryptovalutafirma med det pretentiösa namnet The Fans Together (TFT).

The Fans Together säger sig vara en organisation med ambitionen att introducera supporterägande i stor skala till engelsk fotboll. Det må vara hur det vill med den saken, oavsett är det i så fall medlet snarare än målet för dem. Vad det är i själva verket är ännu ett försök av kryptoaktörer att använda fotbollen för att legitimera sig själva och sin egen produkt. Det vill säga en annan form av sportswashing.

Sunderlands supportrar är allt annat än nöjda med den utvecklingen. Det råder knappast någon brist på oseriösa aktörer inom kryptovaluta för närvarande, och absolut ingen vill se just sin klubb som reklampelare för sådant. Tycker man att spelbolag är lite smutsigt så är detta i alla fall ett steg djupare ned i smutsen. Även personerna bakom The Fans Together verkar ha en inte särskilt positiv affärshistorik.

The Fans Together själva säger inte så värst mycket mer än att de bekräftar att de är intresserade av att köpa Donalds och Methvens 39% av Sunderland och att de är ivriga att arbeta tillsammans med Sunderlands övriga aktieägare. En iver som kanske inte riktigt speglas i Louis-Dreyfus uttalande att varken han eller någon anställd i Sunderland har haft någon dialog alls med The Fans Together.

Om inte den markeringen var tydlig nog så var nästa markering nästan övertydlig, där Louis-Dreyfus säger att även om en snar lösning på ägarfrågan är önskvärd så är det viktigt att ingen försäljning av aktier äventyrar Sunderlands integritet som klubb. Han påpekar även att alla aktieägare måste vara kompetenta och kvalificerade att driva klubben framåt, samt passera EFL:s ägar- och ledningstest.

Knappast något varmare stöd för The Fans Together som möjliga ägare. Att Louis-Dreyfus själv är intresserad av att köpa Donalds och Methvens aktieposter spelar naturligtvis en tydlig roll i sammanhanget, men då är det självfallet en fråga om priset. Här skulle man då kunna tänka sig att The Fans Together helt enkelt är villiga att ge Donald och Methven bättre betalt för samma aktier för att köpa in sig.

Sedan måste man nog säga att Louis-Dreyfus kommentar att alla aktieägare måste vara kompetenta och kvalificerade är först och främst retorisk, eller möjligen något som speglar ett önskvärt tillstånd. Några formella kompetenskrav, åtminstone inga som går att efterleva, existerar inte för att kunna bli aktieägare i en engelsk fotbollsklubb. Vilket det väl knappast saknas mängder av dåliga exempel på för övrigt.

Som sagt, utöver den symboliska betydelsen med att ha ett kryptoföretag som stor delägare i Sunderland är det kanske inte nödvändigt att överdriva den faktiska formella betydelsen. Med 39% skulle The Fans Together bara vara en minoritetsägare och Kyril Louis-Dreyfus med sina 41% tillsammans med Juan Sartoris återstående 20% skulle fortfarande vara majoritetsägare och ha full kontroll över Sunderland.

Samtidigt finns det ju en fara i det där eftersom majoritetsägare egentligen är ett missvisande ord eftersom det inte finns en enda majoritetsägare. Ingen ensam aktör vore majoritetsägare i Sunderland. Louis-Dreyfus och Sartoris kombinerade majoritet bygger antingen på att båda är fortsatt överens i alla viktiga beslut, eller på att båda kvarstår som ägare i Sunderland. Så är ju läget nu, men som vi vet kan saker förändras.

Här finns alltså en viss risk för ett tämligen splittrat och splittrande minoritetsägande i Sunderland där tre tämligen jämnstarka ägaraktörer ska försöka samsas och hitta någon slags gemensam mark. Juan Sartori kan få någon slags vågmästarroll, och även om han och Louis-Dreyfus går i takt med varandra så är det ändå en situation i vilken cirka 60% har att tampas med cirka 40% av ägarrösterna.

Om The Fans Together nu verkligen hade varit ”fansen tillsammans” så hade detta kanske kunnat vara en önskvärd utveckling. Även om jag inte är någon större anhängare till idén om supporterstyre i stor skala så finns det en poäng och ett värde med att supportrarnas röster görs hörda i klubbarnas styrelser och beslutsfattande. Men The Fans Together representerar självfallet inte supportrarnas röster på något sätt.

Och det faktum att de trots detta försöker utge sig för att göra det, inte minst genom att kalla sig själva just för The Fans Together, ger dem bara ett desto mer skumt intryck, och gör mig liksom till synes också Sunderlands supportrar desto mer ovilliga att se dem vare sig i Sunderland eller i engelsk fotboll.

:::

TRANSFERKOLLEN

Nayef Aguerd, Rennes till West Ham. Vi såg något av West Hams tunnhet i den egna backlinjen plåga dem mot slutet av den nyss avslutade säsongen, så det äger sin rimlighet att West Ham försöker bredda och spetsa just denna lagdel. Aguerd kommer från två bra säsonger med Rennes och känns som en typisk West Ham-värvning de senaste åren, i positiv mening. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Låt oss säga att det där inte har tagits emot särskilt väl av Englands supportrar, som buade ut laget mot Ungern och även i matcherna dessförinnan. Det var de förutsägbara ropen om att Gareth Southgate inte visste vad han gjorde och om att han borde få sparken förr hellre än senare.

Vilket väckte en lika förutsägbar motreaktion i den engelska presskåren, som förnumstigt predikade vilka enorma insatser Southgate gjort med England, hur fantastisk han är som Englands förbundskapten, hur framgångsrika England varit med honom och kort sagt hur alla som ville bli av med Southgate var både arroganta och inte så lite korkade.

Gareth Southgate själv tog saken ungefär som man kunde förvänta sig. Han menade att det var ett isolerat landslagsuppehåll och att det viktigaste är VM. Han hypade sig själv genom att påminna om VM- och EM-framgångarna, och lite som han brukar slängde han low-key de egna spelarna framför bussen genom att påpeka att laget inte var ordinarie.

Jag är inte precis någon beundrare av Gareth Southgate som förbundskapten. Han är i min mening för konservativ, en manager som hellre minimerar det egna lagets svagheter än maximerar det egna lagets styrkor. Hans framgångar i VM och EM bygger på en sanslös tur med lottningen, i vilka England inte vunnit mot en enda stornation.

Låt gå för att detta bara var Nations League, dessutom ett mäkta korkat landslagsuppehåll med fyra matcher efter en väldigt lång säsong, så man ska inte överdriva dess betydelse. Men orsakerna till Englands fiasko är inte några tillfälligheter, utan en logisk följd av samma taktiska svagheter som hela tiden begränsat England.

Ändå befinner jag mig inte på bandvagnen som menar att Gareth Southgate borde få sparken här och nu. Jag ser ett antal skäl varför Southgate bör sitta kvar som Englands förbundskapten, fram till och med VM, och dessa skäl är följande:

(8) Southgate har förtjänat att få misslyckas i VM!

Jag är inte normalt en anhängare av att hänga fast vid en manager baserat på vad han har uppnått förut på bekostnad av vad lagen kan uppnå i framtiden. Med Southgate är jag dock benägen att delvis göra ett avsteg från detta.

Southgate är Englands mest framgångsrika förbundskapten på över 50 år. Vad man än anser om Englands väg dit så har Southgate ändå tagit England både till VM-semifinal och till EM-final, och han har tagit England även till detta VM.

Southgate har kort sagt förtjänat att få leda England i detta VM, och få chansen att misslyckas där snarare än att få sparken för att misslyckas i Nations League. På samma sätt som t ex Tommy Svensson förtjänade att leda Sverige under VM-kvalet till 1998.

(7) Landslagsfotbollen är B-laget, inte A-laget!

Även om man inte är överdrivet imponerad av Southgate som förbundskapten, som manager eller som taktiker, så måste man kanske också påminna sig om att detta alltså är landslagsfotbollen. Det är till sin själva natur B-laget som är förbundskaptener där.

Varje gång det har kommit någon nyhet om att t ex Joachim Löw ska ta över t ex Barcelona eller någon annan storklubb har jag skrattat rätt gott för mig själv. På samma sätt som jag skrattade lite i veckan åt idén att Mauricio Pochettino skulle ta över England.

The best and the brightest, det vill säga A-laget, går dit pengarna och statusen finns, och det är nu för tiden och sedan många år tillbaka i klubblagsfotbollen. Så var det kanske inte förr i tiden, men så är det nu för tiden.

(6) Vem skulle ersätta Southgate?

Delvis från föregående punkt följer därmed denna punkt, nämligen att om England nu skulle sparka Southgate, vem skulle de då kunna plocka in att ersätta Southgate som vore att se som en bättre förbundskapten?

Det går inte att se något särskilt bra svar på den frågan, helt enkelt eftersom England som landslag inte letar efter managers i samma låda som de stora klubblagen. Graham Potter har nämnts, men skulle han verkligen vara intresserad av att lämna Brighton nu?

(5) Alldeles för kort tid innan VM!

Om England skulle ha sparkat Southgate, eller kanske snarare ersatt Southgate, så borde de ha gjort det egentligen redan direkt efter EM. Att göra det nu, bara några månader innan VM, skapar bara oreda precis inför ett mästerskap.

(4) Pressen och miljön runt England inför VM!

Southgate är den engelska pressens absoluta darling. Vissa skulle nog säga att ha stödet av den engelska pressen är en helt nödvändig förutsättning för att kunna fungera i jobbet som Englands förbundskapten, och Southgate har onekligen detta stöd.

Pressens reaktioner på kritiken mot Southgate har varit svidande och upplysande, delvis förståeligt men även delvis en smula färgat och reflexmässigt. Skulle Southgate få sparken skulle detta prägla hela miljön och allt snack runt England inför och under VM.

(3) Southgate passar landslagsfotbollen!

Möjligen säger jag med detta mot mig själv lite grann, men det går heller inte att blunda för att Southgate ändå har lyckats med vad mängder av hans företrädare aldrig lyckades med, att göra England till ett kompetent mästerskapslag.

Landslagsfotbollen är mer konservativ och defensiv. Sådan fotboll ger helt enkelt större utväxling just i landslagsfotbollen, där spelarna i snitt är något sämre per lag och där det inte ges samma tid för lagen att spela samman sin offensiv.

Alltså får man kanske acceptera att Southgates säkerheten först-fotboll passar Englands landslag rätt så bra, även om det inte är i försvaret som England har sina relativa styrkor, och hur frustrerande det än kan vara att se England inte utnyttja sina anfallare.

(2) Viktigt med successionen efter Southgate!

Vad man än anser om Southgate som Englands förbundskapten så har han haft och gjort ett stort avtryck under sina sex år. Han har satt kultur och struktur runt landslaget, och det är viktigt att bygga vidare på detta efteråt, inte bygga om från början igen.

Alltså vore det fel att stressa fram ersättaren till Southgate, vilket man ofrånkomligen skulle behöva göra om Southgate skulle sparkas här och nu. Bättre att ta gott om tid på sig för den frågan, med sikte på en tydlig punkt i framtiden. Exempelvis efter VM.

(1) Motiven till missnöjet med Southgate!

I mina ögon har Southgate varit en betydligt bättre förbundskapten för England utanför planen och utanför arenan än han varit på planen. Det är inte som taktiker Southgate har sina största förtjänster, utan snarare som ambassadör och som representant.

England och Southgate har tagit ett stort socialt ansvar under hans tid som förbundskapten, tagit strid och ställning i viktiga sociala frågor, på ett sätt som är omöjligt att föreställa sig England göra under t ex Roy Hodgson eller Sam Allardyce.

Ofta har England och Southgate tagit strid och ställning mot många av Englands egna supportrar. Vilket har varit viktigt. Och man anar att mycket av missnöjet med Southgate dessa supportrar nu uppvisar beror på detta mer än på svaga resultat i Nations League.

Alltså är det även viktigt att inte låta ett sådant missnöje vinna.

:::

TRANSFERKOLLEN

Calvin Ramsay, Aberdeen till Liverpool. Uppenbart är att Liverpool tror väldigt mycket på den unge talangfulle högerbacken. Om de sedan tror så mycket på honom att han som de säger ska “konkurrera” med Trent Alexander-Arnold redan den här säsongen är väl tveksamt, åtminstone från början handlar det nog snarare om att kunna vara en bra backup. Betyg: Godkänd – (++)

Men inte bara det. Blackburn Rovers var dessutom en klubb och ett lag på uppgång igen efter några tunga år, eller årtionden om man skulle vara mer precis. Den här säsongen var Blackburn Rovers uppe och nosade faktiskt inte bara på playoff-platser, utan ett bra tag till och med på automatisk uppflyttning. Det höll inte hela vägen men det var sannerligen ett stort fall framåt för Blackburn Rovers.

Frågan är om inte just den framgången så att säga blev Tony Mowbrays fall. Rättare sagt att det var en säsong som så länge lovade så pass mycket för Blackburn Rovers, att det sedan uppfattades som att Blackburn Rovers förlorade något den här säsongen i och med tappet under våren snarare än att de lyckades med något. Alltid bättre politik med en säsong som slutar uppåt och positivt än som slutar nedåt och negativt.

Kanske var det ett beslut baserat på någon form av taktisk analys. Även om Blackburn Rovers länge spelade bra den här säsongen så var de laget med ligans näst lägsta siffror för bollinnehav. Möjligen blev Blackburn Rovers för reaktiva i sin fotboll. Möjligen är en av slutsatserna efter Blackburn Rovers tapp under slutet av säsongen att Tony Mowbrays fotboll då helt enkelt inte längre var tillräcklig för att ta sig hela vägen.

Eventuellt hänger beslutet samman med Blackburn Rovers beslut att anställa Gregg Broughton som ny director of football. Broughton har gjort succé framför allt med den norska Åshöjdensagan Bodö/Glimt de senaste åren och tog formellt på sig sin nya tjänst i Blackburn Rovers för någon vecka sedan. Men det utesluter inte att Blackburn Rovers har haft dialog med honom i förväg, eller mer generellt ville ge Broughton öppet spelfält.

Vad man förmodligen kan anta, även om Gregg Broughton inte nödvändigtvis hade något specifikt att göra med beslutet att sparka Tony Mowbray, är att Broughton ändå hade ett stort ord med i Blackburn Rovers beslut om ny manager. Jon Dahl Tomasson är för all del inte ett okänt namn inom engelsk fotboll, men för managers är det svårt att se att Blackburn Rovers hade någon större koll på den skandinaviska marknaden.

Jon Dahl Tomasson är kanske framför allt känd som manager för sina år med Malmö FF, eller så är han mest känd för mig av den anledningen. Tomassons tid i Malmö blev för all del hyfsat framgångsrik, men heller ingen dans på rosor, och heller inte oproblematisk och alla var knappast stormförtjusta. Men kanske har Tomasson en personlighet som passar bättre i engelsk fotboll än i den svenska fotbollen.

Att döma av själva fotbollen, och av hur Malmö FF spelade fotboll med Tomasson som manager, så är det en delvis annan typ av fotboll än den Blackburn Rovers spelade med Tony Mowbray. Tomasson spelar för all del en hyfsat direkt fotboll, en snabb och temporik fotboll med fokus på press och på att vinna tillbaka bollen, således ett större fokus på det egna bollinnehavet.

Kanske kan det passa Blackburn Rovers hyfsat unga och tekniskt begåvade spelartrupp och lyfta dem nästa kliv uppåt i tabellen. Här anar man möjligen en annan aspekt bakom anställningen av Tomasson. Tomasson är en manager vars största framgångar har kommit med ett lag som varit topplag i sin liga. Om Blackburn Rovers vill ta sig tillbaka till Premier League måste de kunna spela som ett topplag i EFL Championship.

Ett av problemen för Blackburn Rovers förra säsongen var att spelartruppen var bra, men alldeles för tunn. Detta märktes tydligt mot slutet av en oändligt lång ligasäsong i EFL Championship. Den stora frågan för Tomasson kommer alltså bli om Blackburn Rovers investerar i spelartruppen inför nästa säsong så att han har ett bredare spelarmaterial att arbeta med. Vissa utfästelser åt det hållet har redan gjorts av klubbledningen.

Både anställningen av Gregg Broughton som director of football och av Jon Dahl Tomasson som manager andas större ambitioner av Blackburn Rovers. Det är inte alltid sådant går riktigt som det är tänkt att det skulle gå, men det är åtminstone ett positivt tecken att dessa ambitioner ändå finns. Om det går som det ska så kan det ta Blackburn Rovers tillbaka till Premier League.

Givet att Blackburn Rovers är en av sju klubbar som faktiskt vunnit Premier League kan man ju tycka att det är där de hör hemma.

Vad La Liga istället verkar se som sin uppgift är att hålla på att klaga, gnälla och lämna in klagoskrifter om PSG och Man City till UEFA för deras misstänkta brott mot financial fair play. Vänligen lägg alltså märke till att det inte handlar om någon formell anmälan över huvud taget, utan alltså bara ett uttryckt missnöje. Här finns alltså inte ens möjligheten att det skulle kunna leda till någonting.

Varför La Liga bara skickar in en ”complaint” till UEFA snarare än att göra en formell anmälan har förmodligen flera orsaker. Den första och mest uppenbara är att klaga till skillnad från att anmäla inte kräver några som helst bevis, vilket La Liga naturligtvis saknar utöver rena indicier. En annan orsak är att La Liga klagar av rent politiska skäl, kanske för att blidka Real Madrid och Barcelona, kanske för att pressa UEFA.

Både PSG och Man City har som vi vet gått flera rundor med UEFA redan, och på olika sätt friats eller åtminstone undkommit hårdare bestraffning. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om detta, att UEFA har varit mesiga, att reglerna är för lätta att komma runt och så vidare. Men sådana här regelverk går alltid att komma runt och det är alltid svårt att bevisa brott. Ändå måste reglerna följas, även för de som eventuellt inte följer dem.

Även om man skulle råka anse att La Liga har en god poäng är det svårt att känna någon större sympati just med dem. La Liga menar att statligt ägda klubbar som PSG och Man City förändrar fotbollens ekosystem och hållbarhet, skadar europeiska klubbar och ligor och inflaterar marknaden på ett orättvist sätt. Däremot har de aldrig haft något problem med det när det var Real Madrid eller Barcelona som inflaterade fotbollens ekosystem.

Man behöver inte precis sträcka sig efter misstanken att vad som egentligen irriterar La Liga är att Real Madrid och Barcelona inte längre verkar ha någon allmän förstatjing på vilka spelare de än råkar vilja värva. En i högsta grad aktuell fråga för La Liga, givet att Kylian Mbappé precis nobbat Real Madrid och stannat i Paris, samtidigt som Erling Haaland flyttat till Manchester och Man City.

Detta ständiga fokus på pengar gör det omöjligt att blunda för att alla som klagar i själva verket gör det enbart utifrån sitt eget snäva egenintresse, utan något som helst intresse för den större allmännyttan. Det öppnar dörrarna på vid gavel för kritik om hyckleri, och gör det naturligtvis väldigt lätt för PSG, för Man City, och för all del även för Newcastle, att bara slå ifrån sig och avfärda kritiken. Dessutom missar kritiken helt målet.

Problemet med dessa klubbar är inte finansiellt. Tvärtom kan man lika gärna hävda att dessa klubbar finansiellt förbättrar fotbollen. Kapital och resurser kommer in i fotbollen som annars inte hade kommit in i fotbollen. Nya och fler klubbar blir konkurrenskraftiga på fotbollens allra högsta nivå vilket ökar kvaliteten och värdet i produkten. Löner och transfersummor stiger, men varje klubb har kontroll och ansvar för sin egen ekonomi.

Problemet, i den utsträckning man väljer att anse att något problem över huvud taget existerar, är moraliskt. Nämligen till vilka syften man anser att fotbollen och dess klubbar faktiskt ska låta sig användas för. Skumma stater driver engelska och europeiska klubbar med skumma metoder för att uppnå sina skumma politiska syften. Vill man attackera detta fenomen är det på moralisk grund det måste göras.

Lik förbannat envisas UEFA, andra klubbar, och i det här specifika fallet La Liga, med att betrakta det hela enbart som ett finansiellt problem. Möjligen eftersom att för dem är det inte ett moraliskt problem över huvud taget utan just enbart ett finansiellt problem, helt plötsligt är andra klubbar rikare än dem för att uttrycka det lite slängigt. Alltså kommer de ingenstans och uppnår naturligtvis ingenting.

Det kan La Liga lika gärna skita i enligt min mening. Allra minst skulle de kunna se till att sopa rent framför den egna dörren innan de tar sig för att försöka sopa rent framför andras dörrar. Å andra sidan, vad kan man egentligen förvänta sig av ett La Liga vars motto alltså på fullt allvar är: ”Det här är inte fotboll, det här är La Liga”?! Det blir omöjligt att ta dem på allvar.

Men man får väl säga att det förklarar deras agerande i det här fallet tämligen väl. Det har inte så mycket med fotboll att göra egentligen, det har bara med La Liga att göra.

:::

TRANSFERKOLLEN

Julio Enciso, Libertad till Brighton. 18-årig väldigt lovande paraguayansk landslagsanfallare som värvas för framtiden till Brighton. Precis den typ av värvning som gjort Brighton till en etablerad Premier League-klubb och Brighton är en bra klubb för Enciso att komma till. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Yves Bissouma, Brighton till Tottenham. Har varit en framträdande spelare på Brightons offensiva mittfält de senaste åren, och det är alls ingen överraskning att större Premier League-klubbar sniffat runt honom senaste året. Kan tillföra mycket till Tottenham och utvecklas mycket under Antonio Conte. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Fabio Vieira, Porto till Arsenal. Om någon nu tyckte att det började bli dags för Arsenal att värva nästa Vieira. Kreativ och målfarlig mittfältare som etablerat sig alltmer i Portos startelva de senaste åren och utmärkt sig i Portugals ungdomslandslag. Kan bli ett starkt kort offensivt, men med frågetecken defensivt. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Gavin Bazunu, Man City till Southampton. Ung målvakt från Man City som inte haft så mycket med Man City att göra de senaste åren. Bekant med England sydkust efter att ha etablerat sig som Portsmouths första målvakt under den gångna säsongen. Rätt typisk Southamptonvärvning senaste åren. Betyg: Godkänd – (++)

Mateusz Lis, Altay till Southampton. Southampton värvar inte bara en målvakt utan två målvakter. Lis känns mer sannolik som en tänkt startmålvakt för Southampton än Bazunu, annars är det svårt att se någon större mening med båda värvningarna, men ingen av värvningarna känns särskilt kraftfull. Betyg: Med tvekan godkänd – (+)

Marc Roca, Bayern München till Leeds. Bollskicklig mittback som kommer att både förstärka Leeds defensivt och förbättra deras möjligheter att bygga upp anfall bakifrån planen. Påminner i hög utsträckning om vad Leeds hade med Ben White säsongen de vann EFL Championship. Bra värvning, rätt spelare med rätt profil. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Stråltanter och foliehattar lider det liksom ingen brist på inom fotbollen, och inget ger dem ju mer råg i ryggen än när de så att säga får vatten på sin kvarn. Och nog kan man säga att kvarnen riskerar vara vattnad när man tittar på hur relativt olika Man Citys och Liverpools respektive anfallarvärvningar beskrivs, det vill säga Erling Haaland och Darwin Nunez.

Erling Haaland, allmänt ansedd som världens kanske mest spännande och skickliga anfallare, kostade Man City nominellt och avrundat cirka £60m i transfersumma. Det var för all del många som påpekade värvningens kaliber och storlek, men det har även varit märkligt många som försökt göra en sak av att Haaland inte alls är en anfallare som passar in i Pep Guardiolas sätt att spela fotboll.

Darwin Nunez, som kommit fram under säsongen som en av Europas mest spännande anfallare utanför de stora klubbarna, kostade Liverpool nominellt cirka £85m i transfersumma. Här har omdömet av värvningen varit i det närmaste universellt positivt, något större prat om transfersumman har inte förekommit, och absolut ingen har ens nämnt med ett ord att Nunez hittills bara spelat boll i Portugal.

Man kan tänka sig några möjliga förklaringar till denna diskrepans. Båda klubbarnas värvningshistorik exempelvis. Man City har strösslat pengar omkring sig under rätt många år med blandat facit, både hit och miss så att säga. Runt Liverpool finns å andra sidan, till stor del berättigat kanske, en uppfattning om att de värvar väldigt bra. Kanske är det alltså så att värvningarna bedöms och beskrivs utifrån klubbarnas track record.

En annan förklaring kan vara ett försök till taktiskt tänkande. Sant är att Haaland är en anfallare ägnad att attackera ytor i och runt straffområdet snarare än att ta emot och hålla i boll, vilket varit Guardiolas signum. Här går att se en möjlig mismatch om man så vill, men att därifrån säga att Haaland inte passar in i Man City är inte mer begåvat än de som t ex sa att Wayne Rooney och Carlos Tevez inte skulle kunna spela tillsammans.

Dessutom går det i så fall rimligtvis att säga samma sak om Darwin Nunez och  hur han passar in i Liverpool. Även Nunez är en anfallare mer noterbar för sin förmåga att anfalla ytor och bollar i och runt straffområdet snarare än sin enastående bollkontroll. Även Liverpool är ett lag som i allt högre utsträckning baserat sitt spel på ett metodiskt bollinnehav. Ändå verkar ingen ha sett dessa problem med Nunez i Liverpool.

De som ändå har försvarat värvningen av Erling Haaland på taktiska grunder har först och främst gjort det utifrån utgångspunkten att Haaland kan anpassa sig, att lära sig spela i Pep Guardiolas Man City på lagets villkor. För all del en rätt sympatisk tankegång, jag är rätt avogt inställd till den här statiska synen på människor och på spelare, i vilken de bara är bra på en sak och aldrig kan lära sig något.

Men jag ser på den värvningen utifrån den omvända utgångspunkten. Snarare än att Haaland ska anpassa sig till Man City är nog tanken att Man City ska anpassa sig till Haaland. Eller mer korrekt uttryckt, Pep Guardiolas tanke är att utveckla Man City som lag med just Haalands mer direkta sätt att spela fotboll. Vilket i hög utsträckning, om man kan säga att detta Man City faktiskt saknar något, är vad Man City har saknat.

Det finns en tendens när det ska pratas om Pep Guardiola att prata som om han spelar samma fotboll idag som han gjorde för tolv år sedan med Barcelona. Det blir lätt så kanske när det är pepologer som pratar, då handlar det mer om att reproducera ideologi än att producera faktisk insikt. Men Guardiolas fotboll har utvecklats och förändrats under hans fjorton år som manager, förmodligen varför han fortsätter vara framgångsrik.

Pepologerna är minst sagt förtjusta i att berätta om den enorma påverkan som Guardiola har haft på spansk, på tysk och på engelsk fotboll, och naturligtvis har han varit en inspirerande kraft. Lika sant, förmodligen mer sant, är emellertid att Guardiolas fotboll i sin tur påverkats av den tyska fotbollen och därefter av den engelska fotbollen. Märkligt vore kanske annars. Guardiolas fotboll idag är inte samma som Guardiolas fotboll igår.

Just den taktiska aspekten med egentligen båda värvningarna, Man Citys köp av Erling Haaland och Liverpools köp av Darwin Nunez, har inte lyfts fram på samma sätt. Hur de i själva verket kan sägas representera en taktisk evolution, eller möjligen reaktion. Att hålla bollen är inte längre målet över alla andra, ett mer direkt angreppssätt tillämpas. Å andra sidan är det i den mer direkta riktningen Pep Guardiolas Man City hela tiden rört sig.

Värvningen av Erling Haaland är egentligen föga mer än den logiska och naturliga konklusionen (?) av den rörelseriktningen för Man City och för Pep Guardiola. Kanske är det sista steget för Man City för att kunna ta det sista steget även i den europeiska fotbollen. Jag är åtminstone övertygad om att Man Citys värvning av Haaland har potential att göra större skillnad än Liverpools värvning av Darwin Nunez.

Just den saken är inte alldeles lätt att föreställa sig om man läser om de båda värvningarna i engelsk press och media. Men det är hur som helst varför Haaland fick fem plus av mig samtidigt som Nunez bara eller ”bara” fick fyra plus.

Inte heller borde det komma som någon större överraskning att det knappast saknas intresserade köpare av Everton. En av Englands största och mest klassiska klubbar, med ett starkt varumärke och en stor supporterbas, men samtidigt en klubb som konsekvent underpresterat under mer eller mindre hela Premier League-eran. Det finns i Everton en stor orealiserad potential och därmed möjlig värdeökning.

Vad som möjligen är något mer överraskande är att nyheten att Everton skulle vara på gång att få nya ägare på många håll bland Evertons supportrar har bemötts med skepsis för att inte säga ren negativism. Men kanske ska detta framför allt förstås utifrån de förhoppningar som ändå knutits till Moshiris och Usmanovs ägande och den framtid som utlovats av dem, och svårigheten att skilja dessa förhoppningar från verkligheten.

Verkligheten med Moshiris ägande sedan sex år är att Everton har varit en klubb präglad av kaos snarare än kontroll, en klubb som endast undantagsvis har närmat sig acceptabel prestationsnivå, en klubb utan både strategi och struktur, en klubb i vilken många kockar har lagat en allt sämre soppa. Everton har under dessa sex år varit antingen den mest eller näst mest inkompetent styrda klubben i Premier League.

Alltså borde Evertons supportrar inte ha något emot nya ägare, om något alltså snarare tvärtom. Det inte särskilt rationella motståndet mot nya ägare, åtminstone de som verkar vara aktuella, baseras huvudsakligen på deras privata förmögenhet, som tydligen inte alls motsvarar Moshiris eller framför allt Usmanovs förmögenhet. Återigen ett rätt klassiskt case där Evertons supportrar blandar ihop klubbens pengar med ägarnas privata pengar.

Betydligt mer relevant än ägarnas privata förmögenhet är värdet av deras nätverk och deras både direkta och indirekta affärsrelationer. Det är där Everton i så fall kommer kunna hitta sina sponsorer, sina kommersiella partners och sina finansiärer avseende investeringar för framtiden, såsom t ex i deras nya arena. Och med sanktionerna har värdet på Moshiris och Usmanovs motsvarande nätverk och relationer minskat drastiskt.

Ändå är det kanske inte de finansiella och materiella aspekterna som talar mest för att vilja se nya ägare i Everton. Kanske är det framför allt de immateriella aspekterna som väger tyngst, nämligen att få se Everton drivas av av kompetenta ägare på ett för dem kompetent sätt. Värdet i att Everton går från att vara en av Premier Leagues mest underpresterande klubbar till att om inte överprestera så i alla fall prestera normalt.

Här finns självfallet inga garantier med någon ägare. Men Peter Kenyon, som är förgrundsgestalt för det bud som verkar ligga överlägset bäst till att faktiskt köpa Everton, har en gedigen historia inom engelsk fotboll. Han har byggt framgångsrika organisationer både med Man Utd och med Chelsea. Kunde Kenyon göra det med dessa båda klubbar kan han självfallet även göra det med Everton.

Peter Kenyon leder ett amerikanskt konsortium som inkluderar de amerikanska affärsmännen och mångmiljardärerna Maciek Kaminski och John Thornton. Här finns gedigna politiska och kommersiella kontakter inom amerikanskt och globalt näringsliv, inte minst relevant kanske Thorntons tidigare karriär som ordförande i amerikanska investmentbanken Goldman Sachs.

Kenyon själv driver ett företag som säljer konsulttjänster gällande köp och övertag av fotbollsklubbar. Han låg bakom ett av buden på Newcastle, som däremot fick stryka på foten när Saudiarabien köpte klubben istället. Men kort sagt innehåller det konsortium som alltså försöker köpa Everton både kompetensen och kapitalet som är de nödvändiga förutsättningarna att göra Everton framgångsrika.

Köpesumman kan teoretiskt bli ett problem. Farhad Moshiris investeringar i Everton under sina år i klubben beräknas uppgå till närmare £600m. Men tillkommer gör även behovet att finansiera Evertons nya arena i Bramley-Moore vilket adderar ytterligare cirka £500m. Den som vill köpa Everton får alltså räkna med att betala en grundplåt om runt eller över £1,000m, och det är inte precis småpengar.

Samtidigt är det förmodligen i krokarna av Evertons marknadsvärde, givet vad t ex Chelsea alldeles nyss har sålts för. Och att värdera Everton som en nedflyttningshotad klubb känns inte heller särskilt realistiskt. Här talar det kanske i själva verket till Evertons fördel just att de faktiskt är och har varit en underpresterande klubb, vilket gör att värdet snabbt kan visa sig vara högre än priset för Everton.

Tiden är den mest oroande frågan för Everton. Hur smidigt något än går så tar det tid att köpa engelska fotbollsklubbar. Under denna tid riskerar Everton befinna sig i ett vakuum, där planering och viktiga beslut tvingas anstå för att invänta nya ägare och nytt management. Givet Evertons behov av planering, investering och viktiga beslut inför en säsong som börjar om mindre än två månader kan detta visa sig problematiskt.

Samtidigt verkar uppköpet ha kommit längre redan än vad man kanske trott. Där verkar finnas en genuin vilja att sälja liksom en genuin vilja att köpa. Evertons uppköp sägs kunna vara genomfört inom de närmaste tre veckorna, det vill säga någon gång i början av juli, och i så fall har ju inte Everton tappat särskilt mycket tid den här sommaren utan kan istället agera desto mer kraftfullt därefter.

Men allt detta är naturligtvis i den bästa av världar, i vilken allting går som det är tänkt och ingenting alls går fel. Riktig sådan tur har man ju sällan, och Everton har historiskt sett haft det ännu mer sällan. Ändå måste man se detta som goda nyheter för Everton, och i så fall för Premier League. Förhoppningarna med Moshiri och Usmanov som ägare har varit en sak, verkligheten har varit en helt annan.

Att Everton skulle förändra sina ambitioner och förhoppningar är både orealistiskt och icke önskvärt. Alltså återstår bara för Everton att ändra sin verklighet. Då går det inte för Everton att vara blåögda gällande sina nuvarande ägare och deras sex år av bedrövligt management, som den här säsongen så när resulterade i nedflyttning. Bästa och mest sannolika sättet för Everton att förändra verkligheten är att byta ägare och management.

Everton måste se verkligheten i vitögat!

Birmingham City övergick till helt nytt ägarskap för fem-sex år sedan, ett kinesiskt-asiatiskt konsortium med det kanske något förpliktigande namnet Trillion Trophy Asia. Ett namn som knappast skulle visa sig stämma. Den nya ägarens allra första beslut blev att med Birmingham på sjunde plats i EFL Championship sparka Gary Rowett och ”i linje med klubbens strategiska riktning” ersätta honom med Gianfranco Zola.

Det blev sista gången vi såg Birmingham på sjunde plats i EFL Championship. Under Zola vann Birmingham två av sina kommande 24 ligamatcher, Zola fick sparken och i ren panik anställdes Harry Redknapp för att rädda dem kvar i EFL Championship under säsongens avslutande omgångar. Varje säsong sedan dess har Birmingham balanserat farligt nära det där nedflyttningsstrecket med ständigt nya managers vid rodret.

Alltså är det inget att särskilt förvånas över att Birmingham Citys supportrar är allt annat än nöjda med klubbens ägare och att de mer än gärna ser ett ägarbyte. När det alltså för någon månad sedan framkom att en ny ägare var intresserad att köpa Birmingham var det många som blev tämligen förhoppningsfulla. När det nu står klart att denna tänkta nya ägare är Laurence Bassini räds man kanske att ha kommit ur askan in i elden.

Laurence Bassini är efter sin korta tid som Watfords ägare en minst sagt kontroversiell figur inom engelsk fotboll. Bassini var Watfords ägare under 2011 och 2012 efter att ha köpt den konkursfärdiga klubben för mindre än en halv miljon pund. Hans personliga ekonomiska bekymmer var sådana att han fyra år tidigare befunnit sig i personlig konkurs och kanske var det därför han började ta ut lån i klubbens namn.

Anklagelser om finansiella oegentligheter började tämligen kvickt att riktas mot Bassini, och mot slutet av hans tid i klubben, under 2012, tillkallades polis till klubben sedan en anställd vägrat att ge Bassini nycklarna till klubbens kassaskåp. Bassini skulle komma att drabbas av en tre års avstängning från all engelsk fotboll av EFL på grund av dessa finansiella oegentligheter och skurkstreck.

Bara några år efter att Bassini tvingats lämna Watford var han återigen försatt i personlig konkurs, sedan han inte lyckats återbetala ett antal skulder till flera personer kopplade till Watford. Efter att ha sålt Watford till Pozzo-familjen ägnade han det mesta av åren därefter åt att till synes ägna sig åt skadeglädje varje gång det gick dåligt för Watford, och han har länge varit en hatad figur runt Vicarage Road.

Därefter har Laurence Bassini gjort flera försök att ta sig tillbaka in i engelsk fotboll. Han har kopplats både till Oldham Athletics och till Charlton Athletics, den senare klubben var han på gång att köpa innan frågetecken runt arenan och träningsanläggningen fick affären att stupa. Närmast kom Bassini förmodligen att köpa Bolton Wanderers, men där stöp affären på att Bassini aldrig lyckades prestera bevis på finansiella medel.

Vilket självfallet är en omständighet som borde göra Birmingham Citys supportrar en smula skeptiska och lite på sin vakt. Om inte Bassini hade pengarna den gången, vad säger då att han ska ha pengarna den här gången? Alldeles utöver att alla problem och kontroverser som Watford drabbades av med Bassini som ägare inte precis inger något större förtroende för att det skulle bli bättre med Birmingham City.

Birmingham City saknar sannerligen inte sina beskärda problem. Utöver lagets utsatta position runt nedflyttningsstrecket i EFL Championship brottas klubben med en gammal och utsliten arena i St Andrews, där de nedre läktarsektionerna har stängts ned. Något som kommer med både ekonomiska och kulturella konsekvenser. Arenan måste rustas upp och renoveras vilket kräver investering.

Nuvarande ägare har varit extremt distanserade från klubben, och kommunikationen med supportrarna är för närvarande mer eller mindre obefintlig. Vilket naturligtvis tillsammans med allt annat resulterat i ett omfattande missnöje. En ny ägare kommer behöva få fart på kommunikationen igen, men att döma av Bassinis tveksamma track record gällande detta i Watford är detta knappast hans stora styrka.

Ett mer omedelbart problem är förmodligen att Birmingham Citys lönekostnader är alldeles för höga sett till klubbens intäkter. Manager Lee Bowyer har vid flera tillfällen det senaste året hänvisat till EFL:s FFP-regler, och det är ett problem som Birmingham City brottas med. Klubbens intäkter har stadigt sjunkit, delvis som en följd av obefintliga investeringar i klubbens infrastruktur som arenan, och sjunkit snabbare än kostnaderna.

Under de senaste tio åren har Birmingham City redovisat förluster närmare £150m, vilket i hög utsträckning har täckts med lån från framför allt de egna ägarna. En klubb som redovisar förluster både i årsredovisningen och på fotbollsplanen, en klubb som är fast i botten av tabellen trots mängder av värvade spelare, en klubb som låtit den egna arenan och övrig infrastruktur förfalla.

Ändå har Birmingham Citys styrelse och klubbledning beslutat att öka sina egna arvoden och ersättningar med 34% bara de senaste åren. Birmingham Citys direktörer belönar alltså sig själva som om de vore den fjärde bästa klubben i EFL Championship fastän Birmingham City inte presterar bättre resultat än som den fjärde sämsta klubben i EFL Championship. Inte att undra på att supportrarna är förbannade och frustrerade.

Men kommer Birmingham Citys supportrar verkligen känna sig mindre förbannade och frustrerade med Laurence Bassini som ägare?

:::

TRANSFERKOLLEN

Darwin Nunez, Benfica till Liverpool. Vid sidan av Haaland den anfallare det har pratats mest om, och Liverpool behöver onekligen fräscha upp sitt anfall. På så vis en kanonvärvning, till ett jättepris. Den naturliga inklinationen vore att ge denna värvning fem plus, men jag är inte riktigt lika övertygad som alla andra att detta blir en sådan supervärvning. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

I mina ögon är det inte enbart en fråga om rena resultat, vilket ändå är vad ett bygge som PSG först och främst utgår från. Även sett till det för fotbollen så flummiga uttrycket identitet var det svårt att se särskilt mycket gemensamt mellan PSG och Pochettino. Där klubben är ett rent stjärnbygge i ännu högre utsträckning än till och med Real Madrid är managern mer känd som mer eller mindre raka motsatsen.

Frågan är vad Mauricio Pochettino hittar på efter detta. Vi vet av erfarenhet att det kan dröja ett tag innan Pochettino hittar nästa jobb, han tog god tid på sig efter att han lämnat Tottenham trots allt. Givet Pochettinos historia i Premier League är det självfallet dessutom bara naturligt att i första hand fundera på en möjlig återkomst för Pochettino till Premier League och vilka jobb som skulle kunna vara aktuella för honom där.

Hade jag varit en betting man hade jag kanske satt någon krona på att Mauricio Pochettino dök upp i Serie A härnäst. Ligan känns som att den skulle kunna passa honom rätt bra och alldeles omöjligt är det nog inte att det snart öppnas upp jobb i Juventus och Inter exempelvis. Men tittar vi runt på övriga ställen i Europa är det för närvarande svårt att se särskilt många lediga jobb för en manager av Pochettinos kaliber.

Pochettinos plötsliga tillgänglighet riskerar göra situationen rätt obekväm för Man Utd, särskilt om Pochettino fortsätter vara utan jobb inte bara under sommaren utan även fortsatt under säsongen. Jobbet att ta över Man Utd stod mellan Erik ten Hag och just Pochettino, och ten Hag kommer självfallet ha en tuff nog uppgift utan att ha Pochettino eller tanken om Pochettino hängandes som ett spöke över sig.

Om vi ändå räknar bort Man Utd, vilket vi väl ändå måste göra sett till att de alltså precis anställt Erik ten Hag, så saknas det ändå inte Premier League-klubbar som onekligen hade kunnat anses göra ett kap och en riktigt bra anställning om de agerade kvickt och plockade upp Pochettino.

Everton

Om vi är ute efter att matcha profiler så måste Everton betraktas som en betydligt bättre fit för Mauricio Pochettino än PSG. Everton brottas så klart med sina dagsfärska problem, men i stora drag är de en klubb som påminner väldigt mycket om Tottenham.

Everton är en klubb som vill etablera sig i toppen av Premier League, som vill konkurrera om europeiska cupplatser, om spel i Champions League, och kanske till och med om titlar. Pochettino är en manager som redan gjort den resan med Tottenham.

Risken är självfallet att Everton snarare ägnar den här sommaren åt att gratulera sig själva för sin briljans att anställa Frank Lampard och rädda sig kvar i Premier League, men vidden av ignorans i detta vore svår att beskriva i ord.

Everton brottas med omfattande problem både på och utanför planen, och konkurrerar med Man Utd om att vara Premier Leagues mest inkompetent styrda klubb de senaste fem åren. Vilket inte gör det mer troligt att Pochettino ens skulle tacka ja.

Everton höll sig däremot kvar i Premier League på det berömda håret, och har hittills mest omgetts av rykten att deras bästa spelare ska lämna klubben. Ingen manager skulle återge Everton trovärdigheten snabbare än Pochettino.

Arsenal

Den här kommer självfallet inte hända av ett antal olika skäl, inget av dem särskilt begåvat för att uttrycka det mycket milt, men det är naturligtvis inte samma sak som att det inte borde hända.

Arsenal och deras supportrar har sina förhoppningar om hur Mikel Arteta ska ge dem nya framgångar, fastän det ännu efter två och ett halvt år inte är alldeles lätt att se dessa framgångar materialiseras. Pochettino har redan en gång gjort samma sak snabbare.

Men visst, Pochettino är så klart Tottenham med allt det bagage det medför för Arsenalhjärtan, och det är naturligtvis svårt att se Arsenalsupportrar som envist hävdat i åratal hur Pochettino misslyckades med Tottenham ta honom till sina hjärtan.

Newcastle

Eddie Howe har gjort ett bra jobb med Newcastle under den dryga halva av säsongen han haft hand om lagen. Åtminstone känns det som ett mycket bra jobb i kontrast till den våta filt av mediokritet som Steve Bruce hade slängt över dem.

Alltså finns det inget objektivt skäl för Newcastle att fundera på att redan nu byta ut Howe som manager. Men Newcastle är en klubb med stora ambitioner, och dyker det upp en möjlighet att anställa Pochettino redan nu är det inte omöjligt att de nappar.

Det är kanske inte sannolikt att så sker, men det är heller ingen orimlighet. Och om det nu skulle hända, så utöver att kanske känna att det vore lite orättvist mot Eddie Howe så finns egentligen bara plus med en sådan anställning för Newcastle.

West Ham

Jag har sedan i alla fall ett och ett halvt år tillbaka ställt mig frågan om David Moyes verkligen är rätt eller bra nog manager att ta West Ham vidare. Sedan har West Ham för all del genomgående presterat på en nivå som antytt att frågan vore överflödig.

Jag hävdar emellertid att frågan är fortsatt motiverad, och det har alls inte bara att göra med att jag har svårt att medge när jag har fel. Moyes har tagit West Ham långt, men kanske också så långt han kan ta dem. Pochettino kan ta dem vidare härifrån.

Leicester

Utan att vilja upprepa mig för mycket så verkar det som om Leicester har passerat sin peak med Brendan Rodgers. Förra säsongen var deras sämsta under Rodgers management, och det är svårt att se trenden vända.

Samtidigt finns det väldigt mycket kvalitet i Leicester, och det är en klubb som gör väldigt mycket rätt vid sidan av planen, vilket därefter syns på planen. Här är väldigt lätt att se en fit mellan å ena sidan Leicester och å andra sidan Pochettino.

Brendan Rodgers är en manager som på sätt och vis gjort sig känd för att nå nästan hela vägen fram. Pochettino skulle kunna anklagas för något liknande, men i den utsträckning det stämmer är det i så fall på en ännu högre nivå.

Leeds

Leeds höll sig kvar i Premier League efter många om och ännu fler men, och det kanske betyder att de ändå klamrar sig fast vid Jesse Marsch som anställdes för inte särskilt lång tid sedan att ersätta Marcelo Bielsa.

Marschs första tid med Leeds har däremot varit väldigt skakig, många skulle mena att det nog mer var en god portion tur som räddade Leeds kvar i Premier League, och letar man efter en ersättare till Bielsa så finns ju få bättre än just Pochettino.

Wolves

Om Wolves hade gjort en lika bra andra halva av säsongen som de hade gjort första halva så hade Bruno Lage med största sannolikhet varit en av kandidaterna till säsongens manager och ingen hade pratat om att ersätta honom.

Men Wolves andra halva av säsongen gränsade till det närmast katastrofala, på ett sätt som är rätt oroväckande inför framtiden. Här finns även allt större frågetecken kring vad Wolves ägare och styrelsen egentligen vill med klubben nu för tiden.

Om samma ambitioner finns i Wolves som fanns där för några år sedan kan Wolves vara en klubb som slåss i toppen och på övre halvan i Premier League. Bruno Lage signalerar inte riktigt några sådana ambitioner. Pochettino gör det definitivt.

Man City?

Pep Guardiola lämnar inte Man City denna sommar, det vet vi med säkerhet. Samtidigt är det inte bara en tillfällighet att det har börjat viskas alltmer om en tid efter Guardiola, även om det inte är helt lätt att se vilka Guardiolas realistiska alternativ i så fall vore.

Att Pochettino blir Man Citys manager redan denna sommar eller säsong vore alltså uteslutet. Däremot är det inte omöjligt att Man City så att säga kan ge Pochettino den så kallade knacken på axeln, att han är Guardiolas efterträdare inom en nära framtid.

Detta skulle onekligen hålla Pochettino borta från de övriga storjobben den här säsongen, åtminstone i England. Det hade definitivt varit ett väldigt spännande scenario för framtiden.

Alternativt händer just ingenting, och så blir Mauricio Pochettino bara Man Utds nästa före detta manager efter att Erik ten Hag fått sparken efter 44 dagar. Eller så blir det något lika fantasilöst, men möjligen mer romantiskt, som en comeback i Tottenham.

Märkligare saker har onekligen hänt.

:::

TRANSFERKOLLEN

Marquinhos, Sao Paolo till Arsenal. 19-årig väldigt lovande brasiliansk anfallare som Arsenal tydligen har ryckt rätt ur käftarna på Wolves, som nog trodde de hade den här affären i hamn. En spelare för framtiden men som nog kan påverka vilka andra anfallare Arsenal värvar i nutiden. Betyg: Godkänd – (++)

Mycket tyder på att vi är på väg mot en sommar med ett förhållandevis högt antal så kallade transfersagor. Man kan fundera på vad det i så fall beror. En ganska enkel aning är att det är ett förhållandevis stort antal engelska klubbar den här sommaren som befinner sig i en fas av investering eller ombyggnation. Något som förmodligen kan sägas om alla klubbar utom möjligen Man City.

Man City har som vi vet redan satt punkt för en potentiell stor transfersaga genom att värva Erling Haaland från Dortmund. Inget tjafs där liksom. Nu låter det i och för sig som om Man City inte är färdiga med sina planer för sommaren där utan att de siktar på i alla fall ytterligare två spelare. Rimligtvis hör detta även ihop med vilka spelare som faktiskt lämnar Man City denna sommar.

Liverpool har ett digert jobb framför sig att fräscha upp sin anfallsbesättning, men har så klart med Luis Diaz och alltså förmodligen Darwin Nunez kommit en bra bit på den vägen redan. Tottenham satsar, Newcastle satsar, Chelsea har en hel del att jobba med, och givet allt snack runt Man Utd måste man förvänta sig att det kommer hända en hel del runt dem. Även Arsenal verkar ha sina idéer.

Här är sommarens åtta största förväntade transfersagor i och till Premier League under den här sommaren:

(8) Darwin Nunez från Benfica

Lite fubbigt kanske att ta med den här på listan givet att den kanske inte ens överlever den här dagen som transfersaga. Men värvningen är inte helt klar i skrivande stund och alltså kommer den med.

Flera klubbar visade intresse för Nunez, som gjort succé i Champions Leagu den gångna säsongen, och det är väl just inget konstigt med det. Precis som det inte är något konstigt med att Liverpool plockar honom utan något större snack när de väl gått in för honom.

Vid sidan av Erling Haaland är Nunez den just nu mest spännande anfallaren utanför Premier League, och givet att Man City redan norpat Haaland var det bara logiskt att Liverpool i sin tur valde att norpa Nunez.

(7) Gabriel Jesus från Man City

Riktigt så bra som han var tänkt att bli för Man City har Gabriel Jesus aldrig lyckats bli, och med köpen av både Haaland och Julian Alvarez börjar Jesus roll i Man Citys trupp se alltmer tveksam ut.

Hittills är det Arsenal som tittat med fuktigast ögon på Gabriel Jesus och där det verkar finnas störst genuint intresse att värva spelaren, men man kan nog tänka sig att Arsenals misslyckande att nå Champions League väger emot dem i Jesus ögon för tillfället.

Så värst många bättre alternativ kommer Jesus däremot inte ha tillgång till, åtminstone inte i engelsk fotboll. Men för en spelare som Gabriel Jesus kommer det naturligtvis inte saknas europeiska klubbar som efterfrågar hans tjänster.

(6) Declan Rice från West Ham

Har omgetts med flyttrykten under längre tid vilket självfallet hänger samman med att Rice har växt fram som en av ligans absolut bästa defensiva mittfältare. Chelsea, Man Utd och Man City är samtliga klubbar som påståtts rycka i Rice.

West Ham verkar däremot veta att vilja ta betalt för Rice, och det har pratats om belopp en bit över £100m. Vilket naturligtvis tänkbara köpare bara har sig själva att skylla för efter att ha slängt iväg liknande belopp på spelare som Grealish, Maguire med flera.

Av detta följer att ett inte osannolikt slut på denna transfersaga, åtminstone den här sommaren, är att Rice blir kvar ännu en säsong i West Ham. Givet att West Ham presterar bra i ligaspelet liksom i europeiskt cupspel, kanske detta är ett rätt bra utfall för alla.

(5) Frenkie De Jong från Barcelona

Rykten om Man Utd surrar likt envisa flugor runt De Jong där det låter som om Barcelona är intresserade av att sälja spelaren för att skapa finansiellt utrymme för övriga spelare i och på väg till klubben.

De Jong själv har låtit minst sagt måttligt intresserad av Man Utd, trots dennes koppling till Erik Ten Hag. Vilket nog inte har något specifikt med Man Utd att göra lika mycket som med bristen på Champions League att göra, och intrycket av oreda runt klubben.

Lite typiskt är det så klart att Man Utd ger sig in i ännu en runda med en spelare som är tveksam att gå till klubben. Man får säga att detta blir en värvning som blir bra om det visar sig gå bra för laget, annars inte.

(4) Richarlison från Everton

Man får ju säga att det är en smula oroväckande för Everton att de klarar sig kvar i Premier League på håret, men kort därefter ryktas vara på väg att bli av med flertalet av sina bästa spelare; Richarlison, Dominic Calvert-Lewin med flera.

Richarlison kan man minst sagt förstå. Han har varit i Everton under flera år och det finns uppenbart något rätt stort i den spelaren. Den storheten har inte Richarlison råd att slösa bort på ett Everton som inte riktigt lyckas ta sig dit de vill ta sig.

Just för närvarande är det Tottenham och Antonio Conte som rycker hårdast i Richarlison, men man kan absolut tänka sig att flera klubbar än dem kommer ge sig in i leken om det så att säga blir skarpt läge om spelaren.

(3) Raheem Sterling från Man City

Man City håller på att städa i skafferierna och det är väl i själva verket ett rätt bra tillfälle att göra detta. En spelare som sägs vara på väg ut genom dörren är Sterling som ju har varit ett bra tag i klubben.

Vi har för all del hört sådant här prat om Sterling förut så det är ju inte säkert att det blir verklighet av ryktena. Sterling själv har tidigare sagt att han gärna spelar utomlands någon gång under sin karriär, och det har pratats om Real Madrid.

Man hade kunnat tänka sig att Liverpool borde vara lite intresserade av att hämta hem sin gamla talang, men där har det varit tyst. Av klubbarna i England är det framför allt runt Chelsea och Arsenal det har surrats gällande Sterling.

(2) Robert Lewandowski från Bayern München

Man skulle kunna säga att det gick väldigt snabbt från 0 till 100 mellan Bayern och Lewandowski efter säsongen och båda parterna lyckades infektera situationen med hårda och kantiga ord.

Uppenbart är att Lewandowski vill göra något annat med sin fotboll från och med nästa säsong och som det låter så är det Barcelona som är hans första ambition. Nu befinner sig inte Barcelona i det bästa läget att värva spelare som Lewandowski, vilket gör fältet mer öppet.

Det förvånar väl absolut ingen att Lewandowski har ryktats som aktuell för Man Utd, men en kanske mer trolig destination är nog Chelsea, där det ju alltmer verkar som om Romelu Lukaku inte blir särskilt långvarig.

(1) Ousmane Dembele från Barcelona

Finns det något transferfönster de senaste åren som Dembele inte har varit en transfersaga i någon form eller utsträckning? Men givet att Dembeles kontrakt med Barcelona närmar sig sitt formella slut kan det vara allvar den här gången.

Med tanke på Barcelonas finansiella situation är det helt säkert en spelare de kommer vilja försöka avlasta den här sommaren. Och så värst många andra ställen att avlasta en sådan spelare än Premier League finns liksom inte.

Skulle jag våga mig på någon form av gissning vilka klubbar som vore aktuella för Dembele så vore det någon valfri av de tre stora Londonklubbarna; Arsenal, Chelsea eller Tottenham. Kanske Chelsea har någon slags första tjing.

Självfallet får detta mest uppmärksamhet när det sker i Premier League och dess omedelbara omnejd. Man City föga förvånande har varit tidiga med några sådana här samarbeten som inte verkar tåla solljus i någon större utsträckning.  John Terry envisas med att utnyttja sin status för att tjäna snabba NFT-pengar. Michael Owen hävdar att just han hittat något så unikt som en riskfri bitcoin-investering. Med många fler exempel.

Men ännu större saker händer betydligt längre ned i det engelska seriesystemet. Under säsongen har Bedford FC köpts av den lokale affärsmannen, Bitcoin-investeraren och mannen bakom en av världens största Bitcoin-podcastar Peter McCormack, och därefter kvickt döpts om till Real Bedford med en tämligen drastisk förändring av klubbens logga och profil.

Bedford FC, eller nu ska vi kanske ändå säga Real Bedford, slutade den här säsongen sjua i Spartan South Midlands Division One, vilket motsvarar den tionde divisionen i engelsk fotboll. Real Bedford är inte ens stadens bästa klubb för närvarande, den äran tillfaller Bedford Town, två divisioner högre upp i seriesystemet. Vilket emellertid inte har förhindrat Peter McCormack från att prata om Real Bedford i Premier League.

Vad som är hype och vad som är verklighet är inte alltid lätt att vara helt säker på i dessa sammanhang. Peter McCormack säger att han redan har fått in runt £750,000 i rena sponsorpengar, vilket är enorma pengar på den nivå där Real Bedford för närvarande befinner sig. Han pratar fortsatt stort om globala investerare och en internationell publik som redan följer Real Bedfords matcher.

Påståendet om internationell publik låter kanske rätt vidlyftigt för en klubb som spelar i den tionde divisionen men är väl inte särskilt mycket mer avancerat än att McCormack har sett till att Real Bedfords matcher streamas live på YouTube. På den nivån finns ju inga TV-rättigheter att rätta sig efter så det är naturligtvis en god möjlighet, och ett positivt steg att ta. Något som tyder på ett visst nytänkande på den här nivån.

Utöver det är det inte särskilt svårt att se vad det är Peter McCormack faktiskt försöker göra med Real Bedford. Bitcoin är en ny betalningsform men med den tydligt ideologiska komponenten att bryta statens monopol på kontrollen över betalningsmedel, och kort sagt på att trycka pengar. Med Bitcoin följer alltså en svans av följare eller troende och det är dem som McCormack hoppas göra Real Bedford till ”deras” fotbollsklubb.

Här finns helt säkert en tänkt eller åtminstone önskad positiv växelverkan. Genom att först länka klubben till denna globala svans av följare kunna generera klubben sådana resurser att de kommer kunna bli framgångsrika som fotbollslag, och genom att därefter utnyttja framgången för fotbollslaget till att generera ytterligare intresse och uppmärksamhet åt Bitcoin och få den där globala svansen att växa.

Uppköpet har sannerligen inte varit okontroversiellt med Real Bedfords eller Bedford FC:s lokala intressenter. Managern Jason Goldman och hans coacher lämnade klubben direkt efter uppköpet. Lokala supportrar beskrev uppköpet som en sorglig dag för klubben och andra ifrågasätter både transparensen kring hur uppköpet faktiskt gick till och gällande klubbens finanser efter uppköpet.

Namnbyten är ju alltid lite knepiga i engelsk fotboll. Valet av ”Real” som prefix kan ju verka lite tramsigt så klart, men är ändå inte bara dumt. Det är ett helt unikt prefix i engelsk fotboll samtidigt som det är globalt känt, det får folk att höja på ögonbrynen, samtidigt som ordets andra betydelse på engelska associerar både klubben och dess bakomliggande idé om kryptovaluta som något ”riktigt”.

Vad man än anser om kopplingen till Bitcoin och till kryptovaluta måste man ändå se uppköpet för vad det är i termer av ett hyfsat innovativt sätt att ta över och därefter driva en klubb. Där finns en större strategi och en tämligen tydlig intäktsmodell. Hur hållbar och uthållig den modellen är återstår att se, vi har sett andra liknande exempel brinna ut efter några år, Ebbsfleet United t ex, men det är i alla fall ett tänk.

Kritiker av Real Bedford har även sagt saker i den riktningen. Exempelvis Nick Harris på Sporting Intelligence hävdade med tämligen tydlig emfas att Real Bedford inte kommer nå Premier League, att de första tre-fyra-fem uppflyttningarna förmodligen kommer gå som smort, det är bara att kasta tillräckligt med pengar på klubben. Men därefter kommer klubben börja blöda pengar, stagnera och falla tillbaka.

Nu kan det för all del ses som en smula småsint att avfärda Real Bedford som idé utifrån måttstocken att de inte kommer ta sig till Premier League. En målsättning som kanske ännu inte ens sagts på något blodigt allvar, mer som någon form av större vision. Om Real Bedford grejar tre-fyra-fem uppflyttningar så nosar de i själva verket på National League och till och med på Football League, och kanske vore det stort nog?!

Peter McCormack har åtminstone rätt i en sak. Bedford är en stad med 175,000 invånare utan en enda klubb i det professionella ligasystemet. Samtidigt är t ex Burnley en stad med 90,000 invånare med en klubb i Premier League under majoriteten av de senaste tio åren. Om detta beror på att Bedford är en rugbystad och ingen riktigt bryr sig om fotboll, eller på att Bedfords fotbollsscen helt enkelt behöver ruskas om, är en aning oklart.

Just den saken får man säga att Peter McCormack ändå har lyckats med. Real Bedford har onekligen ruskat om fotbollen i Bedford. I vilken utsträckning Real Bedford lyckas ruska om även engelsk fotboll som helhet får framtiden utvisa.

Ändå är detta inte den sämsta nyheten som Derby County har ställts inför de senaste veckorna. Ännu sämre torde vara nyheten att Chris Kirchner, den tänkta köparen av Derby County, har misslyckats med att bevisa att han har de nödvändiga finansiella medlen på plats för att köpa Derby County. När deadline passerades under fredagskvällen fanns fortfarande inga pengar på plats.

Det förväntade och annonserade uppköpet av Derby County blir alltså inte av. För Derby County är det ju knappast första gången som ett planerat uppköp kraschar samman under spektakulära former. Redan innan Derby County sattes under förvaltning gick ett köp av UAE:s Khaled Bin Zayed om intet. Kort efter att förvaltningen blivit verklighet var det Erik Alonso som visade sig vara något av en skojare.

Chris Kirchner, som förut varit hyfsat aktiv på sociala media för att beskriva vad som händer med uppköpet av klubben, har varit ovanligt tyst de senaste veckorna. Vilket har uppfattats eller möjligen tolkats som oroväckande. När BBC-journalisten Dan Roan fick tag på honom i samband med en golftävling och frågade vad som hände hade Kirchner inget mer att säga än att ”allt kommer komma ut snart”.

Pengarna för uppköpet skulle ha gjorts tillgängliga redan i samband med månadsskiftet men kom aldrig in. Den gången hävdades att det var på grund av helgdagar i såväl USA som England man inte riktigt hade räknat med. Därefter har det skyllts på olika former av administrativa förhinder. Med deadline nu passerad över tio dagar senare är det så klart lätt att säga att det sällan är bra när det börjar viftas med sådana här oseriösa ursäkter.

Samtidigt som Chris Kirchner torgförde sin alldeles egna version av ”min hund åt upp min hemläxa” rapporterade den lokala pressen i Derby att alltfler var inställda på att även detta uppköp kraschat och att Derby Countys förvaltare Quantuma nu beslutat sig att häva Kirchners så kallade exklusivitet. Det vill säga öppna upp processen igen för nya potentiella köpare av Derby County.

Det vill säga, efter nio månader i förvaltning är alltså Derby County mer eller mindre tillbaka på exakt samma punkt där de så att säga började. Här måste naturligtvis riktas både en och annan kritisk tanke mot just Derby Countys förvaltare, som alltså misslyckats inte bara en gång utan två gånger med att identifiera och välja en seriös köpare av Derby County. Nu ska samma förvaltare alltså få en tredje chans?

Men detta är mer än bara lite obekvämt för Derby County och för klubbens sedan länge plågade supportrar. Att processen drar ut ytterligare på tiden gör att Derby County helt enkelt inte kan gå vidare. Det kommer naturligtvis i högsta grad påverka Derby Countys chanser att förbereda sig inför kommande säsong i League One på ett ytterst negativt sätt. Risken för fortsatta poängavdrag även i League One ökar exponentiellt.

Här finns självfallet, ju längre processen drar ut på tiden, den alltmer påträngande risken att Derby County helt enkelt inte kommer kunna leva vidare som fotbollsklubb, det vill säga att klubben likvideras i sin helhet. Detta är ju den naturliga slutpunkten för en så kallad förvaltning om ingen köpare faktiskt dyker upp. Förvaltning kan inte vara något permanent tillstånd, utan dess hela syfte är att fungera som övergångsfas.

Fotbollen är emellertid ofta ironisk och den saknar som bekant knappast humor, även om det många gånger mest verkar handla om galghumor. Mike Ashley, som alltså precis har exorcerats från Newcastle som en böld på klubbens svartvitrandiga rumpa, kan alltså gå från att vara den ena klubbens främsta fiende nummer ett till att vara den andra klubbens bokstavliga räddare i nöden.

Mike Ashley har lyfts fram som en villig köpare av Derby County och har som vi kanske vet pengar som brinner i fickorna. Och visst säger det kanske något om hur djupt i skiten Derby County faktiskt sitter, att med allt vad vi vet om Mike Ashleys många år av ineffektivt och infekterat ägande av Newcastle, så låter detta ändå nu som en tämligen bra idé för Derby County.

Bättre den djävul man ändå känner för Derby County?

Premier Leagues spelschema baseras normalt sett på slumpen med viss modifikation skulle man kunna säga. Det finns några ”regler” som åtföljs och som drar ned det slumpmässiga. Såsom exempelvis att ingen klubb ska spela mer än två matcher i rad hemma eller borta, eller att två geografiskt nära lag inte ska spela hemma samma dag.

Alltså vore det kanske inte något större steg, eller något värre principiellt avsteg från normen, att införa ännu en sådan ”regel” som FA här begär, Men det är klart att det ändå är en fråga som skaver lite i känslan för fair play. För varför skulle just matcher mellan dessa lag behandlas annorlunda än andra matcher?

Helt intuitivt är liksom heller inte FA:s förfrågan. Oavsett vilka matcher som än spelas just den sista helgen innan VM så ska väl rimligtvis alla klubbar spela en match den helgen, så att ge de engelska landslagsspelarna någon slags extra vila kan det ju åtminstone inte rent nominellt vara en fråga om.

Men det är rätt tydligt att i FA:s och Gareth Southgates tänkande så är vissa matcher i Premier League värda mer än alla andra matcher. Jag kan bara förmoda att Southgate tänker att om dessa sex stora klubbar, där de flesta av hans spelare finns, spelar på pappret enklare matcher så kan dessa spelare i högre utsträckning vilas, eller så behöver de åtminstone inte anstränga sig riktigt lika mycket.

Vilket ärligt talat är bullcrap och blir ett rätt klart exempel på ett FA som påverkar integriteten i ligaspelet för sin egen vinnings skull. Hade jag varit Premier League hade jag bett FA och Gareth Southgate att fara och flyga.

:::

Mark Stats med en rätt rolig grafik över den så kallade ”managereffekten” hos de sju klubbar i Premier League som bytte manager under säsongen. I sex av fallen förbättras både lagens poängsnitt per match och förväntade målskillnad per match.

Den enda nya manager som försämrar sitt lags prestation i dessa avseenden är Roy Hodgson i Watford.

Man får tänka på att läsa siffrorna utifrån sitt sammanhang så klart, förändringarna som syns i grafen beror naturligtvis inte enbart på bytet av manager utan även på andra faktorer, såsom t ex att poäng blir mer ”nödvändiga” i slutet av säsongen.

Den mest imponerande förändringen ser vi naturligtvis med Tottenham, från Nuno Espirito Santo till Antonio Conte. Vilket är lite intressant givet att en och annan ville mena att Conte just inte gjort någon större skillnad.

Lite smisk får väl även de som menade att Man Utd blev sämre med Ralf Rangnick sedan de sparkat Ole-Gunnar Solskjaer.

:::

Praktiskt att all videofilm från gatorna i Paris i samband med Champions League-finalen har raderats. Mycket praktiskt.

Anmärkningsvärt är kanske att fastän Gareth Bale har spelat väldigt lite för Real Madrid under de senaste tre-fyra åren så har han ändå fortsatt prestera på allra högsta nivå för Wales. Den möjligen något oseriösa attityd som gått att spåra i hans syn på sitt eget jobb i Real Madrid verkar det inte finnas ett spår av när han drar på sig den röda landslagströjan för Wales.

Alltså är det föga förvånande att Gareth Bale är en betydligt mer älskad fotbollsspelare i Wales än vad han är i Madrid. Naturligtvis har detta även att göra med Wales framgångar med Bale som ledande spelare. Utöver att ha spelat två EM i rad, och vid ett av dessa EM ha tagit sig till EM-semifinal, har nu Wales alltså precis tagit sig till ett VM, blott deras andra någonsin och deras första på 64 år.

Vad som verkar vara rätt uppenbart är att om Wales hade förlorat mot Ukraina och alltså inte gått till VM så hade Gareth Bales karriär nu varit avslutad. Men det där var självfallet en fråga som TV-reportern i intervjun direkt efter matchen inte kunde avstå från att fråga, att nu när Wales faktiskt gått till VM så vad betyder då det för Bales karriär? Bale kunde inte göra så mycket annat än att skratta och säga att den fortsätter ett litet tag till.

Om nu detta hade varit ett vanligt VM så hade det knappast gjort någon skillnad. Då hade detta VM spelats i somras och kunnat fungera som en alldeles utmärkt punkt för Gareth Bales karriär. Men nu spelas ju inte VM 2022 under sommaren, fastän detta var en garanti som utfärdades när Qatar ansökte om VM, utan under hösten-vintern mitt under nästa säsong. Detta rör ju till förberedelserna för Bale en aning.

Rimligtvis kommer Gareth Bale både vilja och behöva spela åtminstone lite fotboll inför kommande VM, om han vill ha någon möjlighet att kunna göra sig själv och Wales rättvisa i detta VM, hans första någonsin och Wales första på 64 år. Alltså behöver han en klubb att träna med och spela för. Men vilka klubbar skulle kunna tänkas vara på samma gång intressanta för Gareth Bale och intresserade av Gareth Bale?

Man Utd?

Om Man Utd vore under sitt tidigare management är det inte alls svårt att se Man Utd värva Gareth Bale denna sommar. Det hade så att säga i någon mening varit just vad man hade kunnat förvänta sig av dem.

Det hade säkert passat båda parter. Bale får en hyfsat hög lön för att spela från och till för en av världens största och mest prestigefulla klubbar. Man Utd kan gotta sig med att ha värvat ännu en stjärna.

Men nu har ju Man Utd nytt management och åtminstone till synes början på ett nytt och annat tänkande. Och i detta tänkande kan det knappast längre ingå att göra den här typen av värvningar. Bale passar nu inte alls in i Man Utds påstådda policy.

Tottenham?

Tottenham hade självfallet legat nära till hands för Gareth Bale. Dels är det hans gamla klubb i Premier League. Dels har han ju gjort ett gästspel i Tottenham en gång förut. Vad som har skett en gång redan kan naturligtvis ske även en andra gång.

Samtidigt vet jag inte om Bales första runda tillbaka i Tottenham egentligen blev särskilt lyckad eller lycklig för någon av parterna. Det blev inte mycket spel för Bale i Tottenham, och det sade ändå någonting att Tottenham aldrig var särskilt intresserade att göra flytten permanent.

Antonio Conte håller på att bygga sitt lag med Tottenham, och även om han för all del inte verkar ha några fördomar mot äldre spelare, så är jag rätt övertygad om att han söker hungrigare och mer motiverade spelare än Bale.

Cardiff?

Om det inte var nog med romantiken med en återkomst till Tottenham så sprutar det väl fullständigt romantik runt idén om att Gareth Bale skulle skriva på för Cardiff City i EFL Championship.

Idén går så klart att förstå. Gareth Bale skulle ha en klubb att träna med och att matcha med på en vettig nivå för honom. Cardiff skulle få en spelare som definitivt skulle kunna göra ett avtryck i deras division.

Och så naturligtvis det faktum att Cardiff är en walesisk klubb. Gareth Bale skulle alltså återvända till Wales för att förbereda sig inför VM med Wales. Vacker tanke, men också en tanke som låter mest som en populistisk önskedröm.

Getafe?

Om vi skulle tro på Getafes president Angel Torres, och det är lite svårt att se varför han skulle rakt av hitta på något sådant, så har Gareth Bales team erbjudit dem att värva spelaren.

Här är inte särskilt svårt att se Bales motivation. Bale bor redan i Madrid, och att då fortsätta spela ett knappt halvår för en klubb som också har sin hemvist i Madrid vore naturligtvis väldigt praktiskt på alla sätt.

Bale skulle med detta bara kunna förlänga sin tid i Madrid med något halvår och i övrigt jobba vidare precis som planerat. Han skulle inte behöva rådda med att flytta, boka in sig på hotell eller ordna med medlemskap på nya golfklubbar.

MLS?

Liksom för alla åldrande stjärnor i den europeiska fotbollen nämns MLS som ett alternativ, och så har även varit fallet för Gareth Bale. Det är naturligtvis lite intressant att ingen specifik klubb har nämnts, utan bara MLS i största allmänhet.

Vilket tyder på att det nog inte ligger något större allvar bakom just denna idé. Lite svårt är det även att se Gareth Bale vilja göra hela den omställningen det skulle innebära för vad som i realiteten bara är några få månader inför ett VM.

Givet att MLS säsong dessutom avslutas ett bra tag innan VM, som ett sätt att hjälpa USA:s landslag, så är det dessutom ett alternativ som är lite tveksamt för Bale om det nu verkligen är matchning inför VM han söker.

Helt lätt är det inte för Gareth Bale. Klubbar, och i synnerhet större klubbar, står så klart inte på kö för att värva honom. Inte för att han inte duger till, utan för att han har skapat stora frågetecken runt sin egen motivation och professionalism på klubbnivå.

Vilken seriöst fungerande större klubb skulle dessutom vara intresserade av att värva en spelare som den inte ens vet om den kommer att fortsätta spela fotboll efter VM, det vill säga innan ens halva den kommande klubbsäsongen är spelad?

Gareth Bales bästa förhoppning är så klart att det inte precis saknas icke seriöst fungerande större klubbar, eller för den delen något mindre klubbar som skulle kunna se något värde för dem själva i att ha Bale i klubben under något halvår.

Men det känns inte troligt att någon av dessa klubbar befinner sig i Premier League.

:::

TRANSFERKOLLEN

Fraser Forster, Southampton till Tottenham. Åldrad och erfaren målvakt värvad som en ren backup-målvakt till Hugo Lloris. Inga konstigheter med den värvningen, en typ av värvning vi har sett många gånger förut. Forster är en högst kompetent backup, så bra värvning utifrån den utgångspunkten. Betyg: Godkänd – (++)

Rasmus Kristensen, Red Bull Salzburg till Leeds. Strategin att värva spelare från managerns gamla klubbar gör mig alltid lite skeptisk, men på pappret får Leeds hur som helst en skicklig och offensiv högerback, dansk landslagsspelare och framgångsrik spelare både i Ajax och i Red Bull Salzburg. Man kan anta att Jesse Marsch vet vad han får för pengarna. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Något positivt omdöme är det självfallet inte om Man Utd att de tappar en spelare som Pogba på fri transfer, dessutom för en andra gång. Det säger kanske det mesta om vad som har varit fel med klubben under dessa år. Men det är så klart heller inget positivt omdöme för Pogba att han blev i princip tvungen att sitta ut kontraktet med Man Utd eftersom ingen annan klubb ansåg det vara värt att värva honom tidigare.

Man Utd uttryckte de normala artigheterna när det stod klart att Paul Pogba skulle lämna Man Utd men det är svårt att tro något annat än att de nog är rätt nöjda med att det här kapitlet nu är över för dem. När det kommer till Man Utds supportrar verkar det vara den dominerande uppfattningen sedan rätt lång tid tillbaka att det skulle bli skönt att säga adjö till Paul Pogba. Man var och är rätt trötta på spelaren.

Man kan på sätt och vis förstå dem. Under Pogbas sex år i klubben behövs det inte många händer för att på fingrarna räkna Pogbas verkligen minnesvärda matcher och insatser i Man Utd-tröjan. Varje ny säsong har börjat likna den förra, där Pogba startar säsongen med några bra och några dåliga insatser, därefter blir antingen skadad eller ”skadad” och är borta under lång tid samtidigt som det ryktas och rapporteras.

Paul Pogba är en väldigt bra fotbollsspelare. Rättare sagt, det finns en väldigt stor fotbollsspelare i Paul Pogba. Men det är alldeles för sällan som det är den Pogba som visar upp sig på planen. Och det är ett enormt problem inte minst i Premier League där det är en nödvändig förmåga att prestera på högsta möjliga nivå vecka efter vecka, där konsistens och kontinuitet är helt nödvändiga egenskaper.

José Mourinho kritiserade just detta med Paul Pogba under sommaren 2018. Då var det många som tyckte att Mourinho pratade i nattmössan. Kanske var tillfället illa valt, givet att Pogba just den sommaren vann VM tillsammans med Frankrike. Men Mourinhos poäng var just att Pogbas problem med bristande fokus gjorde att han fungerade bättre i ett landslag och i ett mästerskap som VM, men sämre i Man Utd och i ligaspelet.

Man kan ifrågasätta Mourinhos timing liksom man kan ifrågasätta vad Mourinho egentligen uppnådde med att dryfta just den frågan i öppet solljus, men om man där och då tvivlade på om vad Mourinho sade faktiskt stämde så har vi därefter fått ytterligare fyra års bekräftelse på att det Mourinho sade i själva verket stämde i allra högsta grad. Men att Mourinho hade rätt betyder så klart inte att Mourinho var in the right.

Med Pogbas brister och förmågor följer även andra mer omfattande problem. Pogba har obestridligen både till status och lön varit en av Man Utds stora stjärnor under dessa sex år och därmed ofrånkomligen även en av lagets stora förebilder. Men det är självfallet inte särskilt positivt med en förebild som inte bara saknar nödvändigt fokus och stabilitet i sin prestation, utan som dessutom inte verkar se något problem med detta.

Mycket av kulturen runt Man Utd som lag kan anses komma härifrån, som i hög utsträckning tar sig uttryck i bristande arbetsvilja både i match och på träning. Man Utd har både värvat och därefter belönat ledande spelare som i hög utsträckning format den här kulturen, och Pogba har varit den kanske främsta av dessa spelare. En klubb utan substans har försökt bygga ett lag runt spelare utan substans.

Sedan är det som vanligt när det gäller Man Utd och spelare, vad är egentligen hönan och vad är ägget? Om Paul Pogba nu är denna inkonsekventa stjärnspelare som det blivit alltmer uppenbart att han är, så kom han också till den absolut sämsta klubben han kunde komma till för att ändå maximera sig själv som spelare, till Englands och Europas mest inkonsekventa klubb under dessa år – Man Utd.

Men där det går att ha rätt stor sympati för andra spelare som så att säga drabbats av samma öde, att vara sämre spelare i Man Utd än vad de varit innan eller därefter i andra klubbar, så är det betydligt svårare att känna sådan sympati för Pogba. Helt enkelt för att Pogba är ett av de stora skälen varför Man Utd har varit så inkonsekvent. Omgivningen har gjort Pogba sämre, men Pogba har även gjort sin omgivning sämre.

Paul Pogba är nog inte alldeles omedveten om detta. Han har hört buropen som riktats mot honom från de egna supportrarna. Helt säkert är det även utifrån detta perspektiv man måste förstå det här rätt genomskinliga teaterstycket mot slutet där han medveten om att han var på väg att lämna Man Utd igen försökte smila in sig hos fansen genom att försöka framställa det som om han tackat nej till Man City.

Tyvärr symboliserar och sammanfattar detta rätt mycket av Paul Pogbas sex år med Man Utd i Premier League – mycket yta men inte särskilt mycket innehåll.

Vilket i alla fall spontant och intuitivt känns som en hyfsad rättvis fördelning. Trots allt har Bielsa varit Leeds manager de senaste dryga tre och ett halvt åren, och icke att förglömma närmare tre fjärdedelar av den här säsongen. Att friskriva honom vore knappast hjälpsamt. Samtidigt går det inte heller att förneka Marschs omfattande ansvar även under dennes tämligen korta tid som Leeds manager.

Svårigheterna gällande detta med Marcelo Bielsas ansvar ligger som vanligt i detta att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Att säga att det nu hade varit Bielsas ansvar om Leeds åkte ur Premier League riskerar därmed uppfattas som att man säger att Bielsa har varit misslyckad som Leeds manager, eller att man förminskar eller avfärdar helheten baserat enbart på hur det hela så att säga i så fall slutade.

Marcelo Bielsa tog Leeds tillbaka till Premier League. Jag har förut sagt att det nog måste räknas som Bielsas förmodligen främsta och största gärning som manager, och det finns ingen anledning att ändra på det omdömet. Men i denna gärning hittar vi även ett och annat frö till varför Leeds var så nära att åka ur Premier League igen, och det gäller att betrakta dessa frön nyktert om man vill förstå varför det blev på det sättet.

Så varför var alltså Leeds så nära att åka ur Premier League?

Lagets stagnation

En aspekt som hyllats med Marcelo Bielsas arbete med Leeds är att han tog ett lag till stor del bestående av normala spelare i EFL Championship och höjde dem, fick dem att spela seriens bästa fotboll och därefter spela bra även i Premier League.

Bielsa har alltid varit en coach som hellre utvecklar spelare än en manager som värvar spelare. Frågan är om det kanske inte togs lite för långt med Leeds, eller om det helt enkelt inte riktigt räcker till i en så pass tuff miljö som Premier League.

Visst, Leeds värvade spelare, men det var inte särskilt många, och flera av de som värvades hade även svårt att göra något större avtryck. Det lag som Bielsa började med var drygt tre år senare i stort sett samma lag han slutade med.

Förnyelse har ofta ett egenvärde, det vill säga inte enbart ett värde i den utsträckning det leder till förbättring eller förstärkning. Förnyelse ger ny energi, nya idéer, ny konkurrens och ny motivation.

Alldeles oväntat borde det kanske heller inte ha kommit. Bielsa hade innan Leeds ett för all del något oförtjänt rykte om sig som en kortsiktig kom-och-gå-manager, men det är lätt att följa hans karriär och något som liknar ett treårsmönster.

Längre än tre år brukar Bielsa ha svårt att hålla kvaliteten i sitt lagbygge, vilket möjligen hänger ihop med att han ogärna byter ut spelare. Han jobbar hellre vidare med det han redan har. Beundransvärt men även begränsande.

Att detta var Leeds fjärde säsong med Marcelo Bielsa kanske egentligen inte behöver påpekas.

Olyckliga skador

Att börja prata om trötthet när det kommer till Bielsas lag i allmänhet och Bielsas Leeds i synnerhet är onekligen något som provocerar många. Möjligen för att de hört det så ofta och på ett alldeles för slentrianmässigt sätt.

Helt går det däremot inte att blunda för eller förneka. Jesse Marsch själv påpekade efter han tillträtt att lagets träningsmetoder inte var optimala sett till återhämtning och rehabilitering, spelarna var slitna och spelare som är slitna blir lättare skadade.

Och Leeds har haft det rätt tufft med skador den här säsongen. Det handlar inte enbart om mängden skador, utan om längden på dessa skador och om vilka spelare som också blev skadade. För det var ofta rätt viktiga spelare.

Patrick Bamford, Kalvin Phillips, Liam Cooper och Luke Ayling har alla varit borta under längre perioder av säsongen. Där hittar vi mer eller mindre hela ryggraden i det som har varit Bielsas Leeds.

Taktiskt softa

En faktor går sällan att isolera från övriga faktorer, men ett faktum under säsongen är att Leeds har varit alldeles för taktiskt softa, och då framför allt mot ligans topplag, de som brukar beskrivas som de sex stora.

Leeds har spelat tolv matcher mot dessa sex klubbar, har tagit noll poäng på dessa matcher och dessutom lyckats samla på sig målskillnaden 8 – 47. Det betyder 0,66 mål per match, och nästan fyra insläppta mål per match i snitt.

Jämförelsevis lyckades Burnley plocka sex poäng mot dessa sex klubbar, lyckats ta minst en poäng mot alla utom Liverpool och Man City, och dessutom endast vid ett enda tillfälle tagit stryk med mer än två mål.

Självfallet ligger det inte i budgeten att Leeds ska vinna eller ta poäng i just dessa matcher mot dessa klubbar, men det är ändå rätt märkligt att inte lyckas ta en enda poäng över en hel säsong.

Det är väldigt många poäng att så att säga bara kasta iväg, och det sätter ett väldigt högt tryck att behöva kompensera detta med poäng i alla andra matcher. Vilket självfallet är betydligt lättare sagt än gjort.

Helt bra för lagmoralen kan det ju inte heller ha varit för Leeds att så ofta och så regelbundet få stryk med så stora siffror. I snitt över tolv matcher lyckas Leeds alltså få stryk med 3,25 mål per match, sju gånger släpper de in fyra mål eller fler.

Det blev inte särskilt mycket bättre med Jesse Marsch, där tre raka förluster mot Man City, Arsenal och Chelsea förvärrade och försvårade deras läge i nedflyttningsstriden, men Bielsa basade för nio av dessa tolv matcher.

Föga förvånande fick Bielsa sparken i slutet av februari just efter en svit bestående av 2-4, 0-6 och 0-4 mot Man Utd, Liverpool och Tottenham, varav två på hemmaplan. Det gick helt enkelt inte längre.

Tveksamt managerbyte

Här är det naturligtvis väldigt lätt att vara efterklok. Jesse Marsch var inget dumt namn som ersättare till Marcelo Bielsa och det började kännas ofrånkomligt att behöva ersätta Bielsa om Leeds faktiskt ville hålla sig kvar i Premier League.

Men managerbytet var ändå tveksamt på flera olika sätt.

Vad hade hänt med Leeds om Marcelo Bielsa fått fortsätta säsongen ut? En omöjlig fråga att besvara med säkerhet, det fanns inga uppenbara tecken på att skulle ha varit fallet, men visst är det möjligt att han kunnat pressa fram bättre matcher i slutet av säsongen.

Var det kanske tvärtom så att managerbytet kom för sent, att det borde ha kommit tidigare under säsongen när tecknen började synas, eller kanske till och med inför säsongen? Hamnade Leeds med ett saktfärdigt beslut i någon slags tomgång?

Var Jesse Marsch rätt manager att ersätta Bielsa? Marsch hade en spännande och stark meritförteckning men verkar haft svårt att övertyga både spelare och supportrar, och har tyvärr levererat mer plattityder än substans under sina dryga två månader på jobbet.

Leeds var i rejäla besvär redan innan managerbytet, det var vad som orsakade managerbytet, men managerbytet eller kanske snarare tveksamheterna med managerbytet, oavsett varför, förvärrade mer än förbättrade besvären.

Därför kom Leeds så nära att åka ur Premier League igen, efter att ha ägnat 16 långa år åt att ta sig tillbaka. Nu höll sig Leeds kvar i Premier League ändå, minst lika mycket av ren tur som av skicklighet kan tyckas, men det är viktigt att av detta dra relevanta lärdomar.

Annars kommer Leeds befinna sig i samma situation igen nästa säsong, eller värre.

De vanliga reglerna och riktlinjerna gäller. Vad som värderas och rankas är alltså inte spelarna i sig själva, utan mer specifikt värvningarna. Detta bygger naturligtvis en hel del på spelarnas kvalitet, men utgår också från saker om hur väl dessa spelare har passat in i sina respektive lag, vilket behov dessa värvningar har fyllt för sina lag och naturligtvis vilken effekt de har haft för sina lag.

Vad som självfallet även i huvudsak värderas på en sådan här lista är effekten den här säsongen, även om det inte helt utesluter ett visst framåtblickande. Men naturligtvis har det gjorts en hel del värvningar som inte haft någon större effekt just den här säsongen, som inte heller haft det syftet, men som är tänkta mer som spelare för framtiden. Men det går inte att värdera dessa värvningar på något vettigt sätt i nuläget.

Jag hade självfallet kunnat göra en lista även över de sämsta värvningarna till Premier League, men det är kanske inte riktigt lika sympatiskt. Om det ska nämnas några namn som vore aktuella för en sådan här lista vore det kanske inte särskilt långsökt att då t ex nämna sådana som Romelu Lukaku, Salomón Rondón, Jadon Sancho, Emerson Royal, Nuno Tavares med flera. Som sagt, sett till förväntningar och denna säsong.

Här är emellertid de åtta bästa värvningar till Premier League inför och under den här säsongen som jag anser ha varit de bästa värvningarna.

(8) Bruno Guimaraes, Newcastle

När Newcastle värvade den här spelaren i januari verkade det främsta argumentet vara att Arsenal ville värva honom. Under våren har däremot Guimaraes tydligt visat att det fanns bättre argument än så för Newcastle att värva just honom.

Det tog ett litet tag för Guimaraes att acklimatisera sig både i klubben och i ligan men han var under större delen av våren det kanske främsta enskilda skälet bakom Newcastles resa uppåt i tabellen från nedflyttningsstrid till tabellens mitt.

(7) Connor Gallagher, Crystal Palace

Crystal Palace har gjort en bra första säsong med Patrick Vieira och en stor anledning till det är Connor Gallagher som gett laget en helt annan oompf på mittfältet. Gallagher har varit så bra under säsongen att detta nu gett honom en landslagsplats.

Det är för all del inte säkert att Gallagher därför kommer med i England VM-trupp, men han har åtminstone gett sig själv chansen. Vad som naturligtvis drar ner betyget för själva värvningen är att det bara var ett lån från Chelsea.

(6) Christian Eriksen, Brentford

En av förra sommarens skräckhistorier var naturligtvis när Eriksen föll samman på planen i matchen mellan Danmark och Finland i EM. En av säsongens solskenshistorier var när Eriksen kom tillbaka till fotbollen genom att skriva på i januari för Brentford.

Eriksen gjorde ett stort intryck på Brentfords mittfält under våren och såg till att den annars så vanliga dippen under säsongens andra halva för nykomlingar aldrig kom. Så bra har Eriksen varit det nu nosar toppklubbar omkring honom denna sommar.

(5) Ibrahima Konaté, Liverpool

För allt snack om Joel Matip är det naturligtvis ingen tillfällighet att det är Konaté som har startat för Liverpool i Champions League den här säsongen. Och det råder knappast någon tvekan om att i de stora matcherna är det Konaté som prioriterats.

Betydelse har Konaté även haft för Liverpool i avgörande ögonblick under säsongen. Flera viktiga mål i Champions Leagues slutspel bar Liverpool fram till finalen och tillsammans med Virgil Van Dijk bildade han ett formidabelt mittbackspar.

(4) Cristiano Ronaldo, Man Utd

Det kan diskuteras i evighet om detta var en bra eller dålig värvning för Man Utd, om Man Utd kanske hade tjänat på att jobba vidare med vad de hade snarare än att riva upp något som ändå fungerade hjälpligt.

Samtidigt är det där tämligen spekulativt. Vad som däremot inte alls är spekulativt är de många mål och avgörande insatser som Cristiano Ronaldo gjort för Man Utd under säsongen, både i ligan och i Champions League. Man Utd har varit riktigt dåliga, men utan Ronaldo hade det varit betydligt värre.

(3) Aaron Ramsdale, Arsenal

Inte många Arsenalsupportrar hade mycket positivt att säga om den här värvningen inför säsongen. Många såg Ramsdale som en nedflyttningsmålvakt, efter dennes säsonger med Bournemouth och Sheffield United.

Under säsongen och framför allt ju längre säsongen led så blev Ramsdale däremot desto mer uppskattad av Arsenals supportrar. Med många matchvinnande målvaktsinsatser var Ramsdale ett stort skäl varför Arsenal kom så väldigt nära Champions League.

(2) Cristian Romero, Tottenham

Att komma som ny mittback till Premier League är inte alltid så lätt och Romero behövde absolut en viss tid av omställning. Men under säsongen, och framför allt sedan Antonio Conte tagit över laget, växte Romero ut till en mittbacksklippa i Tottenhams försvar.

Redan skulle Romero mycket väl kunna ta en plats på en lista över ligans fem bästa mittbackar, och känslan är att det finns mer att vänta sig av Romero. Utan Romero spelar inte Tottenham Champions League nästa säsong.

(1) Luis Diaz, Liverpool

Värvades under januari till Liverpool och hade han värvats ett halvår tidigare kanske Liverpool hade vunnit ligan den här säsongen. Helt hypotetiskt naturligtvis, men att döma av effekten Diaz hade på Liverpool under våren känns det alls inte långsökt.

Liverpool kommer behöva fräscha upp och förnya sin anfallslinje. Alla ljud omedelbart efter Champions League-finalen, gällande t ex Mané och Salah, tyder onekligen just på detta. Och Diaz är en väldigt viktig och framför allt färdig pusselbit i denna förnyelse.

Om det kändes ödesbestämt att dessa lag skulle triumfera så måste det finnas liknande känslor i och om Grimsby Town just nu, när playoff-finalen i National League ska avgöras på London Stadium mot Solihull Moors. Grimsby Town vann både sin kvartsfinal och sin semifinal, i National Leagues speciella form av playoff, borta mot tuffast tänkbara motstånd i form av Notts County och Wrexham, med mål i 119:e minuten.

Kvartsfinalen mot Notts County var väldigt speciell inte enbart på grund av Grimsby Towns väldigt sena vinstmål. Notts County ledde kvartsfinalen ända in på tilläggstid. Det var den sjätte tilläggsminuten när Gavan Holahan kvitterade till 1-1 för Grimsby Town och tog den matchen till förlängning. Och väl i förlängning var det alltså inbytte Emmanuel Dieseruvwe som avgjorde i den 119:e minuten.

Semifinalen mot Wrexham var även den väldigt speciell, fast av andra skäl. En ofattbart målrik, händelserik och framför allt svängig fotbollsmatch som Grimsby Town till slut vann med 5-4, efter 4-4 vid ordinarie tids slut, och den här gången med Luke Waterfall som matchvinnare i den 119:e minuten. Wrexham tog ledningen med 1-0, Grimsby med 2-1, Wrexham igen med 3-2 och Grimsby ännu en gång med 4-3 innan 4-4.

Om Grimsby Town vinner på London Stadium mot Solihull Moors blr de det första laget att sluta sexa eller sjua i tabellen som vinner National Leagues playoff, sedan det nya playoff-formatet infördes för fyra-fem år sedan. Att sluta sexa eller sjua gör naturligtvis playoff-resan maximalt svår, då det är bortamatch både i kvartsfinalen och i semifinalen innan en högst eventuell playoff-final på Wembley, eller i detta fall London Stadium.

Om Grimsby Town vinner mot Solihull Moors på London Stadium innebär det också att Grimsby Town därmed omedelbart återvänder till Football League och till League Two, detta efter att ha blivit nedflyttade förra säsongen. Paul Hurst, en manager med många års koppling till Grimsby Town, lyckades inte undvika den nedflyttningen efter att ha tagit över laget vid förra årsskiftet, men har i så fall kompenserat för detta nu.

Paul Hurst själv har varit noga med att betona Grimsbys supportrars roll i lagets framgångar den här säsongen. Grimsby Towns nedflyttning ur Football League skedde under pandemin och således framför tomma läktare. Den här säsongen har supportrarna återvänt till Blundell Park och de har varit ett ovärderligt stöd för Grimsby Town både i jakten på först en playoff-plats, och därefter i detta playoff.

Alltså är det kanske inte så konstigt att Grimsby Town nu gör allt för att så många som möjligt av klubbens supportrar tar sig till London Stadium. The Mariners Trust, det vill säga supportertrusten, har samlat ihop över £12,000 för att köpa biljetter till framför allt barnfamiljer som annars inte hade haft råd att vara på London Stadium. Särskilt som National League inte precis ansträngt sig för att erbjuda billiga biljettpriser.

Här finns självfallet de som menar att Grimsby Town inte kan vara nöjda med att bara ha tagit sig till playoff, att det är något man måste förvänta sig av en klubb som Grimsby Town i National League, och följaktligen att om Grimsby Town inte vinner playoff-finalen mot Solihull Moors, att säsongen därmed varit något av ett misslyckande. Men detta är en grovt förenklad beskrivning av verkligheten.

National League har under en längre tid varit ett riktigt getingbo, och inte minst så den här säsongen med generellt sett stora och tunga klubbar på den här nivån som Stockport County, Wrexham, Notts County, Chesterfield, Southend United, Halifax Town, Torquay United med flera. Det är inte enbart på grund av den enda uppflyttningsplatsen och en enda playoff-plats som detta är den europeiska fotbollens tuffaste uppflyttning.

Sedan är det självfallet inte alltid någon lätt uppgift att omedelbart ställa om från en säsong där allting gått fel och man blivit nedflyttade från League Two till att plötsligt bli ett vinnande lag igen i National League. Kvalitetsskillnaden mellan League Two och National League är dessutom tämligen minimal, och det är många lag som åkt ur Football Leagu som haft väldigt svårt att ta sig tillbaka.

Inte minst Wrexham och Notts County, som alltså båda förlorat mot just Grimsby Town i detta playoff. Två på pappret väldigt tuffa matcher för Grimsby Town. Då ser i själva verket playoff-finalen betydligt mer bekväm ut på pappret, Solihull Moors är inte en lika stor och stark klubb som t ex Wrexham eller Notts County, eller Grimsby Town. De har aldrig spelat i Football League, och managern Neal Ardley säger att ta dem upp vore hans största framgång som manager.

Vad som är bekvämt på papper är emellertid inte alltid lika bekvämt på gräs. Grimsby Town har förlorat båda sina matcher mot Solihull Moors den här säsongen, och slutade tre platser bakom dem i tabellen. Det var för all del täta och jämna matcher mellan de båda lagen, men det är ändå resultat som borde få Grimsby Town att kanske inte direkt spela ur ett underläge, men ändå känna sig lite på sin vakt.

Men det verkar som sagt skrivet i stjärnorna att Grimsby Town ska vinna detta playoff, denna playoff-final och återvända till Football League. Och stjärnorna som ska skriva denna historia för Grimsby Town är kanske framför allt anfallaren John McAtee, men även viktiga spelare som mittbacken Luke Waterfall, mittfältarna Gavan Holahan och Ben Fox och varför inte lagets särskilde super-sub i detta playoff, Emmanuel Dieseruvwe?!

Blir det ännu ett vinstmål i den 119:e minuten?

Man hajar till, åtminstone hajade jag till, när man inser att England och givetvis alla andra länder ska spela hela fyra landskamper de närmaste tio dagarna. Normalt brukar det kanske handla om två landskamper så här i början av juni, men eftersom FIFA och UEFA har ställt till det för sig själva med ett VM mitt under ordinarie klubbsäsong, så måste man så klart flytta om i spelschemat för Nations League.

England spelar naturligtvis i Nations Leagues A-grupp, och har i sin grupp att möta Ungern, Tyskland och Italien. Redan ikväll ska England spela mot Ungern i Budapest, på tisdag kväll åker man till München för att där möta Tyskland. Nästa lördag repriserar England EM-finalen mot Italien, men den här gången på Molineux, och sedan tisdagen därefter avslutar England med att möta Ungern igen, fast nu på hemmaplan.

Man hade så klart kunnat tänka sig att UEFA hade kunnat komma fram till att just den här upplagan av Nations League inte hade behövt genomföras. Spelschemat har trunkerats rejält av pandemin i den ena änden, och av ett VM i andra änden, där kommande säsong startar tidigare och sedan får genomföras lite mer stressat för att kompensera för den dryga månad som försvinner under november – december på grund av VM.

Men det ville UEFA alltså inte göra och om man ska leta efter orsaker till det så misstänker jag att man inte behöver leta särskilt mycket längre än intäkter för sponsring och för TV-rättigheter, kort sagt pengar. Cashen ska som vanligt in, och mot den typen av intressen väger naturligtvis spelarnas välmående tämligen lätt. Ingenting av detta förvånar naturligtvis längre.

Allt faller naturligtvis inte på UEFA med detta. Om nu landslagen och förbundskaptenen verkligen brydde sig om spelarnas välmående så skulle de självfallet kunna välja att bara inte ta ut vissa spelare. Visst skulle man kunna tänka sig att de allra flesta av t ex Englands nyckelspelare, som även är nyckelspelare i sina klubbar och har spelat väldigt många matcher, hade mått mycket bättre av att få vila de här veckorna.

Lik förbaskat tar ju Gareth Southgate ändå ut spelare som Harry Kane, Raheem Sterling, Phil Foden, Jarrod Bowen, Bukayo Saka, Declan Rice, Kalvin Phillips, Mason Mount, Kyle Walker, Ben White, Harry Maguire, Trent Alexander-Arnold med flera. Man hade absolut kunna tänka sig en helt annan approach där Southgate istället tar ut spelare han kanske undrar över, spelare för framtiden och så vidare.

För inte är det väl precis så att England eller något annat större landslag bryr sig särskilt mycket om detta Nations League, som ju näppeligen är något annat än typ Ligacupen fast för landslag. Och om England uttryckligen hade gått på en yngre och experimentell laguttagning för just denna upplaga av Nations League hade nog ingen reagerat på det och lagets resultat och prestationer hade värderats därefter.

Men så görs alltså inte. Kanske ligger det för mycket prestige i potten för att göra på det sättet, kanske är det ännu ett exempel på institutionaliserat tänkande hos Gareth Southgate och den engelska landslagsledningen. Varken individen eller institutionen känns ju särskilt benägna att målet alltför mycket utanför de mycket noggrant förberedda linjerna. Det tänks kanske inte precis stort och fritt alla gånger.

Utom möjligtvis på högerbackspositionen. Gareth Southgate har nämligen överträffat sig själv den här gången. Englands Nations League-trupp innehåller hela fem högerbackar, i form av Kyle Walker, Kieran Trippier, Trent Alexander-Arnold, Reece James och James Justin. Några av dem kan för all del även spela lite mer centralt i backlinjen, och vi vet ju att Southgate inte drar sig för att spela Trippier på vänstern, men ändå.

Några namn ska naturligtvis bli intressanta att titta lite närmare på. Jarrod Bowen naturligtvis som ju gjort en strålande säsong med West Ham och sannerligen förtjänar chansen att spela in sig i VM-truppen. Detsamma kan sägas om Tammy Abraham efter dennes succé med Roma. Connor Gallagher och Marc Guehi är andra spelare som definitivt gjort sig förtjänta av en landslagsuttagning.

Av de tre spelare som missade EM-straffarna i somras är nu bara Bukayo Saka med i den här truppen, varken Jadon Sancho eller Marcus Rashford är uttagna vilket kan ha både den ena och den andra förklaringen. Ingen av dem behöver naturligtvis spela dessa matcher, och om de ska spela in sig i VM-truppen så måste de göra det i sitt klubblag under kommande säsong.

Men det är lite intressant givet vad Jude Bellingham påpekade under veckan, nämligen att dessa tre spelare var engelska landslagsspelare under större delen av EM förra sommaren, men så fort de missade straffarna i EM-finalen så blev de i mångas ögon istället svarta spelare. Inte minst intressant givet var någonstans England spelar den här kvällen, nämligen i Ungern och i Budapest, som ju skämde ut sig under EM.

Landslagsfotboll är i normala fall och även under de bästa av förutsättningar sällan där vi ser den allra bästa fotbollen. Detta brukar kunna kompenseras av att matcherna ändå gäller något, oavsett om detta är VM eller VM-kval exempelvis. Men dessa fyra matcher har allt annat än de bästa av förutsättningar, och även om det är Nations League är det svårt att känna att matcherna egentligen betyder något alls.

Gissningsvis är det något som kommer märkas på matchernas kvalitet. Trötta och som mest halvengagerade spelare är knappast ett särskilt bra recept för bra, spännande och underhållande fotboll.

Är Vincent Kompany en bra anställning för Burnley? Det skulle onekligen kunna diskuteras. Kompany har knappast gjort någon stor och omedelbar succé som Anderlechts manager, att sluta fyra respektive trea med Anderlecht i den belgiska ligan kan knappast ses som helt godkänt, dessutom utan några cuptitlar eller för den delen ens röken av några europeiska cupframgångar.

Å andra sidan är Kompany ett etablerat namn i engelsk och europeisk fotboll, att ifrågasätta hans kunnande eller hans ledarskap låter sig liksom inte göras. Kanske är det så att Kompany helt enkelt passar bättre i engelsk fotboll. Att anställa Kompany signalerar naturligtvis ambition av Burnley, och man kan absolut tänka sig att Kompany är ett namn som både får spelare att vilja stanna i Burnley och komma till Burnley.

Just det sista har naturligtvis nämnts särskilt givet Kompanys kopplingar till Man City, och hur Kompany som manager i Burnley skulle innebära närmast öppna dörrar till Man Citys mest lovande ungdomar på lån. Det finns fördelar med detta så klart. Huruvida det sedan är önskvärt eller ens särskilt effektivt i större mening är mer oklart. Att göra sig för mycket till en farmarklubb funkar inte alltid lika väl som tänkt, det är bara att se på t ex Girona.

Kompany vore självfallet ännu en gammal storspelare som försöker göra sig ett namn som manager i engelsk fotboll utan några större meriter som manager. Nu är det för all del inte Arsenal, Chelsea eller Man Utd som Kompany är på väg att ta över, utan alltså Burnley. På så sätt kan man åtminstone säga att Kompany i betydligt högre utsträckning i alla fall så att säga börjar från rätt håll.

Man måste rimligtvis samtidigt ställa sig frågan om Burnley verkligen är rätt klubb för Vincent Kompany i detta läge. Även om Burnley kanske som mest är en första fot in i den engelska fotbollskarusellen för Kompany så är det inte nödvändigtvis någon särskilt trygg fot att stå på för närvarande. Nyss nedflyttade från Premier League, och av sin egen ägare försatt i en minst sagt besvärlig ekonomisk situation.

ALK Capital har inte gjort någon hemlighet av sina avsikter att tämligen omgående börja plocka ut över £65m bara det närmaste året, vid den händelse som nu blivit verklighet att Burnley åker ur Premier League, för att hämta hem den egna köpesumman för klubben, som de alltså finansierat genom att skuldsätta klubben med motsvarande belopp. Några investeringar i spelartruppen lämnar detta knappast något större utrymme för.

Här skulle man för all del då kunna se ALK Capitals möjliga bockfot med att anställa just Vincent Kompany och dennes möjliga kopplingar till Man City. Istället för att köpa kan man alltså låna, och kanske därmed ändå prestera någon slags illusion av ambition med detta. Men som konkret och praktisk strategi för att ta Burnley tillbaka till Premier League? Mycket mer tveksamt.

När Burnley går från Premier League till EFL Championship går de även från förväntat bottenlag till förväntat topplag, vilket ställer lite olika krav på hur laget faktiskt genomför sina matcher. Vad passar egentligen Vincent Kompany bäst som manager? Belgiska Jupiler Pro League är kanske inte helt olik EFL Championship i termer av kvalitet, och Anderlecht har inte alltid sett helt bekväma ut som topplag de senaste åren.

Men det är självfallet upp till Vincent Kompany att själv visa vad han kan uträtta med Burnley, om han nu blir manager där. Det tjänar knappast något till att spekulera alltför vildsint om detta på förhand. Kompany kommer självfallet både kunna överraska positivt och negativt. Det ligger lite i sakens natur. Men det är som sagt ett svårt läge för Kompany att bli Burnleys manager i.

Ett liknande resonemang skulle kunna föras om Burnley åt andra hållet. Burnley befinner sig i ett utsatt och krångligt läge alldeles oavsett vilken manager de nu anställer. Det finns ingen anställning Burnley kan göra som så att säga kompenserar för detta. Alltså kanske den relevanta funderingen måste vara om Burnley genom att anställa Vincent Kompany fattar ett beslut som är uppenbart sämre än andra realistiska beslut i detta läge.

Just nu är det ändå svårt att svara nej på den frågan. Alltså går det inte att vara alltför kritisk på förhand mot Burnleys möjliga anställning av Vincent Kompany.

Den spontana misstanken är naturligtvis att detta är föga mer än enbart ett försök att sminka en gris, att försöka framställa ett misslyckande som något än just vad det ändå är, alltså ett misslyckande. Definitivt kan man ju lätt konstatera att under säsongen, när det ofta såg ut som om Arsenal ändå skulle kunna ta sig till Champions League, så var det liksom inga som precis pratade om detta som något dåligt eller icke önskvärt.

Ligger det ändå något i detta påstående eller tänkesätt? Oavsett varför någon säger detta så utesluter ju inte det att det ändå finns någon slags klokhet i det. Vad man därför bör fråga sig är vilka skälen eller argumenten är bakom detta påstående, det vill säga varför menar man egentligen att det är bättre för Arsenal åtminstone i detta läge att spela Europa League än att spela i Champions League?

Huvudsakligen verkar argumentet gå ut på att Arsenals många unga och väldigt lovande spelare skulle må mycket bättre av att få växa till sig en säsong i Europa League, innan de utsätts för hetluften i Champions League. Detta är alltså ett argument som går ut på att det är bättre för Arsenals långsiktiga utveckling att spela i Europa League än det är att redan nu börja spela i Champions League.

Detta känns emellertid minst sagt rätt tramsigt. Spelare som Gabriel Martinelli, Bukayo Saka, Emile Smith-Rowe med flera har för det första redan prövats i Europa League förut, för det andra spelar de regelbundet i Premier League så idén att de på något vis inte vore redo för Champions League är närmast lite skrattretande. Bäst för deras utveckling vore dessutom självfallet att nu få börja spela i Champions League.

Det finns något närmast orimligt inkonsekvent i hela resonemanget. För all del är det kanske inte exakt samma människor som säger detta, men det kommer ändå från samma kollektiv av supportrar, nämligen där det på samma gång sägs att Arsenal har världens bästa unga spelare och att dessa unga spelare ändå inte vore riktigt redo att spela i Champions League. Försök få ihop det den som kan!

Trots allt pratar vi om spelare runt 20-årsåldern eller strax däröver, det är inte precis några fjuniga 16- eller 17-åringar vi pratar om.  Det handlar i några fall om spelare som spelat EM-finaler och dylikt, men dessa spelare skulle alltså inte vara redo att spela i Champions League? Om dessa spelare ska vara bra nog att få Arsenal att konkurrera om ligatitlar igen så är det nog bäst att inte curla dem.

Ett besläktat argument verkar mer gå ut på att Europa League kan Arsenal mer eller mindre tanka, det vill säga spela spelare som antingen är väldigt unga eller spelare som annars inte vore aktuella för startelvan i ligaspelet. Ett rätt märkligt sätt att tänka, jag förmodar att det bygger på idén att Arsenal vinner i ligan på att slippa behöva bekymra sig om europeiskt cupspel.

Samtidigt är det ju något Arsenal måste lära sig, att hantera och balansera både ligaspel och europeiskt cupspel. Enda sättet att lära sig det är att göra det, inte undvika det. Och dessutom är det ingen realistisk tanke. Skulle Arsenal börja gå till slutspel i Europa League kommer de behöva börja spela sina bästa spelare ändå, och där pratar vi alltså om mer eller mindre hela vårsäsongen, alltså när ligasäsongen ska avgöras.

Man måste även hålla i åtanke vad Arsenal faktiskt missar med att inte kvalificera sig till Champions League. Att värva spelare blir svårare, åtminstone när det gäller de spelare de verkligen vill ha som kan tänkas verkligen förstärka laget. Arsenal har tydligt kopplats till spelare som Gabriel Jesus, Youri Tielemans och Darwin Nunez. Bra värvningar alla tre, men alla dessa tre vill nog spela Champions League-fotboll.

Självfallet går det att värva spelare för en klubb som Arsenal även utan att kunna erbjuda Champions League-spel. Men det blir svårare, och man hamnar längre i hackordningen och blir mer beroende av att just nu mer framgångsrika klubbar inte nosar runt samma spelare som sig själva. Det krävs helt enkelt större skicklighet i scouting av spelare och att välja rätt spelare att lägga både tid och pengar på att försöka värva.

Vad det möjligen talas mer tyst om är att brist på Champions League-spel kan göra det svårare att behålla lagets nuvarande spelare. Samtidigt som det från vissa håll pratas om att det t ex är bättre för en spelare som Bukayo Saka att spela i Europa League, så kan det nog för honom själv börja kännas lockande att åtminstone börja lyssna till erbjudanden från klubbar som faktiskt spelar i Champions League.

En annan typ av argument är att Europa League inte direkt påverkar Arsenals transferpolicy, att det gör det möjligt för dem att fortsätta jobba långsiktigt och inte riskera att ramla ned i ett mer kortsiktigt tänkande. Ett förståeligt sätt att se på saken, samtidigt som Arsenal så klart hade kunnat fortsätta vara smarta även om de spelare i Champions League. Det är så att säga helt upp till dem själva.

Dessutom skulle det vara precis lika möjligt att vända på det argumentet, och säga att det förmodligen finns större incitament för Arsenal att börja försöka värva ”quick fixes” ju längre de faktiskt är borta från Champions League. Därmed inte sagt att detta kommer hända, de har kanske lite för dåliga erfarenheter av just detta i närtid, men det är ju inte mindre troligt än att de skulle tappa omdömet av att ta sig till Champions League.

Är det alltså någon form av förklädd välsignelse för Arsenal att få spela i Europa League istället för i Champions League? Nej, det kan man inte gärna påstå. Det var ett framsteg att ändå komma så nära att få spela i Champions League. Men det var också ett misslyckande att inte ta sig till Champions League. Någon anledning att hänga sig själva över detta misslyckande finns inte, men inte heller att försöka förneka det.

Därefter är det naturligtvis bara att försöka göra det bästa av situationen. Och det bästa av situationen att behöva spela i Europa League är naturligtvis att spela för att vinna Europa League.

Det har emellertid höjts röster för att något liknande ska göras för Ukraina i relation till VM i fotboll. Många har framfört åsikten antingen att Ukraina borde ges en automatisk plats i VM, eller att Skottland samt Wales, som väntar i en kommande playoff-final, så att säga borde kliva åt sidan och låta Ukraina kvalificera sig per default. Inget av detta, men framför allt inte det senare alternativet, känns så klart okej på något sätt.

Att ge Ukraina en plats i VM, än hellre att andra länder skulle dra sig ur för att låta Ukraina kvalificera sig, vore minst sagt nedvärderande, inte minst mot Ukraina måste man säga. Vad vore en sådan VM-plats i så fall värd? Dra resonemanget nästa steg, låt oss säga att Ukraina går till VM eller får en plats i VM, ska övriga länder då kliva åt sidan åt låta Ukraina vinna VM-titeln? Vad vore i så fall den VM-titeln och VM i sig värt?

Om man inte menar att övriga lag i VM ska göra det, varför skulle man då begära eller förvänta sig att Skottland och Wales skulle göra det bara för att det råkar vara ett VM-kval, rent formellt inte själva VM?! Går det någon slags magisk gräns där sådant här spelar roll respektive inte spelar roll, eller tycker man detta möjligtvis mest för att det inte drabbar en själv om Skottland eller Wales inte spelar VM?

Ukraina förstår naturligtvis att det är viktigt för dem som land att fortfarande synas i dessa sammanhang. Om det är det bästa beviset på att man fortfarande är ett eget och självständigt land att spela VM eller VM-kval i fotboll kan väl diskuteras, men det är i alla fall ett av de mer konkreta och tydliga bevisen på det. Att Ukraina ens spelar detta VM-kval skulle alltså kunna ses som en del i deras totalförsvar.

Alltså är det naturligtvis ingen tillfällighet att Ukraina har släppt iväg sina inhemska spelare, vilka utgör ungefär hälften av Ukrainas startelva, från ren militärtjänst i krigande stridsförband till att istället representera Ukrainas fotbollslandslag i VM-kvalet mot Skottland ikväll och möjligen Wales på söndag. Och även om kvällens match inte spelas med automatkarbiner så är Ukraina lika mycket ett stridsförband som ett fotbollslag.

Den stora grejen är alltså inte om Ukraina går till VM eller får en plats i VM eller ej, utan den stora grejen är snarare att kvällens match mellan Skottland och Ukraina faktiskt spelas över huvud taget, och möjligen att söndagens match mellan Wales och Ukraina faktiskt spelas. Det var absolut inte självfallet att det skulle bli så. Detta är i sig en seger och ett viktigt budskap att skicka både till Ryssland och till Vladimir Putin.

Tufft läge för Skottland naturligtvis som rimligtvis måste känna att de spelar mot mer eller mindre hela världen ikväll. Hela världen kommer självfallet i någon mening hoppas på Ukraina, av väldigt lätt insedda skäl. Det har naturligtvis inte med någon illvilja mot Skottland att göra. Å andra sidan är Skottlands hela värld den här kvällen Hampden Park, och Hampden Park kommer synas, låta, smaka, lukta och kännas skotskt.

Kvällens match mellan Skottland och Ukraina är Ukrainas första match sedan Ryssland invaderade landet för ett antal månader sedan. Oavsett om kvällens match mot Skottland slutar med vinst eller med förlust är det väldigt viktigt att se till att det inte också blir Ukrainas sista match efter invasionen. Men det måste naturligtvis först och främst falla på den globala och den europeiska fotbollen i stort.

Inte på Skottland enbart, eller därefter på Wales enbart.

Den senaste planinvasionen var på Etihad när Man City under dramatiska former vann ligatiteln igen. Människor flödade in på planen och det var väl ungefär som väntat kan man tycka. Vad som var mindre väntat, och ärligt talat rätt svårt att förklara, var att ett antal av dessa invaderande personer väljer att attackera Robin Olsen, Aston Villas målvakt på ett tämligen obehagligt sätt.

Kanske kom det värsta exemplet på detta några dagar tidigare på City Ground där Nottingham Forest under minst lika dramatiska omständigheter vann sin playoff-semifinal mot Sheffield United. Ett ljushuvud tar där sats en längre sträcka innan han utan förvarning skallar Billy Sharp, som ådrar sig skador. En av flera incidenter samma kväll. Ljushuvudet ifråga drar på sig några månaders fängelsestraff.

Svåra att glömma bort är även scenerna på Goodison Park sedan Everton under vad som bara kan beskrivas som dramatiska omständigheter även där säkrar nytt Premier League-kontrakt mot Crystal Palace. En Evertonsupporter agerar hotfullt och kränkande mot Patrick Vieira, som fullt mänskligt reagerar och replikerar. Det var naturligtvis inte mer än vad supportern ifråga förtjänade.

Något tidigare hade Port Vale vunnit en League Two-semifinal mot Swindon Town på straffar och därefter invaderat planen på Vale Park. Swindons spelare och ledare omringades, häcklades och hånades. Just den gången blev det aldrig några fysiska angrepp, men det var naturligtvis ändå en otrevlig, aggressiv och hotfull situation för Swindon, som självfallet inte borde behöva inträffa.

Planinvasioner är emellertid inte det enda uttrycket för en engelsk supporterkultur som i någon mening håller på att förändras. Det har blivit ett allt vanligare fenomen med rökfacklor t ex, både på läktarna och inslängda på planen. Knappast något som borde behöva oroa särskilt mycket, men det är ändå intressant att se något börja hända som knappt alls hände förut.

Av fullt förståeliga skäl är det nu flera spelare och kanske framför allt managers som uttryckt både oro och kritik gällande detta. Naturligtvis eftersom det är dem eller deras spelare som attackerats eller riskerar attackeras kan tänkas. De påpekar helt korrekt att fotbollsplanen är deras arbetsplats och att det inte på något sätt kan vara okej att de ska behöva känna sig hotade och otrygga där.

Hur ska man då välja att förhålla sig till sådana här planinvasioner? Det kanske första man bör betänka gällande detta är att planinvasioner som sagt inte är något nytt fenomen, samt att de till minst 99% handlar om helt genuin glädje. Det borde inte i sig vara något man vill få bort från fotbollen. Men naturligtvis, med tiotusentals supportrar som springer in på planen kommer det alltid kunna finnas ett och annat praktarsle bland dem.

Vissa metoder att förhindra planinvasioner finns så klart. Det är brottsligt att invadera planen i engelsk fotboll, de som gör det bryter alltså mot brittisk lag. Men det kommer så klart vara rätt tandlöst om inte samhället är berett att lagföra tiotusentals människor vid varje givet tillfälle. Ett annat beprövat motmedel är naturligtvis olika former av stängsel för att hindra supportrarna att komma in på planen.

Men här börjar vi onekligen komma in på historiskt obehagliga tankegångar. Stängsel har använts förut på engelska arenor för att stävja problem på läktarna och supportrar som bråkar, men med obehagliga och katastrofala konsekvenser. Dessa stängsel resulterade i flera olyckor och tillbud, och ibland rena katastrofer där den mest kända självfallet är Hillsborough 1989.

Engelsk fotboll, och det speglar kanske det engelska samhället i stort, har haft en tendens att överreagera på den här typen av problem. Huliganproblematiken under 1970- och 80-talen hanterades med stängsel, som resulterade i läktarkatastrofer. Läktarkatastroferna i sin tur ledde till att ståplatsläktarna togs bort och hela samhällsskikt började stratifieras bort från de engelska fotbollsarenorna. Överreaktioner får allvarliga konsekvenser!

Alltså är det viktigt att just inte överreagera gällande dessa planinvasioner! Det är inget stort, allvarligt och systematiskt problem som måste hanteras. Kontrollera fenomenet så mycket som möjligt, samarbeta med supporterorganisationer att utbilda och uppfostra sina medlemmar, öka säkerheten runt de som kan vara föremål för hot, och lagför hårt de enskilda praktarslsen som ändå inte förmår hålla sig inom gränsen.

Vad vi ser är ett problem inom fotbollen, men det är inte därför ett rent fotbollsproblem, utan snarare ett samhällsproblem. Det där brukar ju vara en vanlig undanflykt varje gång fotbollen har sådana här problem, men i det här fallet är det nog helt korrekt. Siffror visar att polisfallen runt engelska fotbollsmatcher har ökat med 47% sedan publiken kommit tillbaka till de engelska fotbollsarenorna efter pandemin.

Här finns uppenbart en uppdämd frustration och ilska som bland mycket annat tar sig detta uttryck. Och om man undrar hur det kan komma sig att vissa ljushuvuden inte förmår att hålla sig till samma regler som alla andra så blir det svårt att inte se den nästan direkta kopplingen till brittiska politiker på allra högsta nivå som ljuger, fuskar och bryter mot både regler och lagar utan några som helst följder eller konsekvenser.

När samhällets makthavare beter sig på det där sättet blir det självfallet ett tämligen tufft pedagogiskt problem att berätta för vanligt folk varför det är viktigt att följa regler. Vad man skulle kunna kalla för det sociala kontraktet devalveras, och det viktiga förtroendet mellan individer och institutioner som måste finnas för att ett samhälle ska fungera börjar ofrånkomligen urholkas. Och förtroendet ersätts istället av ilska.

Vad vi kanske också kan se med dessa planinvasioner, liksom med andra besläktade uttryck såsom rökfacklor, pyroteknik och så vidare, är att engelska supportrar i någon mening håller på att försöka ”ta tillbaka” fotbollen. En naturlig följd av de protester och demonstrationer vi sett det senaste året. En fotboll som i hög utsträckning ”togs ifrån” dem i samband med att det överreagerades för drygt 30 år sedan.

Detta måste ses som en i huvudsak positiv utveckling. Desto viktigare alltså att inte engelsk fotboll överreagerar ännu en gång, och låter enskilda incidenter leda till ännu en moralpanik som förstör för helheten.

:::

TRANSFERKOLLEN

Boubacar Kamara, Marseille till Aston Villa. Ung och dynamisk mittfältare som varit ordinarie och väldigt bra på Marseilles mittfält de senaste fyra säsongerna. Toppvärvning av Aston Villa som kommer att förstärka lagets mittfält generellt och gör dem till ett starkare lag. Betyg: Berömlig – (+++++)

Diego Carlos, Sevilla till Aston Villa. Att värva framstående mittbackar från La Liga till Premier League brukar inte alltid gå som man kanske hoppas, men med Carlos är det svårt att se hur Aston Villa skulle kunna göra ett bättre försök. Erfaren och rutinerad. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Brenden Aaronson, Red Bull Salzburg till Leeds. Aaronson är amerikan och från Red Bull Salzburg, Jesse Marsch är amerikan och från Red Bull Salzburg. Det är svårt att inte se den kopplingen som ett tungt skäl till värvningen, men det är en talangfull forward vilket Leeds behöver. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Fabio Carvalho, Fulham till Liverpool. Talangfull anfallare som Liverpool gjorde klart med redan innan säsongen var slut. Kanske i yngsta och tunnaste laget för att redan nu kunna fylla exempelvis Sadio Manés skor, men har absolut potentialen att bli riktigt bra. Betyg: Godkänd – (++)

Julian Alvarez, River Plate till Man City. En värvning som kanske Liverpool borde ha gjort istället. Man City har värvat haussade sydamerikanska anfallare förut som kanske aldrig blev riktigt så bra som de inbillade sig att de skulle bli, men Alvarez känns verkligen som the real deal. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Erling Haaland, Dortmund till Man City. Den stora värvningen så här långt och kan nog mycket väl även visa sig bli sommarens stora värvning. Har diskuterats om Haaland verkligen passar in som anfallare i ett av Guardiolas lag, men det betraktar jag inte som någon särskilt seriös kritik. Betyg: Berömlig – (+++++)

Ivan Perisic, Inter till Tottenham. Många, kanske framför allt Arsenals supportrar, kan naturligtvis välja att fokusera på spelarens ålder, men vad Tottenham får är en mycket erfaren och etablerad och inte minst tvåfotad winger eller wingback som de senaste åren varit en av Serie A:s bästa spelare. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)