Kevin De Bruyne var sannerligen inte särskilt nådig i sitt omdöme om detta kommande pass av landskamper som utgör större delen av gruppspelet i Nations League. Fritt ur minnet beskrev han det som helt meningslösa landskamper av träningsmatchkaraktär som kom helt fel i tiden för spelare direkt efter en lång och tröttsam säsong. Jag gissar att De Bruyne inte längre står på UEFA:s julkortslista.
Man hajar till, åtminstone hajade jag till, när man inser att England och givetvis alla andra länder ska spela hela fyra landskamper de närmaste tio dagarna. Normalt brukar det kanske handla om två landskamper så här i början av juni, men eftersom FIFA och UEFA har ställt till det för sig själva med ett VM mitt under ordinarie klubbsäsong, så måste man så klart flytta om i spelschemat för Nations League.
England spelar naturligtvis i Nations Leagues A-grupp, och har i sin grupp att möta Ungern, Tyskland och Italien. Redan ikväll ska England spela mot Ungern i Budapest, på tisdag kväll åker man till München för att där möta Tyskland. Nästa lördag repriserar England EM-finalen mot Italien, men den här gången på Molineux, och sedan tisdagen därefter avslutar England med att möta Ungern igen, fast nu på hemmaplan.
Man hade så klart kunnat tänka sig att UEFA hade kunnat komma fram till att just den här upplagan av Nations League inte hade behövt genomföras. Spelschemat har trunkerats rejält av pandemin i den ena änden, och av ett VM i andra änden, där kommande säsong startar tidigare och sedan får genomföras lite mer stressat för att kompensera för den dryga månad som försvinner under november – december på grund av VM.
Men det ville UEFA alltså inte göra och om man ska leta efter orsaker till det så misstänker jag att man inte behöver leta särskilt mycket längre än intäkter för sponsring och för TV-rättigheter, kort sagt pengar. Cashen ska som vanligt in, och mot den typen av intressen väger naturligtvis spelarnas välmående tämligen lätt. Ingenting av detta förvånar naturligtvis längre.
Allt faller naturligtvis inte på UEFA med detta. Om nu landslagen och förbundskaptenen verkligen brydde sig om spelarnas välmående så skulle de självfallet kunna välja att bara inte ta ut vissa spelare. Visst skulle man kunna tänka sig att de allra flesta av t ex Englands nyckelspelare, som även är nyckelspelare i sina klubbar och har spelat väldigt många matcher, hade mått mycket bättre av att få vila de här veckorna.
Lik förbaskat tar ju Gareth Southgate ändå ut spelare som Harry Kane, Raheem Sterling, Phil Foden, Jarrod Bowen, Bukayo Saka, Declan Rice, Kalvin Phillips, Mason Mount, Kyle Walker, Ben White, Harry Maguire, Trent Alexander-Arnold med flera. Man hade absolut kunna tänka sig en helt annan approach där Southgate istället tar ut spelare han kanske undrar över, spelare för framtiden och så vidare.
För inte är det väl precis så att England eller något annat större landslag bryr sig särskilt mycket om detta Nations League, som ju näppeligen är något annat än typ Ligacupen fast för landslag. Och om England uttryckligen hade gått på en yngre och experimentell laguttagning för just denna upplaga av Nations League hade nog ingen reagerat på det och lagets resultat och prestationer hade värderats därefter.
Men så görs alltså inte. Kanske ligger det för mycket prestige i potten för att göra på det sättet, kanske är det ännu ett exempel på institutionaliserat tänkande hos Gareth Southgate och den engelska landslagsledningen. Varken individen eller institutionen känns ju särskilt benägna att målet alltför mycket utanför de mycket noggrant förberedda linjerna. Det tänks kanske inte precis stort och fritt alla gånger.
Utom möjligtvis på högerbackspositionen. Gareth Southgate har nämligen överträffat sig själv den här gången. Englands Nations League-trupp innehåller hela fem högerbackar, i form av Kyle Walker, Kieran Trippier, Trent Alexander-Arnold, Reece James och James Justin. Några av dem kan för all del även spela lite mer centralt i backlinjen, och vi vet ju att Southgate inte drar sig för att spela Trippier på vänstern, men ändå.
Några namn ska naturligtvis bli intressanta att titta lite närmare på. Jarrod Bowen naturligtvis som ju gjort en strålande säsong med West Ham och sannerligen förtjänar chansen att spela in sig i VM-truppen. Detsamma kan sägas om Tammy Abraham efter dennes succé med Roma. Connor Gallagher och Marc Guehi är andra spelare som definitivt gjort sig förtjänta av en landslagsuttagning.
Av de tre spelare som missade EM-straffarna i somras är nu bara Bukayo Saka med i den här truppen, varken Jadon Sancho eller Marcus Rashford är uttagna vilket kan ha både den ena och den andra förklaringen. Ingen av dem behöver naturligtvis spela dessa matcher, och om de ska spela in sig i VM-truppen så måste de göra det i sitt klubblag under kommande säsong.
Men det är lite intressant givet vad Jude Bellingham påpekade under veckan, nämligen att dessa tre spelare var engelska landslagsspelare under större delen av EM förra sommaren, men så fort de missade straffarna i EM-finalen så blev de i mångas ögon istället svarta spelare. Inte minst intressant givet var någonstans England spelar den här kvällen, nämligen i Ungern och i Budapest, som ju skämde ut sig under EM.
Landslagsfotboll är i normala fall och även under de bästa av förutsättningar sällan där vi ser den allra bästa fotbollen. Detta brukar kunna kompenseras av att matcherna ändå gäller något, oavsett om detta är VM eller VM-kval exempelvis. Men dessa fyra matcher har allt annat än de bästa av förutsättningar, och även om det är Nations League är det svårt att känna att matcherna egentligen betyder något alls.
Gissningsvis är det något som kommer märkas på matchernas kvalitet. Trötta och som mest halvengagerade spelare är knappast ett särskilt bra recept för bra, spännande och underhållande fotboll.