Stormbyarna runt Chelsea har passerat eller mojnat. Todd Boehlys köp av Chelsea har gått igenom och de mardrömsscenarios som målades upp under våren om ett Chelsea som skulle ruineras, tvångsnedflyttas och kanske till och med upphöra att existera över huvud taget är därmed överspelade. Kanske precis så som ändå var mest rimligt hela tiden. Dessa scenarios var ändå alltid mest småttiga rivalfans önsketänkande.
Större förändringar och övergångar av det här slaget tar dock alltid viss tid och viss energi, och kräver alltid en viss form av anpassning. Kompetens och institutionellt kapital försvinner ur klubben och måste ersättas, vilket tar tid och kan försvåra verksamhet och viktiga beslut under denna tid. Roman Abramovitj har lämnat Chelsea, och med honom har nu även Bruce Buck och Marina Granovskaia lämnat sina poster i Chelsea.
Därför står Chelsea inför andra men kanske mer praktiska utmaningar under denna första sommar under nytt ägande och management. Antonio Rüdiger och Andreas Christensen har redan lämnat Chelsea, Cesar Azpilicueta verkar vara på väg ut även han, och Thiago Silva kommer allt närmare 40-strecket. Lägg därtill Romelu Lukakus hädanfärd samt att spelare som N’golo Kanté och Jorginho är över 30 år med ett år kvar på sina kontrakt.
Allting verkar heller inte frid och fröjd runt spelare som Christian Pulisic och Hakim Ziyech som båda på olika sätt har antytts vara på väg att lämna Chelsea. Oavsett om detta är sant eller ej, eller rättare sagt oavsett hur sant detta än är, är det uppenbart att Chelsea under denna sommar och under kommande år har ett tämligen omfattande arbete på gång med att förnya och föryngra sin spelartrupp.
Just inför ett sådant arbete kan det naturligtvis framstå som särskilt dyrbart att på en och samma gång bli av med klubbens arbetande ordförande i Bruce Buck liksom klubbens påstådda transferguru i Marina Granovskaia. Inte känns det precis mer stabilt över att Todd Boehly tydligen utser sig själv som ersättare i båda rollerna. Vilket andas mer tillfällig nödlösning än vad det andas genomtänkt plan.
Lägg därtill att Todd Boehly inte precis tar över ett helt och hållet på egen hand flytande skepp, och att han rimligtvis måste förväntas driva Chelsea på ett annat sätt än Chelsea har drivits under Abramovitj. Det går knappast att klaga på Chelseas transferverksamhet som tvärtom generellt har varit väldigt stark, men Chelsea är samtidigt en klubb som har drivits med stora finansiella förluster de senaste 20 åren.
Just den ekonomiska sammanställningen är rätt bister läsning för Chelsea. Ingen klubb, alltså inte ens Man City, har gjort större förluster än Chelsea under dessa år. Ingen klubb kommer ens i närheten ärligt talat. Det där var som vi vet okej med Abramovitj som ägare men kan knappast förväntas fortsätta för Chelseas nya ägare. Här krävs alltså inte bara en allmän anpassning utan en fundamental omställning av Chelseas business.
På sätt och vis kanske detta på sikt kan vara bra för Chelsea. Med Abramovitjs vilja att svälja finansiella förluster fanns aldrig riktigt samma tvångsmässiga behov att förbättra och utveckla den egna verksamheten och de egna tillgångarna. En ny verklighet kan t ex tvinga Chelsea att ta tag i Stamford Bridge, vars kapacitet om 40,000 åskådare är 20-30,000 färre än övriga engelska superklubbar, och ett signifikant finansiellt handikapp.
Ett nytt, större och modernare Stamford Bridge var alltid ett projekt för Chelsea med Roman Abramovitj som ägare, men kanske också mer av ett lyxprojekt, något som vore nice to have. Med nya ägare och nya förutsättningar för Chelsea blir ett större Stamford Bridge kanske mer av ett need to have-projekt. Samma resonemang kan tillämpas på andra kommersiella grenar av Chelseas verksamhet.
Både på kort och på lång sikt finns det alltså stora saker för Chelsea och för Todd Boehly att göra. Men viktigare än att göra många saker snabbt och smutsigt är förstås att göra saker bra. Något som ofta glöms bort i dessa dagar, kanske inte minst under silly season när supportrar och andra bedömare till synes helt tappar sina huvuden. Chelseas position är i grund och botten en stark position, och det gäller att bygga vidare på den.
Prioriterat den här sommaren måste rimligtvis vara Chelseas backlinje, som är den som drabbats hårdast av den senaste tidens spelarflykt. I grund och botten är det en helt ny backlinje som Chelsea har att ställa ut på planen när Premier League-säsongen börjar om cirka en och en halv månad. Ändå pratas det just nu mer om Ousmane Dembele och om Raheem Sterling än om mittbackar.
Det senare måste naturligtvis inte vara Chelseas eller Todd Boehlys fel, och behöver som vi vet heller inte precis spegla verkligheten utan speglar möjligen snarare sillymedias egna intressen. Det är alltid spexigare och säljer alltid mer att skriva om häftiga offensiva värvningar än om mer industriella defensiva värvningar. Detta är fallet inte bara för Chelsea utan egentligen för alla klubbar.
Ändå är det lite oroande. Kanske för att Todd Boehly knappast vore den första amerikanske affärscowboyen i engelsk fotboll att utan att egentligen veta något om fotboll och transfers ta över ansvaret för detta i en stor klubb från en redan rätt väloljad organisation. Vi har så att säga sett just den saken förut, på flera håll, och det har inte precis varit någon särskilt uppmuntrande syn.
Men möjligen betyder detta att Thomas Tuchel får en tyngre röst just i frågan om transfers i Chelsea, åtminstone för tillfället. Det är möjligen även den skillnaden som Chelsea faktiskt har jämfört med övriga klubbar i samma situation att de i Tuchel har en sittande manager som varit i klubben under några år redan, med en tydlig uppfattning om hur han vill att Chelsea ska spela, om Chelseas spelare och vilka spelare han vill ha.
Även om Tuchel säkert har haft en röst i Chelseas transferbeslut även tidigare så har det inte känts helt samordnat. Vad som hänt med Romelu Lukaku exempelvis känns som ett case där Chelseas ledning med Buck och Granovskaia kanske inte kommunicerat i tillräcklig utsträckning med just Tuchel. Här har vi en del i Chelseas organisation som kan fungera bättre än vad den många gånger gjort under Abramovitjs ägande.
Chelsea kommer vara en annan klubb med nya ägare. Det medför sina särskilda svårigheter, men även sina speciella möjligheter.