Sedan Leeds kom tillbaka till Premier League för två år sedan har klubben spenderat drygt £200m på nya spelare. Vad som däremot skiljer Leeds från de flesta andra klubbar under samma tidsperiod är att Leeds inte har cashat in ett enda pund på försäljning av spelare. Detta verkar däremot vara på väg att förändras denna sommar, då både Kalvin Phillips och Raphina ser ut att vara på väg att lämna Leeds.
Att säga att detta skulle representera något slags strategiskifte för Leeds är att dra alldeles för grova slutsatser. Snarare är det en funktion av ett Leeds som under ett par år har befunnit sig på en uppåtgående resa, samt en helt naturlig utveckling för vilken som helst klubb. Raphinha kändes aldrig som någon särskilt långvarig spelare, och om en klubb som Man City vill värva Phillips blir det svårt för Phillips att säga nej.
Däremot sätter det ett desto tyngre finger på det faktum att Leeds genomgår en förnyelse som kan beskrivas som både påtvingad och självorsakad. Leeds lyckades hålla sig kvar i Premier League förra säsongen med minsta möjliga marginal. Jesse Marsch förväntas nu ta Leeds vidare från den utsatta positionen samtidigt som Leeds alltså är på väg att sälja sina kanske två bästa och viktigaste spelare.
Anställningen av Jesse Marsch var egentligen ifrågasatt av Leeds supportrar redan från början. Rättare sagt var det förmodligen beslutet att sparka Marcelo Bielsa som var rejält ifrågasatt, vilket så klart spillde över på uppfattningen om Marsch. Och även om Leeds till slut höll sig kvar i Premier League var det inte mycket däremellan som direkt övertygade Leeds supportrar att ändra uppfattning i frågan och om Marsch.
Tveksamheten gällande Jesse Marsch har inte fått den effekt på Leeds ledning som kanske kunde ha förväntats, utan istället skulle man kunna säga att de har dubblat upp på Marschs managementmodell. Dels genom att försäljningen av lagets bästa spelare betyder att Leeds allt annat lika blir desto mer beroende av att Marschs modell verkligen lyckas. Säkerhetsmarginalerna blir helt enkelt betydligt mindre.
Dels genom att så många av Leeds värvningar hittills under sommaren kan länkas direkt till Jesse Marsch själv och spelare han känner till och arbetat med förut. Både Brendan Aaronson och Rasmus Kristensen kommer från Red Bull Salzburg. Leeds har även uttryckt ett intresse för Tyler Adams i RB Leipzig. Båda klubbar där Marsch varit manager. Som av en händelse är både Aaronson och Adams likt Marsch amerikaner.
Sammantaget är det en oroväckande bild av Leeds som framkallas. Leeds räddade sig kvar i Premier League nästan bokstavligt talat i sista minuten förra säsongen, vilket kändes mer som en varningsklocka än ett olyckligt undantagsfall. Lagets bästa spelare lämnar klubben samtidigt som managern värvar spelare han känner igen från gamla klubbar. Normalt sett är detta tecken på en klubb utan idéer men med problem.
Man kan även med detta hävda att Leeds i högre utsträckning surrar fast sig vid masten och lägger väldigt många ägg i en och samma korg med Jesse Marschs namn på den. För ju fler spelare som värvas som är direkt kopplade till honom desto krångligare kan det bli för en möjlig ersättare att forma sitt lag, om behovet dyker upp. Leeds stänger med andra ord dörr och efter dörr och ger sig själva allt färre utvägar om det börjar brinna.
Samtidigt kan man självfallet fråga sig vad Leeds egentligen kan eller bör göra i detta läge? De har klart och tydligt valt att gå på Jesse Marsch, och något annat realistiskt och garanterat bättre alternativ är inte riktigt aktuellt, och då måste de självfallet ge Marsch bästa möjliga förutsättningar att lyckas. Att satsa halvhjärtat riskerar orsaka de problem man förmodligen helst av allt undviker.
Leeds måste helt enkelt planera för det bästa, det vill säga att Jesse Marschs modell visar sig fungera i Premier League. Men Leeds behöver även förbereda sig för det värsta, det vill säga vad som händer och vad de ska göra om Marschs modell inte fungerar.
:::
Något av slutet på en era när nu både Gabriel Jesus och Raheem Sterling ser ut att vara på väg att lämna Man City.
Båda spelarna har haft bra och väldigt framgångsrika fem-sju år med Man City. Båda spelarna har absolut i hög grad varit delaktiga i Man Citys framgångar under dessa fem-sju år.
Men, och det är naturligtvis även därför som Man City nu byter ut dem, båda spelarna känns även som att de kanske aldrig eller i alla fall sällan varit eller blivit riktigt så där bra som man känner att de hade kunnat vara, och många trodde de skulle bli.
Vilket möjligen förklarar varför Man City inte varit ännu mer framgångsrika under dessa fem-sju år.
Båda spelarna har varit lite tunna med målskyttet, för att vara anfallare i ett lag med ambitioner att vinna engelska och europeiska titlar. Vilket förklarar varför Pep Guardiola nu uppgraderar till spelare som känns som mer naturliga eller effektiva målskyttar.
Utan Sergio Aguero höll det inte riktigt längre?
:::
Pressen ökar på Todd Boehly i Chelsea som nu på kort tid säckat Bruce Buck, Marina Granovskaia och Peter Cech och tagit på sig alla deras uppgifter själv. Swim or sink för Chelsea den här sommaren.
:::
Har ni möjlighet så kolla gärna in HBO-serien Winning Time, en dramatisering av Los Angeles Lakers 1980-tal. Some good shit!
Och TV4 lyckas faktiskt i ”VM 94 – en sportsaga” med den inte helt lätta uppgiften att säga något nytt och insiktsfullt om detta VM och vad det betydde i stort såväl som i smått.
Apple-dokumentären ”They Call Me Magic”, Magic Johnsons motsvarighet till The Last Dance, var däremot ingenting att hänga i midsommarstången.
:::
TRANSFERKOLLEN
Sven Botman, Lille till Newcastle. Vet inte riktigt vad det säger att Botman väljer att gå till Newcastle hellre än Milan. Oavsett är det en kanonvärvning för Newcastle som de ju bespetsat sig på en längre tid redan, en mittback som bedöms kunna bli en av världens bästa. En kvalitetsvärvning. Betyg: Berömlig – (+++++)