Efter att ha gått till semifinal i de tre senaste stora mästerskapen är detta ett EM som England faktiskt har goda förhoppningar om att kunna vinna. Detta är inte enbart ännu ett utfall av engelsk arrogans utan mer en följd av att England till synes har blivit ännu bättre än under dessa turneringar med sin nya förbundskapten Sarina Wiegman, importerad från Nederländerna.
Wiegman har anställts just för att få England att ta det där sista steget i VM och EM, det steg England aldrig lyckades ta med Mark Sampson som förbundskapten eller med Phil Neville som förbundskapten. Wiegman har meriterna från sina år som Nederländernas förbundskapten, med vilka hon vann EM 2017 och två år därefter gick hela vägen till en VM-final som för all del förlorades mot USA.
Det är ett delvis nytt England som växt fram under Wiegman. Hela nio spelare kommer göra sitt första mästerskap detta EM, vilka inkluderar Ellie Roebuck, Hannah Hampton, Jess Carter, Lotte Wubben-Moy, Alessia Russo, Ella Toone, Lauren Hemp, Chloe Kelly och Beth England. Av dem så finns absolut störst förhoppningar på Lauren Hemp, lagets kanske största stjärna och Man Citys unga forward.
Om Wiegmans vilja att förnya England möjligen påverkat hennes beslut att lämna superstjärnan Steph Houghton utanför EM-truppen är svårt att säga. Houghton har varit skadad under stora delar av säsongen och Wiegman menar kort sagt att Houghton inte haft nog med tid att bli redo för EM. Ett kontroversiellt beslut har det visat sig och det är svårt att att Mark Sampson eller Phil Neville hade fattat det beslutet.
Vilket inte på något sätt betyder att beslutet därför är felaktigt. Englands förbundskaptener är många gånger för fega i det här avseendet, oavsett om det gäller herrar eller damer. Wiegman vet naturligtvis bäst själv vad hon är ute efter och i vilken utsträckning spelarna kan leva upp till detta. Ändå är det så klart ett beslut som kommer bedömas helt och hållet utifrån utfallet.
Kanske är det så att Sarina Wiegman har fler alternativ att välja mellan i försvaret och därför har lyxen att kunna ställa Steph Houghton åt sidan. Englands defensiv är bättre än vad den var under Phil Neville, i mittförsvaret har Chelseas Millie Bright och Man Citys Alex Greenwood etablerat sig som ordinarie mittbackspar, Arsenals Leah Williamson, ny lagkapten, är en mittback som förmodligen kommer spela på mittfältet.
Med många nya spelare i England är det naturligt att vi även ser ett yngre England än vi sett i tidigare mästerskap. Det är uppenbart vad Wiegman har jobbat mot och även detta kan självfallet vara något som inte vägt till 34-åriga Houghtons fördel. Samtidigt givet Wiegmans uppdrag att vinna EM med England är det kanske just Englands ungdomlighet som känns som deras kanske främsta akilleshäl för detta.
Att vinna EM-kvalmatcher, träningsmatcher och andra mindre matcher är för all del en sak. Även att vinna matcher i början av ett EM är en sak. Då kan ungdomlighet snarare vara en styrka. Det kan ungdomlighet för all del vara också i större situationer, men när man börjar komma till kvartsfinaler, semifinaler och finaler i ett EM eller ett VM riskerar ungdomlighet i stigande grad bli en svaghet.
Samtidigt är det även så att ungdomar bara kan bli erfarna genom att ges erfarenhet. Och här får man då ta det lite längre perspektivet. Nämligen att efter EM kommer både ett VM och ett OS, naturligtvis ännu större mästerskap. Om inte Wiegman förnyar nu kommer hon ändå vara piskad att göra det efter EM. Genom att ge ungdomarna chansen i EM redan nu skapar Wiegman bättre förutsättningar för VM och OS.
England kan alltså anses ha ett dubbelt syfte i detta EM. Å ena sidan det självklara syftet att faktiskt vinna EM. Å andra sidan det värdefulla syftet att ge Englands många unga spelare nödvändig erfarenhet inför kommande stora mästerskap. Att säga att dessa båda syften står i motsats till varandra vore möjligen att överdriva, men det är ändå två syften som inte nödvändigtvis helt harmoniserar.
Desto viktigare blir alltså rollerna för Englands mer seniora stjärnor i detta EM, både på planen och utanför planen. Spelare som Jill Scott, Fran Kirby, Lucy Bronze och så klart den målfarliga Ellen White. Onekligen namn vi känner igen i England. Viktigt inte bara att dessa spelare är bra för England i detta EM, utan att de även kan lyckas göra sina yngre medspelare bra i EM.
Kan England och Sarina Wiegman lyckas med detta så förtjänar de favoritskapet i Euro 2022, som dessutom spelas på hemmaplan för England.
Englands EM-matcher:
6/7 – England vs Österrike
En på pappret hyfsat bekväm premiärmatch för England på Old Trafford, en match England helt enkelt bör vinna. Premiären kan alltid vara klurig, men det kommer tuffare uppgifter för England.
11/7 – England vs Norge
Om damfotbollen står att känna igen är detta Englands tuffaste match i gruppen. Norge är ett land med traditioner inom damfotbollen, hög kvalitet på flera spelare, och det är mellan England och Norge det ska stå om gruppsegern.
15/7 – Nordirland vs England
Ett öderby väntar England i sista gruppmatchen. Nordirland kommer naturligtvis spela för sina liv på St Mary’s Stadium i Southampton, men det bör helt enkelt inte kunna räcka, om inte England redan är klara för gruppspel och möjligen slår av på takten.
Efter gruppen, som England ändå förväntas vinna och definitivt gå vidare från, så väntar med största sannolikhet antingen Tyskland eller Spanien i kvartsfinalen. Två potentiellt mycket tuffa motståndare.
I en eventuell semifinal ska vi absolut inte blunda för att det mycket väl kan visa sig bli England och Sverige som ställs mot varandra på Bramall Lane i Sheffield.
Finalen, om man skulle våga sig på att spekulera i förhand, skulle mycket väl kunna stå mellan England och Frankrike på Wembley.