Vad nya ägare kan ge Everton är professionalism!

Bara den skadliga situationen i sig är så klart nog att dra rätt hårda slutsatser gällande Everton med Farhad Moshiri som ägare och Bill Kenwright som ordförande. Men som om inte det vore nog så passade Marcel Brands, Evertons tidigare director of football, under veckan på att ge sin bild av vad som hände i Everton under hans år i klubben och varför det gick som det gick, det vill säga inte alls.

Everton anställde Marcel Brands för ganska exakt fyra år sedan. Brands kom till Everton med ett mycket gott rykte om sig som director of football i PSV Eindhoven och innan dess AZ Alkmaar. Hans tid i Everton blev däremot inte alls särskild lyckas, om något rätt omärkbar, och Brands lämnade Everton i december. Man får självfallet hålla i åtanke att han är en part i målet när man lyssnar till hans berättelse.

Samtidigt är det kanske ingen större nyhet att Evertons problem i hög utsträckning har varit och fortsätter vara ägare och ledning utan någon tydlig strategi och utan någon egentlig kompetens, vilket resulterat i en klubb och ett lag utan struktur. Om vad Brands säger stämmer överens med den bilden är det självfallet något som ökar trovärdigheten i hans berättelse. Så vad är det då Marcel Brands säger?

Ägarna är för involverade

En förutsättning för att en organisation ska fungera är att dess hierarki består av en tydlig rollfördelning. En ägares uppgift är inte att lägga sig i den dagliga verksamheten, utan anställa kompetenta människor att sköta denna.

Marcel Brands målar en rätt tydlig bild över hur den rollfördelningen inte alls har fungerat i Everton, utan där ägaren Farhad Moshiri fastnat med fingrarna i syltburken vid mängder av tillfällen, framför allt i transferfrågor.

Brands anställdes för att värva yngre spelare som skulle utvecklas i Everton men blev om och om igen sidsteppad av en ägare som hellre värvade stora namn för stora pengar. En följd av detta har blivit en spretig spelartrupp.

Brands berättar om andra situationer där han försökt förhandla ned spelares löner från £50,000 till £45,000 i veckan för att hålla ordning på Evertons lönestruktur, men där Evertons ägare värvat andra spelare på eget bevåg för tre gånger dessa pengar.

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Evertons ägare kan ha haft goda intentioner, men när dessa goda intentioner inte matchats med motsvarande goda insikter har Everton vandrat allt längre längs vägen mot helvetet.

Impulsivt och brist på tålamod

Vissa exempel som Marcel Brands ger av ägarnas impulsivitet är tämligen rörande, som när Carlo Ancelotti får en ny flott Rolls Royce sedan Everton gjort en särskilt bra match borta mot Tottenham.

Sedan kunde det enligt Brands räcka med några få förluster innan samma ägare är beredda att sparka samma manager. Med impulsiviteten följde en kanske ofrånkomlig brist på tålamod.

Everton tittade aldrig riktigt framåt menar Brands utan agerade alltid här och nu, eller rättare sagt reagerade tämligen känslomässigt. Besluten följde aldrig någon tydlig linje vilket ledde till att klubben agerade såväl kortsiktigt som utan konsekvens.

Detta hör samman med ovanstående punkt  om ägarnas alltför höga involvering i den dagliga verksamheten. Något som gör dem lätta att påverka, inte minst för externa aktörer, och som gör det svårare för dem att hålla distansen i sitt beslutsfattande.

Ständiga managerbyten

Under Brands tre och ett halvt år som Evertons director of football hann han med att arbeta med fem olika managers; i tur och ordning Ronald Koeman, Sam Allardyce, Marco Silva, Carlo Ancelotti och Rafa Benitez. Alldeles för många naturligtvis.

Kanske det tydligaste uttrycket för bristen på tålamod i föregående punkt. Svårigheten med alla managerbyten, särskilt som de ofta pendlat mellan väldigt olika managers, blir att hitta en tydlig linje gällande spelstil och transferstrategi.

Brands berättar att han kämpade hårt för att Everton skulle hålla fast vid både Marco Silva och Carlo Ancelotti, men att ägaren helt enkelt inte visade något större förtroende för dem.

Följer man Marcel Brands resonemang om ägarnas alltför höga grad av involvering, impulsivitet och brist på tålamod så blir ett urskiljningslöst sparkande av managers troligtvis en ofrånkomlig effekt.

Slutsatsen?

Kritiken mot Evertons ägare kan inte vara att de inte är engagerade i klubben, som kan sägas vara fallet i exempelvis Man Utd, eller att de inte är villiga att investera i klubben, som kan sägas ha varit fallet i t ex Newcastle.

Kritiken mot Evertons ägare, vilket bekräftas på tydligast möjliga sätt av Marcel Brands i dennes intervjuer med ESPN och De Telegraaf, är att de helt enkelt inte haft den professionalism som krävs för att framgångsrikt driva en professionell engelsk klubb.

Vad Everton kan förvänta sig och framför allt bör förvänta sig med eventuella nya ägare är alltså just detta – professionalism!

:::

TRANSFERKOLLEN

Tyler Adams, RB Leipzig till Leeds. Börjar kanske bli dags att sluta skämta om Jesse Marschs vilja att värva gamla spelare. Leeds har sålt Kalvin Phillips till Man City och tanken måste vara att Adams är spelaren som ska kunna ersätta Phillips på Leeds mittfält. Det är ingen helt dum tanke. Adams har gjort bra ifrån sig i Bundesliga med RB Leipzig och har mycket utveckling i sig. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)

Moussa Niakhaté, Mainz till Nottingham Forest. De främsta frågetecknen runt Nottingham Forest inför deras återkomst till Premier League har snurrat kring lagets målvakt och backlinje. Med Niakhaté, mittback och lagkapten i Mainz den senaste säsongen, tar Forest ytterligare ett steg för att räta ut dessa frågetecken. Bra värvning på pappret. Betyg: Väl godkänd – (+++)

Roméo Lavia, Man City till Southampton. Southamptons strategi är minst sagt tydlig, plocka russinen ur kanske framför allt Chelseas och Man Citys akademier och bygg ett lag runt detta. Det saknar inte klokhet. Samtidigt är det svårt att se att en 18-årig Lavia ska kunna förstärka Southamptons mittfält i den utsträckning som krävs. Betyg: Med tvekan godkänd – (+)