Damfotbollen är inte riktigt lika van vid att spelas på de allra största arenorna och inför de allra största publiksiffrorna som herrfotbollen är. Det märks på sätt och vis, både på hur spelarna pratar och beter sig inför matchen och på hur de spelar och agerar under matchen. Detta betyder att just publiken faktiskt kan tänkas spela en mer avgörande roll i detta mästerskap än vad den normalt sett brukar göra.
Desto bättre för England kan tänkas som ju har hemmaplan i Euro 2022. Kanske kan England rida på samma typ av våg som för fem år sedan bar Holland hela vägen till EM-gulden på en orange publikvåg. Viktigast kommer alltid vara kvaliteten på fotbollen som spelas, men mästerskap avgörs ofta på marginalen, och just på marginalen kan stödet från supportrarna få en mycket stor betydelse.
Demografin på matcherna hittills i EM erinrar oss om dessa mästerskaps betydelse för fotbollens tillväxt och utveckling. Detta gäller kanske främst England. För det är en delvis annan publik på dessa matcher än på det manliga landslagets matcher. Mer barn, mer familjer. Därmed en helt annan atmosfär. Värdet med landslagsfotboll är att den når grupper och individer som klubbfotbollen inte når på samma sätt.
Värdet med damfotbollen i största allmänhet och damlandslagsfotbollen i synnerhet är att den når grupper och individer som landslagsfotbollen i övrigt inte riktigt når fram till på samma sätt.
Med allt större publiksiffror generellt börjar å andra sidan spelarna vänja sig alltmer vid situationen. Publikrekord efter publikrekord krossas, och det var en härlig syn att se cirka 70,000 åskådare tränga in sig på Old Trafford för att se Englands första match i Euro 2022 mot Österrike. En rätt trevlig käftsmäll till den där tröttsamma svansen som hela tiden har det där behovet av att påstå att inga bryr sig om damfotboll.
Den exponentiella publiktillväxten inom damfotbollen har däremot gjort att FA:s val av arenor har ifrågasatts på olika håll. Ingen lär klaga över Old Trafford i premiären eller för den delen Wembley i finalen, men valet av övriga arenor såsom Bramall Lane, St Mary’s Stadium, Amex Stadium, Stadium MK, Brentford Community Stadium, New York Stadium, Leigh Sports Village och Man Citys Academy Stadium har setts som ”oambitiöst”.
Här kan jag kanske tycka att det blir lite larvigt att klaga över relativt stora arenor som Bramall Lane, St Mary’s, Amex och Stadium MK som samtliga tar in över 30,000. Kanske kan de fyra övriga arenorna, som samtliga understiger 20,000 i kapacitet anses vara mer tveksamma för ändamålet. Framför allt måste nog signalvärdet med att lägga EM-matcher på en akademiarena skarpt ifrågasättas.
Arenorna bestämdes för all del redan för fyra år sedan och då befann sig damfotbollen i ett delvis annat läge. FA kan däremot kritiseras för att ha underskattat alternativt ha förhållit sig alltför försiktiga till det ökade publikintresset. Men framför allt gäller det kanske just signalvärdet. Genom valet av arenor signalerar en arrangör kanske som tydligast hur viktigt de anser mästerskapet vara.
Samtidigt bör ju påpekas att hittills i EM har inte matcherna varit helt utsålda, möjligen med undantag för just EM-premiären på Old Trafford. Detta torde ju kunna rättfärdiga valet av arenor. Samtidigt får man ibland fundera över orsak och verkan i sådana här frågor, påverkar t ex valet av arenor och städer publikmängden? Många påpekar även att UEFA:s biljettsystem signalerar att matcher är utsålda utan att de faktiskt är det.
Lapp på luckan får vi hoppas att det är också på läktarna ikväll på Amex Stadium mellan England och Norge, och inte bara enligt UEFA:s biljettsystem. I så fall betyder det 30,000 i publik som kommer se England och Norge spela om vad som rimligtvis måste vara gruppsegern i Grupp A. En tuff match för England som fick en tuffare uppgift än vad som kanske var väntat redan mot Österrike.
Englands främsta orosmoln på Old Trafford var anfallsspelet. England skapade för få chanser och utnyttjade de chanser som skapades för dåligt. Bäst beskrivet av att England vann med 1-0 och det enda målet som gjordes endast med nöd och näppe orkade över mållinjen. Englands oförmåga att göra fler mål i matchen innebar att Österrike så när höll på att få med sig 1-1 och åtminstone en poäng från matchen.
Lauren Hemp hade svårt att göra något större avtryck i EM-premiären. Ellen White, normalt sett en så säker målskytt, missade ett antal vidöppna lägen och det har börjat diskuteras om White verkligen ska ha en plats i laget. Beth Mead hade en bättre match på högerkanten och det var även Mead som gjorde målet. Den stora ljuspunkten var Fran Kirby som styrde och ställde väldigt bra på offensivt mittfält.
Men det där var premiären med alla de nerver som en premiär alltid medför, särskilt framför en så stor publik i ett så stort sammanhang. England vann matchen, om än efter vissa bekymmer och besvär. Från och med matchen mot Norge ikväll lär vi få ett bättre besked på vad som bara var Englands premiärnerver och på vad England faktiskt kommer att kunna duga till i detta EM.
Kan publiken bära fram England mot Norge? Kan publiken bära fram England i EM?