Brighton kommer från en rekordsäsong. Förra säsongens nionde plats är Brightons högsta placering någonsin i den engelska högstadivisionen, precis som Brightons 51 poäng var det högsta antalet poäng klubben tagit i Premier League eller dess formella föregångare. Brighton har alltså alla skäl i världen att vara rätt nöjda med var de befinner sig. Ändå finns just nu en viss osäkerhet om var Brighton faktiskt befinner sig.
Mycket av osäkerheten kommer sig av att Dan Ashworth i februari beslutade sig för att lämna sin roll som Brightons technical director, att säga upp sig efter att ha erbjudits ett för honom helt säkert bättre och mer spännande jobb med Newcastle. Ashworth kom till Brighton för drygt tre år sedan och kan därför antas vara den som ligger bakom de mesta av Brightons framsteg, som inkluderar Graham Potter och den där niondeplatsen.
Visst tjänar det till att påminna om att det inte var något litet skifte i strategi och struktur som Brighton genomförde där under våren och sommaren 2019. Beslutet att sparka Chris Hughton och ersätta honom med Potter häcklades närmast unisont i engelsk press, och de flesta tog för givet att Brighton drabbats av hybris och mer eller mindre omedelbart skulle åka ur Premier League. Verkligheten blev den motsatta.
Med Ashworth som technical director följde en helt annan typ av manager, ett helt annat sätt att spela fotboll och ett fokus på en helt annan typ av spelare. Givet Ashworths betydelse för Brighton när han kom in i klubben finns det rationella skäl att tänka att Ashworth riskerar ha lika stor betydelse för Brighton när han lämnar klubben. Allt beror på vad för institutionellt kapital som Ashworth lämnar efter sig.
Hittills har Tony Bloom, Brightons aktiva och engagerade ägare och ordförande, eller VD:n Paul Barber inte precis bistått med några väldigt uppmuntrande tecken på just den saken. Ashwort har tills vidare ersatts internt av David Weir, innan dess ansvarig för utlånade spelare, som först ställföreträdande technical director, vilket åtminstone än så länge verkar ha permanentats.
Därtill har Brighton knappast heller varit särskilt aktiva på transfermarknaden så här långt under sommaren. Två unga spelare har värvats i form av Julio Enciso och Simon Adingra, men vad det verkar kommer båda dessa spelare lånas ut den här säsongen. Tony Bloom upprepar vid varje intervju att Brighton har den ”starkaste spelartruppen någonsin”, vilket så klart kan tolkas som att han inte tycker att Brighton behöver värva något alls.
Sammantaget kan å andra sidan båda dessa saker också tolkas som att Brighton och Tony Bloom inte riktigt verkar veta vad de ska göra i det här läget, och därför hellre avvaktar än så att säga trampar i galen tunna. Vilket för all del innehåller både klokhet och risk. Ibland kan det vara bättre att göra inget än att göra något dumt bara för att göra något. Andra gånger missar man möjligheter genom att göra inget alls.
En av Brightons styrkor de senaste tre åren har varit förmågan att ersätta spelare som lämnat klubben. Vi har sett det inte minst på mittbackssidan där Brighton på ett bra sätt, kanske till och med överraskande bra sätt, har lyckats hantera att först Ben White och därefter Dan Burn flyttat till Arsenal respektive Newcastle. Den typen av planering och vad som kan kallas för successionsordning är så klart en technical directors ansvar.
Vilket ofrånkomligen väcker frågan om Brighton på samma effektiva sätt kommer kunna ersätta Yves Bissouma, som flyttat till Tottenham under sommaren. Bissouma var lagets förmodligen bästa spelare förra säsongen och en väldigt viktig kugge på Brightons mittfält. Motsvarande frågor riskerar bli aktuella för Tariq Lamptey och Marc Cucurella som båda i lite olika utsträckning antas vara på att flytta även de.
Tony Bloom har för all del rätt i att Brighton just nu har en både bred och stark spelartrupp. Det saknas alltså inte spelare i Brighton som kan gå in och ta Bissoumas plats på mittfältet, samtidigt som vi också vet att vissa spelare helt enkelt är lättare att ersätta än andra spelare, att kvaliteten faktiskt också spelar roll. Ett rimligt antagande är dock att eventuella negativa effekter av detta märks mer på lång sikt än redan denna säsong.
Att gå in i nästa säsong med en rekordsäsong i ryggen är naturligtvis något i grunden positivt, men det för även med sig vissa risker. Vi märkte att kraven på Brighton började öka redan under förra säsongen när det buades åt laget efter en 0-0-match mot Leeds hemma på Amex. Brighton hade inlett säsongen väldigt starkt men befann sig då i en för dem svagare period.
En rekordsäsong kan vara svår att upprepa, det ligger så att säga i sakens natur. Det är samtidigt ovanligt att krav, förväntningar och förhoppningar från press, media och supportrar justeras nedåt. Vilken atmosfär och arbetsmiljö kommer Brighton alltså få om de den här säsongen till exempel tvingas brottas på tabellens nedre halva? Brightons positiva cirkel riskerar vändas till en mer negativ cirkel.
Brighton under Graham Potter har samtidigt en trygg och stabil grundtaktik. Lagets främsta styrka förra säsongen var att de var svåra att slå. Endast elva förluster under hela säsongen visar på den saken. Samtidigt visar kanske Brightons 15 oavgjorda matcher förra säsongen lite på lagets svaghet, att man vann lite för få matcher. Främst eftersom laget helt enkelt gjorde för få mål.
Brightons största eller åtminstone mest betydelsefulla problem med den saken kom förmodligen på hemmaplan. Det var lite talande att när England vann med 8-0 på Amex mot Norge i måndags så var ett vanligt skämt att det var lika många mål i en match som Brighton gjorde hela förra säsongen. Något överdrivet. Brighton gjorde 19 mål på Amex förra säsongen, vilket fortfarande är bara ett mål per match i snitt.
Brighton misslyckades med att göra ett enda mål i nio hemmamatcher på Amex, vilket alltså är nästan varannan match. Brightons svårigheter att göra mål förklarar även till stor del lagets många oavgjorda matcher. Här kan prövas ett what if-räkneexempel. Hade Brighton istället vunnit sju av dessa 15 oavgjorda matcher, alltså nästan hälften av dem, då hade Brighton slutat sexa och spelat i Europa League nu.
Vad Brighton alltså måste göra är att bygga vidare på det som är lagets styrkor, det som gjorde att Brighton ändå slutade nia, och som såg dem ta riktigt fina vinster mot Arsenal, mot Man Utd, mot Tottenham och mot Wolves. Men viktigt för Brightons fortsatta framsteg är att de utvecklar och förbättrar det som är lagets svaghet, det vill säga först och främst målskyttet.
När Tony Bloom alltså säger att Brighton har en väldigt stark spelartrupp, till och med den starkaste någonsin, så har han för all del rätt sett till helheten. Men djävulen sitter som alltid i detaljerna, och när det kommer till anfallet så har inte Brighton det starkaste någonsin, eller för den delen ens ett särskilt starkt anfall. Ingen av Neal Maupay, Danny Welbeck eller Leandro Trossard nådde förra säsongen upp till tio ligamål.
En detalj som kan visa sig vara skillnaden mellan en bra säsong och en dålig säsong för Brighton.
:::
TRANSFERKOLLEN
Keane Lewis-Potter, Hull City till Brentford. Ung talangfull engelsk anfallare med tre efternamn som namn. Naturligtvis kan inte Brentford undvika att slå till på den spelaren. Lewis-Potter, U21-landslagsman för England, breakade förra säsongen med Hull City och gjorde 15 ligamål i EFL Championship. Blir bra för Brentford också. Betyg: Väl godkänd – (+++)
Nathan Collins, Burnley till Wolves. Wolves ger sig in på transfermarknaden med något av en knall. Collins har etablerat sig som en av de bästa mittbackarna strax under ytan i Premier League. Kanske lite som Conor Coady, och då är det ju inte så dumt att para ihop sig med Coady just i Wolves. Wolves värvar en bra mittback och förstärker försvaret. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)