Lite förtjust blev jag i ett statistiskt samband som lyftes fram av Michael Cox på The Athletic inför Euro 2022 att de landslag som historiskt sett överpresterar på EM utifrån befolkningsstorleken i väldigt hög utsträckning råkar vara samma länder som placerar sig högst på World Economic Forums jämställdhetsranking. Vilket känns rätt rimligt, kvalitet i all verksamhet beror i hög utsträckning på dess förutsättningar.
Men om den europeiska och engelska damfotbollen just nu är ett bra mått och uttryck för jämställdhet så har den för närvarande inte mycket att hämta när det kommer till etnisk mångfald, i alla fall inte när vi kommer upp på landslagsnivå. England t ex kommer farligt nära att se ut som ett lag bestående av elva vita kloner plus avbytare, vilket de är långt från ensamma om i detta EM. Endast Frankrike känns som ett riktigt undantag.
Detta är för all del inte något unikt för damfotbollen, vi kan se liknande exempel också på herrsidan, inte minst i t ex Sverige. Men det känns mer markerat i damfotbollen och som ett mer genomgående mönster. Det är som sagt heller inget unikt för engelsk damfotboll, vi ser exakt samma mönster i Tyskland, i Holland, i Sverige och även i USA t ex. Alltså får man fråga sig på vad detta beror.
Gentrifiering torde vara en rätt omfattande förklaring. Träningsanläggningar och möjligheter att spela fotboll har i allt högre utsträckning de senaste åren placerats i förorter och utanför städerna på ett sätt som gör dem mindre nåbara för spelare från något fattigare områden, företrädesvis inne i städerna. Damfotbollen har därmed i högre utsträckning än herrfotbollen blivit en sport för medelklassen, därmed vitare.
Stödåtgärderna är heller inte desamma för unga tjejer som spelar fotboll som de är för unga killar, åtminstone när de är väldigt lovande. Detta gör att ännu färre tjejer från andra områden kommer in i fotbollen för det första, och fortsätter i fotbollen över en viss ålder för det andra. Om något så förklarar detta framför allt varför snedfördelningen har blivit större inom damfotbollen än inom herrfotbollen.
Man skulle även kunna tänka sig att skandalen under Mark Sampson, Englands tidigare förbundskapten, kan ha påverkat. Sampson blev efter FA:s utredningar belagd med att ha fällt rasistiska och nedsättande kommentarer till Eni Aluko, då en av Englands svarta spelare. Att övriga spelare närmast demonstrativt firade ett mål med Sampson lär inte heller ha bidragit till att få andra spelare att känna att fotbollen var för dem.
Pratar man om sådana här saker ligger det kanske nära till hands att prata om det pågående ”kulturkriget” som någon slags orsak. Även om det förmodligen kan ses som lite långsökt i just det här fallet, så ska man inte utesluta att det faktum att svarta spelare i engelska och i andra landslag tenderar att få ta emot mycket mer hat och påhopp vid möjliga misstag som vita spelare faktiskt kan spela rätt stor roll det också.
Självfallet har ingen suttit och tagit ut Ellen White, Fran Kirby, Lauren Hemp, Beth Mead, Leah Williamson, Georgia Stanway med flera därför att de är vita. Det finns heller ingen anledning att tro att någon spelare inte blivit uttagen för att de inte är vita. Visst är det så att de spelare som spelar för England i EM är uttagna på meriter, men inte heller är detta riktigt det argument som vissa inbillar sig att det är.
Att spelarna i England är uttagna på meriter betyder inte att det inte existerar ett problem eller en brist i det här avseendet. Allt beror nämligen på vilka spelare som kommer in i och kommer fram genom det engelska damfotbollssystemet, och som till slut blir aktuella att tas ut i Englands landslag. Problemen påverkar inte själva uttagningen direkt, det påverkar underlaget för uttagningen.
England plockar i väldigt hög utsträckning sina spelare från WSL, Super League. Antalet svarta spelare i WSL är däremot under 10%, jämfört med 43% av spelarna i Premier League, och självfallet får detta följdeffekter för landslaget. Inte heller är det fråga om något statistiskt undantag över tid. Över de senaste 20 åren har antalet svarta spelare i England pendlat runt 15% – endast en tredjedel av andelen i Englands herrlandslag.
Varför är då detta viktigt?
De rent principiella argumenten för detta är kanske självförklarande. Men det finns även andra mer praktiska och rent nyttobetonade argument. Som inte minst att ett bredare underlag av spelare från alla delar av samhället betyder bredare verksamhet, hårdare konkurrens och till sist högre kvalitet på alla nivåer. Att begränsa underlaget är liktydigt med att begränsa Englands konkurrenskraft.
Varför det inte minst av det skälet är viktigt med svarta spelare i Englands landslag är helt enkelt eftersom symboler spelar betydligt större roll för oss än vad många tror. Det blir betydligt mer troligt att fler spelare från just nu underrepresenterade samhällsgrupper börjar spela fotboll och väljer att fortsäta spela fotboll om det finns spelare i landslaget som ser ut som dem, kanske heter som dem, som får dem att känna sig välkomna.
Kanske är det heller ingen tillfällighet att Frankrike känns som rätt tydliga favoriter i Euro 2022, de som faktiskt just nu är klart bäst på just detta.
Detta är för all del ingen kritik i sig mot Englands landslag just nu eller spelarna i Englands landslag. Det är ju knappast deras fel. Deras uppgift här och nu är att vinna EM och de har redan tagit det första steget i den uppgiften genom att vinna gruppen. England kan se kvällens match mot Nordirland mer som en träningsmatch inför kommande slutspel.
Vi kommer nog kunna räkna med att England och Sarina Wiegman väljer att vila spelare, eller om man hellre formulerar det på omvänt sätt, väljer att lufta spelare som ännu inte fått så mycket speltid i EM. Spelare som Alex Greenwood, Beth England, Jill Scott och Ella Toone. Eller för den delen, med tanke på bloggens generella ämne, spelare som Nikita Parris och Demi Stokes.
Vilket hade fått England att i alla fall se lite annorlunda ut.