Vi brottas fortfarande, åtminstone i svenska sammanhang, med att inte riktigt veta hur vi ska förhålla oss till damfotboll och dessa mästerskap. Exempelvis fick Kristoffer Bergström på Sportbladet något slags tokspel på Olof Lundh och på Johan Kücükaslan för att de vågade vara kritiska mot det svenska landslagets prestation. Man kan också säga att Sportbladet mest nöjer sig med indirekt kritik, det vill säga citera andras kritik.
Jag kan även tycka att studiosnacket många gånger behandlar damlandslaget som om det handlade om ungdomsfotboll och som om spelarna på något sätt vore mentalt mer ömtåliga än manliga spelare. Det blir helt enkelt fokus på saker det aldrig hade blivit fokus på om det varit herrarnas EM. Kanske är detta inte något ensidigt dåligt, men det blir lite udda.
Generellt tycker jag i och för sig att studiosnacket har tagit ett rejält sving uppåt och verkligen behandlar matcherna, lagen och spelarna på ett jämförbart sätt. Men jag kan också notera, som följer BBC:s studion i ungefär samma utsträckning som jag följt SVT:s och TV4:s, att det många gånger är tuffare med kritiken och lite mer rakare med åsikterna än vad det är i Sverige.
Å andra sidan är det där kanske lite svenskt. Åsikter är jobbiga och kritik är farligt. Sveriges assisterande förbundskapten visade väl rätt tydligt hur högt taket är när han avfärdade kritiska synpunkter efter Sveriges match mot Schweiz som okunskap. Vilket ju är lite sött.
(8) Ökade klyftor mellan toppen och resten
Tony Gustavsson, tidigare involverad i det svenska landslaget och nu för tiden head coach för Australien, gjorde en intressant spaning i SVT:s studio.
Nämligen att de främsta topplagen förut kunde vinna riktigt stort mot lag på tredje- och fjärdehyllan, men att de nu har börjat göra det även mot lag på den så kallade andrahyllan.
Färskt bakom denna spaning hittar vi Frankrikes 5-1-vinst mot Italien, Tysklands 4-0 på Danmark, men kanske framför allt Englands 8-0-seger mot Norge.
Orsakerna till det går att spekulera i, några möjliga sådana dyker upp lite längre ned på den här listan, men vad som börjar bli uppenbart är att gränserna inom damfotbollen håller på att ritas om.
(7) Kvaliteten finns i den funktionella tekniken
Ofta pratas det om den funktionella tekniken inom fotbollen. Med detta menar man kanske framför allt bollmottagningen, den så kallade första touchen, och därefter den hederliga bollkontrollen.
Två saker har blivit rätt tydliga under EM.
För det första att vad som skiljer de riktigt bra lagen från de kanske som mest bra eller okej lagen i detta EM är just nivån på denna funktionella teknik, hos både spelare och i laget som helhet.
För det andra att om damfotbollen som helhet, och specifika länder som t ex Sverige, Norge och Danmark med flera, relativt snabbt vill höja kvaliteten i damfotbollen är det just genom att jobba med den funktionella tekniken.
Där går det att hitta stora effekter.
(6) Den ömtåliga manligheten
Det började med Lord Sugar, och redan där går det ju inte längre att ta honom på allvar, som började beklaga sig över att det bara var kvinnor som kommenterade EM, vilket så klart inte var sant, och över ”symobiliska” manliga kommentatorer.
Lite svårt att säga hur han på samma gång lyckades hitta symboliska manliga kommentatorer och bara kvinnliga kommentatorer, men jag antar att om man avfärdar alla manliga kommentatorer som symboliska och därför inte ”riktiga” så…
Ian Wright levererade däremot en takedown som var riktigt skarp.
Sedan var det Simon Jordan på TalkSport, så klart, som kände sig alldeles piskad att efter en dålig straff av Frankrikes Wendy Renard klappa sig själv på ryggen gällande det där med kvaliteten på damfotboll.
Som om det inte kommer vara möjligt att under kommande VM hitta flera exempel på tämligen skabrösa misstag och klantigheter.
Ingen tvingar någon att titta, alla får naturligtvis tycka vad de vill, men behovet att fälla den där typen av kommentarer visar mest att hos vissa män är den där manligheten väldigt ömtålig.
(5) VAR- och domarnivån är alldeles för låg
Vill man diskutera kvalitet i detta EM är det nog snarast domarna man får granska lite närmare, och mer specifikt gällande detta faktiskt VAR.
Att det blir fel för domaren mitt under matchen går att förstå. Att ett VAR-rum drar en offsidelinje fel, som hände mellan Sverige och Schweiz, eller att det vid flera tillfällen ska behöva ta fyra-fem minuter för VAR att kolla en offside, är oacceptabelt.
Jag tror det var Jonas Eriksson, tidigare svenska domaren, som förmodligen helt korrekt påpekade att den där typen av misstag aldrig hade tillåtits inträffa om det hade gällt herrfotboll.
Ansvaret för detta faller på UEFA.
(4) Risknivån måste generellt ökas
Blev genuint lycklig när Hanna Bennison i slutet av matchen mot Schweiz vågade fatta ett modigt beslut, vågade ta en risk, och valde ett annat alternativ än det som står som 1A i textboken över rätt beslut.
Hanna Bennison tog skott utanför straffområdet. Och Hanna Bennison vann därmed matchen åt Sverige!
Det där är så klart ett exempel, men ett indirekt exempel på ett lite för vanligt mönster som syns i detta EM och kanske generellt i damfotbollen. Det spelas med för liten risk och med för alltför stort fokus på säkerhet.
Alldeles för ofta används för många bolltouchar, alldeles för ofta spelas den säkra passningen, vad man måste förmoda att man har blivit indrillade är den rätta passningen i varje givet läge.
Men detta gör också spelet lite för långsamt och framför allt för lättläst. Vinnande fotboll bygger på att hitta rätt balans mellan risk och kontroll.
Den balansen måste flyttas åt att våga börja ta mer risk i sin fotboll.
(3) Märklig geografi och marknadsföring
Flera på plats har kommenterat att det egentligen med undantag för tillresta fans så går det knappt att se på städerna som arrangerar EM-matcher att det ens pågår något EM. Det är folkfest på sätt och vis, men i så fall en importerad eller inflyttad folkfest.
Rimligtvis har detta betydelse för läktarna vi ser i EM där det ofta finns rätt många tomma ytor. UEFA och arrangören, alltså FA, har inte lyckats ge Euro 2022 riktigt den push ett sådant här mästerskap förtjänar.
Något måste man också reagera på EM-städernas geografiska spridning.
Av åtta EM-arenor i gruppspelet hittar vi fyra av dem i nordväst, och resten antingen i London med omnejd samt på den östra sydkusten.
Alltså ingen EM-fotboll alls i nordöstra England, i det rätt omfattande Midlands eller för den delen i sydvästra England.
FA har svarat på den kritiken med att inga arenor från t ex nordöst ansökte om att få arrangera EM-matcher. Men det känns också som ett svagt försvar. Det går så klart för FA själva att ta initiativ.
Tyvärr känns Euro 2022 lite genomfört med vänsterhanden.
(2) Befriande med fyra fyrgrupper
Euro 2022 är ett EM med fyra grupper, med fyra lag i varje. Det är ju inte jättelänge sedan vi hade det formatet även i herrarnas EM.
Uppfriskande med det formatet. Fortfarande en stor turnering, men utan att därför känns uppblåst i onödan. Tydliga förutsättningar för att ta sig vidare till slutspel, från gruppen, inget behöva vänta för att se vilka som blir bästa treor.
(1) Klubbfotbollen pådrivande för utvecklingen
En annan relevant observation under EM är att de länder som till synes har dragit ifrån lite i toppen, det vill säga framför allt Frankrike, England, Tyskland och Spanien, är de länder där vi också hittar de största och bästa klubbarna.
Det är ju även i dessa lag och i dessa länder vi ser den främsta tekniska utvecklingen just nu, inte minst enligt resonemanget ovan gällande funktionell teknik.
Vilket är intressant eftersom det visar den roll som klubbfotbollen ofrånkomligen spelar för att öka kvalitet och konkurrenskraft inom damfotbollen.
Detta har alltid varit en invändning förut då damfotbollen har varit så landslagsorienterad och därmed ofrånkomligen fått ett så stort fokus på mästerskapen endast. Det driver inte utveckling på riktigt samma sätt.
Väldigt värdefullt således att klubbfotbollen har börjat växa rejält inom damfotbollen, och att även den marknaden börjar öppnas upp och utnyttjas.
På sikt gynnar detta naturligtvis även landslagsfotbollen och mästerskapen.