Framgång föder framgång för Sunderland!

Lyckliga efter den dramatiska segern i playoff-finalen mot Wycombe Wanderers på Wembley i maj hade man kunnat tänka sig att Sunderland inför återkomsten till EFL Championship skulle ha investerat och förstärkt rejält. Och Sunderland har för all del köpt en och annan spelare, kanske mest uppseendeväckande Leon Dajaku från Union Berlin och Jack Clarke från Tottenham. Men generellt har Sunderland suttit rätt stilla i båten.

Ett gott skäl till detta skulle kunna vara att Kyril Louis-Dreyfus, Sunderlands ägare och ordförande, uttryckligen har bestämt sig för att driva Sunderland på ett ekonomiskt mer hållbart sätt. Och med intäkterna rejält reducerade av först två nedflyttningar och därefter en pandemi, samtidigt som lönekostnaderna uppnått 125% av omsättningen, finns inte riktigt något större utrymme för stora investeringar.

Men lika sant är förmodligen att Sunderlands främsta fokus och vinst den här sommaren inte är så mycket den förändring som faktiskt skett som den förändring som Sunderland har lyckats undvika. För en klubb som Sunderland som präglats och plågats av så mycket turbulens på alla nivåer de senaste fem – tio åren finns det ett uppenbart värde även i att inte förändra så mycket, utan kunna jobba vidare i redan uppkörda hjulspår.

Mest positivt för Sunderland var förmodligen beskedet att Louis-Dreyfus ökade sitt ägande i klubben genom att köpa loss Charlie Methvens aktiepost. Vad som undveks med detta var kanske framför allt att kryptoföretaget med det svårt hycklande namnet ”The Fans Together” skulle gå in som ägare i klubben. Något som var djupt impopulärt bland Sunderlands supportrar.

Väl så positivt, om än kanske förhållandevis självklart, är att Alex Neil sitter kvar som Sunderlands manager. Sunderland har exkluderat ställföreträdare anställt tolv managers de senaste tio åren, med en genomsnittlig livslängd runt 40 matcher. En makalöst hög manageromsättning så klart, särskilt över så lång tid. Under sådana omständigheter är det naturligtvis svårt att bygga ett stabilt och fungerande fotbollslag.

Positivt är också de spelare som Sunderland faktiskt har lyckats behålla. Lynden Gooch, amerikansk landslagsspelare, har fått ett rejält lyft med Alex Neil som manager och har bestämt sig för att stanna. Lagets stora målskytt Ross Stewart är kvar. Men mest jublade kanske Sunderlands supportrar när det stod klart att Patrick Roberts valde att förlänga sitt kontrakt med Sunderland, ett kontrakt som löpte ut efter förra säsongen.

Att Sunderland redan sin första säsong tillbaka i EFL Championship skulle utmana om en andra uppflyttning till Premier League är förmodligen inte helt realistiskt. Kanske ingen omöjlighet, EFL Championship är en alldeles för jämn liga för att något ska vara omöjligt, men osannolikt. Kunde Luton Town ta sig till playoff så kan även Sunderland. Sunderland har en bra spelartrupp även för EFL Championship, men i nuläget en något tunn trupp.

Sedan Alex Neil tog över Sunderland i februari har SUNderland förlorat endast en fotbollsmatch. Detta visar på den framgång Sunderland har haft under Neil, men visar kanske även att Sunderland inte blev kvar dessa år i League One inte för att de saknade kvaliteten eller spelarna i laget att ta sig upp i EFL Champiionship, utan för att laget underpresterade utan stabilitet och struktur i klubben och runt laget.

Sunderland befann sig i en negativ spiral av ökad press och allt större missnöje, som till största delen kom sig av att Sunderland dels befann sig i League One, dels misslyckades år efter år med att ta sig upp från League One. Den tyngden är nu lyft från Sunderlands axlar och med återkomsten till EFL Championship kan det mycket väl visa sig att den negativa spiralen nu snurrar i en betydligt mer positiv riktning.

Här finns både interna och externa drivkrafter. Sunderlands interna drivkrafter är just de redan nämnda, ett stabilt management med en tydligare struktur inom klubben, men även en mer positiv kultur runt klubben där press, media och supportrar istället för att andas och sprida missnöje tvärtom andas möjligheter. Arbetsmiljön runt Sunderland är helt enkelt mer konstruktiv än vad den varit på flera år.

Externa drivkrafter handlar om vad som händer med fotbollen i regionen. Fotbollen i nordöstra England har under en längre tid haft problem, till stor del en funktion av vad som skulle kunna beskrivas som samhällets utveckling. Sunderlands bekymmer och besvär har i någon mening kunnat döljas av att även Newcastle och kanske i mindre utsträckning Middlesbrough har brottats med sina tydliga problem.

Men plötsligt är det inte längre på det sättet. Newcastles nya ägare och större ambitioner har helt naturligt väldigt stor betydelse för dem, och allt fokus har fullt förståeligt fastnat på hur detta påverkar Newcastle och kanske i någon utsträckning hur det påverkar Premier League som helhet. Det har inte riktigt reflekterats över att detta kan få positiva effekter även för Sunderland, Newcastles värsta rivaler.

Förebilder är ofta väldigt viktiga för utveckling, liksom konkurrens. Att se Newcastle sträva mot nya höjder och framgångar bara på andra sidan av floden som skiljer de båda klubbarna åt, kommer driva på även Sunderland att se om sitt hus, sträva mot nya höjder även de och minska avståndet till Newcastle. Om det går dåligt för Sunderland är detta inte längre möjligt att gömma bakom att det går generellt dåligt i nordöstra England.

Framgång föder alltså framgång för Sunderland. Oavsett om detta handlar om Sunderlands egen framgång, eller framgång för fotbollen i stort i mer institutionell mening uppe i nordöstra England. Detta kan visa sig vara väl så värdefullt för Sunderland i EFL Championship redan den här säsongen. Och Sunderland ser helt säkert fram emot att träffa Newcastle i Premier League inom en snar framtid och ”tacka” dem.

Sunderland är tillbaka i EFL Championship, men det är i Premier League som Sunderland verkligen hör hemma!