Vi fick alltså drömsemifinalen på sätt och vis mellan England och Sverige. Åtminstone är det väl någon form av drömmatch sett utifrån ett svengelskt perspektiv. Oavsett vad man nu än tycker och tänker om den saken, så visst ska det bli lite speciellt att både spela och se den här semifinalen framför ett fullsatt Bramall Lane i Sheffield. En match där vinnarna alltså kommer få spela EM-final på Wembley.
Kvartsfinalen mellan England och Spanien måste nog räknas som EM:s hittills bästa match baserat på såväl kvalitet som dramatik, där Spanien i första hand stod för kvaliteten men England å sin sida svarade för mycket av dramatiken. Spanien spelade riktigt bra fotboll och kontrollerade stora delar av matchen, men England hittade ett sätt att vinna, som det ibland brukar heta.
Samtidigt lär nog England ha tittat på Sveriges kvartsfinal mot Belgien och inte precis sett väldigt mycket som skrämmer dem i någon högre utsträckning. Detsamma gäller nog om de tittar på Sveriges alla matcher i detta EM. Sverige är ett bra fotbollslag, men saknar som lag Spaniens kvaliteter och spelar en fotboll som förmodligen passar England betydligt bättre.
Vilka är då de taktiska frågorna som England och Sarina Wiegman ställer sig inför semifinalen mot Sverige?
Rytm eller rotation?
Sarina Wiegman har konsekvent valt att spela med exakt samma startelva i samtliga matcher hittills i detta EM. Till och med i sista gruppmatchen mot Nordirland, som redan klara gruppvinnare, var startelvan oförändrad.
Wiegmans respons på frågor angående möjlig rotation var att hon ansåg att lagets rytm var viktigare, det vill säga behålla sina ordinarie spelare i någon slags ordinarie matchrytm under mästerskapet.
I en EM-semifinal finns självfallet inga skäl att rotera i sig, att vila spelare för en framtida final riskerar onekligen sluta med att man säljer skinnet innan björnen är skjuten. Mycket eller det mesta tyder alltså på en fortsatt oförändrad startelva för England.
Däremot kan det finnas taktiska skäl för Sarina Wiegman att överväga vissa förändringar i sin startelva.
Ellen White eller Alessa Russo?
Ellen White har varit Englands främsta anfallare i rätt många år nu, och är det fortfarande även i detta England. Samtidigt blir det alltmer uppenbart att White inte fått det att stämma i detta EM.
White har bara gjort två mål i EM, och båda de målen kom mot ett fullständigt hopplöst Norge. I Englands tre övriga matcher har White lämnat planen mållös.
Det kommer inte som någon större överraskning. Ellen White är 33 år gammal och har haft en tung säsong med Man City, och bara gjort fyra mål under säsongen.
Alessia Russo har å andra sidan gjort starka byten i samtliga matcher, och har på sin begränsade tid redan hunnit med att göra tre mål. Inte minst i matchen mot Spanien visade sig Russo betydligt mycket mer effektiv.
White är bra i presspelet och har sina styrkor i snabba löpningar i djupled genom motståndarförsvaret. Med Russo som anfallare blir England däremot betydligt bättre på att få fast bollen i och vid motståndarnas straffområde.
Russos egenskaper kan vara mer värdefulla för England i just detta EM, och mot en motståndare som t ex Sverige.
Å andra sidan är det svårt att känna till dynamiken. Russo har gjort det bra som avbytare i detta EM, men att starta matcher är lite annorlunda. Kanske har Russo vunnit på att komma in med full energi mot ett av White tröttkört motståndarförsvar.
Vad göra med Lauren Hemp?
Sarina Wiegman gjorde flera byten snabbt efter att England hamnat i underläge mot Spanien med 0-1. Två av dessa byten blev tämligen lyckade, både Alessa Russo in för Ellen White, och Ella Toone istället för Fran Kirby.
Mindre lyckat och mera tveksamt var däremot beslutet att byta ut Beth Mead mot Chloe Kelly. Ut från planen gick Englands främsta målskytt och bästa spelare. Kvar på planen var då Lauren Hemp, hittills osynlig både i den matchen och i EM som helhet.
Kanske är Hemps värde så högt för England om hon plötsligt skulle hitta fötterna i detta EM att det är värt att ha Hemp kvar på planen alldeles oavsett att hon inte alls verkar hitta spelet i match efter match.
Annars hade det varit intressant att se vad Nikita Parris har för värde i samma position.
Oavsett vilket val som Sarina Wiegman väljer kommer det vara viktigt för England att deras forwards, Mead och Hemp i tidigare matcher, får bollen betydligt högre upp i planen än vad de fick mot Spanien.
Då blir de betydligt farligare för motståndarförsvaren.
Rachel Daly eller Alex Greenwood?
Ett byte som däremot fungerade väldigt väl för England och Wiegman mot Spanien var att ersätta Rachel Daly med Alex Greenwood.
Delvis berodde detta på att Daly hade en mycket mörk match mot Spanien, tämligen frekvent överspelad på sin vänsterkant. Det var även därifrån målet kom. Delvis för att Greenwood kom in med en positiv attityd och förstärkte vänsterkanten defensivt.
Det vore för all del lite orättvist att avfärda Daly baserat endast på matchen mot Spanien, inte minst givet att England hållit nollan i samtliga tre tidigare matcher.
Samtidigt föredrar även Sverige att anfalla via högerkanten, inte minst genom lagets mest kreativa spelare Kosovare Asllani, det vill säga mot i det här fallet Daly. Även här kan det finnas skäl att tänka lite mer defensivt just på Englands vänsterkant.
Men mest troligt är nog att England och Wiegman kommer avvakta matchbilden mot Sverige innan något sådant beslut fattas.