Att förlora med 0-4 i en försäsongsmatch mot en av sina största konkurrenter i ligan behöver för all del inte vara varken oroande eller något slags symptom på något stort underliggande problem. Men sättet man förlorar med 0-4 på, och omständigheterna under vilka man gör det, kan vara djupt oroande. Och för Chelseas del ger 0-4 mot Arsenal goda skäl till oro.
Thomas Tuchel var topp tunnor rasande efter matchen och mer eller mindre öppet kastrerade sina spelare för att inte ha visat tillräckligt engagemang och commitment vare sig fysiskt eller mentalt, till skillnad från Arsenal i det här fallet. Kritiska kommentarer som följer liknande kritik av de egna spelarnas insats i matchen dessförinnan mot Charlotte FC, som slutade oavgjort och därefter med förlust på straffar.
Visst har Tuchel rätt i det han säger, liksom Tuchel är i sin fulla rätt att säga det, och kanske är det den utskällning som Chelseas spelare behöver och kanske reagerar de på rätt sätt. Generellt sett är det däremot sällan ett positivt tecken när en manager börjar ta till den där typen av ord, inte så mycket för att han riskerar skapa problem som för att det indikerar ett redan existerande strukturellt problem som bubblar under ytan.
Osäkerheten runt Chelsea är fortsatt omfattande, med endast en dryg vecka kvar till ligapremiären i Premier League. Detta har i någon mening ignorerats i exalteringen efter Chelseas köp av först Raheem Sterling och därefter Kalidou Koulibaly, två spelare som fått både press och supportrar att gå bananas. För all del av goda skäl eftersom det är två bra spelare och två mycket bra värvningar.
Men dessa två spelare gör inte Chelsea till något ”färdigt” lag, eller ens på riktigt ett lag ”färdigt” för den nya säsongen. Två framstående mittbackar i form av Antonio Rüdiger och Andreas Christensen har redan lämnat Chelsea denna sommar, en tredje i form av Cesar Azpilicueta är högst osäker givet dennes uttalade vilja att gå till Barcelona, och hur bra Koulibaly än är så kan inte han ensam kompensera för detta.
Offensivt har Chelsea värvat Sterling men gick å andra sidan miste om Raphinha, som istället valde att gå till Barcelona, ett namn som alltså poppar upp både här och där för Chelsea den här sommaren. Detta samtidigt som det existerar någon slags ömsesidig osäkerhet gällande både Christian Pulisic och Hakim Ziyech, där Tuchel inte verkar helt övertygad av någon, och i alla fall Ziyech verkar se sig om efter andra alternativ.
Lägg därtill att Chelsea har blivit av med Romelu Lukaku, vilket möjligen givet Lukakus bidrag förra säsongen kanske inte känns som någon större förlust. Samtidigt värvades Lukaku av en anledning, av en brist och av ett behov som utan Lukaku fortfarande förblir olöst. När sedan Timo Werner, en spelare som hjälpligt hade kunnat fylla detta behov, går ut och öppet vädrar sitt missnöje, till Tuchels förvåning, blir läget problematiskt.
Osäkerheten i laget reflekterar rimligtvis osäkerheten i klubben. Försäljningen av Chelsea har för all del gått igenom, Roman Abramovitj är inte längre ägare och Todd Boehly är installerad som ny ägare och arbetande ordförande. På så vis är ett stort orosmoln skingrat för Chelsea. Men med en ny ägare har hela Chelseas gamla ledningsstruktur gått upp i rök med Bruce Buck, Marina Granovskaia och Petr Cech.
Någon ny ledningsstruktur har heller inte installerats, även om Tom Glick nyss anställts med den megalomaniska jobbtiteln President of Business. Men när det kommer till det för dagen viktigaste i form av fotbollen är det just nu Todd Boehly ensam som håller i alla trådar. Vad som kanske är Chelseas både krångligaste och viktigaste transferfönster någonsin genomförs alltså av en ensam person som aldrig gjort detta förut.
Helt illa har det ju inte gått, som ju värvningarna av Raheem Sterling och Kalidou Koulibaly är det kanske mest konkreta uttrycket för. Boehly har även fått beröm för ett ärligt och rättframt agerande i samtal med andra klubbar. Kanske har detta varit en styrka i vissa sammanhang, såsom t ex med Man City och med Napoli. Kanske är detta en svaghet i andra sammanhang, såsom t ex med Barcelonas bondfångare.
Men Chelsea slösade både tid och energi på att försöka få igenom värvningen av Raphinha, som redan på förhand hade gett tydligt uttryck för att det var till Barcelona han ville gå. Om Chelsea och Boehly lärde sig något av detta så märks det i så fall inte på deras försök att värva även Jules Koundé från Sevilla, som även han tingats av Barcelona på förhand, och som nu helt förutsägbart drar ut på tiden med högst osäkert utfall.
Därmed har Chelsea redan slösat ett antal veckor på att förmodligen förgäves försöka värva Koundé, liksom Chelsea la några veckor på att värva Nathan Aké från Man City, en värvning som inte heller den blev av. Kanske hade inte detta varit lika problematiskt och oroande om det varit någon annan position i laget än just mittbackar, som onekligen är där Chelsea just nu har som allra mest akut behov.
Hade detta hänt om Todd Boehly inte valt att försöka göra detta själv, om Chelsea hade haft en fungerande sportslig ledning kvar i klubben, om inte annat så åtminstone i någon slags övergångsfas? Hade Chelsea verkligen blivit så dribblade med eller ens valt att dribbla så mycket med Barcelona om mer rutinerade huvuden hade haft hand om Chelseas transferfönster?
Vissa väljer säkert att skylla situationen på den brittiska regeringen, som de menar har försökt förstöra för Chelsea genom de sanktioner som gjorde det omöjligt för Chelsea att ingå nya avtal med både befintliga spelare och nya spelare. Vad den kritiken mer eller mindre medvetet missar är att den brittiska regeringen över huvud taget inte sanktionerade Chelsea, utan enbart Roman Abramovitj. Av lätt insedda skäl.
Thomas Tuchel är däremot synnerligen frustrerad, även det av lätt insedda skäl. Tuchel vill se fler värvningar till Chelsea men ser för närvarande bara ligapremiären närma sig med stormsteg utan att några fler värvningar blir verklighet. Utan nya spelare är inte Chelsea konkurrenskraftiga menar Tuchel bestämt på ett sätt som inte precis antyder något större förtroende för flera av de spelare som redan finns i Chelsea.
Det finns skäl för Chelsea att oroa sig inför säsongen.
:::
TRANSFERKOLLEN
Ruben Vinagre, Wolves till Everton, lån. En himla tur att vi väntade med att döma Everton och Farhad Moshiri till efter transferfönstret, med tanke på den här värvningen… Kanske rent taktiskt inte en jättedum värvning men svårt att se en spelare som aldrig riktigt lyckats i Wolves tillföra något större värde för Everton i detta läge. Betyg: Godkänd – (++)
Kevin Mbabu, Wolfsburg till Fulham. Offensivt lagd högerback som spelat både Bundesliga och Champions League med Wolfsburg de två-tre senaste åren, därtill schweizisk landslagsman. Rutinerad spelare som tillfogar lite mer trygghet och erfarenhet till Fulhams backlinje. Betyg: Väl godkänd – (+++)