England kan idag vinna blott sitt andra mästerskapsguld genom alla tider. Om Mille Bright, Lucy Bronze, Beth Mead, Fran Kirby, Georgia Stanway med flera står som segrare efter EM-finalen så har de gjort vad inget engelskt herrlandslag har lyckats med sedan 1966, det vill säga på 54 år, över ett halvt sekel. Det kan aldrig vara någon liten sak för ett land som med viss rätt ser sig självt som fotbollens vagga.
Men kanske är det faktiskt mer som står på spel i den här EM-finalen än enbart frågan om England vinner guld eller ej. Kanske är det en match som, utan att nödvändigtvis vilja låta överdrivet överdramatisk, kan komma att spela en väldigt stor betydelse för den engelska och den europeiska damfotbollens framtid. Inte minst baserat på vad det kan betyda för Super League, eller WSL som den normalt sett förkortas.
Begreppet Super League resulterar ju lätt i sura uppstötningar med anledning av några få europeiska superklubbars påhitt och girighet. Men är det någon Super League som ändå kan accepteras och uppskattas så är det naturligtvis den som redan finns, det vill säga WSL, vad som i grund och botten är den engelska damfotbollens direkta motsvarighet till Premier League.
Kommer Super League kunna bli det annat än i reklambroschyren?
Att detta skulle bli fallet i någon form av bokstavlig mening i fråga om volym och storlek är så klart fullständigt orealistiskt att föreställa sig, åtminstone i något som vore en även med mycket god fantasi överskådlig framtid. Men i mer relativ mening, om t ex Super League skulle kunna få den status och betydelse i europeisk damfotboll som Premier League har på herrsidan, är det absolut ingen omöjlighet.
Strax innan EM framkom att FA tackat nej till ett anbud på runt £150m från ett investmentbolag att, naturligvis med tillgång till ligans varumärke, formera Super League som en helt egen och självständig liga, efter t ex Premier Leagues modell. FA tackade nej till detta anbud, trots intresse från klubbar som Chelsea och Man City, med motiveringen att de föredrog att jobba utifrån en idé om en mer organisk tillväxt.
Visst går det att fundera över om FA faktiskt tänker rätt i termer av långsiktig hållbarhet att vilja bygga upp en mer stabil grund att stå på i termer av antal tjejer som spelar fotboll, antalet åskådare på ligans matcher, kommersiella möjligheter och så vidare, eller om det kanske något mer cyniskt handlar om FA helt enkelt inte är villiga att ge upp sin egen kontroll över Super League och i förlängningen även damfotbollen.
Men vad investmentbolagets bud om £150m för rättigheterna till Super League visar åtminstone på en väldigt viktig sak: Att det finns ett tämligen omfattande kommersiellt intresse och värde i den ligan. £150m är heller inga småpengar i sammanhanget, ett belopp som rejält överstiger vad FA investerar årligen i Super League, och det kan även sättas i relation till de £8m per år som Super Leagues TV-avtal just nu är värt.
Å andra sidan finns det nog goda skäl att förhålla sig rejält skeptisk till investmenbolag inom fotbollen och som ägare av ligor. Det kan handla om stora pengar i början men riskerar leda till problem längre fram. Viktigt för en självständig Super League är att det finns en väldigt tydlig struktur och styrning runt ligan, och att den alltjämt på samma sätt som Premier League fortfarande är en del i den engelska fotbollspyramiden.
Dessutom är det ju så att det kommersiella värdet i Super League kommer ju inte bara gå upp i rök, det är ingen engångsföreteelse. Tvärtom finns det nog inget som säger att det värdet inte kan vara mycket högre om bara något eller några år om den engelska och europeiska damfotbollen fortsätter växa i storlek och i intresse. Här är inte minst klubbarna själva väldigt viktiga drivkrafter för denna utveckling.
Och just här går det då att komma tillbaka till betydelsen om England faktiskt vinner EM-finalen idag. Vad detta skulle betyda för antalet utövare och åskådare i den engelska damfotbollen, det vill säga just storleken och intresset för densamma, är svårt att uppskatta med någon exakthet, men det måste rimligtvis ha en stor positiv effekt. Så som stora sportsliga framgångar på nationell nivå alltid har haft.
England är ett sårat och stukat land som dessutom skadat sig självt genom den nationalromantiska lögn om att göra imperiet stort igen som var Brexit, och sliter nu rätt svårt med de allt för lätt insedda konsekvenser som denna dumhet medförde. England suger alltså som land efter framgångar, efter något att vara stolta över, och om detta är ett fotbollsguld så spelar det nog absolut ingen roll om det är lejon eller lejoninnor.
Ett EM-guld skulle alltså ges ett mycket stort värde och fungera som inspiration i hög utsträckning på alla nivåer. Den rent konkreta positiva effekten för den engelska damfotbollen, på såväl elitnivå som gräsrotsnivå, vore påtaglig gällande uppmärksamhet och engagemang. En treårsperiod under vilken strukturen runt en Super League kan befästas lagom inför förhandlingen av ett nytt TV-avtal från och med 2026.
Frågan är då självfallet i vilken utsträckning det går att känna något förtroende för just FA att göra verklighet av denna utveckling. Detta byråkratiska och socialt inavlade FA som i så väldigt många andra sammanhang inte gett någon som helst anledning att känna något som helst förtroende för deras förmåga att vare sig få rätt saker gjorda eller saker gjorda på rätt sätt.
Samma FA för övrigt som 1921, endast ett år efter att en dammatch hade lockat 53,000 åskådare till Goodison Park, införde ett förbud mot damfotboll som skulle komma att vara i 50 år och därmed satte tvärstopp för damfotbollens utveckling. Samma FA som även efter 1970 aktivt motarbetade eller vägrade ge något som helst erkännande för de som engagerade sig i och för den engelska damfotbollen.
Möjligen en aning orättvist, det är så klart inte samma FA, åtminstone i meningen att det självfallet inte längre är samma personer som styr FA, och ännu mindre samma värderingar nu som då. Men det är klart att det kanske inte känns alldeles intuitivt, och kanske är det en tankegång som väcker viss välgrundad misstänksamhet från de närmast berörda, när FA tar på sig rollen som den engelska damfotbollens beskyddare.
Men har FA precis tackat nej till £150m så ställer det naturligtvis vissa krav på dem. Och skulle England vinna EM-guld så kommer detta i sig att ställa ytterligare krav, eller samma krav fast ännu kraftigare. Annars slutar det rimligtvis med att Super League får gå samma väg som en gång Premier League, det vill säga att klubbarna tar saken i egna händer och sliter kontrollen ur nävarna på FA.
Ironiskt nog vore kanske detta en Super League som klubbarna, opinionen och supportrarna skulle ställa sig bakom.