Gianfranco Zola, Oscar Garcia, Slavisa Jokanovic, Quique Sanchez Flores, Walter Mazzarri, Marco Silva, Javi Gracia, Quique Sanchez Flores en gång till, Nigel Pearson, Vladimir Ivic, Xisco Munoz, Claudio Ranieri och Roy Hodgson. På den väldigt långa listan över Watfords alla managers de senaste tio åren är det svårt att inte se Rob Edwards namn som det kanske alldeles för självklara svaret på frågan ”vem ska bort?”
Watfords managerprofil under Pozzos ägande av klubben har varit hyfsat enformig. Det har i huvudsak handlat om kontinentala managers med vad man kanske skulle kunna beskriva som medelmåttig profil, det vill säga managers som gjort det bra i någon eller några av Europas mindre eller möjligen medelstora ligor. Varvat med ett och annat mer kortsiktigt namn som kommer in för att i någon mening ”rädda” Watford.
Watford får ofta skäll just för att de så ofta sparkar sina managers och behandlar dem som utbytbara slit och släng-produkter. Argumentet mot detta har kunnat vara att det ändå i någon mening har fungerat för Watford, som under dessa tio år arbetat sig upp från en klubb runt mitten av EFL Championship till en klubb som mellan 2016 och 2020 spelade i Premier League, därefter åkt ner, gått upp igen och nu åkt ner igen.
Exempel saknas självfallet inte på klubbar med ett motsatt förhållningssätt till managers som inte alls uppnått lika mycket som Watford. Samtidigt är det ingen orimlig fundering att Watford hade kunnat klara sig ännu bättre, och klarat av att hålla sig kvar i Premier League, om de faktiskt hade haft en tydligare plan också på lite längre sikt. Särskilt som Watford sett till spelartruppens kvalitet nog måste anses ha underpresterat
Framför allt de senaste åren känns det som att verkligheten kommit ifatt Watfords management. Detta har självfallet speglats i de sviktande resultaten, där Watford alltså vid två tillfällen redan har åkt ur Premier League. Men det speglas också i att kvaliteten på manageranställningarna sjönk, och inte minst tydligt blev det i de två rätt fantasilösa nödlösningarna under förra säsongen med först Ranieri och sedan Hodgson.
Anställningen av Rob Edwards känns som Watfords managements sätt att försöka komma ifatt verkligheten igen. Edwards poachades från Forest Green Rovers under rätt kontroversiella former efter att han tagit dem upp i League One för första gången i deras historia. Det var en udda och kanske oväntad anställning av Watford, kanske för hans nationalitet, kanske för hans ålder, framför allt för att den kom från Football League.
Rob Edwards profilerade sig under sin debutsäsong som manager med Forest Green Rovers som en av Football Leagues mer progressiva unga managers med en modern spelidé och en förmåga att få ut hög effekt med förhållandevis låga insatser. Vilket kan visa sig nog så viktigt i ett Watford som tappat mängder av spelare som Ben Foster, Kiko Femenia, Moussa Sissoko, Josh King, Andre Gray och Cucho Hernandez.
Fler spelare kan vara på väg att lämna Watford innan transferfönstret stänger, bland dem framför allt Ismaila Sarr och Emmanuel Dennis. Vilket är spelare som flertalet Premier League-klubbar hade tyckt varit lite jobbiga att bli av med. Värvningarna till Watford har varit färre och inte särskilt spektakulära, i ett Watford som försöker balansera spelartrupp med ekonomi. Anfallaren Vakoun Bayo från Charleroi känns mest intressant.
Viktigt för Watford är även att hitta tillbaka till sina supportrar, som blivit alltmer alienerade under de senaste åren med fler och fler managers som i flera fall inte har gett ett överdrivet engagerat intryck för klubben, där slutet av förra säsongen med Hodgson blev lite av droppen som fick bägaren att rinna över, och många spelare som helt enkelt inte har kunnat bli bothered.
Anställningen av Rob Edwards är en viktig del i denna reboot. Tydligare taktiska ramar med en mer engagerad coachning än tidigare, starkare sammanhållning i spelartruppen och betydligt högre krav på arbetsinsats och disciplin har bidragit till att skapa en annan kultur runt laget. Förändringarna i denna kultur har även märkts i spelarnas intervjuer och kommunikation med de egna supportrarna.
Klubbledningen har gjort medvetna försök att haka på detta. Både manager och sportchef har varit tillgängliga för intervjuer och interaktion med supportrarna, och klubbens beslut har diskuterats öppet. Man har till och med rullat ut Elton John att göra ett antal konserter på Vicarage Road under sommaren, vilket han helt säkert inte hade gjort om han inte kände att Watford var en klubb som gick i rätt riktning.
Mängder med insatser i det egna samhället har gjorts. Konst och målningar runt Vicarage Road har gett färg åt de lokala supportrarnas relation till klubben. En medveten satsning har gjorts för att framför allt få barn och ungdomar att engagera sig i Watford, både som spelare och som publik på matcherna, med en satsning på ungdomsfotboll och ett väldigt fint supporterpaket för just unga supportrar.
Självfallet är det lätt att vara positiv och se ljust på tillvaron, och prata stort och vackert om långsiktighet och hållbarhet, innan en enda boll har sparkats den här säsongen. Det kommer även vara lätt om det går bra för Watford. Frågan och kanske farhågan är vad som händer om det inte går så bra för Watford från början den här säsongen, och om Watford då återfaller till sin reflex att omedelbart sparka sin manager.
Svaret på den frågan kommer också i hög grad bero på i vilken utsträckning Rob Edwards förmår översätta vad han uppnådde med Forest Green Rovers i den nedre delen av Football League till Watford och den övre delen av Football League. Det är inget litet kliv som Rob Edwards förväntas ta inför vad som faktiskt bara är hans andra säsong som manager på seniornivå.
Tvärtom måste nog Watford sägas ha tagit ett rätt rejält leap of faith. Kvällens ligapremiär hemma på Vicarage Road mot Sheffield United, ett tidigt förväntat toppmöte i EFL Championship, blir ett bra första test på om Watford har fast mark under fötterna.