Frank Rothwell blev för några år sedan vid strax över 70 år gammal den äldste mannen att ensam ro över 500 mil över Atlanten. Innan dess hade Frank Rothwell redan en gång bestigit Kilimanjaro och för cirka fem år sedan blev han den äldste deltagaren någonsin i en brittisk realityshow. Allt detta bleknar naturligtvis inför utmaningen Frank Rothwell nu står inför som Oldham Athletics nya ägare.
”Smärtan är över nu!” hälsade Frank Rothwell själv till supportrarna när det stod klart att köpet av klubben gått igenom. Smärtan han syftar på är Oldhams förre ägare Abdallah Lemsagams fyra och ett halvt år långa tid i klubben. En tid som såg en spelarkarusell som aldrig slutade snurra, ständiga managerbyten, återkommande försök att försöka påverka laguttagningar, arga supporterprotester, försenade löneutbetalningar och så vidare.
Protestgrupper formades bland Oldhams supportrar under dessa dryga fyra år mot Lemsagams ägande, i syfte att få Oldham köpt av en ny ägare. Supportrarna har mycket tydligt demonstrerat sitt missnöje genom planinvasioner, genom att slänga in tennisbollar på matcherna, och genom att störa matcherna med att blåsa i visselpipor. Lemsagam har svarat med att lockouta supportrar från att köpa matchbiljetter.
Vilket låter diskutabelt minst sagt. Diskutabelt var även Lemsagams motiv att köpa och äga en engelsk fotbollsklubb. De med insikt menade att Lemsagam trodde sig kunna använda sig av sina gamla kontakter som agent och ”moneyballa” upp Oldham i EFL Championship, och väl där kunna börja attrahera ännu bättre spelare och eventuellt sälja klubben till stor vinst. Verkligheten har visat sig vara lite besvärligare än så.
För det första har Lemsagam själv värvat spelare som en svårt berusad sjöman under sina drygt fyra år som Oldhams ägare. Det har varit spelare av alla möjliga nationaliteter från alla möjliga ligor. Sammantaget har över 100 spelare värvats till Oldham på bara fyra år, samtidigt som majoriteten av Oldhams bästa och viktigaste spelare av alltmer förståeliga skäl valt att lämna klubben under dessa år.
Allting kulminerade under förra säsongen när Oldham Athletic till slut för första gången i klubbens 127 år långa historia åkte ur Football League och flyttades ned till National League. Naturligtvis förnedrande för en klubb som var med och grundade Football League, som för bara 30 år sedan spelade i Premier League, och som nog ser i alla fall en hög placering i EFL League One som sin naturliga position i pyramiden.
Alltså är det inte alls svårt att förstå varför Oldhams supportrar dansade och firade utanför Boundary Park för några veckor sedan när Frank Rothwells köp av klubben blev klart. En klubb satt i skuld och i fritt fall ser plötsligt ut att kunna ha en ljusnande framtid igen. En klubb ägd av en skojare ägs och styrs nu av lokala intressen, med långvariga relationer till både klubben och staden Oldham.
Frank Rothwell betalade £12m totalt för att dels köpa Oldham Athletic från Abdallah Lemsagam, dels arenan Boundary Park samt tomten den står på från Simon Blitz. Därmed är Oldhams alla tillgångar samlade under ett och samma tak igen och därmed står Oldham på betydligt stadigare ben inför framtiden. Dessutom är Oldham efter köpet återigen en klubb inte längre satt i skuld. Därmed är Oldham en klubb som är fri.
I styrelsen sitter även Frank Rothwells fru och barn. Vi hittar också i styrelsen andra framstående affärsmän med rötter i Oldham. Men framför allt hittar vi i Oldhams nya styrelse även Joe Royle, klubbens legendariske manager som höll i trådarna när Oldham för 30 år sedan spelade i Premier League och vid två tillfällen under tidigt 1990-tal faktiskt spelade semifinaler i FA-cupen.
Det var Darren Royle, Joe Royles son, som tog initiativet till uppköpet och som sålde in idén eller väckte intresset hos Frank Rothwell. Det är nu Darren Royle som är Oldhams nya VD. Några familjeägda klubbar finns egentligen inte i England, det närmaste vi kommer är kanske när storklubbar pratar om sig själva som familjer. Men Oldham är i nuläget mer eller mindre en familjeägd klubb.
En lång väg återstår för Oldham Athletic att vandra. Frank Rothwell pratar om EFL League One och om att åtminstone banka på dörren till EFL Championship. Oldham måste dock först få ordning på sin egen verksamhet, sätta ihop en fungerande spelartrupp inför en säsong som börjar om bara några dagar, och åtminstone som ett första steg greja den engelska och europeiska fotbollens svåraste uppflyttning, tillbaka till Football League.
Hårt arbete är med andra ord långt ifrån över för Oldham Athletic. Däremot är det precis som Frank Rothwell själv säger, att smärtan är äntligen över för Oldham Athletic. Arbetet behöver inte längre präglas av smärta utan kan istället präglas av glädje. Matcherna på Boundary Park behöver inte längre framstå som politiska rallyn, utan kan istället bli något utav folkfester igen.
Något vi kanske får se på ett fullsatt Boundary Park på lördag när Oldham Athletic spelar sin första match någonsin nedanför Football League, och sin första match under sina nya ägare, mot de något olycksaligt namngivna Dorking Wanderers.