Å ena sidan kan man tycka att det är något utav en överreaktion att efter en enda förlust mot Brighton och ett enda transferfönster som kanske just nu med tre veckor kvar innan det stänger verkar gå betydligt trögare än vad det var tänkt gå fullständigt bananas och i princip slänga alla korten rätt upp i luften och ge fan i allt. Kanske är det ändå klokt att sitta still i båten i alla fall ett litet tag in på säsongen.
Å andra sidan är det naturligtvis inte frågan om enbart en enda match, utan om ganska exakt tio år av svindlande inkompetens från Man Utds ägare, alltså Glazers, och den av dem utsedda klubbledningen. Och dessa tio år hade varit betydligt fler om detta fram till och med 2013 inte hade maskerats av Alex Ferguson och David Gill. Men från och med att Glazers sattes att driva en fotbollsklubb för egen hand har allt gått åt helvete.
Alltså nickar jag trots allt instämmande när jag nu ser horder av Man Utd-supportrar börja de första stegen att verkligen samordna rejäla protester mot Man Utds ägare, i form av bojkotter av matcher, av merchandise och så vidare. Analysen är i sig helt korrekt, vill man bli av med Glazers som ägare måste man helt enkelt slå dem där det gör ont, och göra det både ekonomiskt och socialt kostsamt att fortsätta vara Man Utds ägare.
Inget av det där uppnår man om Old Trafford fortsätter vara fullsatt i mer eller mindre varje match, eller om man fortsätter köra Man Utds appar på sin telefon, eller om man fortsätter köpa Man Utds merch, eller om man fortsätter köpa Man Utds tröjor eller på annat sätt fortsätter hjälpa Man Utds sponsorer. Allt som då återstår att fråga sig är om Man Utds supporterbas är tillräckligt enad och tillräckligt uthållig att greja detta.
Och det är just därför som jag menar att det blir lite viktigt att faktiskt vara noga i sin beskrivning av Man Utds problem och mer specifikt vad som faktiskt är problemet med Glazers som Man Utds ägare. Eftersom om man formulerar det på ett förenklat och felaktigt sätt tappar man dels snabbt i egen trovärdighet, och dels riskerar det bli lättare att avleda supportrarnas ilska med allehanda parlörtrick.
Den absolut vanligaste och mest populära kritiken mot Glazers både på twitter och från Man Utds olika supporterorganisationer är att de tar pengar från klubben och därför inte spenderar eller investerar tillräckligt mycket i spelartruppen. Problemet med Glazers formuleras därför som om det vore en brist på pengar för Man Utd. Det vill säga med Glazers kan inte Man Utd längre konkurrera om att värva de bästa spelarna.
Faran med det där är att det tenderar göra det till en fullt fungerande taktik av Man Utd och dess ägare att slänga pengar omkring sig och vifta med den ena värvningen coolare än den andra framför näsan på supportrarna, som med detta låter sig lugnas, i alla fall för stunden, och med detta fortsätter de riktiga problemen sopas under mattan. Detta är heller ingen teoretisk risk, utan är något vi faktiskt har sett hända om och om igen.
Inte heller är ju det där heller någon särskilt hållbar strategi att rekrytera spelare för en klubb med något som i alla fall ska likna seriösa ambitioner. Tvärtom ser vi ju här roten till mycket av Man Utds problem de senaste tio åren. Man Utd har värvat mycket mer for show än for real. Supportrar som alltså reducerar problemet till enbart en fråga om att värva spelare gör därmed sig själva i hög utsträckning till en del i problemet.
Dessutom är det ju helt fel i sak. Man Utds problem är inte brist på pengar. Man Utd har under dessa tio år spenderat eller investerat mer pengar i sin spelartrupp än någon annan klubb. Det krävs en alldeles särskilt intellektuell och retorisk akrobatik för att se en klubb spendera mer pengar än alla andra klubbar och komma fram till att den klubbens problem minsann är att den inte spenderar tillräckligt mycket pengar.
Man City och Liverpool är inte bäst för att de spenderar mest, Man City och Liverpool är bäst eftersom de spenderar bäst. Man Utd var bäst under 20 långa år inte för att man spenderade mest utan för att man spenderade bäst. Många verkar ha väldigt svårt att greppa den skillnaden. Man Utd befinner sig där de nu befinner sig inte för att man inte spenderar mest, utan för att man inte längre spenderar bäst.
Man Utds problem, eller problemet med Glazers, är inte brist på pengar. Man Utds problem, eller problemet med Glazers, är en brist på ambition, brist på idéer, brist på strategi, brist på struktur, brist på kompetens och bristande management. Och givet att Man Utd och Glazers brister i alla dessa avseenden kommer inget spenderande i världen bli något mer än att slänga bra pengar efter dåliga pengar.
Att förstå den saken, det vill säga att formulera och förstå problemet på ett korrekt sätt, gör att man inte kommer kunna låta sig luras av red herrings och for show-värvningar likt romarrikets bröd och skådespel åt folket eller den mer marxistiska idén om opium för folket. Problemet är inte brist på pengar eller brist på värvningar. Problemet är Glazers själva och dess enda realistiska lösning är att Glazers säljer och försvinner.
Är man alltså av den övertygade åsikten så är Glazers Out och EmptyOldTrafford och alla andra nu nämnda och aktuella kampanjidéer den enda rimliga och logiska slutsatsen. Dels kommer det skapa både ett tryck och ett incitament för Glazers att faktiskt sälja klubben. Dels kommer det bidra till att trycka ned priset på klubben och göra det till ett mer attraktivt objekt för möjliga köpare.
Och om man då antar att man lyckas i detta uppsåt, så återstår bara den kanske mer filosofiska frågan att när man väl har blivit av med Glazers, vad kommer man att sitta med för ägare då? Där finns ett och annat bra alternativ. Där finns också några andra riktigt dåliga alternativ. Men som vi har sett, supportrar verkar vara beredda att svälja precis vad som helst för att bli av med dåliga ägare.
Möjligen anar vi just sådana tendenser i vad som verkar ha blivit något slags socialt narrativ bland Man Utds twitterfans för närvarande, att det på något sätt är önskvärt att Man Utd spenderar andra pengar än sin egna pengar, alltså ägarnas pengar, på att värva spelare. Det är så klart när klubbar gör det som vi får oljestater som engelska klubbägare, klubbar som drivs med stora förluster och en allt större finansiell ohållbarhet.
Man måste förmoda, åtminstone bär det sannerligen sannolikhetens prägel som det brukar heta, att de supportrar som tycker det i hög utsträckning är samma supportrar som ojar och vojar sig över varifrån Man City får sina pengar och både högt och ofta bedyrat sin övertygelse om att klubbar bara ska spendera sina egna pengar. Jag kan bara förmoda att de kognitivt är omedvetna om dissonansen.
Man Utd kommer aldrig vinna någon mer ligatitel med Glazers som ägare? Jag har varit tveksam till det påståendet, är det i någon mening fortfarande, men det vore lögn att säga något annat än att det med tiden och erfarenheten verkar allt troligare.
:::
TRANSFERKOLLEN
Goncalo Guedes, Valencia till Wolves. Ingen alldeles oäven värvning av Wolves som har sett tunna ut offensivt under en längre tid och som dessutom har fått se Raul Jimenez dra på sig ännu en längre skada. Guedes kan skapa lite mer kreativ kraft från kanske framför allt vänsterkanten för Wolves. Betyg: Väl godkänd – (+++)
Amadou Onana, Lille till Everton. Everton slogs med West Ham om den här värvningen och jag vet inte riktigt vad det säger att Onana alltså väljer Everton. Hur som helst är det en bra förstärkning, en av Europas mest spännande centrala mittfältare, åtminstone utanför superklubbarna, och en spelare som verkligen kan göra Evertons mittfält betydligt bättre. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)
Joel Robles, Real Betis till Leeds. Lite svårt att veta om detta är en värvning tänkt att fungera som backup-målvakt för Leeds eller om Jesse Marsch inte har samma orubbade förtroende för Illan Meslier som Marcelo Bielsa verkade ha. Om det är på det viset tycker jag det känns en smula orättvist. Betyg: Godkänd – (++)