Efter två omgångar av Premier League är det förmodligen lugnt att säga att åtminstone i några klubbar råder för närvarande något som skulle kunna beskrivas som kristillstånd, om än i varierande grad och utsträckning. Värst är det naturligtvis runt Man Utd, där krisen är inte bara djupast utan dessutom drar mest uppmärksamhet. Liverpool har sina betydligt mindre problem. Everton, Wolves och Southampton har det tufft.
Men en fundering är ändå om situationen ändå inte är värst för Leicester. För all del började ju säsongen bra för Leicester, nästan oväntat bra, när laget sprang iväg till en tidig 2-0-ledning mot Brentford. Men för första gången på över 20 år misslyckades Leicester med att vinna en hemmamatch de ledde med två mål. Brentford kvitterade till 2-2 och för Leicester var den enda poängen mer två förlorade poäng.
Den matchen följdes upp med en förlust mot Arsenal i den andra omgången. Om det finns kanske inte jättemycket att säga, att förlora en bortamatch mot Arsenal är inget att rycka i nödbromsen för så klart. Något oroväckande var det däremot att se Leicester så pass lätta att hantera för Arsenal. Arsenal tog en 2-0-ledning och så fort Leicester reducerade så tilläts Arsenal att omedelbart replikera.
Men Leicesters största bekymmer är inte resultaten i dessa båda två första matcher, eller tabellplaceringen efter två omgångar. Leicesters största bekymmer är känslan av en klubb som står stilla och har stelnat i sin egen form det senaste året. Backupmålvakten Alex Smithies värvades för all del mot slutet av förra veckan, men innan dess var Leicester den enda klubben i någon av Europas toppligor som inte värvat en enda spelare.
”I want to develop the squad but if it’s difficult financially, I really respect the club, so I don’t want to go to war with them” säger Brendan Rodgers på ett sätt som onekligen är liktydigt med att både äta kakan och vilja ha den kvar. Vill man verkligen inte gå I krig med den egna klubben över någon upplevd brist i klubben så säger man inte till press och media att man inte vill gå I krig med klubben. Då håller man tyst.
Finansiellt är det däremot en lurig situation för Leicester. Leicester har spelat europeiskt cupspel under så många säsonger att de hunnit med att bygga upp en spelartrupp för just det ändamålet. När de nu inte längre spelar i europeiskt cupspel sitter de både med lite för många spelare både för startelvan och för lönekontot. Samtidigt är det svårt att sälja spelare vidare som sitter med Premier League-löner.
Mest besvärande för Leicester är kanske att lagets nyckelspelare ser ut att vilja lämna klubben och leta efter något nytt. Och ett tydligare tecken än så på att en klubb är stuck in the muck är svårt att hitta. Kasper Schmeichel har flyttat till Nice på den franska sydkusten. Youri Tielemans har sökt efter en utväg mest hela sommaren. Wesley Fofana verkar klart villig att flytta till Chelsea.
Mest alarmerande var kanske ryktet under måndagen att Jamie Vardy skulle kunna vara på gång till Man Utd. För all del ryktas ju mer eller mindre allt som rör sig till Man Utd, och för all del finns ju inget som säger att Leicester ens skulle sälja. Men det säger ändå något att man tittar på Vardy nu, och tittar på Leicester nu, och trots Man Utds nuvarande situation ändå känner att Vardy kanske ändå skulle kunna vara lite sugen.
I en klubb som fungerar och i ett lag som mår bra vill inte dess bästa spelare lämna klubben, åtminstone inte för klubbar på samma eller lägre nivå. Detta händer bara i lag som inte mår så bra, och i lag där dessa spelare inte heller känner att den diagnosen realistiskt skulle kunna vara på väg att förbättras inom överskådlig framtid. Det är så att säga fotbollens motsvarighet till råttorna som lämnar det sjunkande skeppet.
Press och media är sällan särskilt intresserade att lasta alltför stor skuld på brittiska managers i sådana här sammanhang. Vilket kanske märks i hur Leicesters problem vinklas i tidningarnas rubriker. ”Leicester City’s summer of stasis threatens to unravel progress under Brendan Rodgers” säger till exempel en artikelrubrik i Independent, och det finns flera artikklar på just det temat.
Men framstegen under Brendan Rodgers fick ett tämligen abrupt avbrott förra säsongen då Leicester gjorde sin svagaste säsong på mycket länge, och följaktligen missade europeiskt cupspel. Den stagnation som nu varnas för såg vi redan rätt tydliga tecken på under förra säsongen. Allt är inte därmed och därför Rodgers skuld eller ansvar, men han har onekligen sin beskärda del i ansvaret.
En av Leicesters stora styrkor som klubb har varit förmågan att sälja bra. Totalt har Leicester kunnat räkna hem närmare £300m för spelare som N’golo Kanté. Riyad Mahrez, Harry Maguire, Ben Chilwell med flera. Men kanske är det dessa finansiellt väldigt lyckade försäljningar som nu ställer till det lite för Leicester och gör att prislapparna de sätter på sina spelare helt enkelt är för höga. Tiderna förändras, situationen likaså.
Effekten är emellertid en och densamma. Leicesters ekonomi, som redan drabbats hårt av både pandemins effekter och av höga spelarkostnader, begränsas ytterligare av att nettointäkterna från spelarförsäljningar har minskat drastiskt de senaste åren. Och ett ekonomiskt begränsat Leicester har svårt att åstadkomma den förnyelse och utveckling som Brendan Rodgers så att säga efterlyste utan att efterlysa.
Leicester är alltså en klubb som inte lyckas röra sig framåt. Och en klubb i Premier League som inte rör sig framåt rör sig närmast ofrånkomligen bakåt. Krisen är ännu inte här för Leicester. Men krisen kan vara på väg.