Varför får Scott Parker sparken av Bournemouth?

Något som resulterat i ett icke ringa antal jämförelser med tidigare stora förluster. Hur t ex George Burleys Ipswich förlorade med 0-9 mot Man Utd för snart 30 år sedan men där Burley satt kvar som manager i ytterligare sju år och tog Ipswich ut i Europa. Lite svårt att veta vad man egentligen vill säga med den jämförelsen. Att Scott Parker hade tagit Bournemouth ut i Europa om några år ifall han inte fått sparken?

Närmare till hands ligger kanske Southamptons Ralph Hasenhüttl som har lyckats med konststycket att förlora med 0-9 två gånger i Premier League, först mot Leicester och sedan mot Man Utd. Ändå är alltså Hasenhüttl fortfarande Southamptons manager. Kan det vara så att det faktum att dessa managers inte fått sparken efter 0-9-förluster har fått vissa att tycka att man inte borde få sparken efter en 0-9-förlust?

Många fler managers har inte fått sparken efter andra väldigt stora förluster utöver just dessa 0-9-förluster, där finns flera exempel på managers som förlorat med 1-9 och 0-8 och ändå blivit kvar på jobbet åtminstone ett tag till, i vissa fall mycket länge till. Ingen manager har i själva verket förut fått sparken direkt efter ett dylikt resultat, nästan som om en klubb inte vill få kritiken för att sparka någon ”bara för en enda stor förlust”.

Ett annat försvarstal för Scott Parker är att Bournemouth ändå ligger ovanför nedflyttningsstrecket och matcherna de har förlorat är mot Man City, mot Arsenal och mot Liverpool. Alltså skulle det med utgångspunkt i detta vara både komiskt och orimligt för Parker att få sparken. Men även denna argumentationslinje missar, enligt mitt sätt att se på det, den så kallade huvudsaken.

Vad är alltså huvudsaken, varför får Scott Parker egentligen sparken av Bournemouth?

Till att börja med har Bournemouth inte bara förlorat mot Man City, mot Arsenal och mot Liverpool, de har förlorat huvudlöst och handlöst. Bournemouth har inte bara förlorat mot dessa lag utan blivit förnedrade av dessa lag. Förlusterna har dessutom i mångt och mycket varit i underkant och då har Bournemouth alltså ändå förlorat med i genomsnitt över fem mål per match.

Det där måste man så klart ha med sig i bakhuvudet när man faktiskt beskriver situationen Bournemouth och Scott Parker befinner sig i. Det är för svagt att säga att det bara skulle handla om en enda 0-9-förlust. Det är för svagt att säga att Bournemouth bara har förlorat dessa tre matcher. Ett effektivt försvar av Parker som manager måste utgå från en realistisk och rättvisande verklighetsbeskrivning.

Enda vinsten, och därmed enda anledningen varför Bournemouth ändå befinner sig ovanför det där nedflyttningsstrecket, kom i första omgången mot Aston Villa, ett annat lag med väldigt uppenbara problem just nu. Absolut varenda möjlig indikation som finns signalerar att Bournemouth inte bara kommer åka ur Premier League den här säsongen, utan kommer göra det som ligans främsta slagpåse.

Scott Parkers fotboll vinner heller inga större pluspoäng hos de egna supportrarna. Hans fotboll är en långsam och plåttrig possession-fotboll som supportrar brukar kritisera men åtminstone tolerera så länge resultaten ändå går Bournemouths väg, men som de väldigt snabbt tappar tålamodet med när resultaten dyker. Det är talande att det är inte i första hand Bournemouths supportrar som kritiserar beslutet att sparka Parker.

Detta leder oss till vad som är det främsta skälet varför Scott Parker får sparken av Bournemouth. Parker har inte varit särskilt tyst med sitt missnöje gällande hur mycket Bournemouth har investerat i spelartruppen denna sommar. Han har tidigare sagt sådant som att Bournemouth ”befann sig långt bort från där de behöver vara”, och det än mer inflammerande att Bournemouth ”inte ville ge sig själva chansen att kunna konkurrera”.

Droppen kom kanske efter förlusten mot Liverpool då Scott Parker kommenterade det hela med att det nog inte skulle bli den sista sådana förlusten för Bournemouth den här säsongen. Ett något uppgivet och fatalistiskt uttalande kan tyckas, liksom ett sätt att rikta över ansvaret för situationen mot någon annan, kanske mot spelarna till viss del, men troligtvis i huvudsak mot Bournemouths ägare och klubbledning.

Man kan läsa både på och mellan raderna i Bournemouths eget uttalande för att se att detta i hög utsträckning formade Bournemouths beslut att sparka Parker. Maxim Demin påpekar hur viktigt det är att alla är överens om att driva klubben på ett ekonomiskt hållbart sätt, liksom det viktiga med att visa varandra förtroende och respekt. Något han alltså menar att Scott Parker inte är (överens) eller inte har gjort (visat respekt).

Delvis har självfallet Scott Parker en poäng. Bournemouth har tappat åtta spelare som var med och slutade tvåa i EFL Championship förra säsongen, men den här sommaren investerat endast £24m på fem nya spelare. Bristerna i Bournemouths spelartrupp är tydliga för alla att se. Samtidigt investerade Bournemouth mer i spelartruppen förra året, och Parker kan heller inte ha varit omedveten om förutsättningarna när han tog jobbet.

Å andra sidan stämmer det också som t ex Henry Winter säger, att en säsong i Premier League betyder £150m mer i intäkter för Bournemouth bara i rena TV-pengar, så då kan man självfallet tycka att det borde gå att investera betydligt mer än £24m i spelartruppen utan att det därför behöver passera någon slags hållbarhetens gräns. Det är trots allt en rätt stor skillnad mellan att vara sparsam och att vara dumsnål.

Bournemouths situation är dock som den är. Maxim Demin, Bournemouths ryska ägare, ryktas vara på väg att vilja sälja klubben. Även om han inte drabbats av några sanktioner kan man ändå tänka sig att han just nu är särskilt ovillig att investera mer av sina egna pengar i klubben. Pengar som i hög utsträckning tog Bournemouth upp till Premier League till att börja med. Förståeligt på sätt och vis.

Ett sätt att beskriva Scott Parkers agerande under sommaren och starten av säsongen är att han spelat ett politiskt spel i press och media och på så sätt försöka sätta ett tryck på Bournemouth och på Maxim Demin att investera mer i spelartruppen. Men ska man som manager börja göra en sådan sak mot ägaren och mot sin egen klubb så får man nog också se till att ha resultaten med sig, inte mot sig.

Att omedelbart efter en 0-9-förlust, som följer på en 0-3-förlust som i sin tur följer på en 0-4-förlust, samtliga förluster i underkant, börja öppet politisera mot den egna klubben och dess ägare, då ber man kanske om att få sparken? Och vem vet, kanske var det också vad Scott Parker helst ville. Att få sparken och lämpa över ansvaret för det på någon annan, med vetskapen att han kommer bli försvarad i press och media.

Enda sättet för detta försvar att åtminstone ifrågasättas är att Bournemouth nu lyckas hitta en manager med den tillräckliga magin att hålla Bournemouth kvar i Premier League. Men vem i hela friden skulle det vara som dessutom skulle vilja? Men för Scott Parker kommer säkert nya jobb. Inte minst från klubbar i EFL Championship som låtit sig imponeras av hans två uppflyttningar på två säsonger.

Även om de därefter följts av två teoretiska nedflyttningar på två säsonger.

:::

TRANSFERKOLLEN

Lucas Paqueta, Lyon till West Ham. Offensiv mittfältare och löjligt kreativ spelare som förgyllt Ligue 1 ett bra tag nu. Många hade nog trott på Paqueta till en högre rankad klubb än West Ham, men när inte det slog in den här sommaren så var West Ham snabbt framme och högg. Potential att bli ett lika spännande nyförvärv som en gång Dimitri Payet, förhoppningsvis med ett lyckligare slut. Betyg: Berömlig – (+++++)

Antony, Ajax till Man Utd. Transfersumman kan som vanligt diskuteras, och det här är uppenbart en extremt skicklig spelare, dessutom med hög potential för utveckling kvar i sig. Kort sagt kan detta vara en blivande världsspelare och det är väl precis den typen av spelare som Man Utd bör värva. Detta sagt hade jag gärna sett bättre bevis på Antonys briljans än endast ständiga montage av överstegsfinter. Betyg: Med beröm godkänd – (++++)